Förord till Sagan om konungens återkomst:

Den gycklande förkunnarens hjälteepos

Med tredje och sista volymen i sin lika mäktiga som suggestiva och i sin historiskt science-fiction-betonade säregenhet hittills i det närmaste ouppnådda romantrilogi om Härskarringen har diktaren och lingvistprofessorn Tolkien äntligen gett oss de sista bitarna till det stora puzzel, som egentligen måste läggas helt färdigt, innan vi förstår enskildheterna. Visst är var och en av de tre böckerna kusligt spännande i och för sig och kan för den delen utan vidare läsas fristående – och med största behållning – men hela det dolda kosmiska maskineriet bakom alltsammans liksom författarens innersta strävan, helhetssyn och patos rent världsåskådningsmässigt, det fångar vi först här.

Det har varit en amusant och ställvis kusligt spännande äventyrshistoria, stegrad från kapitel till kapitel, från avsnitt till avsnitt, från bok till bok. Vi har rört oss i en värld, som aldrig har funnits eller kunnat finnas, men vi inte bara accepterar den utan vi börjar mot slutet faktiskt fråga oss, om det inte är någon verklighet bakom. Är han när allt kommer omkring ett slags Atlantis-svärmare? Är han anhängare av den med teosofien och det indoiranska forntidstänkandet i upanishadernas kalpas-kategorier och Zarathushtras återvändelselära besläktade kvasireligiösa åskådningen, att allt det vi kallar högkulturernas historia, alla dessa snart tiotusen år av mänsklig civilisations mutationsbetingade framåtskridande inte är annat än en droppe i ett väldigt hav. Att det ytterligare tiotusental av år bakåt i tiden funnits högkulturer i stil med vår egen, som vi bara inte känner till emedan de och deras bärare och monument förintats till sista resten, av naturkatastrofer och marina landförskjutningar. Det finns folk som på fullt allvar tror, att det för så där en tjugofem- till femtiotusen år sen fanns människoliknande varelser av yppersta skönhet, höghet och visdom, att de uppförde gyllene palatser på sjunkna kontinenter, att de kände konsten att flyga, var kusligt hemmastadda i sprängämneskemin och i alla tekniska och andra konster. Och att de i många hänseenden var oändligt mycket bättre än vi.

Hör Tolkien till dessa? Vi vet det inte. Han framträder i varje enskildhet som om han gjorde det. Han talar om »världens changing» i periodiska jättecykler och han slutar sin fabeltrilogi med den Fjärde tidsåldern, den första då människorna, inte andra och äldre antropoider, får den absoluta suprematin på jorden. Men ändå anar vi – och det antydes dessutom – att också denna age ligger långt före det våra arkeologiska och historiska källforskare kan gräva ner till som allra djupast. Det släkte, vår nuvarande mänsklighet med dess stolta kulturbyggnad troligen kommer från, är varken det lysande Gondor eller det tappra Rohan, varken det fredliga Fylke eller det återupplivade Arnor. Det är vildmännen, de primitiva nakna varelserna i Drúadans okända skogar, möjligen något uppblandade med troll, dvärgar och ondskefulla orcher.

I den sedliga världsordningens tjänst står principiellt fyra olika slags väsen: de eviga »änglamakterna» Valax (»Midgårds väktare»), de odödliga alverna, människorna, hoberna och de mycket långlivade dvärgarna. På sitt sätt hör också de trädvårdande enterna dit, från första början kanske rentav trollen med. Mot denna hierarki i alla dess otaliga förgreningar och dess kaleidoskopiskt mångskiftande historia står das radikal Böse, den kosmiska Satansmakten, som i Midgård har en grym urtidstjänare Morgoth, åt vilken Mörkrets furste i Andra och Tredje åldrarna, Sauron den store, i sin tur är tjänare. Även där finns alltså en mångförgrenad trappstegshierarki. Och även där finns det väsen som exakt svarar mot de fem–sex goda släktena. Till alverna åstadkommer Sauron – en verklig Demiurg i rent gnostisk mening – en vidrig motskapelse, orcherna. Det erinrar om medeltidens teologer, som kom med den vackra tanken att aporna var Satans motskapelse till hån mot människorna liksom islam var hån mot kristendomen. Valar-makterna motsvaras närmast av Sauron-Morgoth, liksom trollen infångas av det Onda och göres om till motskapelser mot enterna, bergsdrakarna till detsamma i förhållande till dvärgarna. Det är bara »de dödliga», människorna, som aldrig kan efterbildas, liksom inte de med dem besläktade hoberna. Men här lyckas den onde i stället få vissa grupper inom vartdera släktet att svika, avfalla och bli mörkrets tjänare. Bland människorna är »de svarta numenoriterna» som Sauron lyckats förföra när han i urtiden vistades i Númenor som fånge efter sitt första fall. Dessa hövdingar blir till de fem Ringvålnaderna under den djävulske Trollkarlskungens ledning. Och bland hobernas stamfäder, Stoorerna, lägger han på samma sätt beslag på Sméagol.

