Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok III, kapitel 7

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Helms djup

Det var nu efter midnatt. Himlen var helt kolsvart, och stillheten i den tryckande luften var ett förebud om oväder. Plötsligt sveddes molnen av ett bländande ljussken. Mångförgrenade blixtar ljungade över bergen i öster. Under ett hårresande ögonblick såg väktarna på murarna hela området mellan dem och Vallen upplyst av vitt ljus: det kokade och krälade av svarta gestalter, vissa undersätsiga och breda, andra högresta och grymvulna med höga hjälmar och svarta sköldar. Hundratals och åter hundratals kom vällande över Vallen och genom öppningen. Den mörka flodvågen strömmade upp mot murarna från klippa till klippa. Åskan mullrade i dalen och regnet piskade ned.

Tätt som ett störtregn kom pilar visslande över bröstvärnet och föll studsande och skramlande ned på stenarna. Några fann ett mål. Anfallet mot Helms djup hade inletts, men inga ljud eller anrop hördes inifrån och inga pilar avlossades till svar.

De angripande härskarorna hejdade sig, stäckta av den hotfulla tystnaden från mur och klippa. Gång efter annan slets nattmörkret itu av blixtars sken. Så gav orkerna upp ett skrän, skakade sina spjut och svärd och sköt hela moln av pilar mot envar som var synlig uppe på bröstvärnet. Männen av Mark stirrade i häpnad ut över vad som tycktes dem vara en väldig, mörk kornåker piskad av krigets stormbyar, och varje ax glimmade av borstigt ljus.

Bronslurar ljöd. Fienden vällde framåt, några mot Djupe mur och andra mot brovägen och rampen som ledde upp till Hornborgens portar. Där fylkades de största orkerna och vildmännen från Dunnlands högländer. Ett ögonblick tvekade de, sedan gick de till angrepp. I blixtarnas ögonblickssken syntes det att varenda hjälm och sköld bar Isengårds spöklika hand som vapenmärke. De nådde klippans krön; de stormade mot portarna.

Då kom det till sist ett svar: de möttes av en storm av pilar och en hagelskur av stenar. De vacklade, vek undan och flydde tillbaka; och så anföll de igen, vek undan igen och anföll på nytt; och likt stigande tidvatten nådde de för varje gång allt högre upp. Än en gång skallade lurarna, och en tättpackad skock av vrålande män störtade fram. De höll sina stora sköldar över sig som ett tak, och mitt ibland sig bar de två väldiga trädstammar. Bakom dem trängdes orkiska skyttar som sände en störtskur av pilar mot bågskyttarna uppe på murarna. Skocken lyckades nå portarna. Lyfta av starka armar rammade trädstammarna trävirket med ett knakande dån. Om någon av männen föll, krossad av en sten som slungades ned uppifrån, så sprang genast två andra fram för att ta hans plats. Om och om igen stöttes murbräckorna brakande mot portarna.

Den stegrande kamelen