Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok II, kapitel 2

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Elronds rådslag

Det blev alldeles tyst och alla vände blickarna mot Frodo. Han genomfors av en plötslig känsla av skam och rädsla, och han kände en stark motvilja mot att visa fram Ringen och vämjelse över att behöva röra den. Han önskade sig långt bort. Ringen glänste och flimrade när han höll upp den i sin darrande hand.

”Beskåda Isildurs bane!” sade Elrond.

Boromirs ögon glimmade när han stint betraktade det gyllene föremålet. ”Halvlingen!” muttrade han. ”Är då domens dag till slut kommen för Minas Tirith? Men varför skulle vi då söka efter ett brutet svärd?”

”Orden lydde inte domens dag för Minas Tirith”, sade Aragorn. ”Men stunden är verkligen inne för såväl dom som stordåd. Svärdet som var brutet är Elendils svärd, som bröts under honom när han föll. Det har vårdats av hans arvingar när allt annat arvegods gått förlorat, ty det har länge sagts hos oss att det skall göras helt på nytt den dag som Ringen, Isildurs bane, blir funnen. Nu när du har sett det svärd som du sökte, vad är din önskan? Vill du att Elendils hus skall återvända till Gondors land?”

”Jag har inte sänts hit för att tigga om någon ynnest, utan endast för att finna svaret på en gåta”, svarade Boromir stolt. ”Dock är vi hårt ansatta, och Elendils svärd vore en hjälp bortom allt vi vågat hoppas på – om det nu verkligen är möjligt att ett sådant ting kan återvända ur det förflutnas skuggor.” Han tittade på Aragorn igen med tvivel i blicken.

Frodo märkte att Bilbo otåligt skruvade på sig bredvid honom. Uppenbarligen var han förnärmad å sin väns vägnar. Plötsligt ställde han sig upp och utbrast:

Inte allt som är guld måste glittra,
inte alla som vandrar går vill.
Gammal styrka skall inte förvittra,
djupa rötter når frost inte till.
Upp ur askan skall flammorna spela,
ett ljus skingra skuggorna än;
det svärd som var brutet skall helas
och en kronlös bli konung igen.

”Inte så bra kanske, men rakt på sak – om du nu behöver något mer än Elronds ord. Om det var värt hundratio dagars färd att få höra, då är det allt bäst att du lyssnar på det.” Han satte sig ned igen med en fnysning.

Den stegrande kamelen