För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och
diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen.
Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan
och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas.
(Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)
För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess:
Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna
nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje!
(Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag.
När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)
Palantíren
Pipping sade inget mer. Han låg stilla nu, men sömnen var fortfarande långt borta; och inte hjälpte det heller att höra Munters lugna andetag, insomnad bara några minuter efter att han sagt god natt. Tanken på det mörka klotet tycktes bara växa sig starkare när tystnaden hade lagt sig. Pipping kände på nytt dess vikt i sina händer och såg igen de gåtfulla röda djup som han en kort sekund hade blickat ned i. Han vände och kastade sig och försökte tänka på något annat.
Till sist stod han inte ut längre. Han reste sig och såg sig omkring. Det var kyligt, så han svepte in sig i sin mantel. Månen sken kall och vit ned i dälden, och buskarna kastade svarta skuggor. Runt omkring låg sovande skepnader. De två vakterna syntes inte till: kanske var de uppe på kullen eller dolda bland ormbunkarna. Driven av en impuls han inte förstod gick Pipping tyst bort till platsen där Gandalf låg. Han tittade ned på honom. Trollkarlen tycktes sova, men ögonlocken var inte helt slutna: under de långa fransarna syntes ögonen blänka. Pipping tog hastigt ett steg tillbaka. Men Gandalf rörde sig inte, och dragen halvt mot sin vilja smög hoben fram igen bakom huvudet på trollkarlen. Han låg invirad i en filt med manteln utbredd ovanpå, och tätt intill honom, mellan hans högra sida och böjda arm, syntes en puckel, något runt insvept i mörkt tyg; handen tycktes bara helt nyss ha glidit av det och ned på marken.
Nästan utan att våga andas smög Pipping närmare, fot för fot. Till sist sjönk han ned på knä. Sedan sträckte han försiktigt fram händerna och lyfte långsamt upp knytet: det kändes inte fullt lika tungt som han hade förväntat sig. ”Kanske bara ett bylte med småsaker, trots allt”, tänkte han med en egendomlig känsla av lättnad, men han lade inte omedelbart ned byltet igen. För ett ögonblick stod han och höll i det. Sedan fick han plötsligt en idé. Han smög på tå därifrån, letade reda på en stor sten och smög tillbaka igen.
Snabbt drog han av det täckande tyget, svepte in stenen i det och lade stående på knä tillbaka byltet invid trollkarlens hand. Först därefter tog han en titt på det föremål han hade avhöljt. Där var det: ett slätt klot av kristall, nu mörkt och dött, som låg blottat framför hans knän. Pipping lyfte upp det, täckte det skyndsamt med sin egen mantel och började vända sig om för att gå tillbaka till sin egen bädd. Just då rörde Gandalf på sig i sömnen och mumlade några ord, som tycktes vara på ett främmande språk; hans hand trevade utåt och grep tag om den insvepta stenen, varefter han suckade och låg stilla igen.
Den stegrande kamelen
The Palantír
Pippin said no more. He lay still now, but sleep remained far away; and it was not encouraged by the sound of Merry breathing softly, asleep in a few minutes after saying good night. 'The thought of the dark globe seemed to grow stronger as all grew quiet. Pippin felt again its weight in his hands, and saw again the mysterious red depths into which he had looked for a moment. He tossed and turned and tried to think of something else.
At last he could stand it no longer. He got up and looked round. It was chilly, and he wrapped his cloak about him. The moon was shining cold and white, down into the dell, and the shadows of the bushes were black. All about lay sleeping shapes. The two guards were not in view: they were up on the hill, perhaps, or hidden in the bracken. Driven by some impulse that he did not understand, Pippin walked softly to where Gandalf lay. He looked down at him. The wizard seemed asleep, but with lids not fully closed: there was a glitter of eyes under his long lashes. Pippin stepped back hastily. But Gandalf made no sign; and drawn forward once more, half against his will, the hobbit crept up again from behind the wizard's head. He was rolled in a blanket, with his cloak spread over the top; and close beside him, between his right side and his bent arm, there was a hummock, something round wrapped in a dark cloth; his hand seemed only just to have slipped off it to the ground.
Hardly breathing, Pippin crept nearer, foot by foot. At last he knelt down. Then he put his hands out stealthily, and slowly lifted the lump up: it did not seem quite so heavy as he had expected. 'Only some bundle of oddments, perhaps, after all,' he thought with a strange sense of relief; but he did not put the bundle down again. He stood for a moment clasping it. Then an idea came into his mind. He tiptoed away, found a large stone, and came back.
Quickly now he drew off the cloth, wrapped the stone in it and kneeling down, laid it back by the wizard's hand. Then at last he looked at the thing that he had uncovered. There it was: a smooth globe of crystal, now dark and dead, lying bare before his knees. Pippin lifted it, covered it hurriedly in his own cloak, and half turned to go back to his bed. At that moment Gandalf moved in his sleep, and muttered some words: they seemed to be in a strange tongue; his hand groped out and clasped the wrapped stone, then he sighed and did not move again.
