Ring
Kamel
 
 

Något som Sagan om Ringen är väldigt rikt försedd med är minnesvärda formuleringar: korta stycken och fraser som slår an strängar i läsarens inre och förmedlar en stämning eller insikt på ett koncentrerat och slagkraftigt sätt. Ofta rör det sig om citat, där någon av bokens karaktärer säger något stämningsladdat eller förmedlar lite visdom i form av ett ordspråk eller en aforism. Men det kan också vara bokens berättarröst som plötsligt blir poetisk eller djupsinnig och presterar en prosa som verkligen berör. Eftersom det är Tolkien vi pratar om har många av bokens bästa formuleringar en dragning åt det episkt storslagna eller vackert högstämda, men ibland kan det istället handla om något jordnära eller humoristiskt.

Att översätta sådana här "bevingade ord" utan att tappa bort slagkraften är en svår konst. Precis som när det gäller översättningar av namn eller dikter är det ofta omöjligt att få med alla aspekter, utan man tvingas till ett val. Men det är ju också sådana bryderier som gör översättandet så intressant! Nedan har jag lagt upp ett subjektivt urval av "bevingade ord" ur min pågående översättning av Tolkiens ringsaga, med möjlighet att jämföra med originalet och Ohlmarks och Anderssons versioner. (Notera att om det rör sig om citat kan jag tänkas klippa bort inskjuten löptext, som till exempel "sade Gandalf", eftersom det är just själva citaten jag vill lyfta fram.) Mycket nöje!



Bevingade ord

[Sortera efter senaste uppdatering]

(Klicka på citatet för att få upp komplett info)

Alver och drakar! brukar jag säga till'en. Kålhuv'en och potatis är bättre för mej och dej. Gå inte och bli insyltad i fint folks affärer om du inte vill hamna i mer trassel än du tål, säger jag till'en. Och det kan jag för den delen säga till andra med. Bok I, kap 1
Jag också, och det gör alla som finner sig leva i sådana tider. Men det tillkommer inte dem att avgöra. Allt vi har att avgöra är vad vi skall göra med den tid som är oss given. Bok I, kap 2
Han trodde att den Enda hade förgåtts, att alverna hade förstört den så som borde ha gjorts. Men han vet nu att den inte har förgåtts, att den är återfunnen. Så han söker den, söker den, och den upptar alla hans tankar. Den är hans stora hopp och vår stora fruktan. Bok I, kap 2
Det är farliga saker, Frodo, att gå ut genom dörren. Man kliver ut på vägen, och om man förlorar fotfästet vet man aldrig vart man kan ryckas hän. Bok I, kap 3
Alvvän nämner jag dig, och må stjärnorna lysa på slutet av din väg! Sällan har vi tjusats så av främlingar, och det är ljuvt att få höra ord på fornspråket yppas av andra vandrare i världen. Bok I, kap 3
Sanna mina ord, allt det här kommer av herr Bilbos underliga göranden. Han skaffade sina pengar på underliga vis i främmande land, sägs det. Kanske är det en och annan som vill veta vart allt guld och alla juveler har tagit vägen som han grävde ner i kullen vid Hobtuna, som jag hört talas om? Bok I, kap 4
När han tittade upp såg han framför sig ett högt vitt torn som stod i ensamt majestät på en hög åsrygg. En stark åstundan kom över honom att klättra upp i det tornet och få se Havet. Han började kämpa sig uppför åsen mot tornet, men plötsligt kom ett ljussken över himlen och det mullrade av åska. Bok I, kap 5
Ptro! Ptro! Håll an där! Hör nu här, små vänner, vart är ni på väg månntro, kommer här och ränner? Vad är fatt med er då? Vet ni vad jag heter? Jag är Tom Bombadill. Säg mig era sorger! Tom har ju bråttom nu. Akta mina rosor! Bok I, kap 6
Ingen har någonsin fångat gamle Tom där han vandrar i skogen, vadar i vattnet, hoppar över backkrönen under ljus och skugga. Han har ingen fruktan. Tom Bombadill är herre. Bok I, kap 7
