Ett kapitel med Erik Andersson

Kapitlet jag har valt är sjunde kapitlet i andra boken, The Mirror of Galadriel. Främsta anledningen till det valet är att det helt enkelt råkar vara precis lika långt, femton sidor, som det kapitel där jag gjorde en detaljgranskning av Ohlmarks översättning. (För jag orkar inte nagelfara samma kapitel en gång till!) Det jag kommer att lyfta fram är alla ställen där jag tycker att Anderssons översättning är mindre lyckad. Oftast kommer jag också att lägga upp samma passage i min egen översättning, som ett exempel på hur Andersson kunde ha gjort istället. (För min översättning är förstås i någon mening "facit" på hur jag själv tycker att varje passage borde översättas. Rent subjektivt, givetvis!)

* * *

I det nedanstående betecknar FotR förstås volymen The Fellowship of the Ring, och II, 7 betyder sjunde kapitlet i andra boken. (The Lord of the Rings är ju indelad i sex böcker, två per volym.) Sidnumren i citaten ur originalen syftar på sidorna i just det kapitlet (som i min utgåva är femton sidor långt, varav sidan 12 består av en bild). Sidnumren i Anderssons citat syftar specifikt på min egen utgåva av Ringens brödraskap, första inbundna upplagan från 2004.

There was a wide treeless space before them, running in a great circle and bending away on either hand. Beyond it was a deep fosse lost in soft shadow ...
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 1)

En stor trädlös yta bredde ut sig framför dem i en halvcirkel som böjde av utåt på båda sidorna. Bortom den låg en djup vallgrav som förlorade sig i dunkel ...
(Andersson, s. 445)

Översättningen av circle till "halvcirkel" blir förvirrande. Andersson ville säkert formulera om för att göra det lättare för läsaren att visualisera platsen, men jag tycker snarare att han gör det svårare. Sällskapet har alltså precis kommit fram ur skogen och har en stor öppen yta framför sig. Ytan är cirkelrund, så skogskanten böjer av åt båda hållen bredvid dem snarare än att gå rakt åt sidorna. Mitt i den runda ytan ligger (får vi veta i efterföljande meningar) Caras Galadhon, alvstaden, omgärdad av en mur och en vallgrav. En cirkel inuti en cirkel, alltså. Det jag gissar har ställt till det för Andersson är att det i nästa mening står att vallgraven är beyond cirkeln. Det låter ju mer som om man går över en hel cirkel (den öppna ytan) och vidare till nästa cirkel (staden). Och för att undvika den tolkningen har han alltså kallat det för en halvcirkel istället.

Men det Andersson missar är att circle på engelska, och även "cirkel" på svenska, kan betyda antingen hela den runda ytan eller också en rund ring, alltså utan innehållet. Och det är rimligen den senare betydelsen Tolkien har i åtanke här; annars skulle hans beyond inte funka. Vill man försöka förtydliga här vore nog just "ring" ett betydligt bättre ordval än "halvcirkel".
Det är alltid vanskligt att som översättare försöka "rätta" författaren, får då gäller det verkligen att man själv har förstått! Det bör dock framhållas att detta inte är något Andersson gör ofta alls – och definitivt inte jämfört med den klåfingrige Ohlmarks.

*

Beyond it was a deep fosse lost in soft shadow, but the grass upon its brink was green, as if it glowed still in memory of the sun that had gone.
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 1)

Bortom den låg en djup vallgrav som förlorade sig i dunkel, men längst upp var gräset grönt som ett återsken av den sol som svunnit.
(Andersson, s. 445)

Bortom den syntes en djup vallgrav som förlorade sig i mjuka skuggor, men gräset på dess rand var grönt, som om det ännu glödde i åminnelse av den sol som försvunnit.
(Kamelen)

Det här är däremot ett "fel" av den typ Andersson gör mest: han överför sakinnehållet men lyckas inte fånga känslan. Tolkien använder ju ofta ett ganska poetiskt språk. Det finns en skönhet i formuleringarna som, om man har öra och kynne för sånt, får texten att skimra. Här får han med enkla medel naturen i alvernas land att framstå som lite magisk – inte annorlunda i sak än "vanlig" natur, men lite förhöjd, lite mer anslående. Detta tycker jag inte att Andersson alls lyckas fånga här. (Och dessutom får hans formulering det nästan att låta som om den sol som svunnit var grön.)

*

Along this they went westward, with the city ever climbing up like a green cloud upon their left; and as the night deepened more lights sprang forth, until all the hill seemed afire with stars.
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 1)

De gick den västerut, medan staden reste sig likt ett grönt moln på vänster hand; och i takt med att natten föll tändes allt fler ljus tills hela kullen föreföll bada i stjärneljus.
(Andersson, ss. 445-446)

De följde den västerut, medan staden höjde sig på vänster hand som ett ständigt närvarande grönt moln. Allt eftersom nattmörkret tätnade blossade fler och fler ljus upp, tills hela kullen var som en gnistrande stjärnhimmel.
(Kamelen)

Andersson väljer att inte översätta ever, vilket vattnar ur meningen en aning. Men mer väsentligt är att han struntar i Tolkiens ordval att ljusen sprang forth och nöjer sig med det neutrala och mindre fantasieggande "tändes". Sedan vet jag inte om han gör det medvetet, till följd av det ordvalet, eller om det bara blir så, men han ändrar med sin sista formulering "bada i stjärneljus" Tolkiens bild av staden från att en massa stjärnor skimrar i den till att den badar i ljuset från stjärnor, som alltså lika gärna kan befinna sig någon annanstans. (På himlen, till exempel!) Dessutom blir det en ganska klumpig upprepning av "ljus".

