Ring
Kamel
 
 

Principer för min översättning

[Tillbaka till listan]

Talspråklighet

På vilket sätt och hur mycket skall karaktärernas olika sätt att prata och uttrycka sig avspeglas i översättningen?

En av de saker som utmärker The Lord of the Rings är att det finns tydliga skillnader i hur olika personer, och delvis även olika folkgrupper, talar: allt från det rustika talspråket hos Sam och hans Guffar till det högtidliga och lite gammaldags språket hos Elrond och andra högalver. Erik Andersson har i sin översättning till stora delar slätat ut dessa skillnader och låter alla prata ungefär likadant. I sin intressanta dagbok från ringöversättandet, Översättarens anmärkningar, har han förklarat hur han resonerade om just det där. Först pratar han om problemen han hade när han översatte en helt annan bok, Vita tänder av Zadie Smith, som utspelar sig i Londonmiljö och vimlar av olika dialekter: Londonengelska av lägre medelklass, jamaicansk engelska, engelska med Bangladesh-brytning, arabiska influenser, indiska influenser, språk influerat av Jehovas vittnen, av något slags bohemisk kulturbakgrund ... och åtminstone ibland har Smith låtit stavningen i personernas dialoger återspegla deras talspråk. Ett exempel han nämner är blow de djam ting up. Andersson valde till slut att strunta i brytningen och översätta det med "spränga hela skiten i luften". Han förklarar:

Men hur skall man göra? Man hade kunnat tänka sig något slags rinkebymål: "spräng-ga hela ski-ten i louften", men jag vet inte hur det skulle stavas, och dessutom är det fel, det handlar inte om några rinkebygrabbar, utan om en kille av indiskt ursprung som är uppvuxen i London och som har en speciell jargong med sina polare.

Vi är tillbaka i det här med fiktionen igen. Jag tycker det är helt okej att överföra engelska till svenska, engelskt medelklasspråk till svenskt medelklasspråk och så vidare. Men en dialekt som överförs till en slags svensk motsvarighet – det går inte, då hamnar hela handlingen och alla personerna i Sverige. (Som en lek översatte jag en gång ett kapitel ur dialektromanen Trainspotting av Irvine Welsh till västgötska. Det gick över all förväntan. Hele schlätta mella Måggra å Fallköping ble fuller av heroinister.)

Vad återstår för översättaren? Tja, att lämna rösternas klang åt läsaren. Denne får hela tiden ledtrådar till hurdana personerna är och hur de talar och kan förmodligen "fylla ut" de normaliserade replikerna.

Tyvärr finner jag själv just Anderssons utslätande av alla talspråkliga skillnader vara en av de största svagheterna med hans översättning. Det tar bort en viktig komponent i läsarens upplevelse och gör till exempel Sam, en av bokens största huvudpersoner, till en betydligt mindre färgstark personlighet än i originalet. Resonemanget Andersson för i dagboksutdraget ovan tycker jag dessutom inte är tillämpligt alls. Jag håller med om det olämpliga i att rakt av byta en viss engelsk dialekt i en roman som utspelar sig i en uttalat engelsk miljö (i det här fallet London) mot någon specifik svensk dialekt. Men det är inte alls det det är frågan om i fallet Tolkien. Sam och hans Guffar har ingen specifik engelsk dialekt, typ västra Buckinghamshire eller vad vet jag. Och även om de skulle ha det så är det inte det som är poängen. Men Sysslet är liksom Tolkiens England ett klassamhälle, och det sätt som Sam och hans Guffar pratar på identifierar deras klasstillhörighet. Andersson säger själv i utdraget att det är okej att överföra engelskt medelklasspråk till ett svenskt dito, så varför var det inte okej att överföra underklasspråk till underklasspråk?

