Ring
Kamel
 
 


En av anledningarna till att jag håller på med en egen översättning av The Lord of the Rings är att jag tyvärr inte tycker att någon av de två befintliga översättningarna är bra nog. Spridda skurar av kritik mot dessa mina föregångare dyker upp bland mina kommentarer till namn- och diktöversättningarna här på min sida. Men för att inte bara framstå som en onyanserad gnällspik är det nog på sin plats att jag också tar mer av ett helhetsgrepp. Därför försöker jag nedan beskriva lite mer i detalj vad jag upplever vara mindre bra med de två existerande svenska översättningarna, av Åke Ohlmarks (1959-1961) och Erik Andersson (2004-2005). Allt förstås i en strävan att rättfärdiga (för mig själv likväl som för andra) varför jag lägger ner så mycket jobb på det här!

Notera att det nedanstående alltså är uttryckligen ämnat att lyfta fram dåliga delar av respektive översättning. Texterna kan därmed ingalunda betraktas som en heltäckande recension av vad herrar Ohlmarks och Andersson har presterat!



Om Åke Ohlmarks översättning

Vad kan jag säga om Ohlmarks berömda Tolkien-översättning som inte redan har sagts hundra gånger? Troligen ingenting, så jag tänker inte ens försöka vara originell. All den kritik som under decennier riktades mot den, och som till slut drev fram en välbehövlig nyöversättning, är fortfarande lika sann som den var då. Att nyöversättningen enligt mig blev ett misslyckande ändrar inte detta. Jag skall istället nöja mig med att sammanfatta den redan kända kritiken och komma med en del exempel.

Mycket av kritiken, kanske onödigt mycket, har handlat om de många spektakulära misstag Ohlmarks gjorde sig skyldig till. Dessa är dock långt fler än, och i vissa fall grövre än, vad som är rimligt i en förment professionell översättning, även av ett så pass stort och komplicerat verk som The Lord of the Rings. Bitvis har missarna också ett stort underhållningsvärde, vilket kan förklara att så mycket fokus har lagts på dem. Den som inte redan har läst den rekommenderas varmt att söka rätt på artikelserien "Sagan om felen", som finns att hitta på nätet. I dess tre delar – en per volym – går Martin Andersson på ett mycket underhållande vis igenom några av de största och mest praktfulla av översättningsgrodorna i Ohlmarks ringsaga. (Jag tar också upp några av Ohlmarks många fel i exemplen nedan.)

Dels tycks misstagen ha berott på rent slarv, att Ohlmarks läste fel i originalet i sin brådska och inte heller tog sig tid att inse från sammanhanget att något hade blivit galet; dels tycks de ha orsakats av att hans engelska inte var fullt så bra som man kunde önska av en översättare. Framför allt hans kännedom om engelska idiom tycks ha varit mycket skral, då han har översatt alltför många av dem bokstavligt (som till exempel att wildgoose chase blir "vildgåsjakt"). Fast till visst försvar för Ohlmarks kan det vara värt att påminna om att engelska på Ohlmarks tid – han föddes 1911 – inte var svenskens självklara andraspråk som det är numera. Ohlmarks bodde själv ett antal år i Tyskland och skrev även sina två (misslyckade) doktorsavhandlingar på tyska; kanske hade han gjort bättre ifrån sig om han hade haft ett tyskt original att utgå ifrån? Dock kan man ju tycka att han inte borde ha valts som översättare till att börja med om han inte tillräckligt väl behärskade källspråket ...

Men alla felen till trots – och en hel del av dem borde ha rättats redan av redaktören, eller åtminstone ha korrigerats i senare upplagor – så är det stora problemet med Ohlmarks översättning ett annat. Lustigt nog har samma sak sannolikt också bidragit till att Sagan om ringen blev så populär i Sverige, och till att många fortfarande efter alla dessa år hyllar och försvarar Ohlmarks översättning. Det jag talar om är förstås hans oerhört fria förhållningssätt till originalet. Ohlmarks tycks inte bara ha ansett att han som översättare hade rätt att formulera om, lägga till och utbrodera, utan att detta närmast var hans skyldighet. Om originalet på något ställe enligt honom var tråkigt eller otydligt, då måste det till varje pris förbättras! Delvis var detta troligen ett utslag av ett äldre översättarideal, men få översättare under Ohlmarks samtid torde ha drivit detta till såna ytterligheter som han.

