Ring
Kamel
 
 


En av anledningarna till att jag håller på med en egen översättning av The Lord of the Rings är att jag tyvärr inte tycker att någon av de två befintliga översättningarna är bra nog. Spridda skurar av kritik mot dessa mina föregångare dyker upp bland mina kommentarer till namn- och diktöversättningarna här på min sida. Men för att inte bara framstå som en onyanserad gnällspik är det nog på sin plats att jag också tar mer av ett helhetsgrepp. Därför försöker jag nedan beskriva lite mer i detalj vad jag upplever vara mindre bra med de två existerande svenska översättningarna, av Åke Ohlmarks (1959-1961) och Erik Andersson (2004-2005). Allt förstås i en strävan att rättfärdiga (för mig själv likväl som för andra) varför jag lägger ner så mycket jobb på det här!

Notera att det nedanstående alltså är uttryckligen ämnat att lyfta fram dåliga delar av respektive översättning. Texterna kan därmed ingalunda betraktas som en heltäckande recension av vad herrar Ohlmarks och Andersson har presterat!



Om Erik Anderssons översättning

Om Ohlmarks översättning är lätt att kritisera och hitta fel i, men även att tycka om, så är det betydligt svårare att riktigt få grepp om Anderssons. Han gör sig definitivt inte skyldig till dessa spektakulära och emellanåt hysteriskt roliga fel som hans föregångare är så berömd för. Inte heller har Andersson likt Ohlmarks låtit sin egen prosastil breda ut sig över alla gränser och närmast dränka stilen hos det original han egentligen skulle översätta. Vid en första anblick är det därför lätt att få intrycket att Andersson helt enkelt har gjort en kompetent och fullgod Tolkien-översättning. Det tyckte faktiskt jag också till en början, när jag för första gången började läsa hans Ringens brödraskap. Den vaga känslan av tristess, av ett språk som inte riktigt flöt och en magi som inte riktigt infann sig, det trodde jag till min sorg berodde på att det helt enkelt var så Tolkien lät när han inte filtrerades genom antingen Ohlmarks eller språkbarriären (alltså den lilla extra distans till texten man får av att inte läsa på sitt modersmål).

Mer ingående läsning av Andersson, och framför allt fler direkta jämförelser med originalet, visade dock så småningom att så inte är fallet. Det är klart att även Tolkien, som alla andra författare, har svackor i sina texter och mindre lyckade formuleringar – och en del av dessa hade spacklats över av den överambitiöse Ohlmarks och har först nu kommit i dagen på svenska. Men det mesta av det försvunna skimret är faktiskt Anderssons fel.

Hans avvikelser från originalet är så pass små att det är svårt att ens upptäcka dem en och en. Men när dessa små ändringar, alla i samma riktning, upprepas gång efter gång genom hela verket gör de sammantaget ändå en mycket stor skillnad på helheten. Det Andersson har gjort sig skyldig till är bland annat detta: att tona ner skillnaderna mellan originalets olika språkbruk; att nästan helt ta bort allt talspråk och all individuell prägel ur dialoger (se även mitt resonemang om talspråklighet på min sida "Principer för översättningen"); att ofta välja det mest idiomatiska och "vanliga" sättet att formulera något på svenska, även när Tolkien ingalunda har gjort detsamma på engelska; att förenkla mer komplicerade formuleringar och skala bort "överflödiga" adjektiv; och inte minst att vattna ur dramatiska eller poetiska passager med tondövt färglösa ordval.

Som lök på laxen har han dessutom urskillningslöst överfört Tolkiens alla myllrande semikolon till svenska, utan att ta någon hänsyn till att praxis för hur detta tecken används är en annan i vårt språk än i engelskan. (Se även mitt resonemang om skiljetecken på min sida "Principer för översättningen".) Det sammanlagda resultatet av allt detta är att Anderssons nyöversättning nästan framstår som ett avsiktligt försök att bringa Tolkien i vanrykte hos svenska läsare: det ser ut som Tolkiens original, avvikelserna är för små för att uppfattas av den genomsnittlige läsaren, men ändå är hela sagoskimret borta; han har "grånat ner" texten så att Tolkien för en intet ont anande svensk förstagångsläsare helt enkelt framstår som ... ja, tråkig.

Naturligtvis tror jag inte att Andersson verkligen avsiktligt har försökt sabotera Tolkien! Han tog garanterat uppdraget på största allvar och gjorde så gott han kunde. Han är dessutom en mycket kompetent översättare av annan litteratur och en högst underhållande författare av egna skönlitterära alster. (Och dessutom en förbålt trevlig prick!) Han var bara inte rätt person för det här uppdraget. Tolkiens mycket speciella prosa kräver att man upplever den på ett känslomässigt plan för att kunna översätta den, att man lyckas fånga den inneboende estetiken, nyanserna i de otroligt omsorgsfulla ordvalen och ordföljderna. I Tolkiens text är det lika viktigt hur något sägs som själva handlingen. Kort sagt krävs det ett öra för poesin i Tolkiens språk. Andersson hade inte det örat.

