När skall man använda stor bokstav på ett namn eller begrepp, och när skall man det inte?

Det här med versaler har för mig faktiskt varit en av de knivigaste frågorna under hela översättningen. Det verkar inte gå att sätta upp en generell regel, utan jag har blivit tvungen att ta ställning specifikt för varje enskilt fall. Men några grunder finns det i alla fall att utgå ifrån:

• Versaler är klart vanligare i engelskan än i svenskan, till exempel i sådant som nationaliteter, månadsnamn etc.
• Tolkien har lite fler versaler i sin ringsaga än vad som verkar vara brukligt i engelsk skönlitteratur. Ibland är de dessutom betydelsebärande, genom att de markerar en specifik snarare än allmän betydelse av ordet.
• Tolkien är väldigt inkonsekvent i sitt versalbruk – han tycks inte ha haft några fasta regler utan har gått mer på känsla.

Dessa faktorer sammantagna har lett mig till följande grundprincip för hur jag använder versaler i min översättning:

Jag skall använda fler versaler än vad som är brukligt i genomsnittlig svensk skönlitteratur, men klart färre än vad Tolkien gör. Dessbättre gör det inget om jag är lite inkonsekvent i bruket, för det är Tolkien också.

Bara att komma fram till den här grundprincipen har tagit mig orimligt lång tid! Men sedan skall man ju också försöka tillämpa den. Men någon allmängiltig beskrivning av hur jag tillämpar den klarar jag inte av att formulera. Det bästa jag kan åstadkomma är att ge några konkreta exempel på hur jag har valt i olika situationer och varför.

• Tolkien använder sig flitigt av kortformer av namn han tidigare har etablerat: som till exempel bara the Fire för the Fire of Doom, eller bara The River som kortform för den flod som just då är aktuell, till exempel the Brandywine eller the Great River (alltså Anduin), eller the Forest som kortform för the Old Forest. Jag tar generellt efter och skriver t ex Älven och Skogen.
• Tolkien skriver generellt väderstreck med versal. Jag gör oftast inte det. Undantaget är när väderstrecket används som namn på en region. Då får det bli "Norden", "Västern" osv.
• När Tolkien skriver the Road med versal syftar det vanligen på en lite större väg – ibland tidigare eller senare namngiven, som t ex the East Road, ibland inte. Här sätter jag ingen versal, men översätter i gengäld ofta till "landsvägen" för att markera att det är en större transportled som avses. Detta kan kanske ses som lite inkonsekvent, jämfört med att jag t ex skriver "Älven" om tidigare namngivna vattendrag. Men att vara lite inkonsekvent, precis som professorn själv, är ju ett av våra mål med versalhanteringen!
• Gollum säger oftast "my precious". Men ibland, när han snarare syftar på Ringen än att bara tala med sig själv, säger han "my Precious". Jag har förstås tagit efter.
• Jag skriver "de svarta ryttarna" med gemener, trots att Tolkien kör med the Black Riders. Här var jag länge osäker, men det blev helt enkelt inte bra att köra med versal rakt över, t ex på varianter som another Black Rider eller I am not a Black Rider, Sam. Och att ha versal ibland och ibland inte fungerade inte heller. Så till slut fick det bli gemener rakt över.
• Kanske något ologiskt skriver jag däremot "de Nio" om ryttarna när de kallas vid det namnet, och även "de Nio", "de Sju" och så vidare om ringarna. Här rör det sig alltid om en fix grupp, man nämner alltid alla på en gång, vilket gör versalen enklare att behålla.
• Vissa stående titlar, som t ex the Lady of the Wood, får versal även på svenska, för att ge dem lite större högtidlighet: "Skogens fru". Andra, mer generella titlar som the King of Rohan eller the Lady Éowyn får däremot gemener. Dock skriver jag ibland (men inte alltid) "konung" istället för "kung" de gånger Tolkien skrivit King med stort K (för det gör han heller inte alltid). Sålunda "konung Théoden" och "jungfru Éowyn".
• I efterställda tillnamn, som Elendil the Tall eller Radagast the Bird-tamer, skriver jag med gemen: "Elendil den höge", "Radagast fågeltämjaren". Dock gör jag vissa undantag, t ex "Gandalf Grå" och "Radagast Brune". Min tanke är att just dessa epitet har använts så flitigt att artikeln har fallit bort och epitetet istället blivit en del av namnet.
• När Tolkien nämner havet kallar han det, väldigt inkonsekvent och utan någon synbar anledning, ofta the Sea, men nästan lika ofta the sea. Jag har mycket färre havsversaler än han, men jag skriver ändå "Havet" med stort H några gånger, företrädesvis när jag upplever att det syftar på Havet som något närmast mytologiskt begrepp, eller nästan som ett levande väsen i sig. Jämför med "Ringen".
• Och på tal om sagda ring: Här upplever jag att Tolkien är konsekvent, och jag har tagit efter. Ringen skrivs med gemen fram till andra kapitlet, där Frodo och vi får veta vad för ring det faktiskt rör sig om. Därefter blir den en karaktär i egen rätt och skrivs med versal.

Jag skulle förstås kunna fortsätta i det oändliga med fler exempel. Men jag tror andemeningen framgår. Jag har strävat efter att vara inkonsekvent i mitt versalbruk, och jag vill hävda att jag har lyckats!