Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok III, kapitel 1

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Boromirs avfärd

Nu lade de Boromir mitt i den båt som skulle bära honom åstad. Den grå alvmanteln och huvan vek de ihop och placerade under hans huvud. De kammade ut hans långa mörka hår så att det låg över axlarna. Det gyllene bältet från Lórien glimmade kring hans midja. Hans hjälm satte de bredvid honom, och i hans knä lade de det kluvna hornet och hans svärds hjalt och brutna skärvor. Under hans fötter lade de hans fienders svärd. Så gjorde de fast fören vid den andra båtens akter och drog ut honom på vattnet. I vemod paddlade de längs stranden, svängde ut i den snabbflytande strömfåran och passerade Parth Galens gröna gräs. Tol Brandirs branta sidor glödde: det var nu mitt på eftermiddagen. När de fortsatte mot söder steg Rauros ångor skimrande upp framför dem, ett gyllene dis. Bruset och dånet från fallen fick den vindstilla luften att darra.

Med sorg i hjärtat gjorde de loss begravningsbåten. Där låg Boromir i ro, i frid, buren på det flödande vattnets bröst. Strömmen tog tag i honom medan de bromsade sin egen båt med paddlarna. Han flöt förbi dem, och sakta gled hans båt därifrån tills den hade krympt till en mörk fläck som avtecknade sig mot det gyllene ljuset. Så försvann den med ens. Rauros rytande fortsatte oföränderligt. Floden hade tagit Boromir, Denethors son, och aldrig sågs han igen i Minas Tirith, stående som han brukat stå på Vita tornets krön om morgonen. Men i långa tider därefter sades det i Gondor att alvbåten red oskadd över fallen och den skummande bassängen och bar honom ned genom Osgiliath, förbi Anduins många mynningar, och ut i Stora havet i natten under stjärnorna.

Den stegrande kamelen