Utöver allt det ovanstående finns det två ytterligare problem med nyöversättningen av The Lord of the Rings: namnöversättningarna och dikttolkningarna. Namnen ligger visserligen avsevärt närmare originalet i betydelse än hos Ohlmarks, och är betydligt mer i enlighet med Tolkiens instruktioner. (Dessa instruktioner kom till delvis som en följd av professorns irritation med just Ohlmarks namn!) Men å andra sidan har det tagits för liten hänsyn till hur namnen faktiskt klingar i sitt sammanhang – det är återigen det poetiska örat som saknas. Att det så centrala namnet Baggins hos Andersson blir det osköna Secker är ett bra exempel. Och vad gäller dikttolkningarna av Lotta Olsson så lyckas hon förhållandevis väl med de mer vardagliga sångerna, men faller platt till marken när det i original blir högstämt. Namn och verser går jag dock inte närmare in på i den här texten; jag hänvisar istället till sidorna med mina egna försök till namn- och versöversättningar, där jag förutom egna förslag också ger åtskilliga kommentarer om mina föregångares alster.

Istället för att fortsätta förlora mig i ett teoretiskt resonemang om Anderssons eventuella brister tror jag att resten av den här texten med fördel ägnas åt konkreta exempel. Nedan följer därför textsnuttar i original och i Anderssons översättning, tillsammans med ett resonemang om vilka brister jag upplever i just den översättningen. Emellanåt kan jag också komma att ta med samma citat i min egen eller Ohlmarks version, som ytterligare jämförelse. Det är mycket möjligt att den här texten kommer att fyllas på med fler exempel allt eftersom, så titta gärna in igen en annan gång!

* * *

I det nedanstående betecknar förkortningarna FotR, TT och RotK de tre volymerna The Fellowship of the Ring, The Two Towers respektive The Return of the King. Den romerska siffran följd av en vanlig siffra betecknar bok (The Lord of the Rings är indelad i sex böcker, två per volym) och kapitel. Sidhänvisningarna i Anderssons citat syftar på den första inbundna utgåvan av motsvarande volym.

And it seems that Hobbits fade very reluctantly. I have known strong warriors of the Big People who would quickly have been overcome by that splinter, which you bore for seventeen days.
(Tolkien, FotR: II, 1)
Och det förefaller som om hobbitar är sega. Jag har sett starka krigare av människostam som snabbt skulle ha dukat under för den flis som du bar i sjutton dagar.
(Andersson, s. 283)

Det där fade very reluctantly syftar tillbaka på två sidor tidigare i samma kapitel, när Gandalf säger till Frodo att You were beginning to fade. Det han pratar om är den inverkan som såret från Morgulkniven hade på Frodo. Strax efter ovanstående citat förklarar dessutom Gandalf att Frodo skulle ha blivit som ringvålnaderna, bara svagare. Han skulle alltså uttryckligen "blekna bort", bli ett spöke. När Andersson istället översätter till att hobbitar "är sega" missar han både tillbakakopplingen till det tidigare omnämnandet av fade (han är generellt dålig på att använda samma ord i sådana bakåtsyftningar, vilka Tolkien använder flitigt), och dessutom sänker han stilnivån för stycket, plus att han försämrar kopplingen till det Gandalf kommer att säga härnäst om vad som höll på att hända med Frodo. (Kanske också värt att nämna att Gandalf här, som den gode kommunikatör han är, använder hobbitarnas eget uttryck för människor, the Big People. Detta har Andersson tidigare översatt till "de stora". Men här väljer han som synes att inte använda det uttrycket.)

*

There was no tree nor any visible water: it was a country of grass and short springy turf, silent except for the whisper of the air over the edges of the land, and high lonely cries of strange birds.
(Tolkien, FotR: I, 8)
Det fanns inga träd och inget synligt vatten: landskapet bestod av gräs och mjukt fjädrande torv, det var tyst förutom vinden som viskade över krönen och märkliga fåglar som skriade ensligt.
(Andersson, s. 179)
Där fanns inga träd och inget synligt vatten: det var ett landskap av lågvuxen, fjädrande gräsmark, tyst så när som på vindens viskningar över krönen och främmande fåglars gälla, ensliga skrin.
(Kamelen)

Andersson översätter här strange birds till "märkliga fåglar". Det som åsyftas är rimligen inte att det är något underligt med fåglarna, utan att de är av arter som är obekanta för hobbitarna (genom vars ögon vi ser detta). Dessutom låter meningen lite styltad när det där "som skriade ensligt" kommer sist. Min egen version översätter inte bara strange till det mer lämpliga "främmande" utan klingar helt enkelt bättre. (Fast det är kanske inte så oväntat att just jag tycker det ...)

*

'... and you will all be there in places of honour.'
'Splendid!' said Frodo. 'It is wonderful that Elrond, and Glorfindel and such great lords, not to mention Strider, should take so much trouble and show me so much kindness.'
(Tolkien, FotR: II, 1)
»... och ni kommer att få hedersplatserna.«
»Utmärkt!« sade Frodo. »Det är fantastiskt att Elrond, liksom Glorfindel och andra stora herrar, Vidstige ej att förglömma, gör sig så stort besvär och visar mig en sådan vänlighet.«
(Andersson, s. 286)

Här stör jag mig på ordvalet "Utmärkt". Genom att välja ett så avmätt ord, istället för till exempel "Storartat", får Andersson Frodo att låta som om han tyckte att det var självklart att han skulle mötas med sådana hedersbetygelser. Det kan i förbifarten också noteras att places of honour hos Andersson blir "hedersplatserna", i bestämd form, som om de var de enda hedersgästerna och banketten var uttryckligen i deras ära. Tolkiens mer neutrala obestämda form ger inte samma unika status till just Frodo och hans vänner.

*

Alas for Lothlórien that I love! It would be a poor life in a land where no mallorn grew.
(Tolkien, FotR: II, 6)
Arma Lothlórien som jag älskar! Att leva i ett land där ingen mallorn växer vore futtigt.
(Andersson, s. 440)

Ordvalet "futtigt" för detta känslosamma utrop, dessutom från en högstämd alv (det är Haldir som talar), är under all kritik.