Något som absolut bör framhållas är hur väl Ohlmarks ändå behärskade svenskan. Om hans kunskaper i källspråket lämnade en del i övrigt att önska så kompenserade han det med ett mycket rikt, varierat och välklingande målspråk. Hans fria förhållningssätt har därför resulterat i något som inte alls känns som en översättning, utan som ett svenskt originalverk, med en naturligt flytande och bitvis oerhört vacker prosa. Detta var också vad det det äldre översättaridealet strävade efter – texten skulle föras till läsaren, snarare än läsaren till texten, som det ibland uttrycks – så ur det perspektivet får Ohlmarks översättning betraktas som lyckad. Dock finns det, även bortsett från alla direkta felaktigheter, två stora problem med detta "svenska originalverk".

För det första är det inte Tolkien. Även om man i Ohlmarks översättarstil kan förhålla sig fritt till formuleringarna så måste ändå andemeningen i originalet bevaras. Låt gå för att enda sättet att på svenska förmedla den känsla Tolkien lyckas fånga med ett enda precist ordval är att stapla många ord på varandra, därför att det exakta ord som söks inte finns i svenskan. Men de där många orden måste ändå förmedla samma känsla, samma tanke, som originalet. Annars har översättningen misslyckats. Och Ohlmarks lyckas visserligen ofta med sina omformuleringar, men lite för ofta misslyckas han, och saker går förlorade eller förändras för den svenske läsaren jämfört med den engelske. Och emellanåt lyckas Ohlmarks med sitt klåfingriga omskrivande helt ändra karaktären på personer genom några utbytta eller tillagda adjektiv, eller förtydliga där han tyckt att Tolkien varit otydlig och på så sätt helt ta udden ur någon retorisk finess som han inte förstod fanns där.

Det andra problemet med Ohlmarks originalverk "fritt efter Tolkien" är att Ohlmarks helt enkelt inte var en lika bra författare som Tolkien. Hans språk är ibland bländande vackert, ibland överträffar han rent av Tolkien, men ofta skjuter han också långt bredvid målet. Språkstilen spretar vilt mellan högt och lågt, även på ställen där originalet inte gör det och där stilskiftena inte alls passar in. När han ger fullt utlopp för sin pladdriga stil, med alla beskrivningar dubbelt så långa som originalet, på ställen som inte är så dramatiska ens i original, kan det leda till långa sömniga passager som gör verket segt att läsa. På andra ställen utbroderar och förstärker Ohlmarks mitt i dramatiska scener, vilket kanske gör den aktuella beskrivningen mer målande men istället tar död på tempot och dramatiken. Eller så krånglar han till beskrivningar av komplexa händelser eller platser, så att de blir mycket svårare att förstå. Svårt att hänga med blir det förstås också när han inte kan hålla reda på vad han översatt personer och platser till tidigare, utan byter namn mitt i boken.

För att uttrycka samma sak lite kortare: Ohlmarks svingar vilt, och det kan resultera i lite vad som helst. På så sätt har han skapat många vackra och minnesvärda formuleringar, och samtidigt många rejäla bottennapp. Skönheten i de förstnämnda gör att man blir benägen att förlåta honom för de sistnämnda – men det borde man faktiskt inte. Bottennappen är alldeles för många och för usla för det.

Vad gäller Ohlmarks namnöversättningar så får de nog sägas vara i linje med resten av översättningen: han har blandat och gett, ofta blir det bra men ibland väldigt dåligt. Tolkien själv var så missnöjd med många av Ohlmarks namn att han skrev en lång instruktion till kommande översättare, Guide to the Names in the Lord of the Rings, för att om möjligt undvika att det gick så illa igen. Dock känns Tolkien i den skriften ibland mer kritisk mot Ohlmarks än namnen riktigt förtjänar – sannolikt för att han på goda grunder ogillade Ohlmarks rent allmänt. Lite av det ogillandet får sin förklaring i Ohlmarks förord till första svenska upplagan, och framför allt i det brev där Tolkien reagerade på förordet. Vad gäller Ohlmarks diktöversättningar så har de ofta (men inte alltid!) goda poetiska kvaliteter, men han har (föga oväntat) förhållit sig fritt till både versmått och innehåll i originaldikterna, vilket inte alltid blir så lyckat. Men namn- och diktöversättningar går jag inte in närmare på i den här texten; jag hänvisar istället till sidorna med mina egna försök till sådana, där jag förutom egna förslag också ger åtskilliga kommentarer om mina föregångares alster.

