För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och
diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen.
Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan
och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas.
(Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)
För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess:
Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna
nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje!
(Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag.
När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)
Flykten till vadstället
Solen stod nu högt på himlen och sken ned genom trädens halvt kala grenverk så att gläntan fläckvis badade i solljus. De stannade tvärt i skogsbrynet
och kikade andlöst ut mellan trädstammarna. Där stod trollen, tre stora troll. Ett av dem lutade sig fram och de andra två stod och stirrade på honom.
Vidstige gick obekymrat fram till dem. ”Upp med dig, din gamla sten!” sade han och gav det framåtböjda trollet ett så hårt rapp att pinnen gick av.
Ingenting hände. Hoberna flämtade till av förvåning, och sedan brast till och med Frodo i skratt. ”Jojo!” sade han. ”Vi har visst glömt vår egen
släkthistoria! Det här måste vara just de tre troll som ertappades av Gandalf medan de som bäst höll på att gräla om rätta sättet att tillaga tretton dvärgar och en hob.”
”Jag hade ingen aning om att vi var ens i närheten!” sade Pipping. Han kände mycket väl till historien. Bilbo och Frodo hade berättat den ofta, men i
själva verket hade han aldrig trott på den mer än till hälften. Även nu tittade han misstänksamt på stentrollen och undrade om de inte kunde tänkas vakna upp igen på
något magiskt vis.
”Ni har inte bara glömt er egen släkthistoria, utan också allt ni någonsin vetat om troll”, sade Vidstige. ”Det är mitt på ljusa dagen och solen skiner,
men ändå kommer ni sättande och försöker skrämma upp mig med historier om livs levande troll som väntar på oss här i gläntan! Hur som helst så kanske ni har noterat att
ett av dem har ett gammalt fågelbo bakom örat. Det vore en högst ovanlig prydnad för ett levande troll!”
Den stegrande kamelen
Flight to the Ford
The sun was now high, and it shone down through the half-stripped branches of the trees, and lit the clearing with bright patches of light. They halted suddenly on the edge, and peered through the tree-trunks, holding their breath. There stood the trolls: three large trolls. One was stooping, and the other two stood staring at him.
Strider walked forward unconcernedly. 'Get up, old stone!' he said, and broke his stick upon the stooping troll.
Nothing happened. There was a gasp of astonishment from the hobbits, and then even Frodo laughed. 'Well!' he said. 'We are forgetting our family history! These must be the very three that were caught by Gandalf, quarrelling over the right way to cook thirteen dwarves and one hobbit.'
'I had no idea we were anywhere near the place!' said Pippin. He knew the story well. Bilbo and Frodo had told it often; but as a matter of fact he had never more than half believed it. Even now he looked at the stone trolls with suspicion, wondering if some magic might not suddenly bring them to life again.
'You are forgetting not only your family history, but all you ever knew about trolls,' said Strider. 'It is broad daylight with a bright sun, and yet you come back trying to scare me with a tale of live trolls waiting for us in this glade! In any case you might have noticed that one of them has an old bird's nest behind his ear. That would be a most unusual ornament for a live troll!'
J. R. R. Tolkien
Flykten till vadstället
Solen stod nu högt på himlen och lyste rakt ner genom trädens halvnakna grenverk, så att vita dansande ljusfläckar bildades i gläntan. De stannade till vid gläntans kant och kikade försiktigt ut mellan stammarna, medan de höll andan. Där stod trollen, tre stora trollklunsar, en framåtlutad, de två andra fånigt stirrande på denne tredje.
Vidstige gick helt oberörd fram mot dem. – Se så, res på dej, gamla stenbeläte, skrek han till det framåtböjda trollet och dängde det i ändan med sin käpp så flisorna rök.
Ingenting hände. Hoberna gapade av förvåning, och till och med Frodo skrattade. – Jojo, sade han, vi glömmer visst släktens historia! Det här måste vara just de tre troll, som överraskades av Gandalf, medan de som bäst grälade om bästa sättet att samkoka tretton dvärgar och en hob!
– Jag hade ingen aning om att vi var i närheten av den platsen, sade Pippin, som mycket väl kände till historien. Bilbo och Frodo hade ofta berättat den, men han hade aldrig satt någon större tilltro till den. Även nu såg han med stor misstänksamhet på stentrollen och undrade om de inte genom någon sorts magi kunde få liv igen.
– Det är tydligen inte bara er familjs traditioner ni glömt utan också allt annat ni borde ha lärt er om troll, sade Vidstige. Det är klart dagsljus nu och strålande sol, och så kommer ni rusande och försöker skrämma mej med att levande troll skulle ligga i bakhåll här i gläntan! Kanske ni observerat, att en av dom har ett gammalt fågelbo bakom ena örat! En högst normal prydnad för ett levande troll, inte sant!
Åke Ohlmarks
Flykten till vadstället
Solen stod nu högt, och den sken ner genom det glesa lövverket så att gläntan blev fläckvis belyst. De stannade tvärt vid kanten, kikade mellan trädstammarna och höll andan. Där var trollen: tre stora troll. Ett av dem stod framåtböjt, och de båda andra tittade på honom.
Vidstige gick obekymrat fram. »Upp med dig, gamla sten!« sade han och slog sönder sin pinne mot det framåtböjda trollet.
Inget hände. En häpen flämtning hördes från hobbitarna, och sedan skrattade till och med Frodo. »Minsann!« sade han. »Vi glömmer vår egen historia! Det här måste vara just de tre som blev lurade av Gandalf medan de grälade om rätta sättet att tillaga tretton dvärgar och en hobbit.«
»Jag hade ingen aning om att vi var i närheten!« sade Pippin. Han kände väl till historien. Bilbo och Frodo hade ofta berättat den; men i själva verket hade han aldrig trott på den mer än till hälften. Även nu tittade han misstänksamt på stentrollen och undrade om inte någon sorts magi plötsligt kunde återföra dem till livet.
»Ni glömmer inte bara er egen historia, utan allt ni någonsin har vetat om troll«, sade Vidstige. »Det är fullt dagsljus och solen skiner, och ändå kommer ni tillbaka och försöker skrämma mig med en historia om levande troll som väntar på oss i den här gläntan! Ni kunde i varje fall ha lagt märke till att en av dem har ett gammalt fågelbo bakom örat. Det vore ett högst ovanligt smycke för ett troll!«
Erik Andersson
