Vägen till Isengård
Ryttarna ropade högt av förundran, och några av dem förde handen till svärdsfästet.
”Ni behöver inga vapen”, sade Gandalf. ”Detta är bara herdar. De är inga fiender. Faktiskt är de inte alls intresserade av oss.”
Det tycktes stämma, för medan han talade skred de högresta varelserna utan så mycket som en blick på ryttarna vidare in i skogen och försvann.
”Herdar!” sade Théoden. ”Var har de då sina hjordar? Vad är de för några, Gandalf? Det är ju uppenbart att de åtminstone för dig inte är så främmande.”
”De är trädens herdar”, svarade Gandalf. ”Är det då så länge sedan ni senast lyssnade till sagor vid härden? Det finns barn i ert land som ur berättelsernas tvinnade trådar skulle kunna dra fram svaret på frågan. Ni har sett enter, o konung – enter från Fangorns skog, som ni på ert eget tungomål kallar för Entveden. Trodde ni att namnet bara var fria fantasier? Nej, Théoden, så är det inte. För dem är det ni som blott är en flyktig saga; alla åren från Eorl den unge till Théoden den gamle är för dem en obetydlig tidsrymd, och alla er ätts stordåd är av föga vikt.”
Kungen satt tyst. ”Enter!” sade han till sist. ”Ur sägnernas skuggor börjar jag att en liten aning förstå trädens under, tror jag. Jag har levat länge nog att få bevittna sällsamma tider. Länge har vi skött våra djur och våra åkrar, byggt våra hus, smitt våra redskap eller ridit ut för att bistå i Minas Tiriths krig. Och det kallade vi människornas liv, världens ordning. Föga brydde vi oss om vad som låg bortom vårt lands gränser. Vi har sånger som förtäljer om dessa ting, men vi håller på att glömma bort dem och för dem bara vidare till våra barn, en tanklös sedvänja. Men nu har sångerna stigit ned från sina främmande platser och vandrar mitt ibland oss, livs levande under solen.”
”Ni bör glädjas, Théoden konung”, sade Gandalf. ”För nu är inte bara människornas lilla liv hotat, utan också livet för dessa varelser, som ni hittills har betraktat som blott sägner. Ni står inte utan bundsförvanter, fastän ni inte känner dem.”
”Dock bör jag även sörja”, sade Théoden. ”För hur än krigslyckan vänder, kan det inte komma att sluta med att mycket som var vackert och förunderligt försvinner från Midgård för alltid?”
”Det kan gå så”, sade Gandalf. ”Saurons ondska kan inte botas helt, och heller inte göras ogjord som om den aldrig hade funnits. Men att uppleva sådana tider är vårt öde. Låt oss nu fortsätta den färd vi har påbörjat!”
Den stegrande kamelen
The Road to Isengard
The riders cried aloud in wonder, and some set their hands upon their sword-hilts.
'You need no weapons,' said Gandalf. 'These are but herdsmen. They are not enemies, indeed they are not concerned with us at all.'
So it seemed to be; for as he spoke the tall creatures, without a glance at the riders, strode into the wood and vanished.
'Herdsmen!' said Théoden. 'Where are their flocks? What are they, Gandalf? For it is plain that to you, at any rate, they are not strange.'
'They are the shepherds of the trees,' answered Gandalf. 'Is it so long since you listened to tales by the fireside? There are children in your land who, out of the twisted threads of story, could pick the answer to your question. You have seen Ents, O King, Ents out of Fangorn Forest, which in your tongue you call the Entwood. Did you think that the name was given only in idle fancy? Nay, Théoden, it is otherwise: to them you are but the passing tale; all the years from Eorl the Young to Théoden the Old are of little count to them; and all the deeds of your house but a small matter.'
The king was silent. 'Ents!' he said at length. 'Out of the shadows of legend I begin a little to understand the marvel of the trees, I think. I have lived to see strange days. Long we have tended our beasts and our fields, built our houses, wrought our tools, or ridden away to help in the wars of Minas Tirith. And that we called the life of Men, the way of the world. We cared little for what lay beyond the borders of our land. Songs we have that tell of these things, but we are forgetting them, teaching them only to children, as a careless custom. And now the songs have come down among us out of strange places, and walk visible under the Sun.'
'You should be glad, Théoden King,' said Gandalf. 'For not only the little life of Men is now endangered, but the life also of those things which you have deemed the matter of legend. You are not without allies, even if you know them not.'
'Yet also I should be sad,' said Théoden. 'For however the fortune of war shall go, may it not so end that much that was fair and wonderful shall pass for ever out of Middle-earth?'
'It may,' said Gandalf. 'The evil of Sauron cannot be wholly cured, nor made as if it had not been. But to such days we are doomed. Let us now go on with the journey we have begun!'
J. R. R. Tolkien
Vägen till Isengård
Ryttarna ropade högt av förundran, och några av dem lade handen på svärdfästet.
– Ni behöver inga vapen, sade Gandalf. Det här är bara herdar. Det är inga fiender, de är i själva verket inte det ringaste intresserade av oss.
