Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok I, kapitel 2

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Skuggan av det förflutna

Ljuset, solsken och månsken, fruktade och hatade han fortfarande, och det tror jag nog att han alltid kommer att göra. Men han var listig. Han räknade ut att han kunde gömma sig för sol och måne och färdas snabbt och tyst i mörkaste natten med sina bleka, kalla ögon, och han kunde fånga små rädda eller oförsiktiga varelser. Med ny föda och ny luft blev han starkare och djärvare. Han letade sig in i Myrkveden, som man kunde vänta sig.”

”Var det där du fann honom?” frågade Frodo.

”Jag träffade honom där”, svarade Gandalf, ”men innan dess hade han vandrat långt i Bilbos fotspår. Det var svårt att få några klara besked från honom, för hans tal avbröts ständigt av svordomar och hotelser. 'Vad hade den för nåt i ficksingarna? Ville inte säga, nej min skatt. Lille fuskare. Ingen renhårig fråga. Den fuskade först, gjorde den ju. Den bröt mot reglerna. Vi borde ha klämt åt den, ja, min skatt. Och vi ska, min skatt!'

Det där var ett smakprov på hans prat. Jag skulle inte tro att du vill höra mer. Själv hade jag tröttande dagar av det. Men från de antydningar han gav ifrån sig bland allt morrande förstod jag att hans tassande fötter till och med hade tagit honom till Esgaroth till sist, och till och med till Dals gator, ständigt smyglyssnande och spejande. Och nyheten om de stora tilldragelserna hade spritts vitt och brett i Villmarken, och många hade hört Bilbos namn och visste var han kom ifrån. Vi hade ju inte gjort någon hemlighet av vår återresa till hans hem i väster. Gollums skarpa öron lär snabbt ha snappat upp det han ville veta.”

Den stegrande kamelen