Nog nu av teoretiska resonemang! (Den här texten är snart lika pratig och omständlig som Ohlmarks översättning!) Resten av denna text kommer istället att ägnas åt konkreta exempel på vad Ohlmarks har ställt till med, tillsammans med synpunkter på vad jag upplever vara problematiskt i just det utdraget. Emellanåt kan jag också komma att ta med samma citat i min egen eller Anderssons version, som ytterligare jämförelse. Det är mycket möjligt att den här texten kommer att fyllas på med fler exempel allt eftersom jag hittar dem i mitt pågående översättande, så titta gärna in igen en annan gång!

* * *

I det nedanstående betecknar förkortningarna FotR, TT och RotK de tre volymerna The Fellowship of the Ring, The Two Towers respektive The Return of the King. Den romerska siffran följd av en vanlig siffra betecknar bok (The Lord of the Rings är indelad i sex olika böcker, två per volym) och kapitel. Sidhänvisningarna i Ohlmarks citat syftar specifikt på min egen utgåva av motsvarande volym, andra inbundna upplagan från 1978. Men enligt uppgift skall numreringen vara densamma i alla utgåvor fram till 2001 (utom enbandsutgåvorna, där numreringen löper genom hela texten).

'Éowyn! Éowyn!' cried Merry. Then tottering, struggling up, with her last strength she drove her sword between crown and mantle, as the great shoulders bowed before her. The sword broke sparkling into many shards.
(Tolkien, RotK: V, 6)
– Éowyn! Éowyn! skrek Merry. Raglande rätade han upp sig och med uppbjudande av sin sista styrka drev han med otroligt hugg sin klinga mitt mellan kronan och manteln när de breda axlarna böjde sig ner mot henne. Svärdet splittrades gnistrande i tusentals bitar.
(Ohlmarks, s. 138)

Detta är det mest klassiska och omtalade av alla fel i Ohlmarks översättning. Enligt honom är det alltså Merry och inte Éowyn som dödar häxmästaren av Angmar! Det mest upprörande är dock inte själva felet, som när man ser hur Tolkien formulerade sig, med (lite klumpigt) subjektbyte mitt i, faktiskt är ganska lätt hänt. Men att det dröjde nästan trettio år, till 1989, innan förlaget kom sig för att rätta det!? Dessutom blev det inte ens därefter rättat i alla utgåvor, utan det finns några nyare än så där felet står kvar. (I övrigt kan noteras ett annat fel i samma stycke: det står "med otroligt hugg" istället för "med ett otroligt hugg". Men det är ju en petitess i sammanhanget.)

And then he comes back and orders them off; and he goes on living and living, and never looking a day older, bless him! And suddenly he produces an heir, and has all the papers made out proper. The Sackville-Bagginses won't never see the inside of Bag End now, or it is to be hoped not.'
(Tolkien, FotR: I, 1)
Men så kom han tillbaka och körde iväg dom, och nu fortsätter han bara att leva, år efter år, och inte en dag äldre ser han ut, ordnar alla formaliteter och skaffar sej en arvinge! Så Säcksta-Baggerna fick allt lukta där fatet stått.
(Ohlmarks, s. 42)

Jag skrev ovan om hur Ohlmarks omformuleringar ibland lyckades, ibland inte. Det här får nog sägas vara ett exempel på det förstnämnda! Trots att hans sista mening inte har någon likhet med originalet över huvud taget så är den ändå briljant. Andemeningen framgår klart, och det udda men färgstarka uttrycket "lukta där fatet stått" känns helt rätt i Gubbtjyvens sätt att tala.