*

They themselves do not see the world of light as we do, but our shapes cast shadows in their minds, which only the noon sun destroys; and in the dark they perceive many signs and forms that are hidden from us: then they are most to be feared.
(Tolkien, FotR: I, 11)
Själva ser de inte ljusets värld på samma sätt som vi, men våra konturer kastar en skugga i deras sinnen, enda undantaget är solsken vid middagstid; och i mörkret uppfattar de många tecken och former som är oss fördolda: det är då de är som farligast.
(Andersson, s. 244)

Bisatsen som börjar "enda undantaget" är mycket klumpig och gör hela meningen svårläst och oskön. Vad var det för fel på en rakare översättning? Nog hade väl "... som bara solen vid middagstid kan skingra" fungerat utmärkt? (Semikolonet kan också diskuteras. Något enskilt sånt där semikolon före ett "och" eller "men" går väl an, men hos Andersson förekommer det mycket oftare än vad som är rimligt på svenska.)

*

Through the throat of one huge leader Aragorn passed his sword with a thrust; with a great sweep Boromir hewed the head off another. Beside them Gimli stood with his stout legs apart, wielding his dwarf-axe. The bow of Legolas was singing.
(Tolkien, FotR: II, 4)
Genom strupen på en av de väldiga anförarna stötte Aragorn sitt svärd; med ett svischande slag högg Boromir huvudet av en annan. Bredvid dem stod Gimli och svingade sin dvärgyxa. Det sjöng om Legolas båge.
(Andersson, s. 379)
Med en stöt rände Aragorn svärdet genom strupen på en väldig flockledare; med ett mäktigt svep högg Boromir huvudet av en annan. Bredvid dem stod Gimli bredbent och stadig och svingade sin dvärgyxa. Legolas båge sjöng.
(Kamelen)

Här har Andersson helt sonika trollat bort hur Gimli står with his stout legs apart. Stycket kanske kan synas inte innehålla någon viktig information, men det är ändå en beskrivning av hur Gimli slåss bredbent, vilket skapar en tydligare bild av honom hos läsaren. Det är dessutom inte enda gången han beskrivs i ungefär de termerna, utan det är ganska typiskt för honom. Det där stout tillför också med enkla medel en känsla av att han är trygg och säker där han står, trots de anfallande vargarna.

*

But all that has been wrought by those who wield the Three will turn to their undoing, and their minds and hearts will become revealed to Sauron, if he regains the One.
(Tolkien, FotR: II, 2)
Men allt som har åstadkommits av dem som äger de tre skall rasa samman, och allt som finns i deras hjärnor och hjärtan skall avslöjas för Sauron, om han återfår den stora ringen.
(Andersson, s. 342)
Men allt som har åvägabragts av dem som bär de Tre kommer att leda till deras fördärv, och deras sinnen och hjärtan kommer att blottläggas för Sauron, om han återfår den Enda.
(Kamelen)

"Hjärnor" är ett mycket oskönt ordval i det här sammanhanget. Det låter alldeles för kliniskt och anatomiskt. Gissningsvis tyckte Andersson att kombinationen "hjärnor och hjärtan" lät bättre än "sinnen och hjärtan". Och det gör det kanske rent fonetiskt, men det hjälps inte: "hjärnor" är ändå fel ord! Det kan också noteras att "skall rasa samman" inte är någon vidare översättning av "will turn to their undoing". Det där är en typisk anderssonism – han väljer hellre ett mer etablerat och idiomatiskt uttryck på svenska, även när det inte är någon direkt motsvarighet i (som här) betydelse eller (i andra fall) i tonläge till hur Tolkien uttrycker sig. (Jag tog med min egen översättning mest för att visa att det inte alls var så svåröversatt att någon omskrivning krävdes.) Slutligen ser vi här ett av många exempel på att Andersson inte ville veta av Ohlmarks översättning av the One Ring till "den Enda ringen", utan istället slingrar sig runt med omskrivningar.

*

'Now is the hour come, Riders of the Mark, sons of Eorl! Foes and fire are before you, and your homes far behind. Yet, though you fight upon an alien field, the glory that you reap there shall be your own for ever. Oaths ye have taken: now fulfil them all, to lord and land and league of friendship!'
(Tolkien, RotK: V, 5)
»Nu är stunden inne, Marks ryttare, Eorls söner! Eld och fiender väntar er, och hemmet är långt i fjärran. Men trots att ni strider på ett främmande fält skall den ära ni skördar stanna hos er för evigt. Eder har ni svurit: uppfyll dem nu, både till rike, regent och orubblig vänskap!«
(Andersson, s. 125)
– Stunden är inne, ryttare av Mark, söner av Éorl! Eld och fiender är framför oss, våra hem långt bakom oss. Men fast vi kämpar på främlingars slätter skall den ära vi här höstar vara vår egen intill tidens slut.

Eder ni avlagt:
uppfyll dem alla –
till fosterland, furste
och fredhelgds vänskap!

(Ohlmarks, ss. 130-131)

Théoden (för det är han som talar) blir här poetisk när han manar sina trupper till strid, och på sant rohirriskt vis stavrimmar han sista biten. Andersson har visserligen förstått utmaningen, men tyvärr får han inte till det i genomförandet. Inte bara misslyckas han med den poetiska tonen, åtminstone jämfört med den mycket bättre Ohlmarks, utan han tappar också bort stavrimmet. Det är nämligen betonade stavelser som allittererar! "Rike, regent och orubblig vänskap" är alltså ett r-ljud, ett j-ljud och ett o-ljud – inte tre r-ljud som var avsikten. Ohlmarks å sin sida går kanske lite till överdrift när han lyfter ut sista stycket och ställer upp det som en vers, för det gjorde ju inte Tolkien. Men i övrigt presterar han här en mycket fin översättning.