*

'Here dwell Celeborn and Galadriel,' said Haldir. 'It is their wish that you should ascend and speak with them.'
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 2)

»Här bor Celeborn och Galadriel«, sade Haldir. »Deras önskan är att ni skall klättra upp och tala med dem.«
(Andersson, s. 446)

"Här har Celeborn och Galadriel sin boning", sade Haldir. "Det är deras önskan att ni skall stiga upp och tala med dem."
(Kamelen)

Det här är verkligen ingen stor sak. Men det är ju sällan det med Andersson: problemen med hans översättning är mest en lång serie av små detaljer. Så i mina försök att belysa dessa problem behöver jag ta med en del sånt också. Här upplever jag att Haldir talar högstämt, i märkbart högre grad än folk i gemen, både i ordval och i ordföljder. (Även om det inte finns så mycket "folk i gemen" i Tolkiens text; alla personer har väldigt individuella sätt att tala.) Men Andersson lyckas inte, eller försöker nog inte ens, fånga detta. Han bara översätter sakinnehållet rakt av, så får det vara bra med det.

Detta är i och för sig inte överraskande, för han har faktiskt sagt mer eller mindre rakt ut att det är så han har förhållit sig till dialogerna. (Se min sida om talspråklighet under rubriken Principer.) Men icke desto mindre är det en av de saker som bidrar till att hans översättning inte har riktigt samma lyster som originalet.

*

They were clad wholly in white; and the hair of the Lady was of deep gold, and the hair of the Lord Celeborn was of silver long and bright; but no sign of age was upon them, unless it were in the depths of their eyes; for these were keen as lances in the starlight, and yet profound, the wells of deep memory.
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 2-3)

De var helt klädda i vitt; och hennes hår var mörkt gyllengult, och hans hår var långt och silverblänkande; och de saknade helt tecken på hög ålder, utom möjligen djupt inne i deras ögon – ty blickarna var skarpa som lansar i stjärneljuset och pupillerna mörka som gamla minnesbrunnar.
(Andersson, s. 447)

De var klädda helt i vitt, och fruns hår var djupt gyllene och herr Celeborns långa hår var silverne och blankt; men åren hade inte lämnat några spår hos dem, annat än kanske i djupet av deras ögon, ty dessa var skarpa som lansspetsar i stjärnljuset, men samtidigt djupa som brunnar fyllda av seklernas minnen.
(Kamelen)

Här känns det nästan som om Andersson medvetet har försökt att göra språket mer prosaiskt, mindre högstämt. Notera bland annat hur han byter ut of the Lady och of the Lord Celeborn mot bara "hennes" och "hans". Och nog är väl "mörka som gamla minnesbrunnar" en osedvanligt ful formulering? Men jag undrar om en del av problemen kanske bottnar i att Andersson slagit knut på sig för att försöka undvika upprepning av ordet "djup" – utan att begrunda det faktum att Tolkien själv ogenerat upprepar det tre gånger ( i olika böjningar) med gott resultat.

*

'Nay, there was no change of counsel,' said the Lady Galadriel, speaking for the first time.
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 3)

»Nej, någon ändring blev det inte«, sade Galadriel och talade för första gången.
(Andersson, s. 448)

Det här får tjäna som exempel på ett generellt problem; jag kommer inte att ta med det igen alla gånger det dyker upp. Andersson hade här i första volymen ingen lösning på titeln Lady. Därför har han i alla förekommande fall antingen utelämnat titeln helt, som här, eller försökt lösa det med omskrivningar. Från andra volymen och framåt började han äntligen använda "fru", men det var så dags då. (Se även ordet Lady i min lista på namnöversättningar.)

*

At these words all the Elves in the hall cried aloud in grief and amazement. 'These are evil tidings,' said Celeborn, 'the most evil that have been spoken here in long years full of grievous deeds.'
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 3)

Vid dessa ord ropade alla alverna i salen högt av sorg och förvåning. »Det var illa«, sade Celeborn, »det värsta som sagts här under många år med sorgliga budskap.«
(Andersson, s. 448)

Vid dessa ord ropade alla alverna i salen högt av sorg och bestörtning. ”Detta är onda tidender”, sade Celeborn, ”de ondaste som har yttrats här under långa år av bittra sorger.”
(Kamelen)

"Det var illa", sade Celeborn. Som om han hade fått höra att bussen var en kvart försenad eller nåt.

