Den vite ryttaren
Den gamle mannen var alltför kvick för honom. Han störtade upp och tog ett språng upp på ett stort klippblock. Där stod han, med ens högrest och rak, och tornade upp sig ovanför dem. Hans huva och de grå paltorna hade kastats åt sidan. Den vita klädnaden glänste. Han lyfte sin stav, och Gimlis yxa flög ur hans grepp och föll klingande till marken. Aragorns svärd, som han höll stelt i sin orörliga hand, flammade till som av plötslig eld. Legolas gav till ett mäktigt skri och sköt en pil högt upp i luften: den försvann i ett ljungande eldsken.
”Mithrandir!” ropade han. ”Mithrandir!”
”Väl mött, säger jag dig igen, Legolas!” sade den gamle.
De stirrade alla på honom. Hans hår var vitt som snö i solskenet och skruden glimmande vit; ögonen under de kraftiga brynen var klara, genomträngande som solens strålar; makt var i hans hand. Slitna mellan förundran, glädje och fruktan stod de där och fann inga ord.
Till sist vaknade Aragorn till liv. ”Gandalf!” sade han. ”Bortom allt hopp kommer du tillbaka till oss i vår nöd! Vad låg det för slöja över min syn? Gandalf!” Gimli sade ingenting men sjönk ned på knä med handen över ögonen.
”Gandalf”, upprepade den gamle, som om han ur gamla minnens djup hämtade fram ett ord som länge legat oanvänt. ”Ja, så var namnet. Jag var Gandalf.”
Han klev ned från klippblocket, plockade upp den grå manteln och svepte den om sig: det var som om solen hade lyst men nu hade gått i moln igen. ”Ja, ni kan fortfarande kalla mig Gandalf”, sade han, och rösten var deras gamla väns och vägvisares röst. ”Upp med dig, min gode Gimli! Ingen skugga över dig, och ingen skada på mig. Faktiskt, mina vänner, har ingen av er något vapen som skulle kunna såra mig. Var glada! Vi möts igen, nu när tidvattnet vänder. Den stora stormen nalkas, men tidvattnet har vänt.”
Den stegrande kamelen
The White Rider
The old man was too quick for him. He sprang to his feet and leaped to the top of a large rock. There he stood, grown suddenly tall, towering above them. His hood and his grey rags were flung away. His white garments shone. He lifted up his staff, and Gimli's axe leaped from his grasp and fell ringing on the ground. The sword of Aragorn, stiff in his motionless hand, blazed with a sudden fire. Legolas gave a great shout and shot an arrow high into the air: it vanished in a flash of flame.
'Mithrandir!' he cried. 'Mithrandir!'
'Well met, I say to you again, Legolas!' said the old man.
They all gazed at him. His hair was white as snow in the sunshine; and gleaming white was his robe; the eyes under his deep brows were bright, piercing as the rays of the sun; power was in his hand. Between wonder, joy, and fear they stood and found no words to say.
At last Aragorn stirred. 'Gandalf!' he said. 'Beyond all hope you return to us in our need! What veil was over my sight? Gandalf!' Gimli said nothing, hut sank to his knees, shading his eyes.
'Gandalf,' the old man repeated, as if recalling from old memory a long disused word. 'Yes, that was the name. I was Gandalf.'
He stepped down from the rock, and picking up his grey cloak wrapped it about him: it seemed as if the sun had been shining, but now was hid in cloud again. 'Yes, you may still call me Gandalf,' he said, and the voice was the voice of their old friend and guide. 'Get up, my good Gimli! No blame to you, and no harm done to me. Indeed my friends, none of you have any weapon that could hurt me. Be merry! We meet again. At the turn of the tide. The great storm is coming, but the tide has turned.'
