För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och
diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen.
Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan
och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas.
(Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)
För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess:
Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna
nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje!
(Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag.
När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)
Boromirs avfärd
Nu lade de Boromir mitt i den båt som skulle bära honom åstad. Den grå alvmanteln och huvan vek de ihop och placerade under hans huvud. De kammade ut hans långa mörka hår så att det låg över axlarna. Det gyllene bältet från Lórien glimmade kring hans midja. Hans hjälm satte de bredvid honom, och i hans knä lade de det kluvna hornet och hans svärds hjalt och brutna skärvor. Under hans fötter lade de hans fienders svärd. Så gjorde de fast fören vid den andra båtens akter och drog ut honom på vattnet. I vemod paddlade de längs stranden, svängde ut i den snabbflytande strömfåran och passerade Parth Galens gröna gräs. Tol Brandirs branta sidor glödde: det var nu mitt på eftermiddagen. När de fortsatte mot söder steg Rauros ångor skimrande upp framför dem, ett gyllene dis. Bruset och dånet från fallen fick den vindstilla luften att darra.
Med sorg i hjärtat gjorde de loss begravningsbåten. Där låg Boromir i ro, i frid, buren på det flödande vattnets bröst. Strömmen tog tag i honom medan de bromsade sin egen båt med paddlarna. Han flöt förbi dem, och sakta gled hans båt därifrån tills den hade krympt till en mörk fläck som avtecknade sig mot det gyllene ljuset. Så försvann den med ens. Rauros rytande fortsatte oföränderligt. Floden hade tagit Boromir, Denethors son, och aldrig sågs han igen i Minas Tirith, stående som han brukat stå på Vita tornets krön om morgonen. Men i långa tider därefter sades det i Gondor att alvbåten red oskadd över fallen och den skummande bassängen och bar honom ned genom Osgiliath, förbi Anduins många mynningar, och ut i Stora havet i natten under stjärnorna.
Den stegrande kamelen
The Departure of Boromir
Now they laid Boromir in the middle of the boat that was to bear him away. The grey hood and elven-cloak they folded and placed beneath his head. They combed his long dark hair and arrayed it upon his shoulders. The golden belt of Lórien gleamed about his waist. His helm they set beside him, and across his lap they laid the cloven horn and the hilts and shards of his sword; beneath his feet they put the swords of his enemies. Then fastening the prow to the stern of the other boat, they drew him out into the water. They rowed sadly along the shore, and turning into the swift-running channel they passed the green sward of Parth Galen. The steep sides of Tol Brandir were glowing: it was now mid-afternoon. As they went south the fume of Rauros rose and shimmered before them, a haze of gold. The rush and thunder of the falls shook the windless air.
Sorrowfully they cast loose the funeral boat: there Boromir lay, restful, peaceful, gliding upon the bosom of the flowing water. The stream took him while they held their own boat back with their paddles. He floated by them, and slowly his boat departed, waning to a dark spot against the golden light; and then suddenly it vanished. Rauros roared on unchanging. The River had taken Boromir son of Denethor, and he was not seen again in Minas Tirith, standing as he used to stand upon the White Tower in the morning. But in Gondor in after-days it long was said that the elven-boat rode the falls and the foaming pool, and bore him down through Osgiliath, and past the many mouths of Anduin, out into the Great Sea at night under the stars.
J. R. R. Tolkien
Boromirs likfärd
Så lade de Boromir mitt i den båt som skulle föra åstad honom. Alvkappan och den grå hättan vek de samman och placerade under hans huvud. De kammade hans långa, mörka hår och lät det svalla ned över hans skuldror. Lóriens gyllene bälte glimmande kring hans midja, hans hjälm satte de vid hans sida, och över hans knän lade de hans kluvna horn och fästet och stumparna av hans svärd. Framför hans fötter staplade de upp hans fienders vapen. Så fastgjorde de stäven av hans båt vid akterstammen till en annan och rodde ut på vattnet. Dystert och stilla paddlade de fram längs stranden, och när de styrde kursen in mot den snabbtrinnande strömfåran passerade de förbi Parth Galens gröna ängsslänt. Tol Brandirs branta fjällsida lyste röd, solen närmade sig sin nedgång. När de fortsatte mot söder såg de skummet från Rauros stiga och skimra framför sig likt ett gyllene töcken. Fallets sorl och dån slet sönder den blickstilla luften.
Sörjande och beklämda gjorde de loss likbegängelsebåten: där låg Boromir som i sömnens fridfulla vila, medan han gled fram över den porlande och strömmande vattenytan. Så tog honom strömmen, medan de med paddelårorna höll sin egen båt tillbaka. Han gled ut och förbi dem, och långsamt seglade hans båt åstad tills den blev till en mörk fläck mot det gyllene ljusskummet – och så med ens var den försvunnen. Rauros röt och dånade oförändrat. Floden hade tagit Boromir, son av Denethor: han sågs aldrig mer sen i Minas Tirith, stod aldrig mer som han brukat i morgonljus uppe på Vita tornets krön. Men i långa tider efteråt berättades i Gondor, att alvbåten fortfarande red i fallets virvlar och det yrande skummet bar honom ned genom Osgiliath, förbi Anduins många utfallsmunnar rakt ut i det Stora havet i natt under eviga stjärnor.
Åke Ohlmarks
Boromirs avfärd
Nu lade de Boromir mitt i den båt som skulle föra honom bort. Den grå huvan och alvmanteln vek de ihop och lade under huvudet. De kammade hans långa mörka hår och lade det över axlarna. Det gyllene bältet från Lórien glimmade runt midjan. Hjälmen satte de brevid honom, och över låren lade de det kluvna hornet och styckena av svärdets fäste och klinga; nedanför fötterna lade de fiendernas svärd. Sedan gjorde de fast fören vid den andra båtens akter och drog honom ut i vattnet. De rodde sorgset längs stranden, svängde ut i den snabba strömmen och passerade Parth Galens gröna slätt. Tol Brandirs branta sidor glödde: det var nu mitt på eftermiddagen. När de fortsatte söderut steg de skimrande ångorna från Rauros upp framför dem likt ett dis av guld. Fallens brus och dån fick den kvava luften att darra.
Med sorg i hjärtat gjorde de loss begravningsbåten: Boromir låg fridfullt där han gled framåt i det snabba vattnets famn. Han följde med strömmen medan de bromsade sin egen båt med paddlarna. Han gled förbi dem, och sakta försvann båten och blev till en fläck mot det gyllengula ljuset; och plötsligt var den borta. Rauros dånade oföränderligt. Floden hade tagit emot Boromir, Denethors son, och han sågs aldrig mer i Minas Tirith, där han brukat stå på Vita tornet om morgnarna. Men i Gondor sades det länge att alvbåten hade passerat fallen och den skummande sjön och fortsatt ner genom Osgiliath och förbi Anduins många mynningar tills den kom ut i Stora havet en stjärnklar natt.
Erik Andersson
