På hemväg
”Långt uppe vid Dödmansvallen?” sade Smörblomma och såg ännu mer skeptisk ut. ”Det spökar i dom trakterna, sägs det. Ingen annan än rövare skulle ge sej dit.”
”Utbygdsjägarna går dit”, sade Gandalf. ”Dödmansvallen, säger du. Så har det kallats i många långa år; men dess rätta namn, Malteman, är Fornost Erain, kungarnas Norborg. Och kungen kommer att komma dit igen en dag, och då lär det bli en del fint folk som rider förbi här.”
”Nåja, det låter ju ändå mer hoppfullt, får jag säga”, sade Smörblomma. ”Och bra för affärerna blir det säkert också. Bara han låter Bri vara i fred.”
”Det gör han”, sade Gandalf. ”Han känner Bri och älskar det.”
”Va, gör han?” sade Smörblomma och såg förbryllad ut. ”Jag förstår då inte hur han kan göra det, där han sitter på sin höga tron i sitt stora slott hundra mil härifrån. Och dricker vin ur en gyllne bägare, skulle inte förvåna mej. Vad bryr sej väl han om Ponnyn eller ett krus öl? Inte för att mitt öl inte är gott, Gandalf. Ovanligt gott har det varit ända sen du kom förbi förra hösten och läste ett gott ord över det. Och det har verkligen varit en tröst i bedrövelsen, får jag säga.”
”Ah!” sade Sam. ”Men han säger att ditt öl alltid är gott.”
”Säger han det?”
”Så klart han gör. Han är ju Vidstige. Utbygdsjägarnas hövding. Har du inte fått in det i skallen än?”
Det gick in till sist, och Smörblommas minspel var en studie i förundran. Ögonen i hans breda ansikte blev runda, munnen föll upp på vid gavel och han flämtade. ”Vidstige!” utbrast han när han hämtat andan. ”Den – med krona och gyllne bägare och allt! Vart är världen på väg?”
”Mot bättre tider”, svarade Gandalf, ”åtminstone för Bri.”
”Det får vi verkligen hoppas”, sade Smörblomma. ”Ja, det här har varit den trevligaste pratstund jag haft på år och måndagar. Och jag ska inte neka till att jag kommer att sova bättre inatt, och lättare om hjärtat. Ni har gett mej en hel massa att tänka på, men det får anstå till imorgon. Nu går jag till sängs, och ni blir säkert glada att komma i säng ni med.”
Den stegrande kamelen
Homeward Bound
'Up away by Deadmen's Dike?' said Butterbur, looking even more dubious. 'That's haunted land, they say. None but a robber would go there.'
'The Rangers go there,' said Gandalf. 'Deadmen's Dike, you say. So it has been called for long years; but its right name, Barliman, is Fornost Erain, Norbury of the Kings. And the King will come there again one day; and then you'll have some fair folk riding through.'
'Well, that sounds more hopeful, I'll allow,' said Butterbur. 'And it will be good for business, no doubt. So long as he lets Bree alone.'
'He will,' said Gandalf. 'He knows it and loves it.'
'Does he now?' said Butterbur looking puzzled. 'Though I'm sure I don't know why he should, sitting in his big chair up in his great castle, hundreds of miles away. And drinking wine out of a golden cup, I shouldn't wonder. What's The Pony to him, or mugs o' beer? Not but what my beer's good, Gandalf. It's been uncommon good, since you came in the autumn of last year and put a good word on it. And that's been a comfort in trouble, I will say.'
'Ah!' said Sam. 'But he says your beer is always good.'
'He says?'
'Of course he does. He's Strider. The chief of the Rangers. Haven't you got that into your head yet?'
It went in at last, and Butterbur's face was a study in wonder. The eyes in his broad face grew round, and his mouth opened wide, and he gasped. 'Strider!' he exclaimed when he got back his breath. 'Him with a crown and all and a golden cup! Well, what are we coming to?'
'Better times, for Bree at any rate,' said Gandalf.
'I hope so, I'm sure,' said Butterbur. 'Well, this has been the nicest chat I've had in a month of Mondays. And I'll not deny that I'll sleep easier tonight and with a lighter heart. You've given me a powerful lot to think over, but I'll put that off until tomorrow. I'm for bed, and I've no doubt you'll be glad of your beds too.'
