Ring
Kamel
 
 

Något som Sagan om Ringen är väldigt rikt försedd med är minnesvärda formuleringar: korta stycken och fraser som slår an strängar i läsarens inre och förmedlar en stämning eller insikt på ett koncentrerat och slagkraftigt sätt. Ofta rör det sig om citat, där någon av bokens karaktärer säger något stämningsladdat eller förmedlar lite visdom i form av ett ordspråk eller en aforism. Men det kan också vara bokens berättarröst som plötsligt blir poetisk eller djupsinnig och presterar en prosa som verkligen berör. Eftersom det är Tolkien vi pratar om har många av bokens bästa formuleringar en dragning åt det episkt storslagna eller vackert högstämda, men ibland kan det istället handla om något jordnära eller humoristiskt.

Att översätta sådana här "bevingade ord" utan att tappa bort slagkraften är en svår konst. Precis som när det gäller översättningar av namn eller dikter är det ofta omöjligt att få med alla aspekter, utan man tvingas till ett val. Men det är ju också sådana bryderier som gör översättandet så intressant! Nedan har jag lagt upp ett subjektivt urval av "bevingade ord" ur min pågående översättning av Tolkiens ringsaga, med möjlighet att jämföra med originalet och Ohlmarks och Anderssons versioner. (Notera att om det rör sig om citat kan jag tänkas klippa bort inskjuten löptext, som till exempel "sade Gandalf", eftersom det är just själva citaten jag vill lyfta fram.) Mycket nöje!



Bevingade ord

[Sortera i bokens ordning]

(Klicka på citatet för att få upp komplett info)