The Eye was rimmed with fire, but was itself glazed, yellow as a cat's, watchful and intent, and the black slit of its pupil opened on a pit, a window into nothing.
(Tolkien, FotR: II, 7)
Ögat infattades i en rand av eld men var självt glasartat och gult som ett tigeröga, vaksamt och intensivt, och pupillens svarta springa var som ett schakt ner till helvetet.
(Ohlmarks, s. 432)

Här har vi däremot en omformulering som är helt misslyckad, då den gör våld på det underliggande temat i Tolkiens verk. Ondskan i hans värld kännetecknas just av tomhet, en frånvaro av ljus. Ondskan kan inte skapa utan bara förvrida och förstöra, den är ingenting, bara en total avsaknad av godhet. Att därför översätta into nothing till "ner till helvetet", ett helvete dessutom som inte har någon plats i Tolkiens mytologi, är ett grovt felgrepp av Ohlmarks. (Inte heller tigrar hör hemma i den av oss kända delen av Midgård, varför översättningen av cat till "tiger" är mindre lyckad. Men det är mindre viktigt, även om såna missar förvisso är typiska för Ohlmarks.)

But be good Sméagol and fetch me the herbs, and I'll think better of you. What's more, if you turn over a new leaf, and keep it turned, I'll cook you some taters one of these days. I will: fried fish and chips served by S. Gamgee. You couldn't say no to that.'
(Tolkien, TT: IV, 4)
Men var nu snäll och fixa dom där örterna till mig, snälla Sméagol, så skall jag tänka vänligare om dig sen. Vad gör det dig om du rycker av ett friskt löv och sen håller det i handen – så skall jag nog endera dagen koka dig lite pantofflor också. Du skall få se: stekt fisk med flottyrkokt potatis, serverad av Sam Gamgi. Det skulle du inte kunna säja nej till.
(Ohlmarks, ss. 301-302)
Men om du är snäll och hämtar kryddväxterna, Sméagol, så skall jag få högre tankar om dig. För om du verkligen har tänkt att bättra dig och inte får något återfall så skall jag laga petäter åt dig en vacker dag. Det skall jag: stekt fisk med friterad potatis, serverat av S. Gamgi. Det skulle du inte säga nej till.«
(Andersson, s. 307)

Det här är en av mina favoritmissar ur "Sagan om felen"! Ohlmarks kände inte till det engelska uttrycket "to turn over a new leaf", som betyder ungefär att börja om på ny kula, att vända blad i boken, stryka ett streck över det som varit och bli en bättre person. Istället gjorde han något slags bokstavlig tolkning som blir underbart befängd. (Det Sam vill ha hjälp med av Gollum, vilket berättas strax innan, är att samla in örter, bland annat bay-leaves, lagerblad: så det finns i alla fall ett "friskt löv" någonstans där i sammanhanget, vilket i någon liten mån kan förklara hur Ohlmarks tänkte.)

The gate opened and three huge dogs came pelting out into the lane, and dashed towards the travellers, barking fiercely. They took no notice of Pippin; but Sam shrank against the wall, while two wolvish-looking dogs sniffed at him suspiciously, and snarled if he moved. The largest and most ferocious of the three halted in front of Frodo, bristling and growling.
(Tolkien, FotR: I, 4)
Porten öppnades och tre väldiga hundar kom framstörtande mot främlingarna under öronbedövande skall. De tog ingen notis om Pippin, men Sam stod tryckt mot vallen medan två vargliknande djur misstänksamt nosade på honom under djupa morranden. Den största och mest förfärliga stannade framför Frodo. Det mullrade som åska ur dess väldiga käftar, och den reste borst från den väldiga nacken ner till den piskande svansen.
(Ohlmarks, s. 121)

Här har vi ett av de mer (bokstavligt talat!) hårresande exemplen på Ohlmarks ständiga ambition att "förbättra" när han inte tyckte att originalet var dramatiskt nog.

