Förord till Sagan om de två tornen:

I dödsskuggan under de Tolkienska världstornen

Den lärde och originelle oxfordprofessorn John Tolkiens skönlitterära författarskap mognade sent, egentligen först mellan de femtio och sextio – och tryckläggningen av den stora romantrilogi som blev hans livsverk var färdig först när han närmade sig pensionsåldern. Det kan ha både sina för- och sina nackdelar. Ifall man som Tolkien på något (närmast rent magiskt) sätt genom hela livet förstått att bevara pojkårens frodiga rövarromanfantasi och de yngre mannaårens sprudlande friska idealitet, praktfulla gestaltningskraft och blommande poetiska konkretionsgrodd blir den sena lövsprickningen uteslutande till fördel. Allt kommer då att lagras som fin gammal bourgogne med en bouquet av syntesens säkra kringsyn och en fyllig årgångsmättnad av djupnat avklarnad vishet. Succén har också blivit fullständig. Tolkiens »The Lord of the Rings» har blivit en av de stora händelserna i femtiotalets engelskspråkiga litterära värld. Det påstås från initierat håll, att man på olika ställen i England (och Amerika) bildat hoberklubbar och ringklubbar där medlemmarna har namn efter den stora romantrilogins odödliga små eller stora hjältegestalter, där de äter alvbröd, dricker entvatten, lyser sig med stjärnglasflaskor och röker Långbottenblad – för att inte tala om ritualmåltider på stuvad vildkanin från Ithilien med aromatiska backörter till.

»Sagan om de två tornen» är å ena sidan en direkt fortsättning på den tvärt avklippta handlingen i »Sagan om Ringen» – å den andra en bok, som kan läsas fullt fristående och är precis lika kuslig och lika spännande, lika bisarr, lika zigenarlivsidyllisk och på sitt sätt lika helgjuten, tagen alldeles för sig. Med de två tornen har Tolkien menat mörkrets vasallfäste Isengård – samt det marmorskimrande Minas Tirith, den urgamla, sägenkringsusade kulturvärldens sista vacklande fäste. Det är spänningen mellan den svarta staden och den vita staden, den onda och den goda makten, som skälver och kvider i outhärdlig intensitet genom hela framställningen. Men strängt taget vimlar det av torn överallt. Här har vi Hornborgens torn i Helms klyfta i Västfold, riddarmarksriket Rohans utpost mot norr. Här stiftar vi bekantskap med det ohyggliga Minas Morgul, vålnadernas döda spöktorn i dalmynningen upp till ondskans land. Här passerar vi in under det Röda ögats väktartorn Cirith Ungol vid trappstegspasset in i Satans Mordor. Här skymtar mörkrets furste Saurons eget ohyggliga residens i Svarta tornet Barad-dûr. Så nog finns det torn att välja på alltid. Men när diktaren kallat sin bok för sagan om de två och inte de sju tornen, är det den dualistiska spänningen i världsbilden han framför allt vill betona.

Givetvis är det en hel del som förutsättes som bekant, när man frejdigt slår upp volymen och börjar fördjupa sig i de hisnande äventyren. Också en del som inte står att läsa i Tolkiens egen, ytterst kortfattade »synopsis» över »vad tidigare hänt». Men på samma gång får man här klarhet i en hel del man förut inte nått riktigt få grepp om, och hela totalbilden fördjupas i perspektivet efterhand som de fiktiva världshändelsernas lavin råkar i allt kraftigare rullning och det ofrånkomligt drar hop sig till den grandiosa slutkatastrofen. Den sedliga världsordningens representanter och högsta direktion utgöres av de stora vita trollkarlarnas råd. En av de främsta ledarna här var Saruman den vite, men han avföll till ondskan, gagnade den magiska makten i egoistiskt syfte och etablerade ett slags skräckvälde i miniatyr i sin cirkelmuromgärdade klippstad Isengård med dess ointagliga svarta borgkärna Orthanc. Den som däremot inte sviker, men i stället tillväxer alltmer i vit visdom och makt och till sist blir Rådets nye ledare, är Gandalf grå. Han spelade en huvudroll redan i »Sagan om ringen» – och här, ja, egentligen är det ju synd att gå händelserna i förväg. När det nya dramat rinner upp tror alla, läsaren likaväl som samtliga medagerande, att han är död, stupad på sin post mot en av mörkrets brinnande slemdrakar nere i Morias underjordiska gruvschakt. Och det kan vi ju också anta så länge ...

Till de väsen, som i den första boken bara skymtade lätt förbi, hörde människorna och de djävulska orcherna, ondskans motskapelse i imitation av de goda alverna. Allt hos orcherna är vidrigt: deras hesa gutturala eller väsande tungomål, deras aplika armar och grinande huvuden, deras grymhet och skrattande sadism, deras mani på skändande och vandaldåd, deras råa skratt och eder och tjut och skrän, deras trolöshet och trälasinne. Människorna däremot är det godas företrädare – alla utom de förblindade forntidshjältarna av Númenor som i sitt begär efter djupaste ockulta och magiska vishet gick i mörkrets tjänst, insnarades och blev till vålnader och nazgûls på blixtsnabba vinghästar. Två av människornas gamla riken får vi stifta närmare bekantskap med. Det ena är Gondor, kärnriket i Númenors forntidsvälde, med dess sagoskatt och skattkammarklenoder, dess åldriga dokument, dess lysande krigare, ståthållare, furstar och hjältar. Det andra är det nordiska ryttarfolkets rike Rohan eller Riddersmark. Gondor är närmast något i stil med pyramidernas och Memnonstodernas Egypten eller stenbelätesalléernas och tempeltornens Babylon. Tänk bara på den demolerade kolossalstenstoden av den sittande härskaren med friserat skägg och hår! Och det marmorvita Minas Tirith har inte så lite tycke av Pharos i Alexandria, ett av den antika världens underverk. I Rohan åter talas bara angelsaxiska eller något som oerhört mycket påminner om detta germanska tungomål. Alla namn är nordiska, kungahallen är Beowulfsagans Heorot fast med tak av äkta guld. Och var skall den utpräglade häst- och ryttarkulturen finnas, om inte hos Eorl den unges ättmän från Norden – samma folk som i verkligheten härledde sin invasion till de Brittiska öarna från hjältebrödraparet Hengist och Horsa, två ord som bägge betyder »häst»?