*

Then Aragorn recounted all that had happened upon the pass of Caradhras, and in the days that followed; and he spoke of Balin and his book, and the fight in the Chamber of Mazarbul, and the fire, and the narrow bridge, and the coming of the Terror.
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 4)

Då redogjorde Aragorn för allt som hade hänt i Caradhras pass och under de följande dagarna; och han nämnde Balin och dennes bok samt striden i Mazarbulkammaren, elden, den smala bron och den annalkande skräcken.
(Andersson, s. 448)

Då återgav Aragorn allt som hade hänt vid Caradhras pass och under de följande dagarna, och han berättade om Balin och hans bok, striden i Mazarbuls kammare, elden, den smala bron, och den fasans gestalt som kommit emot dem.
(Kamelen)

Det där med versaler är vanskligt. Tolkien använder ofta stor bokstav för att lyfta fram en särskild betydelse av ett ord istället för en allmän. Här skriver han the Terror, och visar med versalen att det inte bara är skräck i största allmänhet utan någon specifik skräckinjagande entitet som åsyftas. På svenska fungerar det ofta inte så bra att bara överta versalen, men då krävs det i gengäld någon kompensationsstrategi för att ändå förmedla den information som versalen står för. Det har Andersson struntat i här, vilket gör hans mening klart svagare än originalet.

*

'Alas!' said Celeborn. 'We long have feared that under Caradhras a terror slept.
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 4)

»Ack!« sade Celeborn. »Vi har länge fruktat att ett odjur sov under Caradhras.
(Andersson, s. 449)

”Ve oss!” sade Celeborn. ”Länge har vi fruktat att en fasa slumrade under Caradhras.
(Kamelen)

"Odjur" är ett olyckligt ordval, tycker jag. Balrogen är inget djur, om än aldrig så hemskt, utan något helt annat. Visst, "odjur" kanske kan sägas ha en mer allmän monsterbetydelse, frikopplad från det rent djuriska, men associationerna blir ändå fel. Jag skulle inte ha velat använda ordet "monster" heller – inte när Tolkien nu valde det ord han faktiskt valde.

*

At length the Lady Galadriel released them from her eyes, and she smiled. 'Do not let your hearts be troubled,' she said. 'Tonight you shall sleep in peace.' Then they sighed and felt suddenly weary, as those who have been questioned long and deeply, though no words had been spoken openly.
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 5)

Till sist släppte Galadriel dem med blicken och log. »Låt inte oron gripa era hjärtan«, sade hon. »I natt skall ni få sova i fred.« Sedan suckade de och blev plötsligt utmattade, likt den som blivit utfrågad länge och utförligt, trots att inget ord hade yttrats.
(Andersson, s. 450)

Till sist släppte fru Galadriel dem med blicken, och hon log. ”Låt inte era hjärtan tyngas av bekymren”, sade hon. ”I natt skall ni sova i frid.” Då andades de ut och kände sig plötsligt matta, som den som har blivit förhörd länge och ingående, trots att inga ord hade uttalats högt.
(Kamelen)

Det här är bara en småsak, men jag reagerar på Anderssons ordval "sedan". Reaktionen hos våra vänner, utandningen och mattheten, är en direkt följd av att Galadriel precis har släppt taget om dem; det är inte bara något som råkar hända efteråt. Då är "då" mycket lämpligare än "sedan".

En ännu mindre detalj som också stör mig en aning är ordvalet "i fred". Visst, "frid" och "fred" är i någon mån utbytbara, men just konstruktionen "i fred" har en vardagligare betydelse som riskerar att ta över. Man kan få tankebilden att Galadriel lovar att säga åt sina alver på skarpen, så att de inte skall sjunga och stoja utanför sällskapets fönster när de försöker sova ...

*

The Elves spread for them a pavilion among the trees near the fountain, and in it they laid soft couches; then speaking words of peace with fair elvish voices they left them.
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 5)

Alverna ställde i ordning en paviljong åt dem bland träden nära fontänen, och inuti den lade de mjuka kuddar; och sedan de sagt några vänliga ord med sina klingande alviska röster gick de sin väg.
(Andersson, ss. 450-451)

Alverna spände upp ett stort tält åt dem bland träden nära springbrunnen, och där inne placerade de mjuka bäddar; sedan sade de några fridfulla ord med sina klara alvröster och lämnade dem ensamma.
(Kamelen)

Det jag i första hand reagerar på här är "några vänliga ord". Tolkien skrev ju inte kind words; han skrev words of peace. Det är klart att det är en bagatell, men varför ändra en sådan sak? Särskilt när det gäller en författare som Tolkien, som är så ytterligt noga med sina ordval. Man skulle dessutom kunna tänka sig att detta peace lite grann syftar tillbaka på det peace som Galadriel sade bara några meningar tidigare (se förra punkten).
Men Andersson strävar ofta, har jag märkt, efter att hitta det mest alldagliga och naturliga sättet att uttrycka saker på svenska – utan att reflektera över om det faktiskt är det Tolkien har gjort på engelska, eller om han tvärtom har valt en lite mer speciell formulering med avsikt.

