Vrakgods och strandfynd
Gimli tog lite grann, gned in det i handflatorna och luktade på det. ”Det känns bra, och det doftar bra”, sade han.
”Det är bra!” sade Munter. ”Min käre Gimli, det är ju Långbottenblad! Med Hornblåsares märke inbränt på kaggarna, så tydligt som bara det. Hur det har kommit hit kan jag inte ens ana. För Sarumans privata bruk, inbillar jag mig. Jag hade inte en aning om att det skickades i väg så långt utomlands. Men nu kom det ju väl till pass!”
”Det hade det gjort”, sade Gimli, ”om jag bara haft en pipa till det. Men ack, jag blev av med min i Moria, eller ännu tidigare. Har ni inte hittat någon pipa bland allt ert byte?”
”Nej, tyvärr inte”, sade Munter. ”Vi har inte hittat en enda, inte ens här i vaktrummen. Saruman behöll nog den här godbiten för sig själv, tycks det. Och jag tror inte det vore mycket lönt att knacka på dörren till Orthanc och be honom om en pipa! Vi får dela pipa, som goda vänner gör när det kniper.”
”Ett ögonblick bara!” sade Pipping. Han stack handen innanför jackbröstet och drog fram en liten pung av mjukt skinn som hängde i ett snöre. ”Jag bär en liten skatt eller två närmast kroppen, för mig lika dyrbara som Ringar. Här är en: min gamla träpipa. Och här är en annan: en pipa till, en oanvänd. Jag har burit den lång väg, fast jag vet inte varför. Jag trodde egentligen aldrig att jag skulle hitta något pipgräs på resan när mitt eget tog slut. Men nu kommer den ju till nytta i alla fall.” Han höll fram en liten pipa, vid och flack i huvudet, och räckte den till Gimli. ”Kvittar det där vad jag är skyldig?”
”Kvittar!” ropade Gimli. ”Min högädle hob, det lämnar mig i djupaste skuld.”
”Nå, jag skall i alla fall gå tillbaka ut i friska luften och se vad vinden och himlen har för sig!” sade Legolas.
”Vi följer med dig”, sade Aragorn.
De gick ut och satte sig på stenhögen framför portvalvet. De kunde se långt ned i dalen nu; dimman höll på att lätta och driva i väg i brisen.
”Nu tar vi igen oss här en stund!” sade Aragorn ”Låt oss sitta på ruinens brant och prata, som Gandalf uttryckte det, medan han är upptagen på annat håll. Jag är utmattad som jag sällan har varit det förut.” Han svepte in sig i sin grå mantel så att ringbrynjan doldes och sträckte ut sina långa ben. Så lutade han sig tillbaka och blåste ut en tunn rökstråle.
”Titta!” sade Pipping. ”Utbygdsjägaren Vidstige är tillbaka!”
”Han har aldrig varit borta”, sade Aragorn. ”Jag är Vidstige och Dúnadan på samma gång, och jag tillhör både Gondor och Norden.”
De rökte en stund under tystnad medan solen lyste ned på dem; dess strålar föll snett ned i dalen genom vita moln högt uppe på västerhimlen. Legolas låg stilla och såg upp mot solen och himlen med stadig blick medan han sakta sjöng för sig själv. Till sist satte han sig upp. ”Seså!” sade han. ”Tiden lider och dimman skingras för vinden, eller skulle ha gjort om inte ni underliga figurer hade svept in er i rök. Hur blir det med berättelsen?”
Den stegrande kamelen
Flotsam and Jetsam
Gimli took some and rubbed it in his palms and sniffed it. 'It feels good, and it smells good,' he said.
'It is good!' said Merry. 'My dear Gimli, it is Longbottom Leaf! There were the Hornblower brandmarks on the barrels, as plain as plain. How it came here, I can't imagine. For Saruman's private use. I fancy. I never knew that it went so far abroad. But it comes in handy now?'
'It would,' said Gimli, 'if I had a pipe to go with it. Alas, I lost mine in Moria, or before. Is there no pipe in all your plunder?'
'No, I am afraid not,' said Merry. 'We have not found any, not even here in the guardrooms. Saruman kept this dainty to himself. it seems. And I don't think it would be any use knocking on the doors of Orthanc to beg a pipe of him! We shall have to share pipes. as good friends must at a pinch.'