Det döljer sig ett frö av mod (ofta djupt inne, det medges) i bröstet på även den tjockaste och mest räddhågsna av hober, ett frö som bara väntar på någon yttersta fara för att börja spira. Bok I, kap 8
Ingen tid att prata. Måste rusa. Det är ett hårt knog för bara två ben, men smalare tycks jag inte bli. Jag tittar förbi igen senare. Behöver ni något så ring i bordsklockan, så kommer Nobb. Och kommer han inte, ring igen och hojta! Bok I, kap 9
Det skulle krävas mer än några dagar eller veckor eller år av vandring i vildmarken för att se ut som Vidstige. Och ni skulle dö först, om ni inte är gjorda av hårdare virke än ni ser ut. Bok I, kap 10
Hon var den fagraste mö som någonsin funnits bland alla barn av denna världen. Likt stjärnorna ovan Nordanlandens dimmor var hennes skönhet, och över hennes anlete låg ett skimrande ljus. Bok I, kap 11
Jag har lärt mig en hel del om Sam Gamgi på den här resan. Först var han en sammansvuren och nu är han en gycklare. Han kommer att sluta som trollkarl – eller krigare! Bok I, kap 12
Han är nog så klok när det gäller sådant som han känner till. Visserligen tänker han mindre än han pratar, och inte lika fort, men tids nog kan han se genom en tegelvägg (som det heter i Bri). Bok II, kap 1
För ett får framstår tveklöst andra får som olika. Eller för en fåraherde. Men de dödliga har aldrig varit föremål för våra studier. Vi har annat att syssla med. Bok II, kap 1
Nu pratade de inte längre om de små tilldragelserna i det fjärran Sysslet, och inte heller om de mörka skuggorna och farorna som omgav dem, utan om alla de vackra ting de hade sett tillsammans ute i världen: om alverna, om stjärnorna, om träden, och om skimrande löv som sakta föll i skogarna om hösten. Bok II, kap 1
Åsna! Jubeldåre! Trefalt ärade och högt älskade Malteman! Det där var de bästa nyheter jag har fått sedan midsommar. De är värda ett guldmynt, allra minst. Må ditt öl vara förtrollat till den mest utsökta beskaffenhet i sju år framöver! Bok II, kap 2
Välan, så låt då dårskapen vara vår täckmantel, en slöja för Fiendens ögon! Ty han är mycket vis och väger allt med utsökt precision i sin illviljas vågskål. Men det enda mått han känner är begäret, begär efter makt, och utifrån det dömer han alla hjärtan. Bok II, kap 2
Men så förhåller det sig ofta med de gärningar som sätter världens hjul i rullning: små händer utför dem för att de måste, medan de mäktiga har blickarna åt annat håll. Bok II, kap 2
Detta är Sysselfolkets timme, när de står upp från sina fridfulla åkrar och sätter de mäktigas torn och planer i gungning. Vem av alla de Vise hade kunnat förutse det? Eller om de är visa, varför skulle de förvänta sig att veta det innan timmen är slagen? Bok II, kap 2
... och träden och gräset minns dem inte längre. Bara stenarnas veklagan kan jag höra: ur djupen de grävde oss, fagert de formade oss, högt de byggde oss, men de är borta. De är borta. De sökte sig till Hamnarna för länge sedan. Bok II, kap 3
Men lyckligtvis har din Caradhras glömt att ni har människor med er. Och tappra människor dessutom, om jag får säga det själv – även om ringare män med spadar kanske kunde ha varit er till större nytta. Bok II, kap 3
Det finns äldre och vidrigare varelser än orker i världens avgrundsdjup. Bok II, kap 4
Jag är den Hemliga eldens tjänare, väpnad med Anors låga. Du kommer inte förbi. Den mörka elden gagnar dig inte, Udûns låga. Vänd åter till skuggan! Du kommer inte förbi. Bok II, kap 5
Världen är förvisso full av faror, och den hyser många mörka platser; men ännu finns det mycket som är vackert, och fastän i alla länder kärleken nu är uppblandad med sorg så växer den sig måhända desto starkare just därför. Bok II, kap 6
