Den gyllene hallens konung
Aragorn stod en stund i tvekan. ”Det är inte min vilja”, sade han, ”att lägga mitt svärd åt sidan eller överantvarda Andúril i någon annan mans hand.”
”Det är Théodens vilja”, sade Háma.
”Det står inte klart för mig att viljan hos Théoden, Thengels son, om än han är herre av Mark, skall vara förhärskande över viljan hos Aragorn, Arathorns son, Elendils arvtagare av Gondor.”
”Detta är Théodens hus, inte Aragorns, om han så vore konung av Gondor i Denethors säte”, sade Háma och ställde sig hastigt framför dörrarna för att spärra vägen. Han hade nu svärdet i handen och spetsen riktad mot främlingarna.
”Detta är fåfängt tal”, sade Gandalf. ”Théodens begäran må vara onödig, men det är lönlöst att vägra. En konung måste få sin vilja fram i sin egen hall, vare det dårskap eller visdom.”
”Sant”, sade Aragorn. ”Och jag skulle göra som husets herre bad mig om detta så bara var en timmerkoja, om jag burit något annat svärd än Andúril.”
”Vilket namn det än må bära”, sade Háma, ”så skall ni lägga ned det här, om ni inte vill kämpa ensam mot alla Edoras män.”
”Inte ensam!” sade Gimli och fingrade på yxans blad medan han kastade en mörk blick upp mot vakten, som om denne vore ett ungträd som Gimli hade i sinnet att fälla. ”Inte ensam!”
”Seså, lugna er!” sade Gandalf. ”Här är vi alla vänner. Eller borde vara det – för Mordors skratt blir vår enda belöning om vi träter. Mitt ärende brådskar. Här är åtminstone mitt svärd, min gode Háma. Ta väl hand om det. Glamdring är dess namn, för alverna smidde det för länge sedan. Låt mig nu passera. Kom, Aragorn!”
Långsamt tog Aragorn av sig bältet och ställde själv svärdet lutat mot väggen. ”Här ställer jag det”, sade han, ”men jag befaller dig att inte röra det och inte heller låta någon annan komma vid det. I denna alviska skida döljs Svärdet som var brutet och har gjorts helt igen. Det var Telchar som först smidde det en gång i tidernas djup. Döden skall drabba envar som drar Elendils svärd utan att vara Elendils arvtagare.”
Vakten backade undan och såg förbluffat på Aragorn. ”Ni tycks vara kommen på sångens vingar från förgätna dagar”, sade han. ”Det skall bli, herre, som ni befaller.”
”Nåväl”, sade Gimli, ”om den har Andúril till sällskap så kan även min yxa bida här utan skam.” Han lade den på marken. ”Då så, om allt nu är som du önskar, låt oss då gå och tala med din herre.”
Den stegrande kamelen
The King of the Golden Hall
Aragorn stood a while hesitating. 'It is not my will,' he said, 'to put aside my sword or to deliver Andúril to the hand of any other man.'
'It is the will of Théoden,' said Háma.
'It is not clear to me that the will of Théoden son of Thengel even though he be lord of the Mark, should prevail over the will of Aragorn son of Arathorn, Elendil's heir of Gondor.'
'This is the house of Théoden, not of Aragorn, even were he King of Gondor in the seat of Denethor,' said Háma, stepping swiftly before the doors and barring the way. His sword was now in his hand and the point towards the strangers.
'This is idle talk,' said Gandalf. 'Needless is Théoden's demand, but it is useless to refuse. A king will have his way in his own hall, be it folly or wisdom.'
'Truly,' said Aragorn. 'And I would do as the master of the house bade me, were this only a woodman's cot, if I bore now any sword but Andúril.'
'Whatever its name may be,' said Háma, 'here you shall lay it, if you would not fight alone against all the men in Edoras.'
'Not alone!' said Gimli, fingering the blade of his axe, and looking darkly up at the guard, as if he were a young tree that Gimli had a mind to fell. 'Not alone!'
'Come, come!' said Gandalf. 'We are all friends here. Or should be; for the laughter of Mordor will be our only reward, if we quarrel. My errand is pressing. Here at least is my sword, goodman Háma. Keep it well. Glamdring it is called, for the Elves made it long ago. Now let me pass. Come, Aragorn!'
Slowly Aragorn unbuckled his belt and himself set his sword upright against the wall. 'Here I set it,' he said; 'but I command you not to touch it, nor to permit any other to lay hand on it. In this elvish sheath dwells the Blade that was Broken and has been made again. Telchar first wrought it in the deeps of time. Death shall come to any man that draws Elendil's sword save Elendil's heir.'
The guard stepped back and looked with amazement on Aragorn. 'It seems that you are come on the wings of song out of the forgotten days,' he said. 'It shall be, lord, as you command.'
'Well,' said Gimli, 'if it has Andúril to keep it company, my axe may stay here, too, without shame'; and he laid it on the floor. 'Now then, if all is as you wish, let us go and speak with your master.'
J. R. R. Tolkien
Guldhallens konung
Aragorn stod en stund i tvekan. – Det är inte min vilja, sade han, att lägga från mig mitt svärd eller ge Andúril i vård åt en annan.
