Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok II, kapitel 3

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Ringen vandrar söderut

”Jag behöver ingen karta”, sade Gimli, som tillsammans med Legolas hade sällat sig till dem och nu blickade stint framför sig med ett sällsamt ljus i sina djupa ögon. ”Där ligger landet där våra fäder verkade i forna tider, och dessa berg har vi avbildat i många arbeten i metall och sten och skildrat i mången sång och saga. Högt tornar de upp sig i våra drömmar: Baraz, Zirak, Shathûr.

Bara en gång tidigare har jag sett dem på avstånd i vaket tillstånd, men jag känner dem och deras namn, för under dem ligger Khazad-dûm, Dvärgagräft, som nu kallas Svarta avgrunden, eller Moria på alvmål. Där borta står Barazinbar, Rödhornet, den grymme Caradhras; och bakom honom är Silvertinnen och Molnhjässan: Celebdil den vite och Fanuidhol den grå, som vi kallar Zirakzigil och Bundushathûr.

Där delar sig Dimmiga bergen, och mellan deras armar ligger den djupt skuggade dal som vi aldrig kan glömma: Azanulbizar, Dunkelkällsdalen, som alverna kallar Nanduhirion.”

”Det är just till Dunkelkällsdalen vi ämnar oss”, sade Gandalf. ”Om vi tar oss över det pass som kallas Rödhornsporten, på Caradhras bortre sida, så kommer vi via Dunkelkällstrappan ned i dvärgarnas djupa dal. Där ligger Spegeltärnen, och där rinner Silverfåran upp ur sina isande källor.”

”Mörkt är Kheled-zârams vatten”, sade Gimli, ”och kalla är Kibil-nâlas källor. Mitt hjärta skälver vid tanken att jag snart kan få skåda dem.”

”Må den anblicken bringa dig glädje, min käre dvärg!” sade Gandalf. ”Men vad du än tar dig för så kan åtminstone vi inte bli kvar i den dalen. Vi måste vidare ned längs Silverfåran och in i den hemlighetsfulla skogen, och så till Stora floden, och sedan ...”

Han tystnade.

”Ja, och vart sedan?” frågade Munter.

”Till resans mål – så småningom”, sade Gandalf. ”Vi kan inte titta alltför långt framåt. Låt oss glädjas åt att första etappen är lyckligt överstånden. Jag tror att vi skall stanna och vila här, inte bara i dag utan även i natt. Det är något välgörande med luften i Torna. Mycken ondska måste vederfaras ett land innan det helt glömmer bort alverna, om de en gång har haft sin hemvist där.”

”Det är sant”, sade Legolas. ”Men alverna i detta land var av en ras som är främmande för oss som tillhör skogsfolket, och träden och gräset minns dem inte längre. Bara stenarnas veklagan kan jag höra: ur djupen de grävde oss, fagert de formade oss, högt de byggde oss, men de är borta. De är borta. De sökte sig till Hamnarna för länge sedan.”

Den stegrande kamelen