Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok III, kapitel 9

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Vrakgods och strandfynd

Gimli tog lite grann, gned in det i handflatorna och luktade på det. ”Det känns bra, och det doftar bra”, sade han.

”Det är bra!” sade Munter. ”Min käre Gimli, det är ju Långbottenblad! Med Hornblåsares märke inbränt på kaggarna, så tydligt som bara det. Hur det har kommit hit kan jag inte ens ana. För Sarumans privata bruk, inbillar jag mig. Jag hade inte en aning om att det skickades i väg så långt utomlands. Men nu kom det ju väl till pass!”

”Det hade det gjort”, sade Gimli, ”om jag bara haft en pipa till det. Men ack, jag blev av med min i Moria, eller ännu tidigare. Har ni inte hittat någon pipa bland allt ert byte?”

”Nej, tyvärr inte”, sade Munter. ”Vi har inte hittat en enda, inte ens här i vaktrummen. Saruman behöll nog den här godbiten för sig själv, tycks det. Och jag tror inte det vore mycket lönt att knacka på dörren till Orthanc och be honom om en pipa! Vi får dela pipa, som goda vänner gör när det kniper.”

”Ett ögonblick bara!” sade Pipping. Han stack handen innanför jackbröstet och drog fram en liten pung av mjukt skinn som hängde i ett snöre. ”Jag bär en liten skatt eller två närmast kroppen, för mig lika dyrbara som Ringar. Här är en: min gamla träpipa. Och här är en annan: en pipa till, en oanvänd. Jag har burit den lång väg, fast jag vet inte varför. Jag trodde egentligen aldrig att jag skulle hitta något pipgräs på resan när mitt eget tog slut. Men nu kommer den ju till nytta i alla fall.” Han höll fram en liten pipa, vid och flack i huvudet, och räckte den till Gimli. ”Kvittar det där vad jag är skyldig?”

”Kvittar!” ropade Gimli. ”Min högädle hob, det lämnar mig i djupaste skuld.”

”Nå, jag skall i alla fall gå tillbaka ut i friska luften och se vad vinden och himlen har för sig!” sade Legolas.

”Vi följer med dig”, sade Aragorn.

De gick ut och satte sig på stenhögen framför portvalvet. De kunde se långt ned i dalen nu; dimman höll på att lätta och driva i väg i brisen.

”Nu tar vi igen oss här en stund!” sade Aragorn ”Låt oss sitta på ruinens brant och prata, som Gandalf uttryckte det, medan han är upptagen på annat håll. Jag är utmattad som jag sällan har varit det förut.” Han svepte in sig i sin grå mantel så att ringbrynjan doldes och sträckte ut sina långa ben. Så lutade han sig tillbaka och blåste ut en tunn rökstråle.

”Titta!” sade Pipping. ”Utbygdsjägaren Vidstige är tillbaka!”

”Han har aldrig varit borta”, sade Aragorn. ”Jag är Vidstige och Dúnadan på samma gång, och jag tillhör både Gondor och Norden.”

De rökte en stund under tystnad medan solen lyste ned på dem; dess strålar föll snett ned i dalen genom vita moln högt uppe på västerhimlen. Legolas låg stilla och såg upp mot solen och himlen med stadig blick medan han sakta sjöng för sig själv. Till sist satte han sig upp. ”Seså!” sade han. ”Tiden lider och dimman skingras för vinden, eller skulle ha gjort om inte ni underliga figurer hade svept in er i rök. Hur blir det med berättelsen?”

Den stegrande kamelen