'Half a moment!' said Pippin. Putting his hand inside the breast of his jacket he pulled out a little soft wallet on a string. 'I keep a treasure or two near my skin, as precious as Rings to me. Here's one: my old wooden pipe. And here's another: an unused one. I have carried it a long way, though I don't know why. I never really expected to find any pipe-weed on the journey, when my own ran out. But now it comes in useful after all.' He held up a small pipe with a wide flattened bowl, and handed it to Gimli. 'Does that settle the score between us?' he said.
'Settle it!' cried Gimli. 'Most noble hobbit, it leaves me deep in your debt.'
'Well, I am going back into the open air, to see what the wind and sky are doing!' said Legolas.
'We will come with you,' said Aragorn.
They went out and seated themselves upon the piled stones before the gateway. They could see far down into the valley now; the mists were lifting and floating away upon the breeze.
'Now let us take our ease here for a little!' said Aragorn. 'We will sit on the edge of ruin and talk, as Gandalf says, while he is busy elsewhere. I feel a weariness such as I have seldom felt before.' He wrapped his grey cloak about him, hiding his mail-shirt, and stretched out his long legs. Then he lay back and sent from his lips a thin stream of smoke.
'Look!' said Pippin. 'Strider the Ranger has come back!'
'He has never been away,' said Aragorn. 'I am Strider and Dúnadan too, and I belong both to Gondor and the North.'
They smoked in silence for a while, and the sun shone on them; slanting into the valley from among white clouds high in the West. Legolas lay still, looking up at the sun and sky with steady eyes, and singing softly to himself. At last he sat up. 'Come now!' he said. 'Time wears on, and the mists are blowing away, or would if you strange folk did not wreathe yourselves in smoke. What of the tale?'
J. R. R. Tolkien
Vrakgods och strandfynd
Gimli tog något av varan, gned sönder den i händerna och luktade på den. – Känns bra och luktar gott, sade han.
– Den är bra, sade Merry med eftertryck. Min käre Gimli, det är ju Långbottenblad vetja! Det var Hornenstötska varumärket på kaggarna, så tydligt som bara det. Hur det kommit hit anar jag inte. För Sarumans privata bruk, föreställer jag mig. Fast jag hade ingen aning om att han strövar så långt åstad. Men det kom onekligen väl till pass nu.
– Det skulle det gjort, sade Gimli, om jag bara haft en pipa att göra det sällskap. Jag tappade min i Moria eller redan dessförinnan. Har ni ingen enda pipa bland allt ert bärgningsgods?
– Skulle knappt tro det, sade Merry. Vi har inte hittat någon, inte ens här i väktarsalen. Den läckerheten behöll nog Saruman för sig själv, verkar det. Och jag tror knappt det skulle tjäna mycket till att knacka på dörren till Orthanc och be att få låna en pipa. Vi får samsas om de pipor vi har som goda vänner gör när de är i knipa.
– Ett ögonblick! sade Pippin. Så stack han handen innanför jackans bröst och drog ut en liten påse av mjukt skinn i en snodd. Jag bär på mig en skatt eller två närmast skinnet, för mig lika värdefulla som Ringen. Här är en av dem – min kära gamla träpipa. Och här är en till – en helt obegagnad dito. Jag har burit dem med mig lång väg, fast ingen begriper hur jag lyckats med det och varför jag tog dem med. Jag väntade egentligen aldrig att kunna spåra upp någon tobak på resan när min egen var slut. Men nu blir det till nytta ändå. Han höll upp en liten pipa, vid och flack i huvudet, och räckte över den till Gimli. – Kan det här utjämna kontot oss emellan? frågade han.
– Utjämna! ropade Gimli. Min ädle herr hob, det lämnar mig i djupaste skuld.
– Tack för det här, sade Legolas. Jag ger mig upp igen i fria luften och ser hur det ter sig med himlen och vinden.
– Vi följer med, sade Aragorn.
Så gick de upp och satte sig på stenhögen framför portarna. De kunde se långt ner i dalen nu, dimman lyfte och böljade iväg med brisen.