Här finns två andra småsaker också, men jag nämner dem bara eftersom jag ändå tog upp det här stycket; jag skulle inte ha lyft fram dem ensamma, då de är mer av tolkningsfrågor. Det första är översättningen av pavilion. Det svenska ordet "paviljong" kan bara betyda en mindre, friliggande byggnad, ofta tillfällig, i anslutning till andra byggnader; även lusthus kan kallas paviljonger. Men det engelska ordet kan även syfta på ett tält: a tent, especially a large and elaborate one, som ordboken säger. Detta vet Andersson, för han har vid tidigare tillfällen (precis som jag) översatt till "prakttält" eller "festtält", till exempel när det gäller det stora tält där Bilbos avskedskalas hölls. Så av oklar anledning tycks Andersson ha kommit fram till att det i det här fallet faktiskt inte rör sig om ett tält. Kanske har han rätt, även om jag inte riktigt ser vad han grundar det på.
Den andra småsaken är couch. Ordet kan antingen betyda "soffa", vilket Andersson och jag är rörande överens om inte avses här, eller också a bed or other place of rest; a lounge; any place used for repose. Alltså en "bädd", som jag ju också översätter till. Men jag antar att man kan tänka sig kuddar i alla möjliga avlånga former, eller flera stycken utlagda intill varandra, så att det ändå fungerar att sova på. Ett lite udda ordval, kanske, men egentligen inget att bråka om.

*

'What did you blush for, Sam?' said Pippin. 'You soon broke down. Anyone would have thought you had a guilty conscience. I hope it was nothing worse than a wicked plot to steal one of my blankets.'
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 5)

»Varför rodnade du, Sam?« sade Pippin. »Du klarade dig inte länge. Alla måste ha trott att du hade dåligt samvete. Jag hoppas det inte var något värre än att ni tänkte stjäla en av mina filtar.«
(Andersson, s. 451)

”Vad rodnade du för, Sam?” sade Pipping. ”Det dröjde inte länge innan du bröt ihop. Det är nästan så man skulle kunna tro att du hade dåligt samvete. Jag hoppas att det inte var något värre än en lömsk plan att stjäla en av mina filtar.”
(Kamelen)

Ytterst oklart varför Pippin plötsligt niar Sam här, alternativt att Pippin tror att det var flera personer inblandade i den lömska filtkomplotten. Troligast var det nog ett rent misstag av Andersson, i vilket fall det inte är något att bråka om. Sånt händer. Lite svagt, däremot, att Andersson har struntat i att översätta wicked, vilket försvagar det kärvänligt munhuggande tonfallet.

*

All of them, it seemed, had fared alike: each had felt that he was offered a choice between a shadow full of fear that lay ahead, and something that he greatly desired: clear before his mind it lay, and to get it he had only to turn aside from the road and leave the Quest and the war against Sauron to others.
    'And it seemed to me, too,' said Gimli, 'that my choice would remain secret and known only to myself.'
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 6)

Tydligen hade alla upplevt något liknande: alla hade känt att de kunde välja mellan ett farofyllt mörker som låg framför dem och något de hett eftertraktade: de såg det tydligt för sin inre blick och behövde bara avvika från vägen och överlåta uppgiften och kriget mot Sauron på de andra.
    »Och en sak till«, sade Gimli: »det kändes som om jag kunde välja i hemlighet utan att ni andra fick veta något.«
(Andersson, s. 451)

Alla tycktes ha upplevt samma sak: var och en hade känt att han blev erbjuden ett val mellan det farofyllda mörkret framför dem och något som han innerligt önskade sig. Han kunde se det tydligt för sin inre syn, och allt han behövde göra för att få det var att vika av från vägen och överlåta uppdraget och kriget mot Sauron åt andra.
    ”Och för mig”, sade Gimli, ”verkade det också som om mitt val skulle förbli en hemlighet och ingen annan skulle få veta.”
(Kamelen)

Här reagerar jag på Anderssons båda formuleringar "de andra" och "ni andra". Båda är pyttesmå avsteg från originalet, men de lyfter fram vinklingen att sällskapets medlemmar i första hand skulle svika varandra om de lämnade uppdraget. Det blir både en starkare och en mer specifikt riktad ton av svek över Galadriels förslag än i originalformuleringarna. Och det ställer samtidigt Galadriel i sämre dager, att hon ens har mage att föreslå något så svekfullt. Och detta understryker väl kanske vikten av att vara noga i ordvalen: även små avsteg kan göra förvånansvärt stor skillnad ibland.

*

'Maybe it was only a test, and she thought to read our thoughts for her own good purpose; but almost I should have said that she was tempting us, and offering what she pretended to have the power to give. It need not be said that I refused to listen. The Men of Minas Tirith are true to their word.'
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 6)

»Kanske var det bara ett test, där hon ville läsa våra tankar för sin egen skull; men jag skulle nästan vilja påstå att hon frestade oss och erbjöd oss något som hon låtsades ha makt att ge. Naturligtvis vägrade jag att lyssna. Människorna från Minas Tirith håller sitt ord.«
(Andersson, s. 451)

”Kanske var det bara ett test, att hon ville läsa våra tankar i sina egna goda syften; men nästan skulle jag vilja hävda att hon frestade oss och erbjöd oss något som hon låtsades stod i hennes makt att ge. Att jag vägrade lyssna behöver inte sägas. Männen från Minas Tirith står vid sitt ord.”
(Kamelen)

Jag läser originalet som att Boromir i första halvan av meningen lämnar öppet för att Galadriel trots allt kan ha menat väl med sin tankeläsning – som motvikt då mot andra halvan av meningen där han försöker misstänkliggöra henne. Men när Andersson väljer att inte översätta good tappar han bort det motsatsförhållandet.