*

'That animal can nearly talk,' he said, 'and would talk, if he stayed here much longer. He gave me a look as plain as Mr. Pippin could speak it: if you don't let me go with you, Sam, I'll follow on my own.'
(Tolkien, FotR: II, 3)
»Han kan nästan tala«, sade han, »och skulle göra det om han fick stanna här ett tag till. Hans blick var lika entydig som Pippins ord: om du inte tar mig med, Sam, tänker jag följa efter er.«
(Andersson, s. 356)
”Det där djuret kan nästan prata”, sade han, ”och prata skulle han om han bleve kvar här så värst mycket längre. Han gav mej en blick lika tydlig som herr Pipping skulle kunna säga't: om du inte tar mej med, Sam, så följer jag efter på egen hand.”
(Kamelen)

Detta är ett tydligt exempel på hur illa det kan bli när Andersson väljer att inte tillämpa någon talspråklighet i dialogerna. "Hans blick var lika entydig som Pippins ord" – så uttrycker sig väl ändå inte Sam Gamgi? Dessutom har Andersson här trollat bort det hövliga tilltalet Mr. Pippin. I originalet är det engelska klassamhället ständigt närvarande: Sam är Frodos tjänare och lägre i rang än även de övriga hobbitarna, även om han också är (och mer och mer blir) en nära vän.

*

But though they had brought wood and kindlings by the advice of Boromir, it passed the skill of Elf or even Dwarf to strike a flame that would hold amid the swirling wind or catch in the wet fuel.
(Tolkien, FotR: II, 3)
Men trots att de hade följt Boromirs råd och tagit med sig ris och kvistar så översteg det både alvers och dvärgars förmåga att åstadkomma en låga som kunde uthärda den kraftiga vinden eller tända det blöta bränslet.
(Andersson, s. 369)

Genom den till synes harmlösa lilla ändringen av the skill of Elf or even Dwarf till "både alvers och dvärgars förmåga" berövas vi här informationen att dvärgar faktiskt är bättre än alver på att göra upp eld.

*

Down the centre stalked a double line of towering pillars. They were carved like boles of mighty trees whose boughs upheld the roof with a branching tracery of stone. Their stems were smooth and black, but a red glow was darkly mirrored in their sides.
(Tolkien, FotR: II, 5)
I mitten stod pelare i dubbla rader. De var formade till stammar av väldiga träd, som höll uppe taket med sitt täta grenverk. Stenbarken var slät och svart, men ett rött eldsken speglades på sidorna.
(Andersson, s. 415)
Längs salens mitt defilerade en dubbel rad av majestätiska pelare. De var uthuggna i form av väldiga trädstammar vars grenar bar upp taket med ett utsirat flätverk av sten. Stammarna var släta och svarta, men i dem återspeglades en matt röd glöd.
(Kamelen)

Utan att egentligen sticka ut vid en första anblick är detta stycke ändå ett väldigt bra exempel på hur Andersson tar bort och förenklar. I första meningen har stalked förenklats till bara "stod" och towering har inte översatts alls. I andra meningen har with a branching tracery of stone i princip utelämnats, även om "sitt täta grenverk" istället för bara "sina grenar" förmodligen är ett försök att fånga i alla fall lite av betydelsen. I sista meningen slutligen har darkly lämnats helt oöversatt. När man detaljstuderar Anderssons översättning och ser den ena förenklingen efter den andra av det här slaget så går det inte att värja sig från misstanken att han helt enkelt led av dåligt självförtroende. Han trodde sig inte om att kunna återskapa så här komplexa beskrivningar på en bra svenska, och valde då hellre att bara plocka bort de svåraste bitarna än att försöka och misslyckas.

Kanske värt att nämna, slutligen, är också det märkliga ordvalet "stenbark". Någon sådan omnämns ju inte i originalet, och ordet ger närmast en bild av att det yttersta skiktet av pelarna var av annat material än resten, vilket rimligen inte är fallet. Gissningsvis var det Tolkiens användande av först bole och sedan stem som ställde till det för Andersson. Orden är synonymer, men på svenska finns bara ett ord, och han ville absolut undvika att använda "stammar" igen och upprepa sig. Hur han kom att välja just "stenbark" är dock omöjligt att gissa.

*

'A plague on Dwarves and their stiff necks!' said Legolas.
[...]
'I am an Elf and a kinsman here,' said Legolas, becoming angry in his turn.
'Now let us cry: "a plague on the stiff necks of Elves!"' said Aragorn. 'But the Company shall all fare alike. Come, bind our eyes, Haldir!'
'I shall claim full amends for every fall and stubbed toe, if you do not lead us well,' said Gimli as they bound a cloth about his eyes.
(Tolkien, FotR: II, 6)
»Ve dvärgarna och deras halsstarrighet!« sade Legolas.
[...]
»Jag är alv och har hemortsrätt här«, sade Legolas. Nu var det hans tur att bli arg.
»Nu kan vi säga: ›Ve alverna och deras halsstarrighet!‹« sade Aragorn. »Men samma villkor skall gälla för hela sällskapet. Kom och bind för våra ögon, Haldir!«
»Jag skall begära ersättning för varje vurpa och isparkad tå om ni inte leder oss ordentligt«, sade Gimli medan de band ett tygstycke framför hans ögon.
(Andersson, s. 438)
”Må pesten ta alla dvärgar och deras styva nackar!” sade Legolas.
[...]
”Jag är alv och frände till folket här”, sade Legolas, som nu blev arg i sin tur.
”Låt oss nu istället ropa: 'Må pesten ta alla styvnackade alver!'” sade Aragorn. ”Men Sällskapet skall alla röna samma behandling. Kom Haldir, bind för våra ögon!”
”Jag skall fordra full ersättning för varje fall och varje stött tå om du inte leder oss väl”, sade Gimli när de band ett tygstycke för hans ögon.
(Kamelen)