They found that they were looking at a most extraordinary face. It belonged to a large Man-like, almost Troll-like, figure, at least fourteen foot high, very sturdy, with a tall head, and hardly any neck. Whether it was clad in stuff like green and grey bark, or whether that was its hide, was difficult to say. At any rate the arms, at a short distance from the trunk, were not wrinkled, but covered with a brown smooth skin.
(Tolkien, TT: III, 4)
De fann sig se rakt in i ett ytterst egendomligt ansikte. Det tillhörde en stor människoliknande gestalt, nästan som ett troll och minst fjorton fot hög, fruktansvärt grovvuxen, med ett väldigt huvud men nästan ingen hals alls. Om han var klädd i någon sorts dräkt, liknande grön och grå bark, eller om detta bara var hans krypin, det var inte gott att säga. I varje fall var armarna strax utanför stubbens stam inte skrovliga eller skrynkliga alls utan täckta av slätt brunt skinn.
(Ohlmarks, s. 79)

Visserligen kan hide också betyda "a place of concealment for hunting or observing wildlife", som ordboken säger, men hur Ohlmarks kan ha fått för sig att det var det snarare än det självklara "hud" som åsyftades här, det är inte gott att säga. (Det är också tveksamt om "fruktansvärt grovvuxen" verkligen är en bra översättning av very sturdy.)

What's happened to your precious Nazgûl? Has he had another mount shot under him?
(Tolkien, TT: III, 3)
Vad blev det av din oskattbara nazgûl? Kanske slagit ner på ett annat berg?
(Ohlmarks, s. 66)

Det här är också ett av de mer klassiska och underhållande felen, som är svårt att utelämna från en sån här sammanställning. Ohlmarks förstod inte att mount inte bara kan betyda berg, utan även riddjur!

'There was sorcery here right enough,' said Gimli.
(Tolkien, TT: II, 5)
– Det är tillräckligt med trolldom här annars också, sade Gimli.
(Ohlmarks, s. 108)

Vad Gimli egentligen säger är förstås ungefär "Nog förekom det trolldom här, alltid". Men Ohlmarks tycks inte ha förstått uttrycket right enough.

But in the circle of Isengard, trapped and alone, it was not easy to think that the hunters before whom all have fled or fallen would falter in the Shire far way.'
(Tolkien, FotR: II, 2)
Instängd i Isengards stentorn, ensam och fångad i en fälla som jag var, hade jag det emellertid inte lätt, allra minst när det gällde att hoppas på att dessa blodhetsande avgrundsandar, inför vilka alla flytt eller fallit till föga, skulle låta sig hejdas i det avlägsna lilla Fylke.
(Ohlmarks, s. 314)

Förutom den smått bisarra utbroderingen av det korta the hunters till "dessa blodhetsande avgrundsandar" ändrar Ohlmarks här också hur Gandalf låter (för det är förstås han som pratar). Han har i original nästan alltid ett ytterst tydligt och genomtänkt sätt att formulera sig på, men här blir han lite ohlmarkskt pladdrig och låter sin mening slingra sig fram på en krokig bana som är väldigt okaraktäristisk för Gandalf. Och det där "hade jag det inte lätt" låter nästan som om han beklagar sig, vilket är ännu mer otypiskt!

At the bottom, upon a low pedestal carved like a branching tree, stood a basin of silver, wide and shallow, and beside it stood a silver ewer.
(Tolkien, FotR: II, 7)
På dess botten stod på en låg pedestal, utskuren likt ett vittförgrenat träd, en vid och grund silverskål, och bredvid eller rättare i den stod en handkanna av silver.
(Ohlmarks, s. 428)

Hur skall du ha det, Ohlmarks? Bredvid eller i?

They found a broad path, paved with hewn stones, now winding upward, now climbing in short flights of well-laid steps.
(Tolkien, TT: III, 6)
De fann en bred stig kantad med huggen sten, som än steg uppåt i vindlingar, än föll nedåt i korta trappor med väl stenlagda avsatser.
(Ohlmarks, s. 132)

Hos Tolkien går stigen uppåt hela tiden, antingen slingrande eller rakt uppför trappor. Hos Ohlmarks går trapporna istället nedåt.

