Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok II, kapitel 7

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Galadriels spegel

”Rör inte vattnet!” sade fru Galadriel stilla. Bilden bleknade bort och Frodo fann sig titta på stjärnorna som tindrade kallt i silverfatet. Skälvande i hela kroppen steg han undan och såg på frun.

”Jag vet vad det var du sist såg”, sade hon, ”ty det uppfyller även mina tankar. Var inte rädd! Men tro inte att det bara är genom att sjunga bland träden, eller ens med alvbågarnas smäckra pilar, som Lothlóriens land vidmakthålls och försvaras mot dess Fiende. Det säger jag dig, Frodo, att just i detta nu, medan jag talar med dig, varseblir jag Mörkrets herre och känner vad han har i sinnet, eller åtminstone den del av det som berör alverna. Och ständigt trevar han efter att kunna se mig och läsa mina tankar. Men ännu är dörren stängd!”

Hon lyfte sina vita armar och sträckte ut handflatorna mot öster i en avvisande och trotsig gest. Ëarendil, aftonstjärnan, högst älskad av alverna, lyste klar ovanför henne. Så starkt var dess sken att alvfruns gestalt kastade en svag skugga på marken. Dess strålar snuddade vid en ring på hennes finger; den glittrade som blankpolerat guld överdraget med silverljus, och den var besatt med en vit sten som tindrade som om aftonstjärnan hade kommit ned för att vila på hennes hand. Frodo såg på ringen i storögd vördnad, för plötsligt tyckte han sig förstå.

Hon anade hans tanke. ”Ja”, sade hon, ”det är inte tillåtet att tala om den, och Elrond kunde ingenting säga. Men den kan inte döljas för Ringbäraren eller för den som har sett Ögat. Det är i sanning i Lóriens land på Galadriels finger som en av de Tre ännu sitter. Detta är Nenya, ringen av adamant, och jag är dess bärare.

Han misstänker det, men han vet inte säkert – inte ännu. Förstår du nu hur din ankomst för oss är som den annalkande domens fotsteg? Ty skulle du misslyckas så står vi blottade inför Fienden. Men skulle du lyckas, då försvagas vår makt och Lothlórien kommer att förblekna och svepas med i tidens flod. Då måste vi ge oss av till Västern, eller också tyna och bli till ett primitivt folk i dälder och grottor, ett folk som långsamt glömmer och blir glömda.”

Frodo böjde sitt huvud. ”Och vad är er önskan?” sade han till sist.

”Att det som må ske, det sker”, svarade hon. ”Alvernas kärlek till sitt land och till sina händers verk går djupare än det djupaste hav, och deras saknad är odödlig och kan aldrig helt stillas. Likväl försakar de hellre allt än att underkasta sig Sauron, ty de känner honom nu. För Lothlóriens öde är du inte ansvarig, utan enbart för fullgörandet av din egen uppgift. Dock kunde jag ha önskat, om det nu hade tjänat något till, att den Enda ringen aldrig hade smitts, eller att den hade förblivit borta för evigt.”

Den stegrande kamelen