Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok II, kapitel 6

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Lothlórien

De andra kastade sig ned i det doftande gräset, men Frodo stod kvar en stund, fortfarande uppfylld av förundran. Han kände det som om han hade klivit genom ett högt fönster med utsikt över en försvunnen värld. Den vilade i ett ljus för vilket hans språk saknade ord. Allt han såg var välformat, men formerna tycktes både vara så skarpa i konturerna som om de hade formgivits och ritats i samma stund som hans ögon avtäcktes, men samtidigt uråldriga som om de hade funnits där för evigt. Han såg inga andra färger än dem han kände till, guld och vitt och blått och grönt, men de hade en friskhet och intensitet som om han nu såg dem för första gången och gav namn åt dem, nya och underbara. På denna plats om vintern kunde ingen känna suktan i sitt hjärta efter våren eller sommaren. Ingen vank eller sjukdom eller missbildning stod att finna hos något som växte på denna mark. På Lóriens land fanns ingen fläck.

Frodo vände sig om och såg att Sam nu stod bredvid honom. Han tittade sig omkring med förbryllad min och gnuggade sig i ögonen som om han inte var riktigt säker på att han var vaken. ”Det är minsann ljusan dag och solen skiner”, sade han. ”Jag som trodde att alverna mest gick in för månen och stjärnorna – men det här är nog det mest alviska jag nånsin hört talas om. Jag känner mej som om jag vore inuti en sång, om du förstår mej rätt.”

Haldir såg på dem, och han verkade faktiskt rätt förstå både orden och tanken bakom. Han log. ”Det ni förnimmer är kraften hos galadhrims härskarinna”, sade han. ”Skulle ni vilja följa med mig upp på Cerin Amroth?”

De följde efter honom där han med lätta steg gick uppför den gräsklädda backen. Fast han vandrade och andades, och fast de levande löven och blommorna runt omkring honom rördes av samma svala bris som fläktade i hans ansikte, kände Frodo ändå det som om han befann sig i ett tidlöst land som aldrig skulle blekna eller förändras eller falla i glömska. När han en gång hade gått vidare och återvänt till världen utanför skulle Frodo, vandraren från Sysslet, likväl ändå alltid gå där på gräset bland elanor och niphredil i det fagra Lothlórien.

Den stegrande kamelen