Där han långsamt föll i sömn hade Pipping en underlig känsla: han och Gandalf satt som förstenade på en staty av en springande häst, medan världen rullade undan nedanför hans fötter med bruset av en mäktig vind. Bok III, kap 11
Märkliga krafter har våra fiender, och märkliga svagheter! Men det heter ju sedan gammalt: ond vilja gör ofta ondskan förfång. Bok III, kap 11
Min käre Pipping, ingen Took har någonsin slagit en Vinbock i frågvishet; men är det här verkligen rätta tillfället, jag bara undrar? Bok III, kap 11
Nej, den gäst som har lyckats fly från taket tänker sig för både en och två gånger innan han kommer tillbaka in genom dörren. Bok III, kap 10
Är vi då icke båda medlemmar av en hög och uråldrig orden, den främsta i Midgård? Vår vänskap skulle gynna oss båda i lika måtto. Mycket skulle vi ännu kunna åstadkomma tillsammans för att hela världens oreda. Bok III, kap 10
Vad är huset Eorl annat än en halmtäckt lada där stråtrövare super i stugröken medan deras snorungar rullar runt på golvet med hundarna? Bok III, kap 10
Envar har sin roll att spela. Tapperhet i vapen är din, och med den skördar du ärans lagrar. Dräp dem din herre ger fiendenamn och låt dig nöja därvid. Blanda dig icke i statsangelägenheter som övergår ditt förstånd. Bok III, kap 10
En gång var han lika stor som sitt rykte. Hans kunskap var djup, hans tanke var inträngande och hans händer förunderligt skickliga. Dessutom hade han makt över andras sinnen; de visa kunde han övertala och mindre folk kunde han sätta skräck i. Den makten har han tveklöst kvar. Bok III, kap 9
Den som inte kan kasta bort en klenod när nöden kräver är i bojor. Bok III, kap 9
Du trodde att jag satt kvar i Meduseld, böjd likt ett gammalt träd under vinterns snö. Så var fallet när du red ut i kriget. Men en västanvind har ruskat trädets grenar. Bok III, kap 7
Vad? I gåtor? Nej då! Jag talade nämligen högt för mig själv. En vana hos de gamla: de väljer att vända sig till den visaste av de närvarande. De långa förklaringar som de unga behöver är så utmattande. Bok III, kap 5
Saruman! Tala! Berätta var du har gömt våra vänner! Vad har du gjort med dem? Tala, annars skall jag ge dig en bula i hatten som till och med en trollkarl skulle finna det svårt att hantera! Bok III, kap 5
Få kan förutse vart deras väg skall leda dem förrän de har gått den till slutet. Bok III, kap 5
Hobblarna kikade fram ur skuggorna och spanade tillbaka nedför backen: små förstulna figurer som i halvdunklet minde om alvbarn i urtidens djup, som tittar fram ur Vilda skogen i förundran över sin allra första gryning. Bok III, kap 3
Smått folk borde inte lägga sej i saker som är för stora för dom. Bok III, kap 3
I Minas Tirith uthärdar de östanvinden, men de frågar den inte efter tidender. Bok III, kap 1
Nu pratade de inte längre om de små tilldragelserna i det fjärran Sysslet, och inte heller om de mörka skuggorna och farorna som omgav dem, utan om alla de vackra ting de hade sett tillsammans ute i världen: om alverna, om stjärnorna, om träden och om skimrande löv som sakta föll i skogarna om hösten. Bok II, kap 1
Det är farliga saker, Frodo, att gå ut genom dörren. Man kliver ut på vägen, och om man förlorar fotfästet vet man aldrig vart man kan ryckas hän. Bok I, kap 3
Ringen! Är det inte ett märkligt öde att vi skall utstå så mycket fruktan och tvivel över en så liten tingest? En så liten tingest! Bok II, kap 10
Prisad vare Galadriels båge och Legolas hand och öga! Det där var ett mästerskott i mörkret, min vän! Bok II, kap 9
Det finns äldre och vidrigare varelser än orker i världens avgrundsdjup. Bok II, kap 4
... och träden och gräset minns dem inte längre. Bara stenarnas veklagan kan jag höra: ur djupen de grävde oss, fagert de formade oss, högt de byggde oss, men de är borta. De är borta. De sökte sig till Hamnarna för länge sedan. Bok II, kap 3
För ett får framstår tveklöst andra får som olika. Eller för en fåraherde. Men de dödliga har aldrig varit föremål för våra studier. Vi har andra sysslor. Bok II, kap 1
Han är nog så klok när det gäller sådant som han känner till. Visserligen tänker han mindre än han pratar, och inte lika fort, men tids nog kan han se genom en tegelvägg (som det heter i Bri). Bok II, kap 1
Jag har lärt mig en hel del om Sam Gamgi på den här resan. Först var han en sammansvuren och nu är han en gycklare. Han kommer att sluta som trollkarl – eller krigare! Bok I, kap 12
Hon var den fagraste mö som någonsin funnits bland alla barn av denna världen. Likt stjärnorna ovan Nordanlandens dimmor var hennes skönhet, och över hennes anlete låg ett skimrande ljus. Bok I, kap 11
Det är inte vi utan våra efterkommande som kommer att skapa vår tids sägner. Den gröna jorden, säger du? Den är själv föremål för storslagna sägner, trots att du beträder den i dagens klara ljus! Bok III, kap 2
Det skulle krävas mer än några dagar eller veckor eller år av vandring i vildmarken för att se ut som Vidstige. Och ni skulle dö först, om ni inte är gjorda av hårdare virke än ni ser ut. Bok I, kap 10
