Om örter och kaningryta
Sam samlade ihop en hög av de torraste ormbunkarna och klättrade sedan uppför backen och plockade ett fång kvistar och död ved: en nedfallen gren av ett cederträd uppe på toppen gav honom vad han behövde. Han skar upp några grästorvor vid släntens fot, just utanför ormbunkssnåret, och gjorde ett grunt hål där han lade ned bränslet. Händig som han var med flinta och fnöske fick han snart fyr i en liten brasa. Den gav knappt ifrån sig någon rök men spred en aromatisk doft. Han hukade just över sin eld, skyddade den och höll på att bygga upp den med kraftigare ved när Gollum kom tillbaka, försiktigt bärande på kastrullerna och muttrande för sig själv.
Han ställde ned kastrullerna, men så fick han plötsligt syn på vad Sam höll på med. Han gav till ett tunt, väsande skrik och tycktes både skrämd och arg. ”Ach! Sss – nej!” utropade han. ”Nej! Fåniga hober, det är dumt, javisst, dumt är det! Får inte göra det!”
”Får inte göra vad då?” frågade Sam överraskat.
”Inte göra dom snusskiga röda tungorna”, väste Gollum. ”Eld, eld! Livsfarligt, javisst, det är det. Det bränns, det dödar. Och drar till sej fiender också, javisst, det gör det.”
”Det tror jag knappast”, sade Sam. ”Ser inte varför det skulle göra det, om man inte slänger på nåt blött så det börjar osa. Men i så fall får det väl bli så. Jag tänker ändå ta risken. Jag tänker koka gryta på dom här kanicklarna.”
”Koka kaninerna!” tjöt Gollum bestört. ”Förstöra vackra köttet Sméagol spara åt er, stackars hungriga Sméagol! Varför? Varför, dumma hoben? Dom är ju unga, dom är möra, dom är fina. Ät upp dom, ät upp dom!” Han famlade efter den närmaste kaninen, som redan var flådd och låg invid elden.
”Nå nå!” sade Sam. ”Var och en efter sin fason. Du blir spyfärdig av vårat bröd, och jag blir det av rå kanickel. Ger du mej en kanickel så är det min kanickel, förstår du, och jag får laga till den om jag har lust. Och det har jag. Men du behöver ju inte titta på när jag gör det. Gå du och fånga en till och ät den bäst du behagar – på din egen kant, utom synhåll. Då slipper du se brasan och jag slipper se dej, och så är vi båda nöjda. Jag ska nog se till att brasan inte ryker om det gör dej gladare.”
Den stegrande kamelen
Of Herbs and Stewed Rabbit
Sam gathered a pile of the driest fern, and then scrambled up the bank collecting a bundle of twigs and broken wood; the fallen branch of a cedar at the top gave him a good supply. He cut out some turves at the foot of the bank just outside the fern-brake, and made a shallow hole and laid his fuel in it. Being handy with flint and tinder he soon had a small blaze going. It made little or no smoke but gave off an aromatic scent. He was just stooping over his fire, shielding it and building it up with heavier wood, when Gollum returned, carrying the pans carefully and grumbling to himself.
He set the pans down, and then suddenly saw what Sam was doing. He gave a thin hissing shriek, and seemed to be both frightened and angry. 'Ach! Sss – no!' he cried. 'No! Silly hobbits, foolish, yes foolish! They mustn't do it!'
'Mustn't do what?' asked Sam in surprise.
'Not make the nassty red tongues,' hissed Gollum. 'Fire, fire! It's dangerous, yes it is. It burns, it kills. And it will bring enemies, yes it will.'
'I don't think so,' said Sam. 'Don't see why it should, if you don't put wet stuff on it and make a smother. But if it does, it does. I'm going to risk it, anyhow. I'm going to stew these coneys.'
'Stew the rabbits!' squealed Gollum in dismay. 'Spoil beautiful meat Sméagol saved for you, poor hungry Sméagol! What for? What for, silly hobbit? They are young, they are tender, they are nice. Eat them, eat them!' He clawed at the nearest rabbit, already skinned and lying by the fire.
'Now, now!' said Sam. 'Each to his own fashion. Our bread chokes you, and raw coney chokes me. If you give me a coney, the coney's mine, see, to cook, if I have a mind. And I have. You needn't watch me. Go and catch another and eat it as you fancy – somewhere private and out o' my sight. Then you won't see the fire, and I shan't see you, and we'll both be the happier. I'll see the fire don't smoke, if that's any comfort to you.'
