Mäster Samvis val
”Hennes Smyger? Vad är det för nåt?”
”Du måste ha sett'en: en tunn liten svart figur, nästan som en spindel själv, eller kanske snarare en utsvulten groda. Han har varit här förut. Kom ut från Lugbúrz första gången, för åratal sen, och vi fick höra från Högsta ort att han skulle få passera. Han har kommit uppför Trapporna en eller annan gång sen dess, men vi har lämnat honom i fred: han verkar ha nån överenskommelse med Fina frun. Han är väl inte så god att äta, antar jag: hon är inte den som bryr sej om vad Högsta ort tycker. Men det är just en fin vakt ni håller nere i dalen: han var häruppe redan dagen innan allt oväsen bröt ut. Vi såg honom tidigt igår kväll. Hur som helst, mina grabbar rapporterade att Fina frun verkade roa sej lite, och det var gott nog för mej, tills meddelandet kom. Jag trodde hennes Smyger hade tagit med en leksak till henne, eller kanske att ni hade skickat'na en present, nån krigsfånge eller nåt. Jag lägger mej inte i när hon leker. Inget tar sej förbi Honocke när hon är på jakt.”
”Inget, säger du! Använde du inte ögona därborta? Jag har onda aningar, säger jag. Vad det än var som kom uppför Trapporna så tog det sej förbi. Det skar sönder hennes nät och tog sej rakt ut ur hålan. Det är allt nåt att fundera på!”
”Nåja, men hon fick ju honom till slut, eller hur?”
”Fick honom? Fick vem då? Den här lilla figuren? Men om han varit den ende, då hade hon släpat iväg'en till sitt skafferi för länge sen, och där vore han nu. Och om Lugbúrz ville ha honom så hade du fått gå och hämta'n. Kul för dej. Men där var mer än en.”
Detta fick Sam att börja lyssna mer uppmärksamt och trycka örat mot stenen.
”Vem skar av repen hon lagt runt honom, Shagrat? Samma en som skar sönder nätet. Såg du inte det? Och vem vad det som stack en nål i Fina frun? Samma en, skulle jag tro. Och var är han? Var är han, Shagrat?”
Shagrat svarade inte.
”Bäst du tar på dig tänkarmössan om du har nån. Det är inget att skratta åt. Ingen, ingen, har nånsin stuckit en nål i Honocke förut, vilket du borde vara väl medveten om. Det är inget att sörja över, men tänk efter – det går någon lös här i faggorna som är farligare än alla andra fördömda rebeller som nånsin vandrat kring sen den gamla onda tiden, sen Stora belägringens dar. Nånting har gått snett.”
”Så vad är det för nåt då?” brummade Shagrat.
”Av alla tecken att döma, kapten Shagrat, är det en storvuxen krigare lös, förmodligen en alv eller i alla fall med alvsvärd, och kanske också en yxa; och han är lös inom ditt område dessutom, men du har aldrig sett'en. Nåt lurt är bara förnamnet!” Gorbag spottade. Sam smålog bistert åt att bli beskriven på det viset.
Den stegrande kamelen
The Choices of Master Samwise
'Her Sneak? What's that?'
'You must have seen him: little thin black fellow; like a spider himself, or perhaps more like a starved frog. He's been here before. Came out of Lugbúrz the first time, years ago, and we had word from High Up to let him pass. He's been up the Stairs once or twice since then, but we've left him alone: seems to have some understanding with Her Ladyship. I suppose he's no good to eat: she wouldn't worry about words from High Up. But a fine guard you keep in the valley: he was up here a day before all this racket. Early last night we saw him. Anyway my lads reported that Her Ladyship was having some fun, and that seemed good enough for me, until the message came. I thought her Sneak had brought her a toy, or that you'd perhaps sent her a present, a prisoner of war or something. I don't interfere when she's playing. Nothing gets by Shelob when she's on the hunt.'
'Nothing, say you! Didn't you use your eyes back there? I tell you I'm not easy in my mind. Whatever came up the Stairs, did get by. It cut her web and got clean out of the hole. That's something to think about!'
'Ah well, but she got him in the end, didn't she?'
'Got him? Got who? This little fellow? But if he was the only one then she'd have had him off to her larder long before, and there he'd be now. And if Lugbúrz wanted him, you'd have to go and get him. Nice for you. But there was more than one.'
At this point Sam began to listen more attentively and pressed his ear against the stone.
'Who cut the cords she'd put round him, Shagrat? Same one as cut the web. Didn't you see that? And who stuck a pin into Her Ladyship? Same one, I reckon. And where is he? Where is he, Shagrat?'
Shagrat made no reply.
'You may well put your thinking cap on, if you've got one. It's no laughing matter. No one, no one has ever stuck a pin in Shelob before, as you should know well enough. There's no grief in that; but think – there's someone loose hereabouts as is more dangerous than any other damned rebel that ever walked since the bad old times, since the Great Siege. Something has slipped.'
'And what is it then?' growled Shagrat.
'By all the signs, Captain Shagrat, I'd say there's a large warrior loose, Elf most likely, with an elf-sword anyway, and an axe as well maybe: and he's loose in your bounds, too, and you've never spotted him. Very funny indeed!' Gorbag spat. Sam smiled grimly at this description of himself.
J. R. R. Tolkien
Junker Sam fattar ett beslut
– Smygaren hennes? Vad är det för slag?