Här har jag som synes utelämnat en del av citatet. Den saknade biten är inte relevant för mitt exempel, men jag ville ha med den inledande meningen, innan luckan. Den illustrerar nämligen att Tolkien här upprepar samma mening först om dvärgar och sedan om alver, men meningen är inte helt identisk: ordföljden är lite ändrad. Andersson bryr sig inte om detta utan låter sina båda meningar vara precis likadana förutom det bytta folkslaget. Det spelar väl ingen roll egentligen, men det är typiskt för Anderssons översättning att strunta i såna små detaljer. Vidare är, tycker jag, "Ve dvärgarna/alverna" ett mycket svagare och mindre färgstarkt uttryck än originalet. Det hade varit så lätt att köra med en hyfsat rak översättning som "Må pesten ta ..." eller liknande, och det är svårt att förstå varför Andersson inte gör det. Men det mest anmärkningsvärda i detta stycke är ändå två mycket märkliga ordval, "vurpa" och "hemortsrätt". Det förstnämnda låter lite slangartat eller dialektalt och passar väldigt illa i Gimlis i övrigt mycket vårdade tal. Det sistnämnda är från början en juridisk term, som numera även kan användas mer allmänt, men som har fullständigt fel stilnivå för det här sammanhanget.

*

'One for the Shire!' cried Aragorn. 'The hobbit's bite is deep! You have a good blade, Frodo son of Drogo!'
(Tolkien, FotR: II, 5)
»Fylkeborna kan bita ifrån!« utropade Aragorn. »En god klinga har du, Frodo, Drogos son!«
(Andersson, s. 410)
– Ett – noll för Fylke, ropade Aragorn. Hoberna hugger djupt! En god klinga har du, Frodo, son av Drogo!
(Ohlmarks, s. 386)
"Ära åt Sysslet!" ropade Aragorn. "Hoberna biter djupt! En god klinga har du, Frodo son av Drogo!"
(Kamelen)

Andersson vågade sig inte på att översätta det luriga One for the Shire!, men tog med en liten bråkdel av det (omnämnandet av Fylke) i nästa mening istället. Typiskt Andersson. Ohlmarks lösning med sin fullständigt malplacerade sportreferens är dock knappast bättre den heller. Dock är den omvända ordföljden i "En god klinga har du" mycket lyckad.

*

'His arm has grown long indeed,' said Gimli, 'if he can draw snow down from the North to trouble us here three hundred leagues away.'
'His arm has grown long,' said Gandalf.
(Tolkien, FotR: II, 3)
»Hans makt måste ha vuxit«, sade Gimli, »om han kan dra snö från norr för att hindra oss hundrafemtio mil bort.«
»Hans makt har vuxit«, sade Gandalf.
(Andersson, s. 366)

Varför denna mjäkiga omskrivning? Armar kan växa sig långa även på svenska.

*

Night slowly passed. The sun rose. The hobbits rose rather later. Morning went on.
(Tolkien, FotR: I, 1)
Natten förflöt sakta. Solen gick upp. Hobbitarna steg upp något senare. Förmiddagen förflöt.
(Andersson, s. 55)
Natten svann långsamt mot gryning. Solen gick upp, men hoberna steg ju i allmänhet upp lite senare än så dags. Först så småningom började dagen och dagens bestyr.
(Ohlmarks, s. 57)
Sakta förled natten. Solen gick upp. Hoberna gick upp avsevärt senare. Morgonen fortskred.
(Kamelen)

Det här stycket är så enkelt till sin struktur – fyra korta meningar bara, nästan utan beskrivande ord – att det tydligt åskådliggör hur Anderssons nyöversättning förhåller sig dels till Ohlmarks, dels till originalet. Vi ser att Andersson är raka motsatsen till Ohlmarks utbroderande och lite pratiga stil; han ligger väldigt nära originalet till formen, och vid en första anblick också till innehållet. Men tittar man lite närmare så ser man att inte heller Andersson gör originalet rättvisa, då han missar viktiga nyanser. Stycket blir på så vis en miniatyrbild av hela översättningen.

Det jag menar att Andersson missar här är tre saker. För det första betyder rather later här ungefär "ganska mycket senare", vilket inte fångas av hans svagare "något senare". Han gör ett ordval som tar bort Tolkiens milt humoristiska antydan om sjusovande hobbitar dagen efter en brakfest. Sådana ordval, som på ett litet men märkbart sätt ändrar känslan, är mycket typiska för Andersson genom hela hans översättning. För det andra gör Tolkien en liten ordlek genom att använda samma ord, rose, både om solen och om hobbitarna. Det är ingen stor sak, men det ger en viss stuns i meningen och bidrar till den lite kåserande tonen. Andersson missar kopplingen mellan de båda rose. Även sådana missade tillbakasyftningar är typiskt för honom. För det tredje använder Andersson samma "förflöt" om förmiddagen som om natten, trots att originalet har olika ord. Detta är inte någon tillbakasyftning med komisk effekt, utan bara en (förmodligen oavsiktlig) upprepning som inte tillför något utan tvärtom känns störande. Detta illustrerar en viss allmän tondövhet i de små detaljerna, som även den dessvärre är ett signum för nyöversättningen.

