Elronds rådslag
Det blev alldeles tyst och alla vände blickarna mot Frodo. Han genomfors av en plötslig känsla av skam och rädsla, och han kände en stark motvilja mot att visa fram Ringen och vämjelse över att behöva röra den. Han önskade sig långt bort. Ringen glänste och flimrade när han höll upp den i sin darrande hand.
”Beskåda Isildurs bane!” sade Elrond.
Boromirs ögon glimmade när han stint betraktade det gyllene föremålet. ”Halvlingen!” muttrade han. ”Är då domens dag till slut kommen för Minas Tirith? Men varför skulle vi då söka efter ett brutet svärd?”
”Orden lydde inte domens dag för Minas Tirith”, sade Aragorn. ”Men stunden är verkligen inne för såväl dom som stordåd. Svärdet som var brutet är Elendils svärd, som bröts under honom när han föll. Det har vårdats av hans arvingar när allt annat arvegods gått förlorat, ty det har länge sagts hos oss att det skall göras helt på nytt den dag som Ringen, Isildurs bane, blir funnen. Nu när du har sett det svärd som du sökte, vad är din önskan? Vill du att Elendils hus skall återvända till Gondors land?”
”Jag har inte sänts hit för att tigga om någon ynnest, utan endast för att finna svaret på en gåta”, svarade Boromir stolt. ”Dock är vi hårt ansatta, och Elendils svärd vore en hjälp bortom allt vi vågat hoppas på – om det nu verkligen är möjligt att ett sådant ting kan återvända ur det förflutnas skuggor.” Han tittade på Aragorn igen med tvivel i blicken.
Frodo märkte att Bilbo otåligt skruvade på sig bredvid honom. Uppenbarligen var han förnärmad å sin väns vägnar. Plötsligt ställde han sig upp och utbrast:
Inte allt som är guld måste glittra,
inte alla som vandrar går vill.
Gammal styrka skall inte förvittra,
djupa rötter når frost inte till.
Upp ur askan skall flammorna spela,
ett ljus skingra skuggorna än;
det svärd som var brutet skall helas
och en kronlös bli konung igen.
”Inte så bra kanske, men rakt på sak – om du nu behöver något mer än Elronds ord. Om det var värt hundratio dagars färd att få höra, då är det allt bäst att du lyssnar på det.” Han satte sig ned igen med en fnysning.
Den stegrande kamelen
The Council of Elrond
There was a hush, and all turned their eyes on Frodo. He was shaken by a sudden shame and fear; and he felt a great reluctance to reveal the Ring, and a loathing of its touch. He wished he was far away. The Ring gleamed and flickered as he held it up before them in his trembling hand.
'Behold Isildur's Bane!' said Elrond.
Boromir's eyes glinted as he gazed at the golden thing. 'The Halfling!' he muttered. 'Is then the doom of Minas Tirith come at last? But why then should we seek a broken sword?'
'The words were not the doom of Minas Tirith,' said Aragorn. 'But doom and great deeds are indeed at hand. For the Sword that was Broken is the Sword of Elendil that broke beneath him when he fell. It has been treasured by his heirs when all other heirlooms were lost; for it was spoken of old among us that it should be made again when the Ring, Isildur's Bane, was found. Now you have seen the sword that you have sought, what would you ask? Do you wish for the House of Elendil to return to the Land of Gondor?'
'I was not sent to beg any boon, but to seek only the meaning of a riddle,' answered Boromir proudly. 'Yet we are hard pressed, and the Sword of Elendil would be a help beyond our hope – if such a thing could indeed return out of the shadows of the past.' He looked again at Aragorn, and doubt was in his eyes.
Frodo felt Bilbo stir impatiently at his side. Evidently he was annoyed on his friend's behalf. Standing suddenly up he burst out:
All that is gold does not glitter,
Not all those who wander are lost;
The old that is strong does not wither,
Deep roots are not reached by the frost.
From the ashes a fire shall be woken,
A light from the shadows shall spring;
Renewed shall be blade that was broken:
The crownless again shall be king.
'Not very good perhaps, but to the point – if you need more beyond the word of Elrond. If that was worth a journey of a hundred and ten days to hear, you had best listen to it.' He sat down with a snort.
J. R. R. Tolkien
Elronds rådsförsamling
Det uppstod en djup tystnad i salen, och alla vände sina blickar mot Frodo. Han genomfors av en plötslig blygsel och fruktan och tvekade att visa fram den inför allt folket, och han kände vämjelse över att behöva vidröra den. Ringen lyste med en besynnerligt fladdrande glöd, när han höll upp den i sin darrande hand.