– Du måste själv ha sett honom. En liten tunn figur, mest lik en spindel själv eller kanske snarast en utsvulten groda. Han har varit här förr. Kom ut från Lugbúrz första gången för många många år sen, och vi fick bud från honom Högt Uppe att låta honom passera. Han har varit på trapporna en eller två gånger sen dess, men vi lät honom vara. Tycks vara i mycket gott samförstånd med Hennes Nåd därinne. Han är väl ingenting att äta, skulle jag tro, smakar väl för jävligt – för hon är inte den som bekymrar sig om order från där Högt Uppe. Men det är då storartad vakt ni håller nere i dalen, det må jag säga. Han var här uppe en dag innan allt det här ståhejet. Tidigt i natt såg vi honom också – i alla fall inrapporterade mina gossar att Hennes Nåd skulle få förströelse, och det tyckte jag lät bra – tills budskapet kom. Jag trodde hennes smygare lurat till henne någon leksak – eller om det var ni som skickat henne någon present, en krigsfånge eller nåt annat. Jag lägger mig inte i hennes lekar. Det finns ingen som kommer förbi Käringmonstret när hon är på jaktstigen.
– Ingenting, säjer du! Använde du inte dina ögon därborta? Jag säger dej att det är inte för goda aningar jag har. Vad det nu än var som kom uppför trapporna, förbi henne kom det i alla fall. Det högg sönder hennes nät och tog sig prydligt ut ur fällan. Det är nånting att tänka på, det!
– Nåja, men hon fick honom till sist, inte sant?
– Fick honom? Fick vem? Den här lilla pysslingen? Men det begriper du väl, att om han varit ensam, hade hon för längesen släpat honom med sig till sin kula och där skulle han ha varit vid det här laget. Och om Lugbúrz velat ha fatt på honom, då var det du som skulle fångat in honom. Mycket trevligt för dig! Men dom var fler än en.
På denna punkt började Sam lyssna mer intensivt och tryckte sitt öra mot stenen.
– Vem var det som skar av repen hon bundit honom med, Shagrat? Det var samme man som högg sönder spindelvävsnätet. Kan du inte inse det? Och vem var det som stack en nål i Hennes Nåd? Var har du honom? Var är han, Shagrat?
Shagrat svarade inte.
– Du gjorde klokt i att sätta tänkehättan på dej, om du nånsin fått nån sådan. Det är ingenting att skratta åt, det här. Ingen, absolut ingen, har hittills ränt ett spett i Käringen – vilket du borde veta alltför väl! Det är i och för sig ingenting att sörja över – men betänk att det går någon här och stryker kring, fri och lös, en som är vida farligare än någon av de förbannade upprorsmakare som ränt här nånsin sedan den onda gamla tiden, sedan den stora belägringen. Det är något som har glidit dig ur greppet.
– Och vad skulle det vara för nåt? brummade Shagrat.
– Av alla tecken att döma säger jag dig, kapten Shagrat: här är en stor krigare som går lös, antagligen en alv och i varje fall med ett alvsmitt svärd, kanske också med en yxa. Han går fri omkring i dina gränstrakter – och du har aldrig sett honom! Lustigt, tycker du inte! Gorbag spottade. Sam smålog bistert när han hörde sig själv beskrivas.
Åke Ohlmarks
Mäster Samvis beslut
»Snoken? Vad är det?«
»Honom måste du ha sett: en liten mager svart typ, själv lik en spindel eller kanske snarare en utmärglad groda. Han har varit här förut. Kom från Lugbúrz första gången, för många år sedan, och vi fick order från högsta ort om att låta honom passera. Han har kommit uppför trapporna ett par gånger sedan dess, men vi har låtit honom vara i fred: han tycks ha någon sorts pakt med hennes nåd. Han duger nog inte till föda, för hon bryr sig inte om order från högsta ort. Men det är just en fin vakthållning ni har nere i dalen: han var här uppe dagen före allt det här bråket. Tidigt i går kväll såg vi honom. Mina gossar rapporterade i alla fall att hennes nåd roade sig, och det gjorde mig inget tills budskapet kom. Jag trodde Snoken hade tagit med en leksak till henne, eller kanske att ni hade skickat henne en present, en krigsfånge eller något. Jag lägger mig inte i hennes lekar. Ingenting tar sig förbi henne då hon är på jakt.«
»Ingenting, säger du! Använde du inte dina ögon där borta? Jag känner mig inte särskilt lugn. Vad som än kom uppför trapporna tog sig förbi henne. Det skar sönder hennes nät och smet ut ur hålan. Vad säger du om det?«
»Åja, hon fick ju honom till slut.«
»Fick honom? Fick vem? Den där lilleputten? Men om det bara var han, då skulle hon ha släpat in honom till skafferiet för länge sedan, och där skulle han ligga nu. Och var det honom Lugbúrz ville ha så skulle du få gå in och hämta honom. Rätt åt dig. Men det var mer än en.«
Nu började Sam lyssna mer uppmärksamt och tryckte örat mot stenen.
»Vem skar bort trådarna som hon lindat kring honom, Shagrat? Densamme som skar upp nätet. Begriper du inte? Och vem stack en nål i hennes nåd? Fortfarande densamme. Och var är han? Var är han, Shagrat?«
Shagrat svarade inte.
»Lika bra du drar på dig tänkarmössan, om du har någon. Det är inget att skratta åt. Ingen, ingen har någonsin stuckit en nål i Lockan tidigare, vilket du mycket väl borde veta. Inte för att det gör något, men tänk – det går någon lös här i faggorna som är farligare än någon annan fördömd upprorsmakare som gått här sedan den gamla dåliga tiden, ända sedan den stora belägringen. Något har gått snett.«
»Och vad kan det vara då?« brummade Shagrat.
»Allt tyder på, kapten Shagrat, att det är en stor krigare, sannolikt en alv, i alla fall med ett alvsvärd och kanske dessutom en yxa; och dessutom finns han på ditt område och du har inte fått syn på honom. Något på gång ... jo, minsann!« Gorbag spottade. Sam log bistert åt den beskrivning han fått.
Erik Andersson