*

Even as he spoke, they saw, as if she came in answer to their words, the Lady Galadriel approaching.
(Tolkien, FotR: II, 7)
Just när han hade sagt de orden såg de Galadriel komma emot dem.
(Andersson, s. 455)

Här har Andersson som synes helt utelämnat bisatsen as if she came in answer to their words. Man skulle gärna vilja tro att det är ett rent misstag, men tyvärr är detta tillvägagångssätt alltför vanligt hos honom för att det skall kännas troligt att det är oavsiktligt – även om det här förvisso är ett ovanligt skamlöst exempel. När något är lite svårt att formulera på svenska, och när det inte är uppenbart betydelsebärande, så har Andersson en benägenhet att hellre ta bort det än att behöva kämpa med formuleringen. Tyvärr är det ytterst sällan som något verkligen går att ta bort utan att det gör något. I det här fallet berövas vi en påminnelse om något som antytts tidigare och kommer att bekräftas lite senare (om man läser noggrant), nämligen att Galadriel faktiskt kan läsa folks tankar på avstånd, åtminstone inom Lothlóriens gränser. Förutom att detta konkreta faktum blir svårare att uppfatta i Anderssons översättning än i originalet så berövas vi – vilket kanske egentligen är viktigare – den kittlande känsla av att det är något lite kusligt övernaturligt med Galadriel som den bortsnillade bisatsen bidrar till att skapa.

Som en parentes kan noteras att Andersson här också har tappat bort Galadriels titel. Han tycks över huvud taget ha haft stora problem med ordet Lady: när han inte som här helt har plockat bort det så har han istället ofta slingrat sig runt det med omskrivningar, som till exempel "den ädla Arwen" för the Lady Arwen.

*

The trumpets sounded. The horses reared and neighed. Spear clashed on shield. Then the king raised his hand, and with a rush like the sudden onset of a great wind the last host of Rohan rode thundering into the West.
(Tolkien, TT: III, 6)
Trumpeterna ljöd. Hästarna stegrade sig och gnäggade. Spjut slogs mot sköld. Sedan höjde kungen sin hand, och likt suset från en plötslig stormstöt dundrade Rohans sista härskara iväg mot väster.
(Andersson, s. 149)
Trumpeterna smattrade. Hästarna stegrade sig och gnäggade. Spjut slogs larmande mot sköldar. Så lyfte kungen sin hand, och med bruset av en plötsligt frambrytande orkan red Rohans sista ryttarhär som ett åskväder mot väster.
(Ohlmarks, s. 150)

Det här citatet illustrerar det jag nämnde ovan, att Andersson saknade öra för poesin i Tolkiens språk – eller kanske snarare förmåga att skapa någon poesi i sitt eget språk. Orden han använder betyder alla rätt saker, men helheten har ändå inte alls samma klang som originalet, eller för den delen som Ohlmarks, som gör det här stycket riktigt bra (även om "orkan" kanske är att vrida upp vindstyrkan ett snäpp för högt). Ta bara en sådan fras som spear clashed on shield. Javisst, det betyder att spjut slogs mot sköldar, men clashed ger dessutom en uppfattning om det starka ljud detta gör. I brist på en exakt motsvarighet på svenska till det ordet, om man bara använder det mer neutrala "slogs", så behöver man istället lägga till något ljudbeskrivande adjektiv; annars har man vattnat ur meningen lite, trots att man har översatt "rakt". Detta förstod Ohlmarks, men inte Andersson. Nu är detta förstås en struntsak sedd bara för sig, men när Andersson gör så här hela tiden får det ändå stora konsekvenser för helhetsintrycket.

Men det sämsta med just det här Andersson-citatet, det som fick mig att lyfta fram det till att börja med, är att "sus" är ett på tok för mjäkigt ord: kanske inte för att tjäna som översättning till rush i allmänhet, men definitivt i det här sammanhanget. En storm tjuter eller brusar eller ryter eller liknande – den susar inte!

*

Their horses were of great stature, strong and clean-limbed; their grey coats glistened, their long tails flowed in the wind, their manes were braided on their proud necks. The Men that rode them matched them well: tall and long-limbed; their hair, flaxen-pale, flowed under their light helms, and streamed in long braids behind them; their faces were stern and keen.
(Tolkien, TT: III, 2)
Hästarna var högvuxna, starka och torrbenta; den grå hårremmen skimrade och de långa svansarna fladdrade i vinden, manarna var flätade på de stolta halsarna. Männen som red dem var deras likar: resliga och med långa ben och armar, det lingula båret böljade under de lätta hjälmarna och fladdrade i långa flätor efter dem, anletsdragen var stränga och skarpa.
(Andersson, s. 33)
Deras hästar var resliga, starka och finlemmade; deras grå päls glänste, de långa svansarna svallade i vinden och manarna låg flätade på deras stolta halsar. Männen som red dem var deras likar, högresta och långlemmade; deras linljusa hår svallade under de lätta hjälmarna och fladdrade i långa flätor bakom dem, och deras anletsdrag var stränga och skarpskurna.
(Kamelen)

Detta är första gången vi träffar på Rohans ryttare, varför Tolkien gör sitt bästa för att ge oss ett gott och minnesvärt första intryck av dem. Notera det poetiska och målande språket, och notera i synnerhet hur hästarna och männen beskrivs i ungefär samma termer. Detta är naturligtvis i högsta grad avsiktligt av Tolkien och ett väldigt skickligt och subtilt sätt att betona hur nära förbundna rohirrim är med sina hästar, hur detta är en central del av själva deras väsen. Men Andersson missar helt att få med detta parallella språkbruk i översättningen. Och som om inte det vore nog använder han också ett ord med fullständigt fel stilnivå, nämligen "torrbent". Det är en torr(!) fackterm som snarare hör hemma i en avelskatalog eller liknande, och den sticker ut något oerhört mot den poetiska ton som Andersson åtminstone försöker (om än inte riktigt lyckas) anslå i övrigt, och som definitivt finns i originalet.