Fast det finns otäcka människor också. Det finns »vildmännen» från skogarna i fjärran östern eller urskogsutkanterna av själva Rohan-Västfold. Det finns också de svarthyade »sydröningarna» med krullhår, öronringar och halskragar av guld och jättestora krigselefanter, närmast av hypermammutklassen. Och så har vi de djävulska bastarderna mellan människor och orcher, Vita Handens stridbara Uruk-hai, jätteorcherna av förrädaren Sarumans privata nidingsavel.

De tre småväxta goda släktena hober, alver och dvärgar uttömdes ganska ordentligt i »Ringen» – särskilt hoberna-halvlingarna i Fylke med deras jordkulor och bara små fötter och de stjärnsjungande, väna alverna i Lothlórien. Här får vi nu ett helt nytt släkte av väsen till, fast de just inte är så småväxta av sig. De kallas enter och är ett slags trädmänniskor, ett mellanting mellan heraldikens sköldhållande »vildmän» i lövruskor och grönt hår – och t. ex. John Bauers eller Einar Norelius' levande folksagoträdgubbar med grenarmar, kvistnäsor och barksprickor till ögon. Skildringen av enternas liv och leverne, deras närmast om eskimåiskan påminnande långstaviga agglutinationsspråk, deras bostäder och deras slutliga uppvaknande och stolta trumslagarmarsch mot Isengård är utförd med det geniala bisarreriets hela inlevelse och hör till miljöteckningens pärlor.

Så har vi förstås alla djuren, som i den här boken spelar en ytterst framträdande roll. Där flyger Irans fabelörn Gwaihir, vindarnas herre. Där ilar nazgûlernas svarta pegaser snabbt som jetplan genom rymden. Där störtar balrogdraken rykande och puttrande nerför glaciärstupen på världens högsta bergstinne. Där ruvar den gigantiska, uråldriga mördarspindeln Honmonstret (Shelob) i sin stinkande håla uppe vid pasströskeln in till ondskans rike. Där gnäggar och ilar, stegrar sig och kråmar sig Rohans alla ädla och otroligt kloka hästar – Skuggfaxe, Snömanke, Eldfote och Hasufell, många döpta i analogi med de fornisländska hästthulorna. Som direkt klippt ur Hávamáls eller Voluspás eller kanske ännu hellre Grímnismáls namnramsor verkar också enternas stavrimmade encyklopediska visdom om jordens varelser.

Och bakom det hela tornar sig den kolsvarta gigantskuggan av Mörkrets ohygglige herre, ondskans eviga princip, den store nattsvarte trollkarlsfursten och skräckkejsaren Sauron av Mordor, vars namn i allmänhet ingen nämna vågar. Till storms mot honom och hans djävulshierarki går alldeles ensam den obetydlige lille hoberpysslingen och villaägaren från Hobsala i Fylke, Mr Frodo Drogosson Bagger, av Rådet utsedd till bärare av Ringarnas Ring, den onda världsmaktens symbol och underpant. Hans stora uppdrag är att ta sig in i det onda landet, Namnlöshetens och fasans svarta rike Mordor, vars alla vägar bevakas av sataniska vidundershärar, levande torn med rullande huvuden, människoätarmonstra och mekanisk-kemiska djävulstyg med röda avgrundseldar och gud vet inte allt. I Mordor, inne i Fiendens eget land och tätt invid hans fäste, ligger nämligen Domedagens eldberg, där Ringarnas Ring måste kastas i Domedagsklyftans vitglödande lava – absolut enda sättet den kan förstöras på. Och förstöras måste den, om världen skall få fred och det goda avgå med segern. I självklart enkel pliktuppfyllelse utan alla åthävor fullföljer Frodo och hans in i döden trofaste trädgårdsmästare och lakej Sam Gamgi sin fullständigt övermänskliga uppgift – men när boken slutar är de bägge fångar hos den ondes vaktmanskap i väktartornet vid Cirith Ungols pass. De har sett ner i Mörkrets land men inte nått över gränsen än. Skall de någonsin göra det?

Ja, så har vi förstås den vämjeliga Gollum eller Sméagol, från början ett urtida mellanting mellan människa, alv och hob, kanske snarast en svartalv. Genom ödets skenbara nyck blir han Ringens ägare, och den eviga åtrån efter skatten, som gamle Bilbo i Fylke, Frodos adoptivfar, lyckades frånta honom, har förvandlat honom till rent djur, en hybrid mellan apa, spindel och groda – lömsk, vederstygglig, ömkligt föraktlig i sitt lismande och väsande kryperi.

Detta är alltså förutsättningarna, scenmiljöerna och dramatis personae. Och så kan ridån gå i höjden.

Åke Ohlmarks