Den förbjudna gölen
En stund stod Frodo där på den höga klippan, och en rysning genomfor honom när han undrade om hans gamla färdkamrater kanske vandrade eller sov någonstans i detta väldiga nattlandskap, eller låg döda insvepta i dis. Varför hade han blivit hämtad ur sömnens glömska hit ut?
Sam ville gärna ha svar på samma fråga och kunde inte avhålla sig från att mumla, bara för Frodos öron som han trodde: "En fin utsikt är det nog, herr Frodo, men kulen in i hjärteroten, för att inte tala om märg och ben! Vad står på?"
Faramir hörde honom och svarade. "Månnedgång över Gondor. Den fagre Ithil lämnar Midgård och kastar en avskedsblick på gamle Mindolluins vita lockar. Det kan vara värt några rysningar. Men det var inte det jag hämtade hit er för att se – och vad dig beträffar, Samvis, blev du ju inte hämtad utan betalar bara priset för din vaksamhet. En klunk vin råder bot på det. Kom nu och titta!"
Han klev fram till stupkanten bredvid den tysta vaktposten, och Frodo följde efter. Sam dröjde kvar där bakom. Han kände sig redan otrygg så det räckte på denna höga våta plattform. Faramir och Frodo tittade ned. Långt under sig såg de de vita vattenmassorna störta ned i en skummande kittel och sedan strömma i mörka virvlar runt en djup oval bassäng i klipporna, tills de hittade ut igen genom en trång port och rykande och sorlande rann åstad mot lugnare och mindre branta sträckningar. Månljuset föll ännu snett ned på fallets fot och glimmade i bassängens krusningar. Efter ett tag blev Frodo varse en liten mörk figur på den närmre strandbrinken, men just medan han betraktade den dök den i vattnet strax nedanför fallets sjudande bubblor, klöv den svarta ytan som en pil eller en sten på högkant och försvann.
Faramir vände sig till mannen bredvid. "Och vad skulle du säga att det där är för något, Anborn? En ekorre, eller kanske en kungsfiskare? Finns det svarta kungsfiskare i Myrkvedens nattliga gölar?"
"En fågel är det inte, vad det än annars må vara", svarade Anborn. "Den har fyra lemmar och dyker likt en människa; synnerligen förfaren i konsten är den också. Vad sysslar den med? Söker den en väg upp förbi draperiet till vårt gömställe? Det förefaller som om vi har blivit upptäckta till sist. Jag har min båge här, och jag har posterat ut andra skyttar, nästan lika pricksäkra som jag själv, på båda brinkarna. Vi inväntar bara er order att skjuta, hövitsman."
"Skall vi skjuta?" frågade Faramir och vände sig snabbt mot Frodo.
Den stegrande kamelen
The Forbidden Pool
For a while Frodo stood there on the high stone, and a shiver ran through him, wondering if anywhere in the vastness of the night-lands his old companions walked or slept, or lay dead shrouded in mist. Why was he brought here out of forgetful sleep?
Sam was eager for an answer to the same question and could not refrain himself from muttering, for his master's ear alone as he thought: 'It's a fine view, no doubt, Mr. Frodo, but chilly to the heart, not to mention the bones! What's going on?'
Faramir heard and answered. 'Moonset over Gondor. Fair Ithil, as he goes from Middle-earth, glances upon the white locks of old Mindolluin. It is worth a few shivers. But that is not what I brought you to see – though as for you, Samwise, you were not brought, and do but pay the penalty of your watchfulness. A draught of wine shall amend it. Come, look now!'
He stepped up beside the silent sentinel on the dark edge, and Frodo followed. Sam hung back. He already felt insecure enough on this high wet platform. Faramir and Frodo looked down. Far below them they saw the white waters pour into a foaming bowl, and then swirl darkly about a deep oval basin in the rocks, until they found their way out again through a narrow gate, and flowed away, fuming and chattering, into calmer and more level reaches. The moonlight still slanted down to the fall's foot and gleamed on the ripples of the basin. Presently Frodo was aware of a small dark thing on the near bank, but even as he looked at it, it dived and vanished just beyond the boil and bubble of the fall, cleaving the black water as neatly as an arrow or an edgewise stone.
Faramir turned to the man at his side. 'Now what would you say that it is, Anborn? A squirrel, or a kingfisher? Are there black kingfishers in the night-pools of Mirkwood?'
''Tis not a bird, whatever else it be,' answered Anborn. 'It has four limbs and dives manwise; a pretty mastery of the craft it shows, too. What is it at? Seeking a way up behind the Curtain to our hidings? It seems we are discovered at last. I have my bow here, and I have posted other archers, nigh as good marksmen as myself, on either bank. We wait only for your command to shoot, Captain.'
'Shall we shoot?' said Faramir, turning quickly to Frodo.
J. R. R. Tolkien
Den förbjudna gölen
En stund stod Frodo där på den höga bergsplatån, och det gick en rysning genom honom när han grubblade på var någonstans i de nattliga ländernas ödevidder hans kamrater från sist vandrade fram eller låg och sov – eller kanske låg de döda någonstans och inhöljda i den eviga morgondimman. Varför hade han blivit förd hit, från den sköna sömnen, från glömskan?