– Nu tar vi igen oss här en liten stund, föreslog Aragorn. Vi sitter på ruinens brant och pratar smörja, skulle Gandalf ha sagt, medan han själv är upptagen på annat håll. Jag känner mig så trött som jag sällan förut gjort. Han svepte den grå kappan tätt kring sig så den dolde ringbrynjan och sträckte ut sina långa ben. Så lade han sig raklång på rygg och blåste en tunn slinga rök ur näsa och mun.
– Se! sade Pippin. Gamle Vidstige har kommit tillbaka, utbygdsjägaren.
– Han har aldrig varit borta, sade Aragorn. Jag är Vidstige och Dúnadan på samma gång, tillhör både Gondor och Norden.
De rökte en stund under tystnad, medan solen sken dem rakt i ansiktet. På högens sluttning ner mot dalen med dess vita moln högt uppe på himlen i väster låg Legolas ännu och såg mot solen och skyn utan att vare sig blinka eller bländas, medan han sakta sjöng för sig själv. Till sist satte han sig upp. – Sätt igång nu! sade han. Tiden går och dimman blåser undan – eller skulle ha gjort det därest inte ni, kuriösa figurer, insvept er själva i rök. Hur går det med historien?
Åke Ohlmarks
Bland vrak och gods
Gimli tog litet, gned det mellan händerna och luktade. »Känns bra, och luktar bra«, sade han.
»Det är bra!« sade Merry. »Min käre Gimli, det är Långbottenblad! Hornblåsarmärket fanns inbränt på kaggarna hur tydligt som helst. Hur det hamnade här begriper jag inte. Troligen för Sarumans eget bruk. Jag visste inte att det var så vida spritt. Men nu kommer det väl till pass!«
»Det skulle det göra«, sade Gimli, »om jag bara hade haft en pipa. Beklagligt nog tappade jag min i Moria, eller ännu tidigare. Fanns det ingen pipa bland allt ni hittade?«
»Nej, tyvärr inte«, sade Merry. »Vi har inte hittat någon, inte ens här i vaktrummen. Saruman verkar ha hållit detta nöje för sig själv. Och jag tror inte att det vore någon idé att knacka på Orthancs dörrar för att låna en pipa av honom! Vi får dela pipa, som goda vänner gör när de har det knapert.«
»Ett ögonblick!« sade Pippin. Han stack handen innanför jackan och fick fram en liten mjuk påse som hängde i ett snöre. »Nära bröstet har jag några saker som för mig är lika dyrbara som ringar. Här är en av dem: min gamla träpipa. Och en pipa till, som är oanvänd. Jag har burit den länge utan att veta varför. Jag trodde knappast att vi skulle hitta något pipgräs på färden när mitt förråd tog slut. Men nu kommer den ju till nytta.« Han höll upp en liten pipa med lågt brett huvud, och räckte den till Gimli. »Är vi kvitt nu?« sade han.
»Kvitt!« utropade Gimli. »Ädle hobbit, nu är det jag som häftar i skuld.«
»Själv går jag nog ut i fria luften och ser vad som händer med väder och vind!« sade Legolas.
»Vi följer med dig«, sade Aragorn.
De gick ut och slog sig ner på stenhögen framför portöppningen. Nu kunde de se långt ner i dalen; dimman höll på att lätta och svävade bort i brisen.
»Nu tar vi det lugnt en stund!« sade Aragorn. »Vi sätter oss på ruinens brant och pratar, som Gandalf säger, medan han är upptagen på annat håll. Så här utmattad har jag sällan känt mig.« Han svepte in sig i sin grå mantel så att brynjan doldes och sträckte ut sina långa ben. Sedan lutade han sig tillbaka och blåste ut en tunn rökstråle.
»Titta!« sade Pippin. »Utbygdsjägaren Vidstige är tillbaka!«
»Han har aldrig försvunnit«, sade Aragorn. »Jag är Vidstige och Dúnadan också, och jag hör hemma både i Gondor och i norden.«
De rökte ett tag under tystnad, och solen lyste på dem: sneda strålar som letade sig ner mot dalen mellan vita moln högt i väster. Legolas låg stilla, spanade upp mot sol och himmel med fast blick och sjöng lågt för sig själv. Till slut satte han sig upp. »Hör ni!« sade han. »Tiden lider och dimman är snart försvunnen, eller skulle försvinna om inte ni höll på med ert besynnerliga bolmande. Hur blir det med historierna?«
Erik Andersson
