För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och
diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen.
Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan
och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas.
(Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)
För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess:
Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna
nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje!
(Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag.
När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)
På värdshuset Den Stegrande Ponnyn
Plötsligt lade Frodo märke till en underlig, väderbiten man som satt i skuggorna intill väggen och även han lyssnade uppmärksamt på hobbelpratet. Han hade
en hög sejdel framför sig och rökte en långskaftad, konstfärdigt utsirad pipa. Han hade benen utsträckta, så att hans höga stövlar syntes tydligt. Dessa var gjorda i smidigt
läder och hade god passform, men de var hårt slitna och täckta med intorkad lera. Om sig hade han svept en resdammig mantel i tjockt mörkgrönt tyg, och trots värmen i rummet
bar han en huva som överskuggade hans ansikte, men man kunde se hans ögon glimma när han iakttog hobblarna.
”Vem är det där?” frågade Frodo när herr Smörblomma kom nära nog att uppfatta en viskning. ”Jag tror inte att ni presenterade honom?”
”Han?” viskade värden tillbaka och sneglade åt det hållet utan att vända på huvudet. ”Jag vet just inte riktigt. Han är en av det där vandringsfolket –
utbygdsjägare kallar vi dom. Han säger sällan nåt: fast nog kan han dra otroliga historier om han väl är på det humöret. Han brukar försvinna i en månad eller ett år, men rätt
vad det är dyker han upp igen. Han kom och gick ganska flitigt i våras, men nu har jag inte sett honom på ett tag. Vad han egentligen heter har jag aldrig fått veta, men härikring
kallar vi honom Vidstige. Går omkring med en ruskig fart på sina långa skankar. Fast han berättar aldrig för nån vad han har så bråttom för. Men öst och väst blir man aldrig klok
på, som vi säger i Bri – och då menar vi utbygdsjägare och Sysselfolk, om ni ursäktar. Lustigt att ni skulle fråga om honom.” Men just då kallades herr Smörblomma bort av röster
som ropade på mera öl, så hans sista kommentar förblev en gåta.
Den stegrande kamelen
At the Sign of The Prancing Pony
Suddenly Frodo noticed that a strange-looking weather-beaten man, sitting in the shadows near the wall, was also listening intently to the hobbit-talk. He had a tall tankard in front of him, and was smoking a long-stemmed pipe curiously carved. His legs were stretched out before him, showing high boots of supple leather that fitted him well, but had seen much wear and were now caked with mud. A travel-stained cloak of heavy dark-green cloth was drawn close about him, and in spite of the heat of the room he wore a hood that overshadowed his face; but the gleam of his eyes could be seen as he watched the hobbits.
'Who is that?' Frodo asked, when he got a chance to whisper to Mr. Butterbur. 'I don't think you introduced him?'
'Him?' said the landlord in an answering whisper, cocking an eye without turning his head. 'I don't rightly know. He is one of the wandering folk – Rangers we call them. He seldom talks: not but what he can tell a rare tale when he has the mind. He disappears for a month, or a year, and then he pops up again. He was in and out pretty often last spring; but I haven't seen him about lately. What his right name is I've never heard: but he's known round here as Strider. Goes about at a great pace on his long shanks; though he don't tell nobody what cause he has to hurry. But there's no accounting for East and West, as we say in Bree, meaning the Rangers and the Shire-folk, begging your pardon. Funny you should ask about him.' But at that moment Mr. Butterbur was called away by a demand for more ale and his last remark remained unexplained.
J. R. R. Tolkien
På värdshuset Stegrande ponnyn
Plötsligt lade Frodo märke till en väderbiten främling, som satt ensam i skuggan vid väggen och med spänt intresse åhörde hobernas prat. Han hade en hög ölsjedel framför sig och rökte en långskaftad, egendomligt snidad pipa. Han bar välsittande höga stövlar av mjukt läder och satt med benen utsträckta. Stövlarna var ganska nötta samt täckta med lera och vägdamm. En kappa av tjockt mörkgrönt tyg låg svept kring hans axlar och verkade ha varit med om åtskilliga långfärder. Trots hettan bar han inomhus en luva, som skuggade ansiktet, men man kunde likväl se hur hans ögon glänste då han iakttog hoberna.
– Vem är den där, viskade Frodo, när han lyckades få Smörblomma inom räckhåll. Honom tror jag inte ni presenterade.
– Jaså, svarade gästgivaren viskande och vrängde ögonen åt sidan utan att vända på huvudet. Jag vet inte riktigt... Han är en av det där kringströvande folket, utbygdsjägarna, som vi kallar dom. Han talar inte så ofta, fast nog har han saker att berätta, när han någon gång har lust. Han kan ibland vara försvunnen en månad eller ett helt år i sträck, för att helt plötsligt dyka upp igen. Förra våren var han här titt och tätt, men nu är det längesen jag sett honom sist. Vad hans riktiga namn är, vet jag inte, men här kallar han sig Vidstige. Och sannerligen kan han också ta vida steg med sina långa skankar, fast han talar aldrig om för någon, varför han alltid har så bråttom. Men öst och väst kan man aldrig begripa, som vi brukar säga här i Bri, och då menar vi utbygdsjägarna och fylkesborna, ifall ni ursäktar. Lustigt, att ni skulle fråga om honom förresten. I detsamma blev Smörblomma bortkallad av törstiga röster, som önskade mer öl, så hans sista yttrande var och förblev ett mysterium.
Åke Ohlmarks
På värdshuset Stegrande ponnyn
Plötsligt lade Frodo märke till en märklig väderbiten karl som satt i skumrasket intill väggen och lyssnade uppmärksamt på hobbitarnas samtal. Han hade ett högt krus framför sig och rökte en långskaftad pipa som var utsirad i ett egendomligt mönster. Han hade sträckt ut benen framför sig så att man såg hans smidiga läderstövlar som passade honom väl men som var tämligen slitna och fulla av intorkad lera. Den resdammiga manteln i kraftigt mörkgrönt tyg var svept tätt intill honom, och trots värmen i rummet bar han en huva som skuggade anletet; men man såg ögonen blänka till när han iakttog hobbitarna.
»Vem är det?« frågade Frodo när han fick ett tillfälle att viska till Smörblom. »Honom presenterade du visst inte.«
»Han?« sade innehavaren viskande och tittade bort utan att vrida på huvudet. »Det vet jag inte riktigt. Han tillhör det kringströvande folket – utbygdsjägare kallar vi dem. Han säger inte mycket, men kan för all del dra en god historia när han har lust. Han kan försvinna i en månad eller ett år, och sedan dyker han upp igen. Han syntes till rätt ofta förra våren; men nu har jag inte sett honom på ett tag. Vad han egentligen heter har jag aldrig hört: men häromkring går han under namnet Vidstige. Tar väldiga kliv med sina långa lankor; fast han talar aldrig om varför han har så bråttom. Men öst och väst kan ingen begripa sig på, som vi säger i Bri, vilket syftar på utbygdsjägare och fylkebor – om ni ursäktar. Lustigt att du skulle fråga om honom.« Men i samma ögonblick hörsammade Smörblom rop på mer öl, och hans sista yttrande fick ingen förklaring.
Erik Andersson