– Beskåda den nu, Isildurs bane! sade Elrond.
Boromirs ögon blixtrade till, när han stirrade på den gyllene tingesten. – 'Halvlängdsmannen', mumlade han. Skall då domens oundgänglighet komma över Minas Tirith till slut? Men varför skulle vi söka efter ett brutet svärd?
– Orden betyder inte 'domen för Minas Tirith', sade Aragorn. Men tiden är nu inne, både för straffdom och för stordåd. Det brutna svärdet är det svärd, som bröts under Elendil, när han föll. Det har bevarats av hans ättlingar, när allt annat arvegods gått till spillo, ty en gammal sägen i vår släkt förtäljer, att när ringen, Isildurs bane, är återfunnen, då skall klingan på nytt smidas samman. Nu när du sett svärdet du sökt, hur lyder nu din önskan? Vill du att Elendils hus skall återvända till Gondor?
– Jag har inte sänts hit för att tigga om någon ynnest, endast för att söka svaret på en gåta, svarade Boromir stolt. Men vi är hårt ansatta, och Elendils svärd skulle vara en hjälp, som vi ej vågat hoppas på – därest en sådan klenod verkligen kunde återbördas från det förflutnas skuggor. Han såg åter på Aragorn med tvivel i blicken.
Frodo märkte, att Bilbo otåligt skruvade på sig. Tydligen var han djupt förolämpad på sin väns vägnar. Han reste sig plötsligt upp och deklamerade
Allt som är guld behöver ej glittra,
vandringsstav finns, som är utan rost,
gammal styrka skall ej förvittra,
djupa rötter ej nås av frost.
Eld skall väckas ur aska mycken,
ljus skall tändas ur skugga tung,
klinga smidas ur brutna stycken,
man utan krona på nytt bli kung.
Inte så vidare välgjord kanske, men rakt på sak – eftersom Elronds ord tydligen inte är nog för dig! Jag trodde annars att det var de orden, du färdats etthundra och tio dagar för att höra, och då gjorde du bäst i att lyssna med båda öronen! Han satte sig igen med en fnysning.
Åke Ohlmarks
Elronds råd
Det blev tyst och alla vände blicken mot Frodo. Han greps plötsligt av skam och fasa; och han kände en stark motvilja mot att ta fram ringen, ville inte ens röra vid den. Han önskade att han befann sig långt borta. Ringen glödde och flimrade när han med darrande hand höll upp den.
»Skåden Isildurs bane!« sade Elrond.
Boromirs ögon glimmade när han betraktade guldringen. »Halvlingen!« muttrade han. »Då nalkas alltså ödestimman för Minas Tirith? Men varför skulle vi i så fall leta efter ett brutet svärd?«
»Orden löd inte ödestimman för Minas Tirith«, sade Aragorn. »Men vi står onekligen inför såväl dom som stordåd. Ty svärdet som bröts är Elendils svärd, och det bröts under honom när han föll. Det har vårdats av hans arvingar när allt annat arvegods gick förlorat, ty det har alltid sagts bland oss att det skall bli helt på nytt när ringen, Isildurs bane, hittades. Nu när du sett svärdet som du sökt – vad önskar du? Vill du att Elendils hus skall återvända till Gondors land?«
»Jag blev inte utsänd för att vädja om en ynnest, utan bara för att söka lösningen på en gåta«, svarade Boromir stolt. »Dock är vi illa ansatta, och Elendils svärd vore långt mer än vi hoppats på – om något sådant verkligen kan återvända ur det förgångnas skuggor.« Han tittade ånyo på Aragorn, och tvivel fanns i hans blick.
Frodo märkte att Bilbo skruvade på sig bredvid honom. Tydligen blev denne irriterad å vännens vägnar. Med ens reste han sig och deklamerade:
Inte allt som är guld måste glittra.
Inte alla är vilse som går.
Inte allt som är gammalt skall vittra.
Det finns rötter som frost inte når.
Upp ur askan skall flammorna bringas,
ett ljus slå från skuggorna ut,
den klinga som brutits skall svingas,
och en kung få sin tron som förut.
»Inte så bra kanske, men det är rakt på sak – om du behöver mer än Elronds ord. Om det skall vara värt etthundratio dagars resa så är det bäst att du lyssnar.« Han satte sig ner med en fnysning.
Erik Andersson
