Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok I, kapitel 9

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

På värdshuset Den Stegrande Ponnyn

Plötsligt lade Frodo märke till en underlig, väderbiten man som satt i skuggorna intill väggen och även han lyssnade uppmärksamt på hobbelpratet. Han hade en hög sejdel framför sig och rökte en långskaftad, konstfärdigt utsirad pipa. Han hade benen utsträckta, så att hans höga stövlar syntes tydligt. Dessa var gjorda i smidigt läder och hade god passform, men de var hårt slitna och täckta med intorkad lera. Om sig hade han svept en resdammig mantel i tjockt mörkgrönt tyg, och trots värmen i rummet bar han en huva som överskuggade hans ansikte, men man kunde se hans ögon glimma när han iakttog hobblarna.

”Vem är det där?” frågade Frodo när herr Smörblomma kom nära nog att uppfatta en viskning. ”Jag tror inte att ni presenterade honom?”

”Han?” viskade värden tillbaka och sneglade åt det hållet utan att vända på huvudet. ”Jag vet just inte riktigt. Han är en av det där vandringsfolket – utbygdsjägare kallar vi dom. Han säger sällan nåt: fast nog kan han dra otroliga historier om han väl är på det humöret. Han brukar försvinna i en månad eller ett år, men rätt vad det är dyker han upp igen. Han kom och gick ganska flitigt i våras, men nu har jag inte sett honom på ett tag. Vad han egentligen heter har jag aldrig fått veta, men härikring kallar vi honom Vidstige. Går omkring med en ruskig fart på sina långa skankar. Fast han berättar aldrig för nån vad han har så bråttom för. Men öst och väst blir man aldrig klok på, som vi säger i Bri – och då menar vi utbygdsjägare och Sysselfolk, om ni ursäktar. Lustigt att ni skulle fråga om honom.” Men just då kallades herr Smörblomma bort av röster som ropade på mera öl, så hans sista kommentar förblev en gåta.

Den stegrande kamelen