Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok IV, kapitel 9

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Honockes lya

Det bubblande väsandet kom närmare och det hördes ett knarrande ljud som från lederna på någon stor varelse som rörde sig i mörkret med långsam målmedvetenhet. En stank gick före den. ”Herrn, herrn!” ropade Sam, och hans röst vaknade till nytt liv och eftertryck. ”Fruns gåva! Stjärnglaset! Ett ljus på dom mörkaste platser skulle det vara för dej, sa hon. Stjärnglaset!”

”Stjärnglaset?” mumlade Frodo som om han svarade i sömnen och knappt förstod. ”Javisst, ja! Hur kunde jag glömma bort det? Ett ljus när alla andra ljus har slocknat! Och nu är ljus verkligen det enda som kan rädda oss.”


Långsamt gick hans hand till bröstet, och långsamt höll han upp Galadriels flaska. En kort stund glimmade den bara svagt, som en uppgående stjärna genom tät markdimma, men när dess styrka tilltog och hoppet växte i Frodos bröst började den brinna och flamma upp i silvrig låga, en liten hjärtpunkt av bländande ljus, som om Ëarendil själv hade stigit ned från sina höga skymningsstigar med den sista Silmarillen på sin panna. Mörkret vek undan för den tills den tycktes lysa mitt inne i ett klot av skir kristall, och handen som höll den glittrade av vit eld.

Frodo stirrade förbluffad på denna förunderliga gåva som han så länge burit med sig utan att ana dess fulla värde och kraft. Sällan hade han tänkt på den längs vägen förrän de kom fram till Morguls dal, och aldrig hade han använt den av rädsla för dess avslöjande ljus. Aiya Ëarendil Elenion Ancalima! ropade han och visste inte vad det var han hade sagt. Det var som om en annan röst hade talat genom hans, en klar röst, obekymrad om hålans skämda luft.

Men det finns även andra krafter i Midgård, nattens makter, och de är gamla och starka. Och Hon som vandrade i mörkret hade hört alverna höja det ropet långt tillbaka i tidernas djup; det hade inte bekommit henne då, och det skrämde henne inte nu heller. Ännu medan Frodo talade kände han hur en mäktig illvilja vändes åt hans håll och en dödlig blick betraktade honom. Bara en liten bit nedåt i tunneln, mellan dem och öppningen där de hade vacklat och snubblat till, såg han ögon börja tona fram, två stora anhopningar av mångfasetterade ögon – det annalkande hotet hade till sist avhöljts. Stjärnglasets strålglans bröts och återspeglades från deras tusende ytor, men bakom glittret började en blek dödens eld att glöda där inne, en låga som tänts i någon djup avgrund av onda tankar. Ohyggliga och vedervärdiga ögon var det, djuriska men likväl fyllda av uppsåt och en vidrig upprymdhet, triumferande över ett byte som var fångat bortom allt hopp om räddning.

Den stegrande kamelen