*

The old man was too quick for him. He sprang to his feet and leaped to the top of a large rock. There he stood, grown suddenly tall, towering above them.
(Tolkien, TT: III, 5)
Gubben var för snabb för honom. Han reste sig och for upp på ett stort klippblock. Där stod han och tornade upp sig högt ovanför dem.
(Andersson, s. 110)

Jag hade så smått börjat få en känsla av att Andersson var lite bättre här i andra volymen, lite mer lyhörd för Tolkiens stil än i FotR. Men rätt vad det är kommer några meningar som dessa, och genast är vi tillbaka på ruta ett igen. Att han konsekvent översätter the old man till "gubben" har jag vant mig vid nu, även om det har lite för låg stilnivå för att kännas bra. Men att reducera det dramatiska he sprang to his feet till bara "han reste sig" är mycket klent. Det hade varit mycket bättre att använda "for upp" där istället, och sedan ta till ett språng eller liknande för den vidare transporten upp på stenen. Och på vid det här laget välkänt anderssonskt manér har han dessutom förkortat och förenklat genom att utelämna bisatsen grown suddenly tall, gissningsvis för att den gjorde det lite krångligt att få flyt i meningen. Men vi har tidigare fått "gubben" beskriven för oss som trött och böjd, lutad mot sin stav, varför det är en särskild poäng att han plötsligt står hög och rak. Den poängen försnillar alltså Andersson.

*

But as for your gift, lord, I will choose one that will fit my need: swift and sure. Give me Shadowfax! He was only lent before, if loan we may call it.
(Tolkien, TT: III, 6)
Men när det gäller en gåva, konung, så väljer jag något som passar för tillfället, något som är snabbt och säkert. Ge mig Skuggfaxe! Jag hade honom bara till låns tidigare, om det ens kan kallas ett lån.
(Andersson, s. 145)
Och vad din gåva beträffar, herre, vill jag välja en som jag verkligen trängande behöver, snabb och säker. Ge mig Skuggfaxe! Hittills har jag bara fått honom till låns – om man ens kan kalla det lån.
(Ohlmarks, s. 146)
Men vad er gåva beträffar, herre, så väljer jag en som är precis det jag behöver: snabb och säker på foten. Ge mig Skuggfaxe! Han var tidigare bara till låns, om vi nu skall kalla det ett lån.
(Kamelen)

Det är ganska svårt att hitta bra exempel på problemen med Anderssons översättning, mycket svårare än för Ohlmarks. Det beror på att det är den generella klangen i språket som är Anderssons svaghet, snarare än enskilda missar. Bristerna lyser inte igenom särskilt tydligt i korta snuttar som dessa, utan man behöver egentligen läsa längre passager. Men ibland gör han det lite lättare för mig genom uppenbart okänsliga ordval. Här är ett sådant – och då syftar jag förstås på "för tillfället". Skuggfaxe är ju allt annat än en tillfällig bruksartikel. Lite senare i samma stycke pratar Gandalf om ett bond of love mellan dem, och i förra kapitlet sade han till hästen att de inte skall skiljas åt mer i denna värld.

*

Gimli stood ill at ease, frowning, but Éomer came up to him, leading his horse.
(Tolkien, TT: III, 6)
Gimli stod och blängde, men Éomer kom fram till honom med sin häst.
(Andersson, s. 147)

Gimli känner sig, vilket precis framgått i en konversation med Legolas, illa till mods inför tanken att behöva rida ut i strid; han skulle hellre slåss till fots. Men Andersson tyckte tydligen att det var viktigare att fatta sig kort än att vare sig återge betydelsen något så när exakt eller vara trogen stilnivån.

*

And then, sudden and terrible, from the tower above, the sound of the great horn of Helm rang out.

All that heard that sound trembled. Many of the Orcs cast themselves on their faces and covered their ears with their claws.
(Tolkien, TT: III, 7)
Och då, plötsligt och fasansfullt, hördes uppifrån tornet ljudet från Helms väldiga horn.

Alla som hörde det darrade. Många av orkerna kastade sig raklånga ner och höll för öronen.
(Andersson, s. 168)
Och då, plötsligt och skräckinjagande, ljöd uppifrån tornet det dånande skallet från Helms stora horn.

Alla som hörde det ljudet darrade. Många av orkerna kastade sig raklånga till marken och höll klorna för öronen.
(Kamelen)

Att Andersson valt att inte översätta that sound i början av andra stycket kan jag kanske leva med. Man tappar inget i innehåll, även om meningen förlorar i klang och färg. Men att han i nästa mening väljer att helt utelämna orkernas klor är inte acceptabelt. Vi berövas här ett stycke orkanatomi som starkt bidrar till vår möjlighet att visualisera situationen – och det bara för att göra meningen marginellt enklare att formulera för den late översättaren.