*

'She held you long in her gaze, Ring-bearer,' he said.
'Yes,' said Frodo; 'but whatever came into my mind then I will keep there.'
'Well, have a care!' said Boromir. 'I do not feel too sure of this Elvish Lady and her purposes.'
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 6)

»Länge riktade hon blicken mot dig, ringbärare«, sade han.
»Ja«, sade Frodo; »men vad jag tänkte på då skall förbli min hemlighet.«
»Vi får akta oss«, sade Boromir. »Jag är inte helt säker på den här alvhärskarinnan och hennes planer.«
(Andersson, s. 451)

”Dig höll hon fast länge med sin blick, Ringbärare”, sade han.
”Ja”, sade Frodo, ”men vad som än rörde sig i mina tankar då behåller jag för mig själv.”
”Nåja, men tänk dig för!” sade Boromir. ”Jag är inte riktigt säker på denna alvfru och hennes syften.”
(Kamelen)

Kanske något av en tolkningsfråga, men som jag läser det är Boromirs slutreplik en direkt fortsättning på diskussionen med Frodo, varför han fortsatt vänder sig specifikt till honom och inte till hela sällskapet.

När vi ändå har det här stycket framme tycker jag att "min hemlighet" är att blåsa upp Frodos yttrande till något mer dramatiskt än det är. Och även "planer" som översättning av purposes är lite inexakt och förskjuter innebörden en gnutta. Och så har vi ju ännu ett exempel på Anderssons svårigheter med ordet Lady. Men dessa saker är parentetiska; det var vem Boromir riktar sig till som var anledningen till att jag ville lyfta fram stycket.

*

There is in her and in this land no evil, unless a man bring it hither himself. Then let him beware!
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 6)

Hos henne och hos detta land finner man inget ont, om man inte själv medför det. Och då får man plikta för det!
(Andersson, s. 452)

Det finns inget ont i henne eller i detta land, annat än om någon själv bär det med sig. Då bör han ta sig i akt!
(Kamelen)

Originalet säger inte att man får plikta för det, utan bara att man bör akta sig.

*

They remained some days in Lothlórien, so far as they could tell or remember.
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 6)

De stannade några dagar i Lothlórien – hur många kunde de inte riktigt erinra sig.
(Andersson, s. 452)

De stannade kvar några dagar i Lothlórien, så vitt de kunde bedöma eller komma ihåg.
(Kamelen)

Tolkiens poäng här är att vistelsen i Lórien kändes ganska kort, mycket kortare än den senare kommer att visa sig ha varit – inte att de inte alls hade någon känsla för hur lång tid som gick.

*

And I reckon there's Elves and Elves. They're all elvish enough, but they're not all the same. Now these folk aren't wanderers or homeless, and seem a bit nearer to the likes of us: they seem to belong here, more even than Hobbits do in the Shire. Whether they've made the land, or the land's made them, it's hard to say, if you take my meaning.
(Tolkien, FotR: II, 7: ss. 8-9)

Och man kan väl säga att det finns olika slags alver. Nog är de alviska allihop, men de är inte likadana. De som finns här är inte vandrare eller rotlösa, de verkar stå oss litet närmare: här hör de hemma, rent av mer än hobbitarna i Fylke. Huruvida de har danat landet, eller landet danat dem, är svårt att säga.
(Andersson, ss. 454-455)

Och jag skulle vilja säga att det finns alver och alver. Alviska är dom ju allihop, men alla är inte likadana. Folket här, dom är inte vandrare eller hemlösa, utan dom liknar mer såna som oss: dom verkar höra hemma här, mer än vad hoberna gör i Häradet till och med. Men om det är dom som skapat landet, eller om landet skapat dom, det är inte gott att veta, om du förstår vad jag menar.
(Kamelen)

Vi tog tidigare upp ett exempel på hur Andersson inte fångade en högstämd alvs sätt att tala. Här är det samma problem igen, fast tvärtom och mycket värre. Det är Sam som talar här, och han är en av verkets mest färgstarka karaktärer, inte minst genom sitt informella, "folkliga" sätt att prata. Men Andersson har inte gjort minsta försök att återge det. Jag menar – "huruvida" och "danat landet", låter det kanske som Sam Gamgi? Och för oss som känner verket och vår Sam sedan tidigare skaver det verkligen.

*

Even as he spoke, they saw, as if she came in answer to their words, the Lady Galadriel approaching.
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 9)

Just när han hade sagt de orden såg de Galadriel komma emot dem.
(Andersson, s. 455)

Innan han ens hade talat färdigt fick de se fru Galadriel komma mot dem, som om hon hade hört deras ord.
(Kamelen)

Det här exemplet är med i min allmänna Andersson-genomgång också. Här har han alltså helt struntat i bisatsen as if she came in answer to their words. Detta berövar oss en påminnelse om något som antytts tidigare och kommer att bekräftas lite senare (om man läser noggrant), nämligen att Galadriel faktiskt kan läsa folks tankar på avstånd, åtminstone inom Lothlóriens gränser. Förutom att detta konkreta faktum blir svårare att uppfatta så tappar vi också – vilket kanske egentligen är viktigare – den kittlande känsla av att det är något lite kusligt övernaturligt med Galadriel som bisatsen bidrar till att skapa.