Så tycktes det också förhålla sig, för medan han ännu talade skred de höga gestalterna utan en enda sidoblick på ryttarna in i skogen och försvann.
– Herdar! sade Théoden. Var har de då sina hjordar? Och vad är det för slags folk, Gandalf? På något vis är det ju tydligt, att för dig är de inte främmande.
– De är trädens herdar, svarade Gandalf. Är det verkligen såpass längesen du lyssnade till sagorna vid elden? Det finns barn i ditt land, som ur fablernas sammanflätade trådar skulle kunna plocka ut svaret på din fråga. Det är enterna du sett, konung, enterna från Fangorns skog – som ni ju kallar Ente skog på ert eget tungomål. Tror du den en gång fick sitt namn av idel fantasiskapelser? Nej, Théoden, så är det inte. För dem är du själv bara en flyktigt förbiglidande historia, alla de långa åren från Eorl den unge till Théoden den gamle är en kort liten episod i deras räkning och alla dåd din ätt utfört betyder för dem föga eller intet.
Kungen satt tyst. – Enter! sade han till slut. Ur legendens skuggvärld börjar jag en liten smula ana dessa träds under, tror jag. Jag har levat för att få skåda sällsamma dagar. Länge har vi här skött våra djur och våra åkrar, byggt våra hus, smitt våra redskap eller vapen och ridit i krig till bistånd åt Minas Tirith. Det har vi kallat människornas liv och världens vägar. Vi brydde oss inte mycket om det som låg utanför vårt lands gränser. Vi har visserligen sånger som berättar om dessa ting, men dem glömmer vi och sjunger dem bara för våra barn som en tanklös gammal sedvänja. Och nu har sångerna kommit ner mitt ibland oss från sällsamma fjärran orter och går livslevande synliga under solen.
– Du borde vara glad, konung Théoden, sade Gandalf. För det är inte bara människornas lilla liv som är i fara nu utan också dessa tings liv, som du hittills ansett bara som amsagor. Du är inte utan bundsförvanter, om du också inte känner dem.
– Jag borde nog vara ledsen också, sade Théoden. För hur nu krigslyckan vänder sig, blir det kanske inte så till slut att mycket som en gång var fagert och undersamt för alltid skall försvinna från Midgård?
– Det kan gå så, sade Gandalf. Saurons ondska kan aldrig botas helt, ej heller göras som om den aldrig funnits. Men till en sådan tid är vi oåterkalleligt dömda. Låt oss nu fortsätta den färd vi börjat!
Åke Ohlmarks
Vägen till Isengård
Ryttarna ropade högt i förundran, och några satte handen på svärdsfästet.
»Vapen behöver ni inga«, sade Gandalf. »Detta är blott herdar. De är inga fiender, de bryr sig faktiskt inte alls om oss.«
Det föreföll riktigt: ty medan han talade stegade de långa varelserna utan en blick på ryttarna in i skogen och försvann.
»Herdar!« sade Théoden. »Var finns deras hjord? Vad är de, Gandalf? För dig är de åtminstone inga främlingar, märker jag.«
»De är trädens herdar«, svarade Gandalf. »Är det så länge sedan du lyssnade på sagor invid härden? Det finns barn i ditt rike som med hjälp av de gamla sägnerna snart skulle ana svaret på din fråga. Du har sett enter, o konung, enter från Fangornskogen, som ni på ert språk kallar Entveden. Tror du att det namnet bara var ett påhitt? Nej, Théoden, det är tvärtom: för dem är du bara en kortvarig saga; alla åren från Eorl den unge till Théoden den gamle är för dem en ringa tid, och alla bedrifter som din ätt har gjort är blott småsaker.«
Kungen teg. »Enter!« sade han till sist. »Utifrån legendernas skuggvärld börjar jag nog förstå något av de förundransvärda trädens gåta. Märklig är den tid jag har fått leva in i. Länge har vi skött våra djur och våra åkrar, byggt våra hus, smitt våra redskap eller ridit ut för att bistå Minas Tirith i krigen. Och det har vi kallat människornas liv, världens gång. Föga har vi brytt oss om vad som fanns utanför rikets gränser. Sånger har vi som berättar om sådant, men dem glömmer vi och lär bara ut dem till barnen utan att tänka. Och nu har sångerna stigit ner till oss och vandrar synliga under solen.«
»Du borde glädjas, Théoden konung«, sade Gandalf. »Ty det är inte bara människornas små liv som står på spel nu, utan också livet för dem som du trott vara sagostoff. Du saknar inte bundsförvanter, även om du inte känner dem.«
»Dock borde jag också sörja«, sade Théoden. »Ty oavsett hur kriget slutar kan det bli så att mycket av det som var fagert och förunderligt för alltid skall försvinna från Midgård.«
»Så kan det bli«, sade Gandalf. »Saurons ondska kan inte botas helt, och vi kan inte göra så att den aldrig har funnits. Men sådan är den tid ödet bestämt åt oss. Nu fortsätter vi den färd vi har inlett!«
Erik Andersson