– Det är Théodens vilja, sade Háma.
– Det är mig icke klart, att Théodens, Thengels sons vilja om han ock är herre över Mark, skall ha överhanden över Aragorns Arathorns sons vilja, Elendils ättling till Gondor!
– Detta är Théodens hus och inte Aragorns, om han så varit konung av Gondor och suttit i Denethors säte, sade Háma, trädde snabbt för dörren och spärrade vägen. Nu hade han sitt svärd i handen och udden var riktad mot främlingarna.
– Detta är fåvitskt tal, sade Gandalf. Onödig är Théodens befallning, men det är meningslöst att söka vägra. En kung får ha sin vilja i sin egen hall, om den är dårskap eller vishet.
– Visst, visst! sade Aragorn. Jag skulle också utan vidare gjort som husets herre bett mig om, även om detta bara varit en skogshuggarkoja, därest jag burit något annat svärd än just Andúril.
– Vad namn det än har, sade Háma, så skall du lägga det från dig här, om du inte vill slåss ensam mot alla män i Edoras!
– Inte ensam! sade Gimli, klämde om yxskaftet och såg mörkt på väktaren – ungefär som på ett ungträd Gimli hade i sinnet att fälla. Inte ensam!
– Lugna er! sade Gandalf. Här är vi alla vänner – eller rättare, vi borde vara det, för Mordors hånskratt blir enda lönen om vi ställer till med bråk. Mitt ärende brådskar. Här har du mitt svärd, min käre Háma. Bevara det väl! Glamdring kallas det och det smiddes av alver i längst förflutna dagar. Släpp fram mig nu! Kom, Aragorn!
Långsamt hakade Aragorn av sig bältet och det var han själv som satte upp svärdet mot väggen. – Här ställer jag det, sade han, men jag befaller dig att varken röra vid det själv eller tillåta någon annan att lägga sin hand på det. I denna alvslida gömmes Klingan som var bruten men som smitts hel igen. Det förfärdigades först av Telchar i tidernas gryning. Vet att död drabbar envar som drar Elendils svärd utan att vara Elendils ättling.
Väktaren steg bakåt och såg med bestörtning på Aragorn. – Det vill synas som om du burits på sångens vingar hit från förgätna dagar, sade han. Det skall bli som du befaller, herre!
– Nåja, sade Gimli, får den Andúril till sällskap, kan väl också min yxa stanna här utan skam. Så lade han ned den på marken. – Om allt nu är som du vill ha det, låt oss då få gå och tala med din herre!
Åke Ohlmarks
Konungen i Gyllene hallen
Aragorn stod och tvekade en stund. »Jag lägger icke ifrån mig mitt svärd eller överräcker Andúril till någon annan«, sade han.
»Det är Théodens önskan«, sade Háma.
»Jag är inte övertygad om att Théodens önskan, även om han är Thengels son och herre till Mark, råder över Aragorn, Arathorns son, Elendils arvinge av Gondor.«
»Detta är Théodens hus, inte Aragorns, även om han vore Gondors konung och satt på Denethors säte«, sade Háma, som snabbt ställde sig framför dörrarna och spärrade vägen. Han höll nu svärdet i handen och riktade spetsen mot främlingarna.
»Det här nyttar till intet«, sade Gandalf. »Théodens krav är onödigt, men det vore meningslöst att vägra lyda. En konung måste få som han vill i sin egen hall, vare sig det är dårskap eller klokskap.«
»Sant«, sade Aragorn. »Och jag skulle göra som husets herre bad, om så det blott vore en skogvaktares hydda; men nu är det Andúril jag bär och inget vanligt svärd.«
»Vad det än må heta«, sade Háma, »så skall du lägga det här, om du inte vill strida ensam mot alla män i Edoras.«
»Inte ensam!« sade Gimli och fingrade på yxans blad medan han bistert tittade upp mot väktaren, som om denne var ett ungt träd som Gimli hade lust att fälla. »Inte ensam!«
»Seså!« sade Gandalf. »Vi är alla vänner. Eller borde vara det; ty Mordors skratt blir vår enda belöning om vi grälar sinsemellan. Mitt ärende är brådskande. Här är åtminstone mitt svärd, min gode Háma. Förvara det väl. Glamdring kallas det, ty alverna smidde det för länge sedan. Släpp nu in mig. Krångla inte mer, Aragorn!«
Långsamt knäppte Aragorn upp sitt bälte och lutade själv svärdet mot väggen. »Här ställer jag det«, sade han; »och jag tillhåller dig att inte så mycket som röra vid det eller låta någon annan komma nära. I denna alviska slida vilar bladet som bröts och som har smitts helt igen. Telchar var den som smidde det en gång i urminnes tid. Döden skall vederfaras den som drar Elendils svärd och inte är Elendils ättling.«
Väktaren tog ett steg bakåt och betraktade Aragorn med häpnad. »Det förefaller som om du är kommen på sångens vingar från förklungen tid«, sade han. »Det skall bli som du befaller.«
»Nåja«, sade Gimli, »om den får sällskap av Andúril så kan min yxa utan att skämmas stanna här ute«; och han lade den på marken. »Om nu allt är som du önskar så kan vi gå och tala med din herre.«
Erik Andersson