*

Tall and white and fair she walked beneath the trees. She spoke no word, but beckoned to them.
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 9)

Lång, vit och vacker vandrade hon under träden. Hon sade ingenting, men nickade till dem.
(Andersson, s. 455)

Hög och vit och skön kom hon gående under träden. Hon sade inget men vinkade dem till sig.
(Kamelen)

Ordet beckon betyder att göra ett tecken för att kalla någon till sig. Det kan vara med handen eller med en nick, men det väsentliga är själva kallandet. Anderssons nick saknar den biten.

*

What you will see, if you leave the Mirror free to work, I cannot tell. For it shows things that were, and things that are, and things that yet may be. But which it is that he sees, even the wisest cannot always tell.
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 10)

Vad du kommer att se, om du låter spegeln sköta sig själv, det vet jag inte. Ty den visar sådant som har varit, sådant som är och sådant som kan tänkas ske. Men vad det är man får se kan inte ens den visaste alltid veta.
(Andersson, s. 456)

Vad du får se om du lämnar åt Spegeln att välja fritt, det kan jag inte säga. Ty den kan visa både det som var, det som är och det som månde bli. Men vilketdera det är som man ser, det kan inte ens den visaste alltid avgöra.
(Kamelen)

Galadriels poäng är att det är svårt att avgöra till och med medan man ser det om det är dåtid, nutid eller potentiell framtid man ser. Men med Anderssons formulering framgår inte den poängen, i alla fall inte särskilt tydligt, utan det låter mer som en upprepning av att man inte kan veta i förväg vad som kommer att visas.

Sedan kan man också ha synpunkter på Anderssons ordval att Spegeln får "sköta sig själv". Betydelsen är ju rätt, men uttrycket används i andra sammanhang som riskerar att överskugga det som söks här, vilket får det att kännas helt fel i munnen på en högstämd alv som Galadriel.

*

'Hi!' cried Sam in an outraged voice. 'There's that Ted Sandyman a-cutting down trees as he shouldn't. They didn't ought to be felled: it's that avenue beyond the Mill that shades the road to Bywater. I wish I could get at Ted, and I'd fell him!'
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 10)

»Hallå där!« ropade Sam ursinnig. »Det är den där Teodor Sandeman som hugger ner träd. Men de skall inte alls fällas: det är allén bortom kvarnen som ger skugga åt Åbyvägen. Bara jag finge tag på Teodor så skulle jag fälla honom!«
(Andersson, s. 457)

”Hallå där!” ropade Sam upprört. ”Det är den där Tedd Sandeman, och han håller på och hugger ner träd utan lov! Men dom borde inte alls fällas – det är ju allén bortom kvarnen, den som skuggar Vattnabyvägen. Kunde jag bara lägga vantarna på Tedd så skulle jag minsann fälla honom!”
(Kamelen)

Det är förstås svårt att fånga Sams talspråk. Och Andersson har som sagt inte försökt heller. Men det minsta man kan begära är väl att han åtminstone översätter allt Sam säger. Här har han helt skippat bisatsen as he shouldn't.

*

You may learn something, and whether what you see be fair or evil, that may be profitable, and yet it may not. Seeing is both good and perilous.
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 11)

Kanske lär du dig något, och vare sig det du ser är vackert eller ont så kan det komma till nytta, eller så inte. Att se kan vara både bra och förödande.
(Andersson, s. 458)

Du kan få reda på något du inte visste, och vare sig det du får se är vackert eller ont så kan det vara till nytta, men behöver inte vara det. Att skåda i Spegeln är av godo, men samtidigt farligt.
(Kamelen)

Perilous betyder inte "förödande" utan "farligt".

*

Then the Eye began to rove, searching this way and that; and Frodo knew with certainty and horror that among the many things that it sought he himself was one. But he also knew that it could not see him – not yet, not unless he willed it. The Ring that hung upon its chain about his neck grew heavy, heavier than a great stone, and his head was dragged downwards. The Mirror seemed to be growing hot and curls of steam were rising from the water. He was slipping forward.
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 13)

Sedan började blicken irra, söka åt än det ena och än det andra hållet; och Frodo insåg med visshet och skräck att han själv tillhörde de ting som Ögat sökte. Men han visste också att det inte kunde se honom – inte än, såvida han inte ville det. Ringen som hängde i kedjan runt halsen blev allt tyngre, likt en stor sten drog den huvudet nedåt. Spegeln verkade värmas upp och det började ånga från vattnet. Han kanade framåt.
(Andersson, s. 459)

Så började Ögats blick att vandra och såg sökande åt än det ena hållet, än det andra, och med fasansfull visshet förstod Frodo att han själv var en av de många saker som det sökte efter. Men han visste också att det inte kunde se honom – inte än, inte annat än om han ville bli sedd. Ringen som hängde i sin kedja om hans hals blev tung, tyngre än den största sten, och drog hans huvud nedåt. Spegeln tycktes nu bli het och ånga steg upp från vattnet. Han började dras framåt.
(Kamelen)

Långt citat, ber om ursäkt för det. Men det finns en hel del att diskutera här, och det rör sig om en väldigt laddad och viktig passage ur kapitlet, som det nog är bättre att avhandla som helhet, utan att stycka upp den i smådelar.

