Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok III, kapitel 11

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Palantíren

Pipping sade inget mer. Han låg stilla nu, men sömnen var fortfarande långt borta; och inte hjälpte det heller att höra Munters lugna andetag, insomnad bara några minuter efter att han sagt god natt. Tanken på det mörka klotet tycktes bara växa sig starkare när tystnaden hade lagt sig. Pipping kände på nytt dess vikt i sina händer och såg igen de gåtfulla röda djup som han en kort sekund hade blickat ned i. Han vände och kastade sig och försökte tänka på något annat.

Till sist stod han inte ut längre. Han reste sig och såg sig omkring. Det var kyligt, så han svepte in sig i sin mantel. Månen sken kall och vit ned i dälden, och buskarna kastade svarta skuggor. Runt omkring låg sovande skepnader. De två vakterna syntes inte till: kanske var de uppe på kullen eller dolda bland ormbunkarna. Driven av en impuls han inte förstod gick Pipping tyst bort till platsen där Gandalf låg. Han tittade ned på honom. Trollkarlen tycktes sova, men ögonlocken var inte helt slutna: under de långa fransarna syntes ögonen blänka. Pipping tog hastigt ett steg tillbaka. Men Gandalf rörde sig inte, och dragen halvt mot sin vilja smög hoben fram igen bakom huvudet på trollkarlen. Han låg invirad i en filt med manteln utbredd ovanpå, och tätt intill honom, mellan hans högra sida och böjda arm, syntes en puckel, något runt insvept i mörkt tyg; handen tycktes bara helt nyss ha glidit av det och ned på marken.

Nästan utan att våga andas smög Pipping närmare, fot för fot. Till sist sjönk han ned på knä. Sedan sträckte han försiktigt fram händerna och lyfte långsamt upp knytet: det kändes inte fullt lika tungt som han hade förväntat sig. ”Kanske bara ett bylte med småsaker, trots allt”, tänkte han med en egendomlig känsla av lättnad, men han lade inte omedelbart ned byltet igen. För ett ögonblick stod han och höll i det. Sedan fick han plötsligt en idé. Han smög på tå därifrån, letade reda på en stor sten och smög tillbaka igen.

Snabbt drog han av det täckande tyget, svepte in stenen i det och lade stående på knä tillbaka byltet invid trollkarlens hand. Först därefter tog han en titt på det föremål han hade avhöljt. Där var det: ett slätt klot av kristall, nu mörkt och dött, som låg blottat framför hans knän. Pipping lyfte upp det, täckte det skyndsamt med sin egen mantel och började vända sig om för att gå tillbaka till sin egen bädd. Just då rörde Gandalf på sig i sömnen och mumlade några ord, som tycktes vara på ett främmande språk; hans hand trevade utåt och grep tag om den insvepta stenen, varefter han suckade och låg stilla igen.

Den stegrande kamelen