J. R. R. Tolkien
Den vite ryttaren
Den gamle var dem alltför snabb. Han var på fötter som blixten och sprang upp på toppen av ett stort klippblock. Där stod han och tycktes plötsligt ha vuxit, skyhög tornade sig hans gestalt över dem. Hans hätta och grå lumpor var kastade åt sidan och hans snövita dräkt glänste. Han lyfte sin stav, och Gimlis yxa gled ur greppet och föll klingande ner på klippavsatsgolvet. Aragorns svärd, stelt i hans orörliga hand, blixtrade till som av plötslig eld. Legolas gav till ett högt rop och sköt sin pil rakt upp i luften – den försvann likt ett brinnande stjärnskott.
– Mithrandir! skrek han till. Mithrandir!
– Väl mött, det säger jag dig än en gång, Legolas, sade den gamle.
Alla stirrade de på honom. Hans hår var vitt som snö i solskenet och skimrande vit var hans klädnad. Ögonen under de djupa brynen var klara, genomträngande som solstrålar. Slitna mellan förundran, glädje och fruktan stod de där och hittade inga ord att säga.
Till sist rörde Aragorn på sig. – Gandalf! sade han. Bortom allt hopp kommer du tillbaka till oss i vår nöd! Vad låg det för slöja över mina ögon? Gandalf! Gimli sade ingenting men sjönk ner på knä med handen över sina ögon.
– Gandalf! upprepade den gamle, som om han ur åldriga minnens skrymslen återkallat ett sen länge bortglömt ord. Ja, så hette jag. Jag var Gandalf en gång.
Han steg ner från klippan, tog upp sin grå mantel och svepte den kring sig igen. Det tycktes som om solen lyst, men nu var den i moln igen. – Ja, ni kan ännu få kalla mig Gandalf, sade han, och hans röst var rösten av deras gamle vän och ledare. Stig upp, min käre Gimli! Ingen skam för dig och skada skedd med mig. Faktiskt, mina vänner, ingen av er har vapen som kan såra mig. Var glada nu, vi ses ju igen – vid tidvattnens vändning. Den stora stormen förestår än, men skeendena har vänt sig.
Åke Ohlmarks
Den vite ryttaren
Gubben var för snabb för honom. Han reste sig och for upp på ett stort klippblock. Där stod han och tornade upp sig högt ovanför dem. Huvan och den grå lumpen hade kastats åt sidan. De vita kläderna lyste. Han lyfte sin stav, och Gimlis yxa for ur händerna och föll med en skräll i marken. Aragorns svärd, orörligt i hans hand, flammade till. Legolas gav till ett högt skri och sköt en pil upp i luften: den försvann i ett eldsken.
»Mithrandir!« ropade han. »Mithrandir!«
»Väl mött, säger jag dig igen, Legolas!« sade gubben.
De stirrade på honom. Håret var vitt som snö i solskenet; och skimrande vit var skruden; ögonen under den breda pannan lyste klara, och blicken var lika genomträngande som solens strålar; i hans händer fanns kraft. Slitna mellan förundran, glädje och skräck stod de och kunde inte finna några ord.
Till sist kom Aragorn till liv. »Gandalf!« sade han. »När allt hopp lämnat oss kommer du tillbaka till oss i vår nöd! Vad för slöja låg över mina ögon? Gandalf!« Gimli sade inget utan sjönk ner på knä och skuggade ögonen med handen.
»Gandalf«, upprepade den gamle, som om han erinrade sig ett gammalt ord han inte använt på länge. »Ja, så löd namnet. Jag var Gandalf.«
Han klev ner från klippblocket, plockade upp den grå manteln och svepte den om sig: det var som om solen hade lyst men nu gått in bakom ett moln. »Ja, ni kan fortsätta att kalla mig Gandalf«, sade han, och rösten tillhörde deras gamle vän och vägvisare. »Res dig, min gode Gimli! Ingen skugga över dig, och ingen skada på mig. Ingen av er förfogar över något vapen som kan såra mig. Gläd er! Nu träffas vi igen. Tidvattnet vänder. Ett stort oväder nalkas, men tidvattnet har vänt.«
Erik Andersson