För det första: "Irra" är en mindre lyckad översättning av rove. Det antyder en vilsenhet, en brist på kontroll som inte finns i originalet. Vidare har Andersson översatt the many things that till bara "de ting som" och struntat i "många". Det är ju inte jätteviktigt, men det är ett val som är svårt att förstå, tycker jag, när det så uppenbart skulle gå att översätta ett till ett och få exakt samma betydelse och känsla. Det är som om Andersson såg ett egenvärde i att fatta sig kort, som om det ibland var viktigare än att respektera författarens egna val.

Sedan har vi det där med heavier than a great stone. Meningen i original är uppdelad i tre satser, men Andersson väljer att korta ner lite och skriva om den till bara två. Jag tycker att det är en klar försämring ("likt en stor sten drog den huvudet nedåt" – jaså, brukar stenar göra det?) och återigen har jag svårt att förstå varför, annat än om han strävar efter att hålla nere textens längd som ett mål i sig. Vidare har vi spegelns temperatur. Känns den inte lite ljummen och odramatisk i Anderssons tappning? Och till sist har vi ordvalet "kanade". Ordet slipping har flera angränsande betydelser, och jag är rätt säker på att Tolkien här inte menar glida eller kana, utan snarare en annan närliggande betydelse ur ordboken: to move, slide, or start gradually from a place or position.

*

She lifted up her white arms, and spread out her hands towards the East in a gesture of rejection and denial.
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 13)

Hon lyfte sina vita armar och förde händerna mot öster i en avvisande åtbörd.
(Andersson, s. 459)

Hon lyfte sina vita armar och sträckte ut handflatorna mot öster i en avvisande och trotsig gest.
(Kamelen)

Återigen ett exempel på hur Andersson förenklar. Och "förde händerna mot öster" låter verkligen inget vidare.

*

Do you not see now wherefore your coming is to us as the footstep of Doom? For if you fail, then we are laid bare to the Enemy. Yet if you succeed, then our power is diminished, and Lothlórien will fade, and the tides of Time will sweep it away.
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 14)

Nog förstår du nu att din ankomst innebär att vi står på tröskeln till domens dag? Ty om du misslyckas är vi prisgivna åt fienden. Men även om du lyckas så skall vår makt minska; Lothlórien skall förblekna och svepas bort i tidens vågor.
(Andersson, s. 460)

Förstår du nu hur din ankomst för oss är som den annalkande domens fotsteg? Ty skulle du misslyckas står vi blottade inför Fienden. Men skulle du lyckas, då försvagas vår makt och Lothlórien kommer att förblekna och svepas med i tidens flod.
(Kamelen)

Tolkiens the footstep of Doom är en tydlig metafor, ett målande bildspråk, och det funkar precis lika bra på svenska. Varför byta ut det mot en annan (i mitt tycke svagare) metafor om en tröskel? Vidare syftar laid bare tillbaka på diskussionen de just haft om att Sauron ännu inte kan se in i Lórien, in i Galadriels tankar; men får han sin Ring kommer han att kunna det. Det betyder alltså inte "prisgivna", även om det förvisso blir konsekvensen i förlängningen. Slutligen innebär sista meningen en sekvens av händelser: först minskar alvernas makt, det leder då till att Lórien förbleknar, och till slut kommer det att svepas bort av tiden (som det dittills har stått lite vid sidan om). Men genom att stoppa in ett semikolon bryter Andersson sekvensen, och den andra halvan av meningen blir snarare ett förtydligande av den första.

*

'You are wise and fearless and fair, Lady Galadriel,' said Frodo. 'I will give you the One Ring, if you ask for it. It is too great a matter for me.'
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 14)

»Du är vis och orädd och skön, Galadriel«, sade Frodo. »Jag skall ge dig ringen, om du ber mig om den. Den är alltför tung för mig.«
(Andersson, s. 460)

”Ni är vis och skön och utan fruktan, fru Galadriel”, sade Frodo. ”Jag ger er den Enda ringen om ni ber mig. Den är en alltför stor sak för mig.”
(Kamelen)

Att Andersson infört dureformen i Midgård skorrar ganska ofta. Det här är ett av de värre ställena, tycker jag. I kombination med att han (som alltid) har duckat titeln Lady blir Frodos tilltal här väldigt mycket informellare än i originalet.

*

The evil that was devised long ago works on in many ways, whether Sauron himself stands or falls. Would not that have been a noble deed to set to the credit of his Ring, if I had taken it by force or fear from my guest?
(Tolkien, FotR: II, 7: s. 14)

Den ondska som skapades för länge sedan söker sig ständigt nya vägar, oberoende av hur det går för Sauron. Vore inte det en förnämlig prestation av hans ring, om jag hade skrämt eller tvingat dig att ge mig den?
(Andersson, s. 461)

Ondskan som utformades för länge sedan fortsätter att verka på mångahanda sätt, vare sig Sauron själv står eller faller. Skulle det inte ha varit ett ädelt dåd att lägga till hans Rings meriter, om jag hade tillskansat mig den med våld eller hot från min gäst?
(Kamelen)

Nej, ondskan söker sig inte nya vägar, det är inte det som är Tolkiens poäng. Den fortsätter verka även om Sauron faller ifrån, vilket är något annat. Och sedan har vi det vanliga anderssonska urvattnandet av språkets klang och färg. I det här fallet undrar jag om han kanske var rädd att stands or falls är ett rent engelskt idiom och formulerade om för säkerhets skull? Den typen av ändringar gör han rätt ofta, har jag märkt – han verkar prioritera väldigt högt att undvika att låta svengelsk. (Kanske är han bränd av tidigare erfarenheter? Han skriver lite lustigt självironiskt i sin "Översättarens anmärkningar" om hur hans första översättningar ännu används som varnande exempel i översättarsammanhang ...)