Mörkt är Kheled-zârams vatten, kalla är Kibil-nâlas källor och fagra var Khazad-dûms pelarsalar i äldre tiden då höga kungar ännu höll stånd under berget. Bok II, kap 7
Det är det jobb en aldrig påbörjat som tar längst tid att få klart, som min gamle Guffar brukar säga. Bok II, kap 7
Men man skall inte förakta de lärdomar som lever kvar från flydda tider, ty det händer sig ofta att gamla ammor i sina sagor bevarar minnen om ting som en gång var viktiga för de visa att känna till. Bok II, kap 8
Prisad vare Galadriels båge och Legolas hand och öga! Det där var ett mästerskott i mörkret, min vän! Bok II, kap 9
Ringen! Är det inte ett märkligt öde att vi skall utstå så mycket fruktan och tvivel över en så liten tingest? En så liten tingest! Bok II, kap 10
I Minas Tirith uthärdar de östanvinden, men de frågar den inte efter tidender. Bok III, kap 1
De är stolta och egensinniga men samtidigt trofasta och storsinta i tanke och handling. De är djärva men inte grymma, visa men olärda, de skriver inga böcker men sjunger många sånger, så som människornas barn gjorde före de mörka åren. Bok III, kap 2
Det är inte vi utan våra efterkommande som kommer att skapa vår tids sägner. Den gröna jorden, säger du? Den är själv föremål för storslagna sägner, trots att du beträder den i dagens klara ljus! Bok III, kap 2
Så många märkliga ting har timat att det inte längre skulle framstå som något större under att få lära sig sjunga en skön dams lov under en dvärgyxas kärleksfulla hugg. Bok III, kap 2
Vissa saker är det bättre att påbörja än att undvika, även om slutet kan bli mörkt. Bok III, kap 2
Smått folk borde inte lägga sej i saker som är för stora för dom. Bok III, kap 3
Hoberna kikade fram ur skuggorna och spanade tillbaka nedför backen: små förstulna figurer, i halvdunklet minnande om alvbarn som i urtidens djup tittar fram ur Vilda skogen i förundran över sin allra första gryning. Bok III, kap 3
Började nästan känna att du tyckte om Skogen! Utmärkt! Det var osedvanligt vänligt sagt av dig. Vänd er om och låt mig se er i ansiktet. Jag börjar nästan känna att jag tycker illa om er båda två, men nu skall vi inte förhasta oss. Vänd er om! Bok III, kap 4
Kulle. Ja, så var det. Men det är ett hastigt ord för något som har stått här ända sedan den här delen av världen formades. Nåja, det må vara hänt. Låt oss lämna den och gå. Bok III, kap 4
Men så är det, mina vänner, sånger är som träd: de bär bara frukt när tiden är inne och på sitt eget sätt, och ibland händer det att de vissnar i förtid. Bok III, kap 4
Få kan förutse vart deras väg skall leda dem förrän de har gått den till slutet. Bok III, kap 5
Saruman! Tala! Berätta var du har gömt våra vänner! Vad har du gjort med dem? Tala, annars skall jag ge dig en bula i hatten som till och med en trollkarl skulle finna det svårt att hantera! Bok III, kap 5
Vad? I gåtor? Nej då! Jag talade nämligen högt för mig själv. En vana hos de gamla: de väljer att vända sig till den klokaste av de närvarande. De långa förklaringar som de unga behöver är så utmattande. Bok III, kap 5
Den grå människogestalten, Aragorn, Arathorns son, var högrest och hård som sten med handen vilande på svärdsfästet; han såg ut som en konung sprungen ur havets dimmor, landstigen på en kust befolkad av ringare män. Bok III, kap 5
En konung måste få sin vilja fram i sin egen hall, vare det dårskap eller visdom. Bok III, kap 6
Staven i en trollkarls hand kan vara mer än blott en krycka för ålderdomen. Likväl, i stunder av tvivel måste en man av värde lita till sin egen visdom. Jag tror att ni är vänner och hedervärda män utan ont uppsåt. Ni kan gå in. Bok III, kap 6
Stor är min skuld till Éomer. Trofast hjärta kan ha trilsk tunga. Bok III, kap 6