Kanske just som en reaktion mot Anderssons översättning (Ohlmarks är däremot lite bättre på det här) har jag lagt väldigt mycket krut på att få mina dialoger så differentierade som möjligt. Varje karaktär är förstås unik, och i den mån Tolkien har lyckats ge varje person en språklig personlighet så har jag strävat efter att fånga den i översättningen, även om det kanske inte alltid låter sig göras på samma specifika sätt som i originalet. Men för att göra det lite enklare för mig själv har jag definierat tre olika nivåer av talspråklighet i mina dialoger.

Vårdat tal
Personer som talar så här är till exempel Gandalf, Gildor, Gullbär, Vidstige och Elrond.
Det som kännetecknar den här gruppen av talare, förutom deras individuella karakteristika (som skiljer ganska mycket mellan till exempel Gandalf och Elrond), är att vissa ord stavas på samma (över)korrekta sätt som i den vanliga löptexten: ned istället för ner, skall istället för ska, och de skulle aldrig låta sig ertappas med att säga sen istället för sedan.

Vanligt tal
Personer som talar så här är till exempel Bilbo, Frodo, Munter, Pipping och Tom Bombadill.
Dessa talare får säga ner istället för ned, ska istället för skall, men säger däremot de, dem, dig etc. De kan säga antingen sedan eller sen beroende på situation och humör.

Rustikt tal
Personer som talar så här är till exempel Sam, Guffarn, Maggot och Smörblomma.
Dessa talare säger dom, dej, sej, eran, våran etc, och kan dessutom ibland tänkas säga saker som förrns istället för förrän, drunkna' istället för drunknade, mente istället för menade och liknande.

Notera att det rustika talet ingalunda är tänkt att representera någon viss dialekt (det som Andersson var så rädd för), utan bara skall ge en allmän känsla av lågutbildad talspråklighet. För min del tycker jag (självklart!) att det fungerar riktigt bra. För att ge mina högst hypotetiska läsare en chans att bedöma saken avslutar jag med lite dialog mellan Sam, Gandalf och Frodo ur min översättning (ur kapitel 2, Skuggan av det förflutna):

”Vid mitt skägg!” sade Gandalf. ”Sam Gamgi, minsann! Och vad har du för dig då?”

”Signe dej, herr Gandalf, herrn”, sade Sam. ”Inget! Eller jag bara höll på och putsade gräskanten under fönstret, om du hänger med i svängarna.” Han plockade upp sin trädgårdssax och visade fram som bevismaterial.

”Det gör jag inte”, sade Gandalf bistert. ”Det var ganska länge sedan jag senast hörde ljudet av din sax. Hur länge har du smyglyssnat?”

”Smyglyssnat, herrn? Ber så mycket om ursäkt, men jag hänger inte riktigt med. Det finns inga fönstersmygar i Backänden, det är så sant som det är sagt.”

”Fåna dig inte! Vad hörde du och varför lyssnade du?” Gandalfs ögon blixtrade och hans borstiga ögonbryn stack rakt ut.

”Herr Frodo!” ropade Sam och skälvde i hela kroppen. ”Låt honom inte göra mej illa, herrn! Låt honom inte förvandla mej till nåt onaturligt! Min gamle far skulle ta det så hårt. Jag mente inget illa, herrn, på hedersord!”

”Han kommer inte att göra dig illa”, sade Frodo som knappt kunde hålla sig för skratt, även om han själv var bestört och ganska förbryllad. ”Han vet lika väl som jag att du inte menar något illa. Men ta dig nu samman och besvara hans frågor omedelbart!”

”Jo, herrn”, sade Sam och svävade lite på målet, ”jag hörde en massa som jag inte riktigt begrep, om en fiende och ringar och herr Bilbo, herrn, och om drakar och ett eldberg och ... och om alver, herrn. Jag lyssnade för jag kunde inte låta bli, om du förstår vad jag menar. Signe mej, herrn, men jag älskar verkligen såna berättelser. Och jag tror på dom också, sen får Tedd säga vad han vill. Alver, herrn! Dom skulle jag verkligen älska att få se. Kan jag inte få följa med och se alverna, herrn, när du far?”



Senast uppdaterad: 2015-01-06 04:45:24