J. R. R. Tolkien
Stuvad kanin med grönsaker
Sam samlade samman en hög av det allra torraste bräknelövet och klättrade sen uppför backen och letade hop ett knippe fallna kvistar och avbräckt ved; en stor nedrasad cedergren ovanpå alltsammans var honom till god hjälp. Så skar han vid backens fot ut några grästorvor, alldeles utanför ormbunksnårets kant, gjorde en liten eldgrop där och lade dit sitt bränsle. Händig som han var med flintan och fnösket fick han snart fram en liten låga. Den gav ringa eller ingen rök alls men spred en aromatisk doft. Han stod just lutad över elden, skyddade den för drag och byggde under den med tyngre ved, när Gollum kom tillbaka med kastrullerna aktsamt burna en i vardera handen och hela tiden muttrande.
Han satte ner de båda kärlen och fick plötsligt syn på vad Sam höll på att göra. Han gav till ett väsande skrik och föreföll både skrämd och förtretad. – Harchch! Ssss- nej! skrek han. Dumma hober, idiotiska hober. Det får dom inte!
– Får inte vad? frågade Sam förvånat.
– Inte göra smutsiga röda tungor, väste Gollum. Eld, eld! Det är farligt, ja det är det. Det bränner, det dödar. Det för hit fiender, ja det gör det.
– Det tror jag knappt, sade Sam. Kan inte förstå hur det skulle kunna det – ifall du inte lägger på mer bränsle och får det att ryka. Men gör den det, så gör den det. Jag ämnar i varje fall ta risken. Jag tänker stuva kanicklarna!
– Stuva kaninerna! gnällde Gollum med avsmak. Förstöra god, fin mat, som Sméagol hämtade till dig, stackars hungriga Sam! Vad skall det tjäna till? Vad gör du det för, dumma hob? Det är ungdjur, möra och finfina. Ät dem, ät dem! Han grep efter den närmaste kaninen som flådd och färdig låg bredvid elden.
– Nånå, sade Sam. Var och en på sin fason. Vårt bröd får dig att kräkas och rått kött mig. Ger du mig en kanickel, så är ju kanickeln min, förstår du – att koka den om jag har lust till det. Och det har jag. Du behöver inte sitta och vakta mig. Gå nu och fånga dig en till och ät den på vad vis du vill – men någonstans avskilt och så att jag inte ser det. Du vill inte se eld och jag inte dig, och så blir vi nöjda bägge två. Jag skall nog se till att brasan inte ryker, om det kan vara dig till någon tröst.
Åke Ohlmarks
Om örter och kaningryta
Sam samlade ihop ett fång av de torraste ormbunkarna och klättrade sedan uppför backen för att hämta kvistar och pinnar: en nedfallen cedergren längst upp gav honom vad han behövde. Han skar ut några torvor nedanför slänten, alldeles utanför bräkensnåret, och gjorde en liten håla som han lade bränslet i. Tack vare gott handlag med flinta och fnöske fick han snart fyr. Det rök föga eller intet men doftade gott. Han stod just böjd över elden för att skydda den och mata den med grövre ved när Gollum kom tillbaka, muttrande för sig själv medan han varsamt bar kärlen.
Han satte ner dem och såg sedan med ens vad Sam höll på med. Han gav till ett gällt väsande och verkade både rädd och arg. »Asch! Sss – nej!« ropade han. »Nej! Dumma hobbitar, dårskap, ja dårskap! Dom får inte göra så!«
»Inte göra vad?« frågade Sam häpet.
»Inte göra hemsska röda tungor«, väste Gollum. »Eld, eld! Det är farligt, hemsskt farligt. Bränner, dödar. Och lockar hit fiender.«
»Det tror jag inte«, sade Sam. »Knappast, bara om man lägger på något fuktigt så att det börjar bolma. Men det får gå som det går. Jag tar risken. Jag tänker göra en gryta på de här gynnarna.«
»Göra gryta på dom!« kved Gollum bestört. »Förstöra härligt kött som Sméagol sparade åt er, stackars hungrige Sméagol! Varför? Varför, dumma hobbit? Dom är unga och möra och fina. Ät dom bara, ät dom!«
Han grep efter den närmaste kaninen, som redan var flådd och låg bredvid elden.
»Seså!« sade Sam. »Envar efter sin fason. Du får kväljningar av vårt bröd, och rå kanin är vämjeligt för mig. Om du ger mig en kanin, då är ju kaninen min, och jag kan laga den om jag vill. Och det vill jag. Du behöver inte se på. Gå för all del och fånga en ny och glupa i dig – någonstans där jag slipper se dig. Då behöver du inte se elden, och jag behöver inte se dig, det blir bättre för båda. Jag skall se till att elden inte ryker, om det är någon tröst för dig.«
Erik Andersson
