För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och
diktöversättningar kan ge presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen.
Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan
och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas.
(Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)
För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess:
Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna
nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje!
(Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag.
När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)
Gamla skogen
Med ens kände Frodo själv hur sömnigheten överväldigade honom. Det gick runt i hans huvud. Det tycktes nu nästan helt tyst i luften. Flugorna hade
slutat surra. Bara ett rofyllt läte vid hörbarhetens gräns, ett mjukt dallrande som av en halvt viskad sång, tycktes gå genom grenarna ovanför. Han höjde sina
tunga ögon och såg ett jättelikt pilträd luta sig över honom, grånat av ålder. Enormt stort var det, med spretande grenar som stack upp som utsträckta armar med
många långfingrade händer på. I dess knotiga och förvridna stam gapade breda springor som knarrade svagt när grenarna rörde sig. Löven som skälvde mot den ljusa
himlen bländade honom, och han föll omkull och blev liggande i gräset.
Munter och Pipping släpade sig fram och lade sig ned, lutade mot pilträdets stam. Bakom dem vidgade sig de stora sprickorna som för att ta emot
dem medan trädet svajade och knarrade. De tittade upp mot de grå och gula löven, som rörde sig mjukt mot himlen och sjöng. De slöt ögonen, och då tyckte de sig
nästan kunna uppfatta ord, svala ord, som sade någonting om vatten och sömn. De gav efter för besvärjelsen och föll i djup sömn vid det stora grå pilträdets fot.
Frodo låg en stund och kämpade mot sömnen som höll på att övermanna honom. Med en kraftansträngning lyckades han så ta sig på fötter igen. Han kände
en oemotståndlig längtan efter svalt vatten. ”Vänta på mig, Sam”, sade han matt. ”Måste bada fötter lite.”
Halvt i en dröm gick han fram till den sida av trädet som vette mot älven, där väldiga, förvridna rötter växte ut i strömmen likt knotiga smådrakar
som sträckte sig ned för att dricka. Han satte sig grensle över en av dessa och paddlade med sina varma fötter i det svala bruna vattnet – och där föll även han tvärt
i sömn med ryggen mot trädet.
Den stegrande kamelen
The Old Forest
Suddenly Frodo himself felt sleep overwhelming him. His head swam. There now seemed hardly a sound in the air. The flies had stopped buzzing. Only a gentle noise on the edge of hearing, a soft fluttering as of a song half whispered, seemed to stir in the boughs above. He lifted his heavy eyes and saw leaning over him a huge willow-tree, old and hoary. Enormous it looked, its sprawling branches going up like reaching arms with many long-fingered hands, its knotted and twisted trunk gaping in wide fissures that creaked faintly as the boughs moved. The leaves fluttering against the bright sky dazzled him, and he toppled over, lying where he fell upon the grass.
Merry and Pippin dragged themselves forward and lay down with their backs to the willow-trunk. Behind them the great cracks gaped wide to receive them as the tree swayed and creaked. They looked up at the grey and yellow leaves, moving softly against the light, and singing. They shut their eyes, and then it seemed that they could almost hear words, cool words, saying something about water and sleep. They gave themselves up to the spell and fell fast asleep at the foot of the great grey willow.
Frodo lay for a while fighting with the sleep that was overpowering him; then with an effort he struggled to his feel again. He felt a compelling desire for cool water. 'Wait for me, Sam,' he stammered. 'Must bathe feet a minute.'
Half in a dream he wandered forward to the riverward side of the tree, where great winding roots grew out into the stream, like gnarled dragonets straining down to drink. He straddled one of these, and paddled his hot feel in the cool brown water; and there he too suddenly fell asleep with his back against the tree.
J. R. R. Tolkien
Gamla skogen
Då märkte Frodo, hur han själv överfölls av samma underliga dåsighet och yrsel. Knappt ett ljud störde stillheten. Insekterna hade slutat surra. Hans öron nåddes endast av knappt hörbara toner, en mjuk dallring i luften som av till hälften framviskad sång från grenverket över hans huvud. Han lyfte sina blytunga ögon och såg ett jättelikt pilträd stå lutat över sig, uråldrigt och vitgrått. Det var en veritabel koloss till träd, vars spretande grenar var som utsträckta armar med en mängd vidrigt långfingrade händer. I dess knotiga, vridna stam gapade stora skåror och murkhål, vilka sakta knarrade och knirkade under grenarnas rörelser. Pilbladen dansade och glimmade under den glödande solhettan, tills Frodo bländad föll omkull och blev liggande i gräset.
Merry och Pippin släpade sig några steg framåt, tills de föll samman även de, lutade mot pilträdets stam. Bakom den öppnade sig stora springor i barken som för att uppsluka dem. De blickade slött upp mot de grågula löven, som rörde sig mjukt och nynnande under den klara himlen. De slöt ögonen och tyckte sig nästan kunna urskilja viskade ord, svala ord om vatten och vila. Och så gav de efter för trädets trolldom och slumrade in under den mäktiga grå hängpilen.
Frodo låg där och kämpade mot sin alltmer tilltagande trötthet. Med nästan övermänsklig ansträngning lyckades han ta sig på fötter igen. Han kände ett pockande behov av kallt vatten. – Vänta på mig, Sam, mumlade han. Jag måste bada fötterna lite!
Halvt som i dröm gick han ner på den sida av trädet, som vette mot älven. Långa, ormvridna rötter växte ut i vattnet likt knotiga smådrakar, som böjde sig ner för att dricka. Han satte sig grensle över en av dem och plaskade med fötterna i den bruna, svala strömmen, tills också han helt plötsligt föll i sömn, med ryggen lutad mot trädet.
Åke Ohlmarks
Gamla skogen
Plötsligt kände Frodo själv hur sömnen bemäktigade sig honom. Det gick runt i skallen. Knappt ett enda knyst hördes. Flugorna hade slutat surra. Ett litet ljud på det hörbaras gräns, svagt kvirrande som en framviskad visa, tycktes komma uppifrån trädgrenarna. Med en kraftansträngning lyfte han blicken och såg ett jättelikt pilträd, gammalt och grånat, luta sig över honom. Enormt stort var det, grenarna sträckte sig upp likt armar med långfingrade händer, den knöliga och vridna stammen hade sprickor som knarrade svagt när grenarna rörde sig. Löven som flimrade mot den ljusa himlen bländade honom, och han tappade balansen; sedan låg han kvar där han fallit på gräset.
Merry och Pippin släpade sig fram och lade sig med ryggen mot pilträdets stam. Bakom dem vidgades stora springor som gapade mot dem medan trädet vajade och knakade. De tittade upp mot de grå och gula löven som rörde sig långsamt och nynnande i ljuset. De blundade, och sedan tyckte de sig nästan urskilja ord, svala ord, som sade något om vatten och sömn. De lät sig förtrollas och föll i djup sömn invid den stora grå pilen.
Frodo låg en stund och kämpade med den överväldigande mattigheten; sedan lyckades han resa sig upp igen. Han kände ett obetvingligt behov av kallt vatten. »Vänta här, Sam«, fick han fram. »Måste bada fötterna litet.«
Som i en dröm gick han fram till flodsidan av trädet där väldiga rötter sökte sig ut i vattnet likt vresvuxna drakkroppar med törstiga käftar. Han satte sig grensle över en av dem och sänkte ner fötterna i det svala bruna vattnet; och där föll även han i sömn, med ryggen mot trädet.
Erik Andersson
