Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok III, kapitel 5

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Den vite ryttaren

Den gamle mannen var alltför kvick för honom. Han störtade upp och tog ett språng upp på ett stort klippblock. Där stod han, med ens högrest och rak, och tornade upp sig ovanför dem. Hans huva och de grå paltorna hade kastats åt sidan. Den vita klädnaden glänste. Han lyfte sin stav, och Gimlis yxa flög ur hans grepp och föll klingande till marken. Aragorns svärd, som han höll stelt i sin orörliga hand, flammade till som av plötslig eld. Legolas gav till ett mäktigt skri och sköt en pil högt upp i luften: den försvann i ett ljungande eldsken.

”Mithrandir!” ropade han. ”Mithrandir!”

”Väl mött, säger jag dig igen, Legolas!” sade den gamle.

De stirrade alla på honom. Hans hår var vitt som snö i solskenet och skruden glimmande vit; ögonen under de kraftiga brynen var klara, genomträngande som solens strålar; makt var i hans hand. Slitna mellan förundran, glädje och fruktan stod de där och fann inga ord.

Till sist vaknade Aragorn till liv. ”Gandalf!” sade han. ”Bortom allt hopp kommer du tillbaka till oss i vår nöd! Vad låg det för slöja över min syn? Gandalf!” Gimli sade ingenting men sjönk ned på knä med handen över ögonen.

”Gandalf”, upprepade den gamle, som om han ur gamla minnens djup hämtade fram ett ord som länge legat oanvänt. ”Ja, så var namnet. Jag var Gandalf.”

Han klev ned från klippblocket, plockade upp den grå manteln och svepte den om sig: det var som om solen hade lyst men nu hade gått i moln igen. ”Ja, ni kan fortfarande kalla mig Gandalf”, sade han, och rösten var deras gamla väns och vägvisares röst. ”Upp med dig, min gode Gimli! Ingen skugga över dig, och ingen skada på mig. Faktiskt, mina vänner, har ingen av er något vapen som skulle kunna såra mig. Var glada! Vi möts igen, nu när tidvattnet vänder. Den stora stormen nalkas, men tidvattnet har vänt.”

Den stegrande kamelen