Ring
Kamel
 
 

Principer för min översättning

Skiljetecken

Tolkien är en flitig användare av semikolon och kolon i sin text. Hur bör man förhålla sig till det i sin översättning?

Generellt sett är semikolon, och kanske även kolon, betydligt vanligare i engelsk litteratur än i svensk. Dessa tecken är dock även något av en stilmarkör: det finns många engelska författare som använder dem nästan lika sparsamt som i en genomsnittlig svensk text. Jag har en känsla av att en riklig förekomst av dessa tecken sammanfaller med ett även i övrigt bildat och lite formellt språk. Och det finns nog också en tidsaspekt, där de tycks vanligare i äldre texter än i moderna dito. (Som Obi-Wan Kenobi sade om semikolonet (eller var det ljussabeln): "an elegant weapon for a more civilized age".) Så vitt jag kan bedöma är dock Tolkien inte extrem på något sätt i sitt "koloniserande", jämfört med sin samtid och sina gelikar på bildningsskalan.

Ser man det från andra hållet så finns det också svenska författare (Frans G. Bengtsson är ett paradexempel) som använder de här tecknen lika mycket som vilken engelsman som helst. Men de tycks vara betydligt mer av undantag än sina engelska kollegor, så man kan nog inte luta sig mot dem i någon större utsträckning. Det är ett rent faktum att ett ymnigt strösslande av semikolon och kolon i en svensk text sticker ut mycket mer än i en engelsk.

Min slutsats av ovanstående är att det rimligaste förhållningssättet är att avsevärt tona ner åtminstone semikolonanvändandet, och möjligen också kolonanvändandet, i min översättning. Dock kommer jag att ha kvar en del av dem, som en stilmarkör för att ge läsaren en känsla för Tolkiens språk och sätt att bygga meningar. Men med svensk praxis i ryggen blir det knappast fler än högst ett par, tre semikolon per sida. Jag kommer också att för det mesta undvika att låta andra halvan av meningen efter semikolonet börja med en konjunktion, som till exempel "och","men" eller "för". Tolkien gör så i mycket hög grad, men det ser lite illa ut på svenska, även om det inte är "förbjudet". (Kan man börja meningar med "och" eller "men", och det kan man naturligtvis, så kan man också ha dem efter semikolon. Dock bör varken det ena eller det andra göras för ofta!)

Och hur har mina båda föregångare gjort, då? Ja, Ohlmarks har i princip konsekvent tagit bort både semikolon och kolon och istället oftast gjort ny mening, eller helt ändrat meningsbyggnaden för att uppnå en struktur som känns ledigare på svenska. Men det är ju också helt i linje med hans angreppssätt i övrigt, där han har förhållit sig väldigt fritt till originalet. Han tycks också ha strävat efter ett för sin samtid modernt språk, där han tydligen inte tyckte att dessa skiljetecken passade in.

Andersson däremot har nästan urskillningslöst behållit samtliga Tolkiens semikolon. Tyvärr var detta enligt mitt förmenande ett gigantiskt misstag, som har resulterat i att hans översättning trots andra förtjänster är snudd på oläslig. Engelsk semikolonpraxis passar helt enkelt inte in i en svensk text! Andersson har själv, när han har blivit tillfrågad om detta, hänvisat till Frans G. Bengtsson. Men dels utgör denne alltså snarare undantag än regel, och dels är semikolonen i Röde Orm inte utplacerade på engelskt vis utan enligt någon egenuppfunnen bengtssonsk praxis, som må vara oortodox men som i alla fall baseras på en känsla för varje menings inneboende rytm och går att läsa med flyt när man väl har vant sig. Så är inte fallet med Anderssons okänsliga, anglofila semikolon, vars närvaro dessutom ofta har inneburit att han behållit en rent engelsk meningsbyggnad. Det funkar inte, punkt!



Senast uppdaterad: 2015-02-11 03:59:18