Du trodde att jag satt kvar i Meduseld, böjd likt ett gammalt träd under vinterns snö. Så var fallet när du red ut i kriget. Men en västanvind har ruskat trädets grenar. Bok III, kap 7
Dessa dagar tycks ödesbestämda att fyllas av under. Många har jag redan fått bevittna sedan jag lämnade mitt hus, och nu står här framför mina ögon ännu ett av sägnernas folk. För detta är väl halvlingarna, som vissa bland oss kallar holbytlan? Bok III, kap 8
Era lymlar, era lurvfotade och lurvhövdade goddagspiltar! Det är just en fin jakt ni lurat oss ut på! Nittio mil genom kärr och skogar, genom strid och död bara för att rädda er! Och här sitter ni och smörjer kråset i godan ro – och röker! Röker! Var fick ni tag på gräset, era kanaljer? Bok III, kap 8
Den som inte kan kasta bort en klenod när nöden kräver är i bojor. Bok III, kap 9
En gång var han lika stor som sitt rykte. Hans kunskap var djup, hans tanke inträngande och hans händer förunderligt skickliga. Dessutom hade han makt över andras sinnen: de visa kunde han övertala och mindre folk kunde han sätta skräck i. Den makten har han tveklöst kvar. Bok III, kap 9
Envar har sin roll att spela. Tapperhet i vapen är din, och med den skördar du ärans lagrar. Dräp dem din herre ger fiendenamn och låt dig nöja därvid. Blanda dig icke i statsangelägenheter som övergår ditt förstånd. Bok III, kap 10
Vad är huset Eorl annat än en halmtäckt lada där stråtrövare super i stugröken medan deras snorungar rullar runt på golvet bland hundarna? Bok III, kap 10
Är vi då icke båda medlemmar av en hög och uråldrig orden, den främsta i Midgård? Vår vänskap skulle gynna oss båda i lika måtto. Mycket skulle vi ännu kunna åstadkomma tillsammans för att hela världens oreda. Bok III, kap 10
Nej, den gäst som har lyckats fly från taket tänker sig för både en och två gånger innan han kommer tillbaka in genom dörren. Bok III, kap 10
Min käre Pipping, ingen Took har någonsin slagit en Vinbock i frågvishet; men är det här verkligen rätta tillfället, jag bara undrar? Bok III, kap 11
Märkliga krafter har våra fiender, och märkliga svagheter! Men det heter ju sedan gammalt: ond vilja gör ofta ondskan förfång. Bok III, kap 11
Där han långsamt föll i sömn hade Pipping en underlig känsla: han och Gandalf satt som förstenade på en staty av en springande häst, medan världen rullade undan nedanför hans fötter med bruset av en mäktig vind. Bok III, kap 11
Sicken klämma! Det där är enda stället vi nånsin hört talas om i alla länderna som vi inte har nån lust att titta närmre på, och det är enda stället vi försöker ta oss till! Och det är just dit vi inte kan ta oss hur vi än bär oss åt. Bok IV, kap 1
Vi är ssvultna, javisst, ssvultna är vi, min skatt. Vad är det dom sätter i sej? Har dom fina fisskar? Bok IV, kap 2
De ligger i alla gölarna, bleka anleten djupt, djupt nere i det mörka vattnet. Jag såg dem: grymma anleten och onda, och ädla anleten och sorgsna. Många anleten stolta och fagra, med alger i sitt silverhår. Men alla förskämda, alla ruttnande, alla döda. Bok IV, kap 2
Ögat: den fruktansvärda, tilltagande förnimmelsen av en fientlig vilja som med väldig makt strävade efter att genomtränga alla skylande skuggor av moln och jord och kött, och att se honom: att nagla fast honom med sin dödsbringande blick, naken, ur stånd att röra sig. Så tunna, så ytterligt sköra och tunna hade nu de slöjor blivit som ännu höll blicken borta. Bok IV, kap 2
I nödens yttersta stund, Sméagol, skulle jag sätta Skatten på mitt finger; och Skatten gjorde sig till herre över dig för länge sedan. Om jag gav dig en befallning medan jag bar den, då skulle du lyda, om det så gällde att kasta dig utför ett stup eller ner i elden. Och sådan skulle min befallning bli. Så ta dig i akt, Sméagol! Bok IV, kap 3
