Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok I, kapitel 12

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Flykten till vadstället

Solen stod nu högt på himlen och sken ned genom trädens halvt kala grenverk så att gläntan fläckvis badade i solljus. De stannade tvärt i skogsbrynet och kikade andlöst ut mellan trädstammarna. Där stod trollen, tre stora troll. Ett av dem lutade sig fram och de andra två stod och stirrade på honom.

Vidstige gick obekymrat fram till dem. ”Upp med dig, din gamla sten!” sade han och gav det framåtböjda trollet ett så hårt rapp att pinnen gick av.

Ingenting hände. Hoberna flämtade till av förvåning, och sedan brast till och med Frodo i skratt. ”Jojo!” sade han. ”Vi har visst glömt vår egen släkthistoria! Det här måste vara just de tre troll som ertappades av Gandalf medan de som bäst höll på att gräla om rätta sättet att tillaga tretton dvärgar och en hob.”

”Jag hade ingen aning om att vi var ens i närheten!” sade Pipping. Han kände mycket väl till historien. Bilbo och Frodo hade berättat den ofta, men i själva verket hade han aldrig trott på den mer än till hälften. Även nu tittade han misstänksamt på stentrollen och undrade om de inte kunde tänkas vakna upp igen på något magiskt vis.

”Ni har inte bara glömt er egen släkthistoria, utan också allt ni någonsin vetat om troll”, sade Vidstige. ”Det är mitt på ljusa dagen och solen skiner, men ändå kommer ni sättande och försöker skrämma upp mig med historier om livs levande troll som väntar på oss här i gläntan! Hur som helst så kanske ni har noterat att ett av dem har ett gammalt fågelbo bakom örat. Det vore en högst ovanlig prydnad för ett levande troll!”

Den stegrande kamelen