* * *

Så, det var det! Femton sidor är luslästa, och jag hittade 28 passager att anmärka på. Vi får alltså ett snitt på två saker per sida. Men det är en ganska godtycklig siffra, mest baserad på vad jag tyckte kändes tillräckligt uppenbart för att vara värt att ta upp. Ärligt talat – och det har slagit mig igen med förnyad kraft under den här granskningens gång – stör jag mig faktiskt en aning på Anderssons språk mest hela tiden. Oftast är det inget stort nog att peka på och lyfta fram, men det är något i ordvalen och klangen, den allmänna tonen, som skaver mot hur jag uppfattar att Tolkien låter i original.

Om man skall försöka kategorisera det jag har reagerat på i den här granskningen så går det nog att ordna i tre grupper: förenklingar, inexakta ordval och bristande öra för stämningen i Tolkiens språk. Och det är ju ganska precis samma typ av saker som jag anmärkte på redan i min allmänna Andersson-granskning. (Jag är åtminstone konsekvent!) Så frågan är kanske hur mycket den här finkamningen av ett kapitel egentligen har tillfört. Men det blir ändå lite lättare att se det allmänna mönstret så här, tycker jag, än när man bara plockar några exempel på måfå ur hela verket, som jag gjort tidigare.

Det där med förenklingarna och ordvalen, det är inte unikt för Andersson, utan det är sånt som oundvikligen händer ibland i alla översättningar av längre texter. (Det går garanterat att hitta i min egen översättning också.) Och oftast är det inget problem, det är mer av "gungor och karuseller": eftersom källspråket och målspråket är annorlunda blir det ofta bättre att formulera om, och ibland blir det längre och ibland kortare. Frågan är bara om det i Anderssons fall är ett led i en generell strävan efter ett enklare, rakare språk. Jag såg ju många "gungor" i den här granskningen, men jag tror inte jag noterade en enda "karusell", alltså att Anderssons text blev märkbart mer ordrik än originalet. Och det är i så fall ganska anmärkningsvärt. Översatta texter blir generellt lite längre, det ligger i sakens natur. Det som beskrivs är ju delvis valt efter originalspråkets ord och uttryck, och som översättare får man till skillnad från författaren inte ändra själva skeendet utan måste finna ord för att beskriva precis det som föreligger. Men jag kan inte frigöra mig från misstanken att Andersson medvetet har strävat efter att hålla nere textens längd, som om han ansåg att detta hade ett värde i sig.

Kanske har det i så fall ett samband med hur han själv skriver, i sina (mycket läsvärda!) böcker. Han tycker om ett lakoniskt och underfundigt språk, att mer antyda än skriva rakt ut, så att det blir något av en lek för läsaren att komma fram till precis vad han menar. Men Tolkien skriver inte alls på det viset. Det som är dolt och lämnas åt läsaren är mer det som ligger bakom skeendena, som teman och moraliska överväganden. Själva berättandet ligger i öppen dag och bygger mycket på formuleringarna och de stämningar dessa skapar: det handlar lika mycket om hur något sägs som om vad som sägs. Berättandet är poetiskt och känslodrivet – inte en intellektuell övning i sig. Och kanske var Andersson inte rätt översättare att försöka fånga detta.

Jag har tyvärr ingen teknisk möjlighet att göra den jämförelsen, men det hade varit intressant att se hur antal tecken förhåller sig mellan de olika versionerna. Fast jag har en hypotes, delvis baserad på textutdragen här på min sida, där man kan ställa olika versioner sida mot sida: Jag tror att Anderssons text är bara en aning längre än Tolkiens, medan Ohlmarks är väldigt mycket längre. Och min text ligger någonstans mellan Andersson och Ohlmarks. Men om det finns något slags norm för hur lång en översatt skönlitterär text "borde" vara, i allmänhet eller specifikt från engelska till svenska, det har jag tyvärr ingen aning om.

Och så har vi till sist det där med Anderssons bristande öra för stämningarna i Tolkiens språk – i den mån det nu är en separat fråga, skild från förenklingarna och ordvalen. Här är jag ännu mer osäker. Jag tycker att det är så, att Andersson inte fångar de skiftande språkstilarna och det ofta lyriska i Tolkiens språk, men att jag själv (och ofta även Ohlmarks) lyckas bättre. Men detta är helt omöjligt att kvantifiera. Är det bara en fråga om tycke och smak, eller har jag en poäng? I slutändan finns det nog ingen annan råd än att var och en får avgöra det själv.

Den stegrande kamelen