Rohans ryttare
Ryttaren sprang ur sadeln och gav sitt spjut till en annan man som red fram och satt av vid hans sida. Så drog han sitt svärd och ställde sig ansikte mot ansikte med Aragorn, som han betraktade ingående och inte utan förundran. Till slut talade han igen.
”Först trodde jag att ni själva var orker”, sade han, ”men jag ser nu att så inte är fallet. Och ni tycks inte heller veta särskilt mycket om orker, om ni jagar dem på detta sätt. De var snabba och välbeväpnade, och de var många. Ni skulle snart ha förvandlats från jägare till villebråd, om ni någonsin hade hunnit i kapp dem. Men det är något sällsamt över er, Vidstige.” Han vände åter sin klara, ljusa blick mot utbygdsjägaren. ”Det är inget namn för en man, det namn ni uppger. Och sällsam är också er klädnad. Är ni då sprungna ur själva gräset? Hur undgick ni att bli sedda? Är ni alvfolk?”
”Nej”, sade Aragorn. ”Endast en av oss är alv, Legolas från Skogsriket i det fjärran Mörkveden. Men vi har färdats genom Lothlórien, och vi bär med oss fruns gåvor och gunst.”
Ryttaren såg på dem med ny förundran, men hans blick hårdnade. ”Då finns det alltså en fru i Gyllene skogen, som de gamla sagorna berättar!” sade han. ”Få undkommer hennes nät, sägs det. Det är sällsamma tider vi lever i! Men om ni har hennes gunst, då är kanske även ni nätspinnare och besvärjare.” Han vände plötsligt sin kyliga blick mot Legolas och Gimli. ”Ni som sitter tysta, varför säger ni inget?” frågade han.
Gimli reste sig och ställde sig bredbent och stadig. Hans hand grep om yxans skaft och hans mörka ögon blixtrade. ”Ge mig ert namn, mäster ryttare, så skall jag ge er mitt och mer därtill”, sade han.
”Vad det beträffar”, sade ryttaren och såg stint ned på dvärgen, ”så är det främlingen som bör presentera sig först. Dock är mitt namn Éomer, Éomunds son, och jag kallas tredje marskalken av Riddermark.”
”Nå, Éomer, Éomunds son, tredje marskalk av Riddermark, låt då dvärgen Gimli, Glóins son, varna dig för dåraktigt tal. Du talar ont om det som är fagert bortom allt du kan föreställa dig, och din enda ursäkt är bristande vett.”
Éomers ögon lågade och männen av Rohan muttrade ilsket och drog sig närmare med sänkta spjut. ”Jag skulle hugga huvudet av dig med skägg och allt, mäster dvärg, om det bara satt en aning högre upp från marken”, sade Éomer.
”Han står inte ensam”, sade Legolas. Han spände bågen och lade en pil vid strängen med händer snabbare än ögat kunde se. ”Du skulle dö innan hugget föll.”
Den stegrande kamelen
The Riders of Rohan
The Rider leaped from his horse. Giving his spear to another who rode up and dismounted at his side, he drew his sword and stood face to face with Aragorn, surveying him keenly, and not without wonder. At length he spoke again.
'At first I thought that you yourselves were Orcs,' he said; 'but now I see that it is not so. Indeed you know little of Orcs, if you go hunting them in this fashion. They were swift and well-armed, and they were many. You would have changed from hunters to prey, if ever you had overtaken them. But there is something strange about you, Strider.' He bent his clear bright eyes again upon the Ranger. 'That is no name for a Man that you give. And strange too is your raiment. Have you sprung out of the grass? How did you escape our sight? Are you elvish folk?'
'No,' said Aragorn. 'One only of us is an Elf, Legolas from the Woodland Realm in distant Mirkwood. But we have passed through Lothlórien, and the gifts and favour of the Lady go with us.'
The Rider looked at them with renewed wonder, but his eyes hardened. 'Then there is a Lady in the Golden Wood, as old tales tell!' he said. 'Few escape her nets, they say. These are strange days! But if you have her favour, then you also are net-weavers and sorcerers, maybe.' He turned a cold glance suddenly upon Legolas and Gimli. 'Why do you not speak, silent ones?' he demanded.
Gimli rose and planted his feet firmly apart: his hand gripped the handle of his axe, and his dark eyes flashed. 'Give me your name, horse-master, and I will give you mine, and more besides,' he said.
'As for that,' said the Rider, staring down at the Dwarf, 'the stranger should declare himself first. Yet I am named Éomer son of Éomund, and am called the Third Marshal of Riddermark.'
'Then Éomer son of Éomund, Third Marshal of Riddermark, let Gimli the Dwarf Glóin's son warn you against foolish words. You speak evil of that which is fair beyond the reach of your thought, and only little wit can excuse you.'
Éomer's eyes blazed, and the Men of Rohan murmured angrily, and closed in, advancing their spears. 'I would cut off your head, beard and all, Master Dwarf, if it stood but a little higher from the ground ' said Éomer.
'He stands not alone,' said Legolas, bending his bow and fitting an arrow with hands that moved quicker than sight. 'You would die before your stroke fell.'
J. R. R. Tolkien
Ryttarna av Rohan
Ryttaren sprang ur sadeln. Så gav han sitt spjut åt en annan, som red fram och satt av vid hans sida, varefter han drog sitt svärd och stod ansikte mot ansikte med Aragorn, som han skärskådade skarpt och inte utan förvåning. Slutligen talade han ånyo.
