Fönstret mot väster
Vad detta ting faktiskt är kan jag ännu inte gissa, men någon mäktig och farlig släktklenod måste det vara. Ett dödligt vapen måhända, uppfunnet av Mörkrets herre. Om det var något som gav fördel i strid kan jag mycket väl tänka mig att Boromir, den stolte och orädde och understundom obetänksamme, som ständigt traktade efter seger för Minas Tirith (och därmed ära åt sig själv), skulle kunna åtrå ett sådant ting och dras till det. Ve att han någonsin gav sig ut på det uppdraget! Det var jag som borde ha blivit vald av min far och de äldste, men han framhöll sig själv såsom den äldre och starkare (vilket bådadera var sant) och ville inte låta sig hejdas.
Men hys ingen fruktan mer! Jag skulle inte ta detta ting om det så låg vid landsvägens kant. Inte ens om Minas Tirith var på väg att ödeläggas och bara jag kunde rädda henne genom att använda Mörkrets herres vapen till hennes försvar och min egen ära. Nej, jag åstundar inga sådana triumfer, Frodo son av Drogo."
"Det gjorde inte Rådet heller", svarade Frodo. "Och inte jag. Jag skulle vilja slippa befatta mig med sådant."
"För min del", sade Faramir, "skulle jag vilja se det Vita trädet stå i blom igen på konungarnas gård, och Silverkronan återvända, och Minas Tirith njuta fred: Minas Anor igen som i gamla tider, fyllt av ljus, högt och fagert, vackert som en drottning bland andra drottningar: inte som en härskarinna över talrika slavar, nej, inte ens en god härskarinna över villiga slavar. Krig är av nöden, så länge vi försvarar våra liv mot en förgörare som skulle vilja sluka allt; men jag älskar inte det blanka svärdet för dess skärpa, inte heller pilen för dess snabbhet eller krigaren för hans ära. Jag älskar bara det de försvarar: Númenors människors stad. Och jag skulle vilja att hon var älskad för sina minnen, för sin uråldrighet, sin skönhet och sin nutida vishet. Inte fruktad, inte annat än med den fruktan man kan känna inför en vördnadsbjudande människa, gammal och vis.
Så frukta mig inte! Jag ber dig inte att berätta mer. Jag ber dig inte ens att berätta om jag nu träffar närmare målet. Men om du är villig att lita på mig kan det tänkas att jag kan ge dig råd i företaget du är ute på, vad det än må vara – ja, och kanske rent av ge dig hjälp."
Den stegrande kamelen
The Window on the West
'What in truth this Thing is I cannot yet guess; but some heirloom of power and peril it must be. A fell weapon, perchance, devised by the Dark Lord. If it were a thing that gave advantage in battle, I can well believe that Boromir, the proud and fearless, often rash, ever anxious for the victory of Minas Tirith (and his own glory therein), might desire such a thing and be allured by it. Alas that ever he went on that errand! I should have been chosen by my father and the elders but he put himself forward. as being the older and the hardier (both true), and he would not be stayed.
'But fear no more! I would not take this thing, if it lay by the highway. Not were Minas Tirith falling in ruin and I alone could save her, so, using the weapon of the Dark Lord for her good and my glory. No, I do not wish for such triumphs, Frodo son of Drogo.'
'Neither did the Council,' said Frodo. 'Nor do I. I would have nothing to do with such matters.'
'For myself,' said Faramir, 'I would see the White Tree in flower again in the courts of the kings, and the Silver Crown return, and Minas Tirith in peace: Minas Anor again as of old, full of light, high and fair, beautiful as a queen among other queens: not a mistress of many slaves, nay, not even a kind mistress of willing slaves. War must be, while we defend our lives against a destroyer who would devour all; but I do not love the bright sword for its sharpness, nor the arrow for its swiftness, nor the warrior for his glory. I love only that which they defend: the city of the Men of Númenor; and I would have her loved for her memory, her ancientry, her beauty, and her present wisdom. Not feared, save as men may fear the dignity of a man, old and wise.
'So fear me not! I do not ask you to tell me more. I do not even ask you to tell me whether I now speak nearer the mark. But if you will trust me, it may be that I can advise you in your present quest, whatever that be – yes, and even aid you.'
J. R. R. Tolkien
Fönstret mot väster
Vad detta ting i verkligheten är för något kan jag bara gissa, men en sorts arvklenod med stor makt och farlighet måste det röra sig om. Kanske ett grymt vapen, uppfunnet av Mörkrets herre. Om det var något som gav seger i strid, kan jag mycket väl tro att Boromir, den stolte och orädde – ofta överilad, alltid ängsligt mån om Minas Tiriths ära och framgång och därmed också om sin egen glans – kunde häftigt åtrå en sådan sak och bli lockad av den till nästan vad som helst. Vilken olycka att han någonsin gav sig ut på detta uppdrag. Jag borde blivit vald av min far och de äldste, men han sköt fram sig själv såsom både den äldre och den hårdare – vilket bådadera var sant – och det gick inte att hålla honom tillbaka.