As far as he could remember, Sam slept through the night in deep content, if logs are contented.
(Tolkien, FotR: I, 7)
Såvitt Sam kunde komma ihåg, sov han lugnt som en stock hela natten – ifall nu stockar är så lugna.
(Ohlmarks, s. 162)
Så vitt han kunde minnas sov Sam natten igenom i största belåtenhet, om nu stockar kan vara belåtna.
(Kamelen)

Tolkien har här valt ett lite underfundigt sätt att formulera att Sam sov som en stock, dessutom med en liten hänvisning till gamla pilträdsgubben (som hoberna vid denna tidpunkt fortfarande hade färskt i minnet), och att man med det i åtanke kanske inte kan ta för givet att trädstockar är så belåtna. Men Ohlmarks trodde tydligen att detta vore för svårt för läsaren att förstå. Han har därför omformulerat så att stocken nämns även i första halvan av meningen. En enligt mig totalt onödig ändring som tar udden av Tolkiens skämt.

Pippin turned a corner opening on the wide place behind the City Gate. He stopped dead. He had found Gandalf; but he shrank back, cowering into a shadow.
(Tolkien, RotK: V, 4)
Han vände runt ett hörn och var med ens ute på den stora öppna platsen vid ytterporten. Han hade hejdat döden. Han hade hittat Gandalf – men han ryggade baklänges och kurade samman i skuggan.
(Ohlmarks, s. 120)

Det där med Ohlmarks och engelska idiom är en ändlös följetong. Det här är också en av de mest klassiska av alla hans grodor. Självklart betyder stopped dead att han tvärstannade, inte att han hejdade döden! Det räcker inte att vara dålig på engelska för att göra den här tabben; man måste också vara fullständigt blind och döv för sammanhanget i den text man just håller på att översätta. Hur kan han ha tyckt att det här lät vettigt?

'Then farewell!' said Faramir. 'But if I should return, think better of me!'
'That depends on the manner of your return,' said Denethor.
(Tolkien, RotK: V, 4)
– I så fall farväl! var allt Faramir sade. Skulle jag inte återvända ber jag bara att du tänker bättre om mig.
– Det beror på vilket sätt du återvänder, gav Denethor till svar.
(Ohlmarks, s. 106)

Här ser vi ytterligare ett exempel på att Ohlmarks inte bara läste förlagan slarvigt, utan dessutom inte över huvud taget tycks ha reflekterat över sin egen text. Hans felaktiga "inte" i Faramirs citat, "skulle jag inte återvända", gör ju Denethors svar helt absurt. Hur kunde Ohlmarks undgå att märka det? (Dessutom är sista meningen felaktig rent språkligt. Det saknas ett "på" efter "återvänder".)

'Speak no evil of the Lady Galadriel!' said Aragorn sternly. 'You know not what you say. There is in her and in this land no evil, unless a man bring it hither himself. Then let him beware!
(Tolkien, FotR: II, 7)
– Säg intet ont om drottning Galadriel, sade Aragorn strängt. Du vet ju inte vad du talar om! Varken i henne själv eller i hennes land finns något ont, ifall inte någon objuden gäst som lyckats smuggla sej in själv bär ondskan med sej. Och i så fall är det han som bör akta sej.
(Ohlmarks, s. 425)

Ohlmarks har en benägenhet att vilja förklara och förtydliga så fort han tycker att Tolkien är otydlig, men det blir sällan särskilt lyckat. Ibland är förtydligandet bara onödigt, och ibland förstör det någon retorisk finess (som i exemplet med stocken ovan). Men alltför ofta händer det att Ohlmarks, som här, själv inte har förstått och därför förtydligar fel! I det här citatet uppfinner han helt i onödan en objuden gäst, istället för att komma på tanken att det skulle kunna vara någon av de inbjudna gästerna som bär med sig ondskan.

