För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och
diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen.
Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan
och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas.
(Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)
För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess:
Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna
nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje!
(Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag.
När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)
Lothlórien
De andra kastade sig ned i det doftande gräset, men Frodo stod kvar en stund, fortfarande uppfylld av förundran. Han kände det som om han hade klivit genom ett högt fönster med utsikt över en försvunnen värld. Den vilade i ett ljus för vilket hans språk saknade ord. Allt han såg var välformat, men formerna tycktes både vara så skarpa i konturerna som om de hade formgivits och ritats i samma stund som hans ögon avtäcktes, men samtidigt uråldriga som om de hade funnits där för evigt. Han såg inga andra färger än dem han kände till, guld och vitt och blått och grönt, men de hade en friskhet och intensitet som om han nu såg dem för första gången och gav namn åt dem, nya och underbara. På denna plats om vintern kunde ingen känna suktan i sitt hjärta efter våren eller sommaren. Ingen vank eller sjukdom eller missbildning stod att finna hos något som växte på denna mark. På Lóriens land fanns ingen fläck.
Frodo vände sig om och såg att Sam nu stod bredvid honom. Han tittade sig omkring med förbryllad min och gnuggade sig i ögonen som om han inte var riktigt säker på att han var vaken. ”Det är minsann ljusan dag och solen skiner”, sade han. ”Jag som trodde att alverna mest gick in för månen och stjärnorna – men det här är nog det mest alviska jag nånsin hört talas om. Jag känner mej som om jag vore inuti en sång, om du förstår mej rätt.”
Haldir såg på dem, och han verkade faktiskt rätt förstå både orden och tanken bakom. Han log. ”Det ni förnimmer är kraften hos galadhrims härskarinna”, sade han. ”Skulle ni vilja följa med mig upp på Cerin Amroth?”
De följde efter honom där han med lätta steg gick uppför den gräsklädda backen. Fast han vandrade och andades, och fast de levande löven och blommorna runt omkring honom rördes av samma svala bris som fläktade i hans ansikte, kände Frodo ändå det som om han befann sig i ett tidlöst land som aldrig skulle blekna eller förändras eller falla i glömska. När han en gång hade gått vidare och återvänt till världen utanför skulle Frodo, vandraren från Sysslet, likväl ändå alltid gå där på gräset bland elanor och niphredil i det fagra Lothlórien.
Den stegrande kamelen
Lothlórien
The others cast themselves down upon the fragrant grass, but Frodo stood awhile still lost in wonder. It seemed to him that he had stepped through a high window that looked on a vanished world. A light was upon it for which his language had no name. All that he saw was shapely, but the shapes seemed at once clear cut, as if they had been first conceived and drawn at the uncovering of his eyes, and ancient as if they had endured for ever. He saw no colour but those he knew, gold and white and blue and green, but they were fresh and poignant, as if he had at that moment first perceived them and made for them names new and wonderful. In winter here no heart could mourn for summer or for spring. No blemish or sickness or deformity could be seen in anything that grew upon the earth. On the land of Lórien there was no stain.
He turned and saw that Sam was now standing beside him, looking round with a puzzled expression, and rubbing his eyes as if he was not sure that he was awake. 'It's sunlight and bright day, right enough,' he said. 'I thought that Elves were all for moon and stars: but this is more elvish than anything I ever heard tell of. I feel as if I was inside a song. if you take my meaning.'
Haldir looked at them, and he seemed indeed to take the meaning of both thought and word. He smiled. 'You feel the power of the Lady of the Galadhrim,' he said. 'Would it please you to climb with me up Cerin Amroth?'
They followed him as he stepped lightly up the grass-clad slopes. Though he walked and breathed, and about him living leaves and flowers were stirred by the same cool wind as fanned his face, Frodo felt that he was in a timeless land that did not fade or change or fall into forgetfulness. When he had gone and passed again into the outer world, still Frodo the wanderer from the Shire would walk there, upon the grass among elanor and niphredil in fair Lothlórien.