Men var inte rädd längre! Själv skulle jag inte vilja ta den där saken, om den också låg vid landsvägskanten. Inte ens om Minas Tirith sjönk i ruiner och jag ensam kunde rädda det, ville jag använda Mörkrets herres vapen för min stads bästa och till min egen ära. Nej, det är inte triumfer av detta slag som jag är ute efter, det skall du inte tro Frodo, Drogos son.
– Det var inte Rådet heller, sade Frodo. Och själv är jag det på intet sätt. Med sådant vill jag absolut intet ha att göra.
– För min egen del, sade Faramir, skulle jag vilja se det Vita trädet blomma igen i kungarnas gårdar, Silverkronan återkomma och Minas Tirith få fred – Minas Anor igen som förr i glömda forntidsdagar, fullt av ljus, högt och härligt, skönt som en drottning bland drottningar, inte en härskarinna över millioner slavar, nej inte ens en mild regentinna över villiga trälar. Krig måste det bli, då vi är tvungna att värna våra liv mot en förstörare som vill uppsluka allt – men jag älskar inte det blanka svärdet för dess skärpas skull, inte pilen för dess snabbhet, inte krigaren för hans bravur. Det jag älskar är bara det de försvarar, Númenors släktes stad. Jag vill se henne älskad för hennes minnens skull, hennes ålder, hennes skönhet, hennes närvarande visdom. Men inte fruktad annat än på det sätt människor kan frukta och vörda en mycket gammal och mycket vis man.
Var alltså inte rädd för mig. Jag skall inte be dig berätta mig något mer. Jag vill inte ens fråga dig om det jag nu säger träffar närmre det riktigare eller inte. Men vill du lita på mig är det möjligt att jag kan ge dig ett råd i din nuvarande kallelse, vad denna än gäller – ja, kanske rentav hjälpa dig.
Åke Ohlmarks
Fönstret mot väster
Exakt vad detta ting är kan jag inte gissa; men något mäktigt och vådligt arvegods måste det vara. Ett ohyggligt vapen, kanhända, uttänkt av Mörkrets herre. Om det var något som gav fördel i strid kan jag mycket väl tänka mig att Boromir, som var stolt och orädd, ofta våghalsig och ständigt hade Minas Tiriths seger (och därmed sin egen upphöjelse) för ögonen, skulle kunna åtrå ett sådant ting och förföras av det. Ve att han någonsin gav sig iväg på det uppdraget! Jag borde ha blivit utvald av min far och de äldste, men han erbjöd sig i egenskap av att vara äldre och mer hårdför (bäggedera var sant), och han lät sig inte hållas tillbaka.
Men frukta ej mer! Jag skulle inte ta detta ting om det så låg mitt på landsvägen. Inte ens om Minas Tirith höll på att förgöras och jag ensam kunde rädda henne skulle jag använda ett vapen tillverkat av Mörkrets herre för att försvara henne och vinna ära. Nej, sådana segrar önskar jag inte, Frodo, Drogos son.«
»Det önskade inte rådet heller«, sade Frodo. »Och jag gör det inte. Sådant vill jag inte ha något att skaffa med.«
»För egen del«, sade Faramir, »vill jag se Vita trädet blomma igen på konungarnas gård, silverkronan återvända och ett Minas Tirith i fred: Minas Anor som det var förr, fyllt av ljus, högt och vackert, skönt som en drottning bland andra drottningar: inte en härskarinna över många slavar, inte ens en godsint härskarinna över villfariga slavar. Ett krig måste föras då vi försvarar våra liv mot den angripare som vill sluka oss alla; men jag älskar inte det blanka svärdet för dess vassa egg, inte pilen för dess snabbhet eller krigaren för hans ära. Jag älskar blott det de försvarar: staden som människorna från Númenor grundade; och jag vill att hon skall älskas för sina minnens skull, för sin ålder, sin skönhet och den klokhet hon nu äger. Hon skall inte fruktas, utom på det sätt man kan frukta och vörda en gammal klok människa.
Och frukta mig inte! Jag begär inte att du skall berätta mer. Jag begär inte ens att du skall säga om jag har kommit närmare sanningen. Men om du litar på mig kan det tänkas att jag kan råda dig i den uppgift du har, vad den nu kan vara – ja, och även hjälpa dig.«
Erik Andersson