J. R. R. Tolkien
Palantíren
Pippin sade inte mer. Han låg stilla nu, men någon sömn fick han fortfarande inte och han blev inte mycket uppmuntrad av Merrys jämna tysta andhämtning, i sömn två minuter efter det han sagt godnatt. Tanken på det svarta klotet växte sig bara allt starkare ju tystare allt blev runt omkring. Pippin kände åter dess vikt i handen och såg på nytt ner i det mystiska röda djup, där han tittat ett kort ögonblick. Han vände sig och kastade sig och sökte förgäves tänka på något annat.
Till slut kunde han inte motstå längre. Han smög sig upp och såg sig kring. Det var kyligt, och han svepte sin kappa tätt omkring sig. Månen sken kall och vit ner i dälden, och buskarnas skuggor var kolsvarta. Överallt låg det gestalter i sömn. De båda vakterna syntes inte till – de var väl uppe på höjden eller också doldes de bakom ormbunkssnåren. Driven av en impuls han inte själv förstod gick Pippin sakta bort till den plats där Gandalf låg. Han tittade ner på honom. Trollkarlen tycktes sova, men hans ögonlock var inte helt och hållet slutna, det glänste av ögonvått under de långa fransarna. Pippin tog ett hastigt steg baklänges – men Gandalf rörde sig inte. Än en gång driven eller dragen framåt, halvt mot sin vilja, kröp hoben upp bakom trollkarlens huvud. Han låg inrullad i sitt täcke och med kappan över huvudet, och tätt bredvid honom mellan hans högra sida och den böjda armen var det som en liten kulle, något runt som var insvept i svart tyg. Hans hand tycktes alldeles nyss ha tappat föremålet ner på marken.
Nästan utan att andas kröp Pippin närmare, fot för fot. Till sist sjönk han ner på knä. Så sträckte han förstulet ut sina händer och lyfte långsamt, långsamt upp klimpen. Den föreföll inte alls så tung nu som han väntat sig. Kanske bara en bit gammalt skrot och inte annat, tänkte han med en egendomlig känsla av lättnad. Men han lade inte från sig skrotbyltet igen. Han stod ett ögonblick och kramade det. Så rann det upp en idé i hans hjärna. Han trippade tyst åstad, fick tag i en stor sten och kom tillbaka med den.
Raskt drog han av klädet, svepte in stenen i detta i stället och lade byltet tillbaka vid trollkarlens hand. Först därefter såg han på det föremål han blottat. Där var den – en alldeles slät kula av kristall, nu helt svart och död, låg där obetäckt framför knäna på honom. Pippin lyfte upp den, höljde hastigt in den i sin egen kappa och vände sig till hälften för att gå tillbaka till sitt viloläger. I detsamma rörde Gandalf på sig i sömnen och mumlade några ord, som det föreföll på ett främmande språk. Hans hand grep utåt och fick tag om den insvepta stenen, så suckade han och rörde sig inte mer.
Åke Ohlmarks
Palantíren
Pippin sade inget mer. Han låg stilla nu, men sömnen befann sig långt borta; och saken blev inte bättre av Merrys regelbundna andetag – han hade somnat ett par minuter efter att han sagt god natt. Tankarna på det mörka klotet verkade växa sig starkare när allt blev tyst. Pippin kände på nytt dess vikt i händerna, och på nytt såg han det gåtfulla röda djupet som han en kort sekund hade blickat in i. Han vred och vände sig och försökte tänka på annat.
Till slut stod han inte ut längre. Han klev upp och såg sig omkring. Det var kyligt och han svepte manteln om sig. Månen lyste kall och vit ner i dälden, och buskarnas skuggor var svarta. Överallt låg sovande gestalter. De båda vakterna syntes inte: de var nog uppe på kullen eller låg gömda bland ormbunkarna. Driven av en impuls han inte förstod tassade Pippin bort till den plats där Gandalf låg. Han tittade ner på honom. Trollkarlen verkade sova men blundade inte helt: ögonen glimmade under de långa fransarna. Pippin backade hastigt. Men Gandalf rörde sig inte; och hobbiten närmade sig igen, halvt mot sin vilja, och smög fram bakom trollkarlens huvud. Han låg invirad i en filt med manteln utbredd ovanpå; och alldeles intill honom, mellan högra sidan och den krökta armen, buktade något ut, något runt som var inlindat i ett mörkt tyg; hans hand verkade nyss ha glidit ner på backen.
Nästan utan att andas smög Pippin närmare, fot för fot. Till sist satte han sig på huk. Sedan sträckte han ljudlöst fram händerna och lyfte långsamt upp byltet: det kändes inte riktigt lika tungt som han hade trott. »Kanske bara ett bylte med pinaler, trots allt«, tänkte han med en märkvärdig lättnad; men han satte inte ner byltet igen. Han stod ett ögonblick och höll i det. Sedan fick han en ingivelse. Han tassade iväg, hittade en stor sten och gick tillbaka.
Snabbt drog han av tyget, slog in stenen i det, gick ner på knä och lade tillbaka byltet invid trollkarlens hand. Först därefter tittade han på det han hade tagit fram. Där var den: en slät kristallkula som nu låg mörk och död framför knäna på honom. Pippin tog upp den, lindade kvickt in den i sin egen mantel och vände sig för att gå tillbaka till sin bädd. Just då rörde Gandalf på sig i sömnen och muttrade något, som verkade vara på ett främmande språk: han sträckte ut handen och grep tag om den inslagna stenen, varpå han suckade och låg stilla.
Erik Andersson
