För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och
diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen.
Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan
och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas.
(Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)
För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess:
Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna
nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje!
(Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag.
När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)
Skuggan av det förflutna
Ljuset, solsken och månsken, fruktade och hatade han fortfarande, och det tror jag nog att han alltid kommer att göra. Men han var listig. Han räknade ut att han kunde gömma sig för sol och måne och färdas snabbt och tyst i mörkaste natten med sina bleka, kalla ögon, och han kunde fånga små rädda eller oförsiktiga varelser. Med ny föda och ny luft blev han starkare och djärvare. Han letade sig in i Myrkveden, som man kunde vänta sig.”
”Var det där du fann honom?” frågade Frodo.
”Jag träffade honom där”, svarade Gandalf, ”men innan dess hade han vandrat långt i Bilbos fotspår. Det var svårt att få några klara besked från honom, för hans tal avbröts ständigt av svordomar och hotelser. 'Vad hade den för nåt i ficksingarna? Ville inte säga, nej min skatt. Lille fuskare. Ingen renhårig fråga. Den fuskade först, gjorde den ju. Den bröt mot reglerna. Vi borde ha klämt åt den, ja, min skatt. Och vi ska, min skatt!'
Det där var ett smakprov på hans prat. Jag skulle inte tro att du vill höra mer. Själv hade jag tröttande dagar av det. Men från de antydningar han gav ifrån sig bland allt morrande förstod jag att hans tassande fötter till och med hade tagit honom till Esgaroth till sist, och till och med till Dals gator, ständigt smyglyssnande och spejande. Och nyheten om de stora tilldragelserna hade spritts vitt och brett i Villmarken, och många hade hört Bilbos namn och visste var han kom ifrån. Vi hade ju inte gjort någon hemlighet av vår återresa till hans hem i väster. Gollums skarpa öron lär snabbt ha snappat upp det han ville veta.”
Den stegrande kamelen
The Shadow of the Past
'Light, light of Sun and Moon, he still feared and hated, and he always will, I think; but he was cunning. He found he could hide from daylight and moonshine, and make his way swiftly and softly by dead of night with his pale cold eyes, and catch small frightened or unwary things. He grew stronger and bolder with new food and new air. He found his way into Mirkwood, as one would expect.'
'Is that where you found him?' asked Frodo.
'I saw him there,' answered Gandalf, 'but before that he had wandered far, following Bilbo's trail. It was difficult to learn anything from him for certain, for his talk was constantly interrupted by curses and threats. "What had it got in its pocketses?" he said. "It wouldn't say, no precious. Little cheat. Not a fair question. It cheated first, it did. It broke the rules. We ought to have squeezed it, yes precious. And we will, precious!"
'That is a sample of his talk. I don't suppose you want any more. I had weary days of it. But from hints dropped among the snarls I even gathered that his padding feet had taken him at last to Esgaroth, and even to the streets of Dale, listening secretly and peering. Well, the news of the great events went far and wide in Wilderland, and many had heard Bilbo's name and knew where he came from. We had made no secret of our return journey to his home in the West. Gollum's sharp ears would soon learn what he wanted.'
J. R. R. Tolkien
Skuggan av det förflutna
– Solens ljus och månens sken hatade han fortfarande och var rädd för, och det kommer han nog alltid att vara, skulle jag tro. Men han var listig. Han höll sig dold i dagsljus och månklar natt men smög med kallt bleka ögon ljudlöst och vesslekvickt genom månlösa nätters dunkel, då han fångade små rädda och oförsiktiga djur. Av den nya födan och den friska luften växte han sig emellertid starkare och modigare. Och så tog han sig över till Mörkmården. Det var ju bara vad man kunde vänta.
– Var det där, du hittade honom, sporde Frodo.
– Jag såg en skymt av honom där, svarade Gandalf. Men dessförinnan hade han vandrat långt, följande Bilbos väg. Det var svårt att få veta något reellt av honom, då hans tal hela tiden mängdes med förbannelser och hotelser: 'Vad var det aset hade i sin lomma', sade han. 'Vad jag ville säga, alltså, min högtärade! Liten skojarlymmel! Inte en enda renhårig fråga! Aset lurades först, det gjorde han. Det var han som först bröt mot reglerna. Vi skulle ha malt honom till mos, just det, min fine herre! Och vi ska göra det, min vän, vi ska!'
– Där har du ett prov på hans tal. Jag antar att det räcker för dig. Det var tröttsamma dagar jag hade. Men så mycket uppfattade jag mellan eder och brummanden, att han så småningom tagit sig fram till Esgargoth [sic!] och även till vägarna i Dal, lyssnande och spionerande. Ja, och tidenderna om vad som tilldragit sig spred sig snabbt och vida omkring i Vilda landet; många där hade ju hört Bilbos namn och visste var han kom ifrån. Och som Bilbo inte gjorde någon hemlighet av sin hemresa till landet i väster, så visste den lyhörde Gollum snart så mycket som han behövde.
Åke Ohlmarks
En skugga ur det förflutna
Ljuset fruktade och hatade han fortfarande, ljuset från sol och måne, och det kommer han nog alltid att göra; men han var slug. Han märkte att han kunde gömma sig för dagsljuset och månskenet och leta sig fram snabbt och tyst i nattens mörker med sina bleka kalla ögon och fånga små rädda och oförsiktiga djur. Han blev starkare och djärvare av den nya födan och den nya luften. Som man kunde gissa letade han sig in i Mörkveden.«
»Var det där du hittade honom?« frågade Frodo.
»Jag träffade honom där«, svarade Gandalf, »men dessförinnan hade han vandrat vida i Bilbos spår. Det var svårt att lita på någonting han sade, för allt var uppblandat med svordomar och hotelser. ›Vad hade den i fickorna sin?‹ sade han. ›Ville inte säga, nej, dyrgripen min. Lilla fuskis. Frågan fel. Lurades först, den lurades. Bröt mot reglerna. Vi borde klämt till. Ja, dyrgripen min. Och det ska vi, dyrgripen min!‹
Så där lät det ungefär. Du vill nog inte höra mer. Det var tröttsamma dagar för mig. Men av antydningar som kom mellan snörvlingarna lyckades jag förstå att han till slut hade tassat fram till Esgaroth och ända till Dals gator, lyssnande och spejande. Ryktet om de stora händelserna färdades över hela Ödevidderna, och många hade hört Bilbos namn och visste varifrån han kom. Vi hade inte gjort någon hemlighet av vår återfärd till hans hem i väster. Gollums ivriga öron skulle snart uppsnappa vad han ville höra.«
Erik Andersson