The night passed without Gollum showing so much as a shadow again. After that the Company kept a sharp look-out, but they saw no more of Gollum while the voyage lasted. If he was still following, he was very wary and cunning.
(Tolkien, FotR: II, 9)
Natten svann bort utan den minsta vidare skymt av Gollum. Hädanefter höll sällskapet alltid noggrann uppsikt, men de såg ingenting mer av honom så länge flodfärden varade. Om han fortfarande följde efter dem, var han så ytterligt försiktig och listig, att han var som försvunnen.
(Ohlmarks, s. 456)

Det här är ett exempel av en typ som troligen skulle gå att hitta i tusental i Ohlmarks översättning. Det handlar inte om något direkt fel, utan "bara" om hans oerhört fria sätt att översätta på. Han har lagt till det där med att "han var som försvunnen" på egen hand. Den andemeningen framgår ju ändå tydligt, och Tolkien (som var en mycket bättre författare än Ohlmarks) fann ingen anledning att skriva det på läsarens näsa genom att i praktiken nämna samma sak en gång till. Ibland blir Ohlmarks påhitt bra, ibland blir de dåliga, ibland blir de som här bara meningslösa – men de är aldrig Tolkien!

'Well, father, what can we do for you?' said Aragorn, leaping to his feet. 'Come and be warm, if you are cold!' He strode forward, but the old man was gone.
(Tolkien, TT: III, 2)
– Vad kan vi göra för er, fader? sporde Aragorn och kom illa kvickt på fötter. Kom och värm dig om du fryser! Så tog han ett steg framåt, men gubben var försvunnen.
(Ohlmarks, s. 55)

Två av de större problemen med Ohlmarks ringsaga är hans slarv och hans vilt varierande stilnivå. I det här korta utdraget ser vi bådadera. Det förstnämnda problemet exemplifieras här av tilltalspronomen. Till skillnad från sin efterföljare Andersson (som konsekvent har infört du-reformen i Midgård) gör Ohlmarks omväxlande bruk av niande och duande i dialogerna, beroende på vilka som talar och deras inbördes relation. Det tycker jag visserligen är utmärkt, men fullt så här omväxlande får det inte bli – Aragorn niar alltså den gamle i första meningen och duar honom i den andra! Vidare har vi det där med stilnivån. Både "fader (istället för "far") och "sporde" är mycket högstämt och gammaldags, medan däremot "illa kvickt" är rejält informellt, och även "gubbe" har en ganska vardaglig klang. En så spretande stil på så liten yta, när det inte finns någon som helst motsvarighet till det i originalet, känns mycket störande.

Merry and Pippin climbed up the path that came in from the west, and looked through the opening in the great hedge. Long tree-clad slopes rose from the lip of the dingle, and away beyond them, above the fir-trees of the furthest ridge there rose, sharp and white, the peak of a high mountain.
(Tolkien, TT: III, 4)
Merry och Pippin klättrade upp längs samma väg de burits ner från väster och såg ut genom öppningen i den höga häcken. Långa skogklädda sluttningar steg från kitteldalens rand och åstad över dem, högt över furorna på de avlägsnaste åsarna – och ännu mycket högre och längre bort lyfte sig vass och snövit toppen av ett mäktigt fjäll.
(Ohlmarks, s. 100)

Många av Ohlmarks missar har ändå något kreativt över sig, något dramatiskt anslag som man kan känna en del sympati för samtidigt som man beklagar eller skrattar åt hur fel det blev. För att ge en mer rättvisande helhetsbild och undvika att hans översättning får ett alltför romantiskt skimmer har jag försökt att ta med en del fel av tråkigare slag också, där Ohlmarks helt enkelt har gjort dåligt ifrån sig, utan förmildrande eller förskönande omständigheter. Sådana exempel finns det många, och det här är ett av dem. Istället för att översätta rakt har Ohlmarks som synes lagt till en extra förklaring, "samma väg de burits ner". Problemet är att han har fel! Det framgår mycket tydligt på sidan innan, när Lavskägge och hoberna först kommer fram till sänkan Derne dal där enterna håller sitt rådsmöte, att två ytterligare stigar leder ner i den, en från väster och en från öster, alltså utöver den som Lavskägge har följt (som kommer norrifrån). Och varför skulle Merry och Pippin heller nyfiket titta bort åt det håll där de redan har gått?

Även andra meningen känns förresten dåligt översatt: det är mycket svårare att bilda sig en uppfattning om hur landskapet faktiskt ser ut från den svenska texten än från originalet. (Och fir-trees syftar vanligen på granar, inte furor!)