Sam var också ivrig efter att få svar på samma fråga, och han kunde inte låta bli att mumla tyst för sig själv – hörbart bara för hans husbondes öra, trodde han: – Fin utsikt, herr Frodo, ingen tvekan om saken – fast kall för hjärtat och långt in i benen dessutom. Vad står på?
Faramir hörde honom och svarade: – Månnedgång över Gondor. Den fagra Ithil lämnar Midgård och ger sin avskedsblick åt gamla Mindolluins vita lockar. Kan vara värt ett par frosskakningar. Men det är inte det jag tog hit er att se – fast vad dig beträffar, Sam, blev du ju inte tagen, så du får bara erlägga rättmätig betalning för din vaksamhet. Men det är över sen med en klunk vin. Kom, se nu där!
Han klev upp vid sidan av den tigande skyltvakten på den mörka klippkanten. Frodo följde efter och Sam hängde med. Han kände sig redan betänksamt otrygg uppe på den här höga och våta plattformen. Faramir och Frodo såg nedåt. Långt nedanför varseblev de hur de vita vattenmassorna vroks ner i en skummande gryta för att sedan störta ut i mörkret mot en djup oval klippbassäng, tills de fann sin väg ut genom ett trångt smalt miniatyrpass och forsade åstad rykande och larmande mot lugnare och jämnare trösklar. Månljuset silade ännu ner över fallets fot och kastade sina reflexer över bassängens starkt krusade yta. Med ens iakttog Frodo ett svart litet något helt nära strandbrinken, men som han stod där och tittade på det dök det och försvann alldeles under bubblet och porlet från forsvirvlarna, klöv det kolsvarta vattnet elegant som en pil eller en eggvass sten.
Faramir vände sig till mannen vid sin sida. – Vad tror du det kan vara, Anborn? En ekorre eller en kungsfiskare? Finns det svarta kungsfiskare också, därborta i Mörkmårdens nattliga gölar?
– Vad det nu än kan vara, en fågel är det inte, svarade Anborn. Den har fyra extremiteter och dyker som en människa, framvisar verkligt mästerskap i konsten också. Vad är den ute efter? Söker den efter en väg bakom Förhänget upp till vårt gömställe? Verkar som om vi skulle blivit upptäckta ändå till sist. Jag har min båge parat och har posterat ut skyttar på bägge stränderna, nästan lika bra pricksiktare som jag själv. Vi väntar bara på order att skjuta, kapten.
– Skall vi skjuta? frågade Faramir och vände sig snabbt mot Frodo.
Åke Ohlmarks
Den förbjudna dammen
En stund stod Frodo där på den höga klippan, och han genomfors av en rysning medan han undrade om hans forna följeslagare vandrade eller sov någonstans i det väldiga nattlandskapet eller om de låg döda, höljda i dimmoln. Varför hade han förts hit ur den glömska som sömnen skänkte?
Sam ville gärna få ett svar på samma fråga och kunde inte avhålla sig från att muttra något som enkom var avsett för husbondens öron: »Nog är det en tjusig syn, herr Frodo, men kylan går in i hjärtat, ja ända in i märgen! Vad står på?«
Faramir hörde och svarade. »Månen går ner över Gondor. Den sköne Ithil, på väg från Midgård, kastar en blick på gamle Mindolluins vita lockar. Det är värt att huttra litet för. Men det var inte därför jag förde er hit – fast du kom objuden, Samvis, och lider blott straffet för din vaksamhet. En klunk vin skall ge bot. Kom nu och titta!«
Han gick fram bakom den tyste vaktposten på den mörka kanten, och Frodo följde efter. Sam höll sig på avstånd. Han kände sig redan obehaglig till mods på den höga våta avsatsen. Faramir och Frodo tittade ner. Långt under sig såg de det vita vattnet ösa ner i en skummande skål och sedan flöda i mörka virvlar kring kanterna på en djup oval damm, tills det slutligen hittade ut genom en trång port och rann risslande vidare till lugnare och mindre branta sträckor. Sneda månstrålar lyste ännu på fallets fot och glimmade på dammens krusningar. Småningom lade Frodo märke till något litet och mörkt på den närmaste brinken, men medan han tittade på det försvann det ner i det brusande vattnet under fallet, klöv den svarta vattenytan lika snyggt som en pil eller en sten på högkant.
Faramir vände sig mot mannen bredvid. »Och vad skulle du säga att det är, Anborn? En ekorre eller en kungsfiskare? Finns det svarta kungsfiskare i Mörkvedens nattliga tjärn?«
»Någon fågel är det i alla fall inte«, svarade Anborn. »Den har fyra lemmar och dyker som en människa, och väldigt skicklig är den på det. Vad har den i sinnet? Letar den efter en väg upp bakom ridån till vårt gömställe? Tydligen är vi upptäckta till sist. Jag har bågen här, och jag har posterat ut andra bågskyttar, nästan lika pricksäkra som jag, på ömse sidor om vattnet. Vi väntar bara på din order, hövitsman.«
»Skall vi skjuta?« sade Faramir och vände sig hastigt till Frodo.
Erik Andersson