J. R. R. Tolkien
Lothlórien
De andra kastade sig ner i det doftande gräset, men Frodo ensam stod kvar ännu några ögonblick, överväldigad av sin förundran. Det var som om han stigit ut genom ett högt fönster, rakt in i en försvunnen värld. Det låg över nejderna här ett skimmer, som saknade ord i hans språk. Allt han såg var utsökt format men verkade samtidigt, som om det helt nyss skapats och avtäckts inför hans blick, samtidigt som det dock bar evighetens prägel. Han såg inga andra färger än dem han redan kände till namnet, guld och vitt och blått och grönt, men de hade här en friskhet och ett djup, en genomträngande klarhet av sådan art, att han menade, man måste finna nya och lödigare benämningar. Ingen som bodde en vinter i detta land kunde komma på tanken att längta efter vår eller sommar. Naturen här hade ingen vank, här fanns ingen gråblek slaskhösts förruttnelse. I Lothlóriens land fanns ingenting som var fult, ingenting ...
Han vände sig om och såg, att Sam stod bredvid honom med ett grubblande och förbryllat uttryck i sitt ansikte. Han gned sig i ögonen, som om han inte vore vaken än. – Det är solsken och mitt på dagen, sade han. Och jag som trodde, att alver mest hade med stjärnor och månsken att göra. Och ändå är detta mer alvliknande än något annat jag sett. Jag känner mej, som om jag vore mitt inuti en gammal sång – om ni förstår vad jag menar, herr Frodo.
Haldir såg på dem. Han tycktes ha fattat innebörden av såväl orden som tanken bakom dem. Han smålog. – Vad ni känner, sade han, är helt enkelt drottningens av Galadrim makt. Skulle ni ha lust att följa med upp till Cerin Amroth?
De följde tätt efter honom där han med lätta steg klev uppför de grönskande sluttningarna. Frodo rörde sig och andades, han kände den svala vinden mot sitt ansikte, samma vind som kom löven och de intensivt levande blommorna att vaja. Och likväl hade han en bestämd känsla av att han befann sig i ett livlöst och tidlöst land, som aldrig skulle blekna av eller förändras, aldrig falla i glömska. Långt efter det han försvunnit härifrån och vandrat vidare ut i den bistra världen därute, skulle ändå Frodo, vandraren från Fylke, på något sätt alltid finnas kvar här i det fagra Lothlórien, vandra tidlöst lycklig kring i dess smaragdgröna gräs bland blommande elanor och niphredil ...
Åke Ohlmarks
Lothlórien
De andra lade sig ner i det väldoftande gräset, men Frodo stod kvar en stund och förundrade sig. Det kändes som om han hade klivit ut genom ett fönster som ledde till en försvunnen värld. Här rådde ett ljus som hans språk saknade ord för. Allt han såg var välformat, men formerna var på en gång skarpa, som om de hade uppstått först när han fick av sig bindeln, och uråldriga som om de funnits där i alla tider. Han såg inga andra färger än dem han kände till – gyllengult och vitt och blått och grönt – men de var friska och starka, som om han aldrig hade sett dem förut och givit dem nya och underbara namn. I denna vinter kunde ingen längta efter sommar eller vår. Ingen skavank eller sjukdom eller vanskaplighet kunde urskiljas hos något som växte ur jorden. På Lóriens marker fanns ingen fläck.
Han vände sig om och såg att Sam nu stod bredvid och tittade sig omkring med förbryllad min: han gnuggade sig i ögonen som om han inte var säker på att han var vaken. »Solen är uppe och det är ljusan dag, minsann«, sade han. »Jag trodde att alverna var mest för måne och stjärnor: men det här är mer alviskt än något jag ens hört talas om. Det känns om om jag befann mig inuti en sång, om du förstår.«
Haldir såg på dem och verkade mycket riktigt förstå både tanken och orden. Han log. »Ni känner kraften från galadhrims härskarinna«, sade han. »Skulle ni ha lust att gå upp på Cerin Amroth med mig?«
De följde honom där han på lätta fötter gick uppför den gräsklädda backen. Visserligen andades han och gick, och omkring honom vidrördes blommor och löv av samma svala vind som fläktade hans anlete, men Frodo tyckte att han befann sig i ett tidlöst land som varken kunde blekna, förändras eller falla i glömska. När han hade kommit ut i världen utanför igen skulle vandraren Frodo från Fylke fortfarande gå där på gräset bland elanor och niphredil i det fagra Lothlórien.
Erik Andersson