Then darkness took me, and I strayed out of thought and time, and I wandered far on roads that I will not tell.
(Tolkien, TT: III, 5)
Så grep mig mörkret, jag vaggade bort från tankar och tid, jag vandrade vida på fasans vägar som jag varken vill eller kan säga något om.
(Ohlmarks, s. 123)

Om Ohlmarks brukar det sägas (jag har sagt det själv ovan!) att han visserligen hade en del problem med engelskan, och definitivt med att vara trogen originalet när han översatte, men att han åtminstone hade ett väldigt bra eget språk, som i alla fall delvis kompenserade för nämnda brister. Men inte heller det är hela sanningen om denne komplexe översättarpersonlighet. Ibland kunde han formulera sig direkt klumpigt på svenska, utan att det finns någon synbarlig anledning till det i originaltexten. Detta är ett sådant exempel. Jag menar: "vaggade"!? Vad är det för ett bisarrt ordval?

Också värt att klandra i den här lilla snutten, men mer i linje med den typ av exempel vi tagit upp tidigare, är "på fasans vägar". Vi vet ju inte vart Gandalfs själ tog vägen när den lämnade kroppen, men sannolikt tillbaka till Eru eller till Valar, eller åtminstone till sina Maiar-kompisar. Vi har ingen anledning att tro att några fasor skulle vara inblandade. (Ohlmarks kunde ju inte känna till några närmare detaljer om mytologin och vad Gandalf egentligen var för en filur, då inget om detta ännu fanns publicerat, men han borde åtminstone ha kunnat låta bli att stoppa in lite fasor på ren chans!)

'Down, snake!' he said suddenly in a terrible voice. 'Down on your belly! How long is it since Saruman bought you? What was the promised price? When all the men were dead, you were to pick your share of the treasure, and take the woman you desire?
(Tolkien, TT: III, 6)
Ner med dig, din giftorm! röt han plötsligt till med fruktansvärd stämma. Ner på din falska buk! Hur längesen är det, Saruman köpte dig? Vad är den vedergällning du lovat honom? När alla var döda, då skulle du ta din dryga del av skatten och därtill den kvinna ditt begär åtrår.
(Ohlmarks, s. 144)

Klassiskt ohlmarkskt slarv – han har haft för bråttom och inte tagit sig tid att förstå sammanhanget. Det där promised price syftar ju inte på något Gríma lovat Saruman, utan tvärtom på belöningen han blivit lovad av Saruman för sitt förräderi.

They smoked in silence for a while, and the sun shone on them; slanting into the valley from among white clouds high in the West. Legolas lay still, looking up at the sun and sky with steady eyes, and singing softly to himself.
(Tolkien, TT: III, 9)
De rökte en stund under tystnad, medan solen sken dem rakt i ansiktet. På högens sluttning ner mot dalen med dess vita moln högt uppe på himlen i väster låg Legolas ännu och såg mot solen och skyn utan att vare sig blinka eller bländas, medan han sakta sjöng för sig själv.
(Ohlmarks, s. 193)
De rökte en stund under tystnad medan solen lyste ned på dem; dess strålar föll snett ned i dalen genom vita moln högt uppe på västerhimlen. Legolas låg stilla och såg upp mot solen och himlen med stadig blick medan han sakta sjöng för sig själv.
(Kamelen)

Ohlmarks har här missförstått fullständigt och dessutom formulerat sig väldigt oskönt och oklart. Det är svårt att alls förstå vad det är han vill säga och hur han föreställer sig denna scen.

* * *

Som avslutning kan nämnas att om någon efter alla dessa långa resonemang och otaliga exempel faktiskt vill läsa ännu mer på samma tema så finns det att få tag på! Det finns nämligen en förträfflig C-uppsats på nätet, författad av Charlotte Strömbom, som grundligt (och betydligt mer vetenskapligt än jag) diskuterar dessa frågor. Den har den charmiga titeln "God åkermark eller fet och fruktbar mylla?" och rekommenderas varmt till alla som är intresserade av detta ämne! Jag länkar inte, då den här sidan kanske inte kommer att uppdateras så ofta och länkar har en tendens att dö. Men sök bara på titeln så dyker den upp!

Den stegrande kamelen