– Först trodde jag, att ni var orcher själva, sade han, men nu ser jag att så inte är fallet. Men jag får säga att du vet inte mycket om orcherna ifall du jagar dem på detta sätt. De är snabba och välrustade, och många är de också. Om ni nånsin hunnit fatt dem, hade ni inte längre varit jägare utan villebråd. Men det är något sällsamt med dig, Vidstige. Han vände åter sin klara, ljusa blick mot utbygdsjägarn. – Det namn du uppgett är inte ett namn för en man som du. Och märkvärdigt klädd är du också. Har du spirat upp ur gräset? Hur undgick ni att bli sedda av oss? Tillhör ni alvsläktet?
– Nej, sade Aragorn. Det är bara en av oss som är alv, och det är Legolas från Skogslandets rike i den fjärran Mörkmården. Vi har färdats genom Lothlórien, och alvdrottningens gunst och gåvor följer oss.
Ryttaren såg på dem med än större förundran, men hans blick blev bistrare. – Då finns det alltså en drottning i den Gyllene skogen, som de gamla sagorna vet berätta om, sade han. Det är inte många som undkommer hennes fångstnät, sägs det. Det är märkliga tider vi lever i. Men om ni fått hennes gunst, är kanske ni också fångstnätvävare och trollkarlar. Han vände plötsligt ett iskallt ögonkast mot Legolas och Gimli. – Ni båda tigare, varför säger ni ingenting? frågade han.
Gimli steg upp och kom säkert och bredbent på fötter. Hans näve grep om yxans skaft och hans mörka ögon slog blixtar. – Säg mig först ert namn, hästdrott, så skall ni få veta mitt och mer till, sade han.
– Vad den saken beträffar, sade ryttaren och stirrade kallt ner på dvärgen, så är det främlingen som först skall säga vad han heter. Annars är jag Éomer, son av Éomund och bär titeln Tredje marskalk av Riddersmark.
– I så fall, Éomer Éomundsson, Tredje marskalk av Riddersmark, skall Gimli, son av dvärgen Glóin, varna dig för dåraktigt tal. Du talar ont om det som ligger långt bortom dina föreställningars räckvidd, och endast fåkunnighet kan urskulda dig.
Éomers ögon flammade, och männen av Rohan mumlade vredgat i det de slöt sig tätt samman och red närmare med spjuten. – Jag skulle ha huggit av dig huvudet, skägget och allt, mäster dvärg, om bara ditt huvud suttit lite högre ovan marken, sade Éomer.
– Han står inte ensam här, sade Legolas, spände sin båge och lade en pil på strängen med händer så snabba att ögat inte hann uppfatta rörelsen. Du skulle dö innan hugget föll.
Åke Ohlmarks
Rohans ryttare
Ryttaren hoppade ner från hästen. Han gav sitt spjut till en annan man som red fram och satt av vid hans sida, varpå han drog sitt svärd och ställde sig ansikte mot ansikte med Aragorn, granskade honom noggrant och inte utan förundran. Till sist tog han till orda igen.
»Först trodde jag att ni själva var orker«, sade han; »men nu ser jag att det inte är så. Ni vet sannerligen föga om orker om ni jagar dem på det här viset. De var snabba och väl beväpnade, och de var många. Ni skulle ha blivit byte istället för jägare om ni kommit ikapp dem. Men det är något märkvärdigt med dig, Vidstige.« Han riktade åter sin klara ljusa blick mot utbygdsjägaren. »Namnet du uppger är inget människonamn. Och märkvärdig är likaså din klädsel. Är du sprungen rakt ur gräset? Hur kunde ni dölja er för oss? Är ni alvfolk?«
»Nej«, sade Aragorn. »Bara en av oss är alv, Legolas från skogsriket i det fjärran Mörkveden. Men vi har rest genom Lothlórien, och av den höga frun där fick vi med oss gåvor och gunst.«
Ryttaren betraktade dem än mer förundrat, men hans blick blev bister. »Då finns det alltså en fru i Gyllene skogen, som det sägs i gamla sagor!« sade han. »Få undflyr hennes nät, heter det. Vi lever i en sällsam tid! Men om ni har hennes gunst så är ni måhända också trollkarlar som spinner nät.« Han vände sin kyliga blick mot Legolas och Gimli. »Har ni inget att säga, ni som tiger?«
Gimli steg upp och satte fötterna brett isär; han förde handen till yxans skaft och hans mörka ögon ljungade. »Ge mig ditt namn, mästerryttare, så skall jag ge dig mitt och mer därtill«, sade han.
»Det bör gå till så«, sade ryttaren och tittade ner på dvärgen, »att främlingen är den som först presenterar sig. Dock heter jag Éomer, Éomunds son, och jag kallas Riddermarks tredje marskalk.«
»Då så, Éomer, Éomunds son och Riddermarks tredje marskalk: låt dvärgen Gimli, Glóins son, varna dig för att bruka dåraktiga ord. Du talar illa om sådant som är fagrare än vad du förmår föreställa dig, och ditt enda försvar är ett klent förstånd.«
Éomers ögon lågade, och Rohans män mumlade ilsket, slöt ringen snävare och kom närmare med spjutspetsarna. »Jag skulle skära av ditt huvud med skägg och allt, mäster dvärg, om det bara hade befunnit sig litet längre upp från marken«, sade Éomer.
»Han står inte ensam«, sade Legolas, som spände bågen och lade en pil på strängen snabbare än ögat. »Du skulle dö innan slaget föll.«
Erik Andersson