*

Down through the breach of the Dike charged the king's company.
(Tolkien, TT: III, 7)
Ner genom öppningen i vallen red kungens följe.
(Andersson, s. 169)

Detta korta lilla exempel är något av Andersson i ett nötskal. Vi är här i ett mycket dramatiskt skede alldeles i slutet av kapitlet, när striden om Helms djup just har vänt från överhängande nederlag till oväntad frälsning (en typiskt tolkiensk "eukatastrof"). Att då ta udden av dramatiken genom att översätta charged till bara "red" istället för t ex "stormade" eller "störtade" eller åtminstone "anföll" – det är helt enkelt uselt, utan att man för den skull kan hävda att det är direkt fel.

*

As for you, Frodo, in so far as lies in me under higher authority, I declare you free in the realm of Gondor to the furthest of its ancient bounds; save only that neither you nor any that go with you have leave to come to this place unbidden. This doom shall stand for a year and a day, and then cease, unless you shall before that term come to Minas Tirith and present yourself to the Lord and Steward of the City.
(Tolkien, TT: IV, 6)
I förmågo av mitt ämbete tillkännager jag härmed att du, Frodo, har rätt att vistas i Gondors rike inom dess gamla gränser, med undantag av denna plats, dit varken du eller någon i ditt följe har lova att komma objuden. Denna dom äger bestånd i år och dag och löper sedan ut, så framt du icke dessförinnan kommer till Minas Tirith och träder inför stadens härskare och drots.
(Andersson, s. 351)
Vad dig beträffar, Frodo: Så vitt det ligger inom min domvärjo under högre myndighet ger jag dig fri lejd i Gondors rike så långt dess forna gränser sträcker sig, med enda undantaget att varken du själv eller någon i ditt följe har lov att komma objuden till denna plats. Domen skall äga bestånd i år och dag och därefter löpa ut, såframt du inte dessförinnan kommer till Minas Tirith och träder inför stadens herre och rikshovmästare.
(Kamelen)

Andersson skriver själv intressant om den här passagen i sin översättardagbok:

En fras som in so far as lies in me är en översättares mardröm: det är ren idiomatik, inga riktiga ord liksom, ingenting att slå på i ordböckerna. Till sist hittar jag ändå uttrycket "i förmågo av", som är lagom begripligt och lagom ålderdomligt. Problemet är att frasen måste fortsätta med en precisering av vari denna förmåga bottnar, nämligen ett ämbete; och om något ämbete nämns inget i originalet. Däremot finns där uttrycket under higher authority, som jag inte kan klämma in hur jag än försöker.
(Andersson, Översättarens anmärkningar, s. 64)

Andersson har alltså gjort sig en hel del möda här, mer än han brukar, och uttrycket "i förmågo av" är välfunnet och har helt rätt klang. Problemet är bara att han lade all sin möda på fel sak, för han missförstod originalet! Uttrycket in so far as lies in me betyder inte samma sak som t ex det i engelskan ganska vanliga by the power vested in me, och det är inget Faramir säger bara för att låta högtidlig. Vad det betyder är snarare "så vitt det står i min makt", och med det menar Faramir ungefär: "Så här beslutar jag. Och det gäller så länge inte pappa kommer på mig och bestämmer nåt annat istället." Men detta är nog inte självklart bara utifrån lydelsen, utan man måste också vara förtrogen med sammanhanget.

*

And it was said that ever after, if any man looked in that Stone, unless he had a great strength of will to turn it to other purpose, he saw only two aged hands withering in flame.
(Tolkien, RotK: V, 7)
Och det sades att om man tittade i den stenen efteråt så såg man bara två åldriga händer som förtärdes av eld, om man inte med en väldig viljeansträngning förmådde nyttja den i något annat syfte.
(Andersson, s. 149)
Och det är sagt att om någon i kommande tider vågade se i denna sten utan att äga den fruktansvärda viljestyrkan att vrida den till egna syften, så var det enda han såg två åldriga händer som förtärdes av eld.
(Ohlmarks, s. 153)

Här har Andersson översatt sakinnehållet i princip komplett och korrekt, bortsett kanske från att "efteråt" är en liten försvagning av ever after. Men ändå har hans mening inte alls samma klang och lyster som Tolkiens. (Vilket är en ganska bra sammanfattning av hela hans ringöversättning, förresten.) Främsta problemet här är att han har skrivit om så att de två händerna som brinner inte längre kommer sist i meningen. Det är där de måste komma, meningen bygger helt upp mot denna retoriska kulmen. Ja, hela stycket förresten, om man läser det i sin kontext. Anderssons version blir felbalanserad; meningen är inte längre ett dramatiskt skeende återberättat av en skicklig sagoberättare, utan mer ett torrt konstaterande av faktum. Som Ohlmarks visar så är det inte alls omöjligt att fånga detta på svenska – men en förutsättning för det är väl att man själv lyckas uppfatta det. Och Andersson verkar tyvärr ofta ganska tondöv för den typen av poetiska kvaliteter i Tolkiens prosa.

* * *

Som avslutning kan nämnas att om någon efter alla dessa långa resonemang och otaliga exempel faktiskt vill läsa ännu mer på samma tema så finns det att få tag på! Det finns nämligen en förträfflig C-uppsats på nätet, författad av Charlotte Strömbom, som grundligt (och betydligt mer vetenskapligt än jag) diskuterar dessa frågor. Den har den charmiga titeln "God åkermark eller fet och fruktbar mylla?" och rekommenderas varmt till alla som är intresserade av detta ämne! Jag länkar inte, då den här sidan kanske inte kommer att uppdateras så ofta och länkar har en tendens att dö. Men sök bara på titeln så dyker den upp!

Den stegrande kamelen