Sméagol tänker inte böka efter rötter och moröttsingar och … potäter. Vad är potäter för nåt, min skatt, vad är potäter? Bok IV, kap 4
Han undrade vad mannen hette och varifrån han kom; och om han verkligen var ond i sitt hjärta eller vad för lögner och hotelser som hade fört honom på den långa marschen hemifrån; och om han inte hellre skulle ha stannat kvar där i fred och ro. Bok IV, kap 4
Vad är det du far efter? Låt oss komma till saken innan Mordors alla orker kastar sej över oss. Om du tror att min husbonde mördade den här Boromir och sen sprang sin väg, då har du inget vett alls. Men bara säg det och få det undanstökat! Bok IV, kap 5
Boromir, o Boromir! Vad sade hon till dig, frun som icke dör? Vad såg hon? Vad var det som vaknade i ditt hjärta då? Varför begav du dig någonsin till Laurelindórenan, varför kom du inte din egen väg, ridande hem på Rohans hästar om morgonen? Bok IV, kap 5
... men jag älskar inte det blanka svärdet för dess skärpa, inte heller pilen för dess snabbhet eller krigaren för hans ära. Jag älskar bara det de försvarar: Númenors människors stad. Bok IV, kap 5
Varendaste gång du öppnar din stora trut hoppar det ut en groda. Bok IV, kap 5
Tjänaren har en fordran på sin herre för utförd tjänst, även då den utförts av rädsla. Bok IV, kap 6
Kanske det, men finns det liv så finns det hopp, som min Guffar brukade säga – och krävs det skaffning, som han oftast brukade lägga till. Bok IV, kap 7
Flack mark bredde ut sig längs båda stränderna, skuggmörka ängar fulla av bleka vita blommor. Även dessa lyste svagt, och de var vackra men likväl fasansfulla att skåda, likt de förvridna formerna i en ångestfylld dröm; och de gav ifrån sig en svag, kväljande liklukt, en odör av förruttnelse som fyllde luften. Bok IV, kap 8
Under ett flyktigt ögonblick skulle de båda sovande, om de kunnat se honom, ha trott sig se en trött gammal hob, hopskrumpen av alla år som hade burit honom långt bortom hans utmätta tid, bortom vänner och fränder och ungdomens ängar och floder, en gammal utsvulten, ömkansvärd varelse. Bok IV, kap 8
Stjärnor och jubel! Vilken sång alverna skulle göra av det där om dom finge höra talas om'et! Hoppas jag får leva länge nog för att berätta för dom och höra dom sjunga den. Bok IV, kap 9
Kadaver! Vet du inte mer än så om Fina frun? När hon binder med rep, då är det kött hon vill ha. Hon äter inte dött kött, och inte suger hon kallt blod heller. Den här gynnarn är inte död! Bok IV, kap 10
Jag ser att sällsamma sagor vävs kring dig, och än en gång visar det sig att det yttre kan gensäga mannen – eller halvlingen. Jag antar dig i min tjänst. Bok V, kap 1
Pjäserna är uppställda på brädet och har börjat röra sig. [...] Men det är Fiendens drag, och han är på väg att spela ut hela sin strategi. Och brädets bönder får sannolikt känna av det lika mycket som någon annan, Peregrin, Paladins son, soldat av Gondor. Så vässa din klinga! Bok V, kap 1
Till bords kan små män uträtta desto större dåd, brukar vi säga. Bok V, kap 1
Alltid detta tal om plikt! Är jag då inte av Eorls hus, en sköldmö och inte en dadda? Jag har stöttat stapplande ben länge nog. Eftersom de inte längre tycks stappla, kan jag då inte få leva mitt liv som jag vill? Bok V, kap 2
Vägen är stängd. Den gjordes av dem som är döda, och de döda vaktar den tills tiden är inne. Vägen är stängd. Bok V, kap 3
Så har vi då kommit dithän till sist: till vår tids stora strid, där många ting skall förgå. Bok V, kap 3
Där viljan ej viker skall vägen öppnas, brukar vi säga, och det har jag själv märkt. Bok V, kap 3

Antal rader: 84