Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok III, kapitel 6

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Den gyllene hallens konung

Aragorn stod en stund i tvekan. ”Det är inte min vilja”, sade han, ”att lägga mitt svärd åt sidan eller överantvarda Andúril i någon annan mans hand.”

”Det är Théodens vilja”, sade Háma.

”Det står inte klart för mig att viljan hos Théoden, Thengels son, om än han är herre av Mark, skall vara förhärskande över viljan hos Aragorn, Arathorns son, Elendils arvtagare av Gondor.”

”Detta är Théodens hus, inte Aragorns, om han så vore konung av Gondor i Denethors säte”, sade Háma och ställde sig hastigt framför dörrarna för att spärra vägen. Han hade nu svärdet i handen och spetsen riktad mot främlingarna.

”Detta är fåfängt tal”, sade Gandalf. ”Théodens begäran må vara onödig, men det är lönlöst att vägra. En konung måste få sin vilja fram i sin egen hall, vare det dårskap eller visdom.”

”Sant”, sade Aragorn. ”Och jag skulle göra som husets herre bad mig om detta så bara var en timmerkoja, om jag burit något annat svärd än Andúril.”

”Vilket namn det än må bära”, sade Háma, ”så skall ni lägga ned det här, om ni inte vill kämpa ensam mot alla Edoras män.”

”Inte ensam!” sade Gimli och fingrade på yxans blad medan han kastade en mörk blick upp mot vakten, som om denne vore ett ungträd som Gimli hade i sinnet att fälla. ”Inte ensam!”

”Seså, lugna er!” sade Gandalf. ”Här är vi alla vänner. Eller borde vara det – för Mordors skratt blir vår enda belöning om vi träter. Mitt ärende brådskar. Här är åtminstone mitt svärd, min gode Háma. Ta väl hand om det. Glamdring är dess namn, för alverna smidde det för länge sedan. Låt mig nu passera. Kom, Aragorn!”

Långsamt tog Aragorn av sig bältet och ställde själv svärdet lutat mot väggen. ”Här ställer jag det”, sade han, ”men jag befaller dig att inte röra det och inte heller låta någon annan komma vid det. I denna alviska skida döljs Svärdet som var brutet och har gjorts helt igen. Det var Telchar som först smidde det en gång i tidernas djup. Döden skall drabba envar som drar Elendils svärd utan att vara Elendils arvtagare.”

Vakten backade undan och såg förbluffat på Aragorn. ”Ni tycks vara kommen på sångens vingar från förgätna dagar”, sade han. ”Det skall bli, herre, som ni befaller.”

”Nåväl”, sade Gimli, ”om den har Andúril till sällskap så kan även min yxa bida här utan skam.” Han lade den på marken. ”Då så, om allt nu är som du önskar, låt oss då gå och tala med din herre.”

Den stegrande kamelen