En kniv i mörkret

Medan Vidstige talade betraktade de hans sällsamma ivriga uppsyn i det matta röda skenet från elden. Hans ögon lyste och rösten var fyllig och djup. Ovanför honom var himlen svart och stjärnbeströdd. Plötsligt glimmade ett blekt ljus fram över Väderklints krön bakom honom. Den tilltagande månen höjde sig sakta över kullen som överskuggade dem och stjärnorna ovanför toppen bleknade.

Berättelsen tog slut. Hobblarna sträckte på sig. ”Titta!” sade Munter. ”Månen går upp: det måste vara sent.”

De andra tittade upp. Just då fick de på kullens topp syn på något litet och mörkt som avtecknade sig mot den stigande månens sken. Kanske var det bara en stor sten eller utskjutande klippa som blev synlig i det bleka ljuset.

Sam och Munter reste sig och gick bort från elden. Frodo och Pipping satt kvar i tystnad. Vidstige tittade spänt upp mot månskenet över kullen. Allt verkade tyst och stilla, men Frodo kände en isande skräck smyga sig över hjärtat nu när Vidstige inte längre talade. Han kurade ihop sig närmare brasan. I det ögonblicket kom Sam springande tillbaka från svackans kant.

”Jag vet inte vad det är”, sade han, ”men jag kände mej plötsligt så rädd. Jag törs inte gå utanför den här svackan för alla pengar i världen. Det kändes som om nåt kom smygande uppför backen.”

”Såg du något?” frågade Frodo och sprang upp.

”Nej herrn, jag såg inget. Men jag stannade inte heller för att titta efter.”

”Jag såg något”, sade Munter, ”eller trodde att jag gjorde det – där borta i väster, där månskenet lyste på det flacka partiet bortanför åsens skugga, trodde jag mig se två eller tre svarta skepnader. De verkade röra sig åt det här hållet.”

”Håll er nära elden med ansiktena utåt!” ropade Vidstige. ”Och håll några av de längre pinnarna beredda i händerna!”

Den stegrande kamelen