Ingen tid att prata. Måste rusa. Det är ett hårt knog för bara två ben, men smalare tycks jag inte bli. Jag tittar förbi igen senare. Behöver ni något så ring i bordsklockan, så kommer Nobb. Och kommer han inte, ring igen och hojta! Bok I, kap 9
Ptro! Ptro! Håll an där! Hör nu här, små vänner, vart är ni på väg månntro, kommer här och ränner? Vad är fatt med er då? Vet ni vad jag heter? Jag är Tom Bombadill. Säg mig era sorger! Tom har ju bråttom nu. Akta mina rosor! Bok I, kap 6
När han tittade upp såg han framför sig ett högt vitt torn, som stod i ensamt majestät på en hög åsrygg. En stark åstundan kom över honom att klättra upp i det tornet och få se Havet. Han började kämpa sig uppför åsen mot tornet, men plötsligt kom ett ljussken över himlen och det mullrade av åska. Bok I, kap 5
Sanna mina ord, allt det här kommer av herr Bilbos underliga göranden. Han skaffade sina pengar på underliga vis i främmande land, sägs det. Kanske är det en och annan som vill veta vart allt guld och alla juveler har tagit vägen som han grävde ner i kullen vid Hobbeltuna, som jag hört talas om? Bok I, kap 4
Alvvän nämner jag dig, och må stjärnorna lysa på slutet av din väg! Sällan har vi tjusats så av främlingar, och det är ljuvt att få höra ord på fornspråket yppas av andra vandrare i världen. Bok I, kap 3
Dessa dagar tycks ödesbestämda att fyllas av under. Många har jag redan fått bevittna sedan jag lämnade mitt hus, och nu står här framför mina ögon ännu ett av sägnernas folk. För detta är väl halvlingarna, som vissa bland oss kallar holbytlan? Bok III, kap 8
Stor är min skuld till Éomer. Trofast hjärta kan ha trilsk tunga. Bok III, kap 6
Världen är förvisso full av faror, och den hyser många mörka platser; men ännu finns det mycket som är vackert, och fastän i alla länder kärleken nu är uppblandad med sorg så växer den sig måhända desto starkare just därför. Bok II, kap 6
Jag också, och det gör alla som finner sig leva i sådana tider. Men det tillkommer inte dem att avgöra. Allt vi har att avgöra är vad vi skall göra med den tid som är oss given. Bok I, kap 2
Men lyckligtvis har din Caradhras glömt att ni har människor med er. Och tappra människor dessutom, om jag får säga det själv – även om ringare män med spadar kanske kunde ha varit er till större nytta. Bok II, kap 3
Men man skall inte förakta de lärdomar som lever kvar från flydda tider, ty det händer sig ofta att gamla ammor i sina sagor bevarar minnen om ting som en gång var viktiga för de visa att känna till. Bok II, kap 8
Mörkt är Kheled-zârams vatten, kalla är Kibil-nâlas källor, och fagra var Khazad-dûms pelarsalar i äldre tiden, då höga kungar ännu höll stånd under berget. Bok II, kap 7
Det döljer sig ett frö av mod (ofta djupt inne, det medges) i bröstet på även den tjockaste och mest räddhågsna av hobblar, ett frö som bara väntar på någon yttersta fara för att börja spira. Bok I, kap 8
Han trodde att den Enda hade förgåtts, att alverna hade förstört den så som borde ha gjorts. Men han vet nu att den inte har förgåtts, att den är återfunnen. Så han söker den, söker den, och den upptar alla hans tankar. Den är hans stora hopp och vår stora fruktan. Bok I, kap 2
Kulle. Ja, så var det. Men det är ett hastigt ord för något som har stått här ända sedan den här delen av världen formades. Nåja, det må vara hänt. Låt oss lämna den och gå. Bok III, kap 4
Började nästan känna att du tyckte om Skogen! Utmärkt! Det var osedvanligt vänligt sagt av dig. Vänd er om och låt mig se er i ansiktet. Jag börjar nästan känna att jag tycker illa om er båda två, men nu skall vi inte förhasta oss. Vänd er om! Bok III, kap 4
Staven i en trollkarls hand kan vara mer än blott en krycka för ålderdomen. Likväl, i stunder av tvivel måste en man av värde lita till sin egen visdom. Jag tror att ni är vänner och hedervärda män utan ont uppsåt. Ni kan gå in. Bok III, kap 6
En konung måste få sin vilja fram i sin egen hall, vare det dårskap eller visdom. Bok III, kap 6
Ingen har någonsin fångat gamle Tom där han vandrar i skogen, vadar i vattnet, hoppar över backkrönen under ljus och skugga. Han har ingen fruktan. Tom Bombadill är herre. Bok I, kap 7
Alver och drakar! brukar jag säga till honom. Kålhuv'en och potatis är bättre för mej och dej. Gå inte och bli insyltad i finare folks affärer om du inte vill hamna i mer trassel än du tål, säger jag till honom. Och det kan jag för den delen säga till andra med. Bok I, kap 1
Jag är den Hemliga eldens tjänare, väpnad med Anors låga. Du kommer inte förbi. Den mörka elden gagnar dig inte, Udûns låga. Vänd åter till skuggan! Du kommer inte förbi. Bok II, kap 5
Det är det jobb en aldrig påbörjat som tar längst tid att få klart, som min gamle Guffar brukar säga. Bok II, kap 7
Men så förhåller det sig ofta med de gärningar som sätter världens hjul i rullning: små händer utför dem för att de måste, medan de mäktiga har blickarna åt annat håll. Bok II, kap 2
Detta är Sysselfolkets timme, när de står upp från sina fridfulla åkrar och sätter de mäktigas torn och planer i gungning. Vem av alla de Vise hade kunnat förutse det? Eller om de är visa, varför skulle de förvänta sig att veta det innan timmen är slagen? Bok II, kap 2

Antal rader: 52