Först i den här boken får vi också fullt grepp kring »trollkarlen» Gandalfs dunkla gestalt, vi förstår varför ingen vet vem han är eller var han kommer från. Han är i själva verket en odödlig högalv av ädlaste och högsta rang, vilken från Odödlighetens land i väster (dit aldrig ett dödligt skepp kan nå, då det finns på en annan våglängd och aldrig kan ses av dödligas ögon) av den sedliga världsordningens okände herre jämte fyra andra liknande sänts tillbaka över havet för att rädda Midgård i Tredje Åldern. Rädda det från Sauron, som återkommit till makten och nu är ohyggligare än någonsin. Men Gandalf är inte den högste, det är Saruman den Vite och den Vise, odödlig högalv som han själv och preses i siarnas Vita Råd. Men Saruman sviker, och det som från första stund drar honom på fördärvets väg är hans brinnande längtan efter makt, efter Ringen.

När ringarna smiddes en gång i djupaste urtid skedde det första stora syndafallet, och det var inte först människorna utan alverna som föll. Urtidens stora alvsmeder, som ägde något av det eviga skapandets gåva, smidde dessa ringar som innebar makten över olika delar av världen, livet, tillvaron, sinnen och hjärtan. Sauron lyckades bedra de visa mästarna så att han själv fick vara med om ringsmidet, och när han ner i botten lärt hur det gick till, steg han ensam ner i helvetesvulkanen Onodruin och smidde en ring till, Härskarringen, som han förlänade makten över alla de övriga. Den som äger den har makten över världen med allt vad däri är. Men han förlorade på mirakulöst sätt Ringen så snart han smitt den, annars hade han aldrig kunnat störtas ens första gången.

Sedan han med otrolig möda förberett och inscenerat sin återkomst, går all hans strävan bara ut på att uppspåra Härskarringen. De flesta andra har han en efter en fått fatt i, men Kosmos' herre kan han aldrig bli, om han inte upptäcker och återtar DEN ENDA. Tolkiens romanserie handlar om denna rings sällsamma öden. Hur den av en tillfällighet (»det man i Midgård kallar tillfällighet», säger Gandalf) hittats i Anduins flod av Déagol. Hur den rövas från honom av hans bror Sméagol. Hur den fråntas Sméagol i en bergsgrotta av den vandrande hoben Bilbo. Hur Bilbo ger den åt sin systerson Frodo. Hur Gandalf upptäcker att Frodos ring är Härskarringen. Hur Elrond Mästaren, den störste bland de kvarlevande högalverna, samlar alla goda makter till rådsmöte i Vattnadal och det beslutas att »Ringens brödraskap» (fyra hober, två människor, en alv och en dvärg – och under Gandalfs ledning) skall dra rakt in i Saurons ohyggliga dödsrike Mordor och »döda» Ringen där, på det enda ställe den kan dö på: Onodruins eld där den en gång smitts.

De sagolika äventyren på denna otroliga och fantasifulla färd avhandlas genom alla de tre böckerna. Den sista börjar på gränsen in till Mordors land. Ringens krig har brutit ut. De största härar världen någonsin sett samlas i Mordor och kastas därifrån ut att erövra hela Midgård. Övermakten är totalt förkrossande. Hela den sedliga världsordningen vacklar. Gondors härskare bränner sig levande på bål i fullt utbrutet vansinne. Vita Rådets herre Saruman har tack vare sin ringhunger blivit Saurons kreatur. Nya levande och mekaniska vidunder till lands, till sjöss och i luften har skapats eller tagits i ondskans tjänst. Det definitiva slutet förefaller oundvikligt.

Men trofast pliktuppfyllelse över det möjligas gräns, kärlek mellan människofurste och alvflicka, under helvetets alla fasor bevarat fädernearv, bevarad visdom, trohet och godhet segrar. Och det är trots allt inte den himmelske siaren Gandalf, inte den ädle storkonungen Aragorn, inte Gondors härar, inte Rohans ridderskap, inte de dödsföraktande dvärgarna och de stora vitmagiska alverna med Elrond och Galadriel i spetsen som åstadkommer segern. Det är ett litet pysslingssläkte ingen känt till och en obetydlig liten krullhårshob uppifrån norr. Samt hans dräng Sam, prototypen för trotjänaren in i döden. Frodo Ringbäraren och Sam Gamgi trädgårdsdrängen är romanens hjältar, en meter långa, oansenliga, rädda och små, föraktade av alla utom av de ytterst få, som ser längre än de andra.

Men Frodo får betala fruktansvärt för sin seger. Han finner ingen lycka och ingen ro mer i världen, hans tre grymma sår för vidundrens knivar och spindelstick torterar honom i ett. Hans eget folk glömmer honom och har i alla tider senare frågat föga efter honom – fast han dyrkats i andra länder som tidsålderns störste son och hans bragds dag är årets stora helgdag i hela västerlandet och fast det är med den bragden som Fjärde Ålderns kronologi börjar. Slutet är kanske det mänskligt mest storartade Tolkien någonsin skrivit. I kapitlet om den sista ritten når han äntligen det mästerskap som aldrig skall dö.

Det finns inte många verk i litteraturen som i thrillerstämning kan jämföras med trilogin om den stora Ringen och striden mellan gott och ont. Och mest spännande av de tre böckerna är utan jämförelse denna sista, dessutom ojämförligt mest storslagen.

Åke Ohlmarks