J. R. R. Tolkien
På hemfärd
— Uppe kring Dödmansgastarnas Dike? sade Smörblomma och såg ännu mer tveksam ut. Det är länder där det spökar, sägs det. Det är inte annat än rövare och illgärningsmän som bor där.
— Utbygdsjägarna rider där, sade Gandalf. Dödmansgastarnas Dike, säger du. Ja, så har det kallats nu i många långa år, men dess rätta namn, Barliman, det är Fornost Erain, de gamla kungarnas Norborg. Och kungen själv kommer att komma dit en dag, och då får du nog en del nobelt folk som rider i den bygden!
— Nåja, det låter ju mera hoppfullt, det medger jag, sade Smörblomma. Och det kommer utan tvivel att bli till fördel för affärerna. Så länge han bara låter Bri vara ifred.
— Det kommer han att göra, sade Gandalf. Han känner Bri och älskar det.
— Gör han? sade Smörblomma och såg förbryllad ut. Fast jag kan då rakt inte begripa hur han kan det där han sitter på sin höga tron i sitt stora slott hundra mil härifrån. Och dricker vin ur guldbägare, skulle jag gissa. Vad kan Ponnyn och en mugg öl vara för en sådan herre? Inte för att inte mitt öl är bra, Gandalf. Det är till och med alldeles ovanligt hyggligt sen ni var här i fjol höstas och la ett gott ord till vörten. Och det har varit en tröst i allt bekymret, kan jag väl säga.
— Å, sade Sam. Fast han säger att ert öl alltid har varit bra.
— Han säger?
— Ja, det är just vad han gör. Kungen är ju Vidstige, vetja, utbygdsjägarnas hövding. Har ni inte fått in det i er skalle än?
Det gick faktiskt in till sist, och Smörblommas ansikte var en studie i oförtäckt förvåning. Ögonen i det breda snytet blev alldeles runda, munnen stod vidöppen och han bara flämtade. — Vidstige! skrek han när han fick tillbaka andan. Den — med krona och guldpokal och alltsammans! Vad är det vi kommer till?
— Bättre tider, sade Gandalf. I varje fall för Bri.
— Jag hoppas det, sade Smörblomma. Jag betvivlar det inte. Ja, det här har då faktiskt varit den roligaste pratstund jag haft på en hel månad av måndagar. Och jag skall inte neka till att jag i natt kommer att sova bättre och med lättare hjärta. Ni har gett mig en hel del att tänka på, men jag väntar att fundera tills i morgon. Jag måste krypa till kojs nu och jag tvivlar inte på att ni också är glada för sängen.
Åke Ohlmarks
På hemväg
»Uppe vid Dödingsvallen?« sade Smörblom och såg ännu mer skeptisk ut. »Det är en hemsökt plats, sägs det. Det är bara rövare som håller till där.«
»Utbygdsjägarna går dit«, sade Gandalf. »Dödingsvallen, säger du. Så har den kallats i många år; men det rätta namnet, Malte, är Fornost Erain, Konungarnas Norborg. Och konungen skall komma dit igen en vacker dag, och då lär det komma en del fint folk ridande här förbi.«
»Ja, det låter ju mer hoppfullt«, sade Smörblom. »Och det gynnar säkert affärerna. Så länge han lämnar Bri i fred.«
»Det gör han«, sade Gandalf. »Han känner till Bri, han älskar Bri.«
»Gör han det?« sade Smörblom och såg förbryllad ut. »Inte för att jag kan begripa hur det har gått till: han sitter ju på sin stora tron i sitt väldiga slott, hundratals mil härifrån. Och dricker vin ur en gyllene bägare, kan jag tänka mig. Vad bryr han sig om Ponnyn eller ett stop öl? Inte för att mitt öl inte skulle vara gott, Gandalf. Det har varit ovanligt gott sedan du kom på hösten förra året och läste något över det. Och jag får säga att det har varit en tröst i bedrövelsen.«
»Jaha!« sade Sam. »Men han säger att ditt öl alltid är gott.«
»Säger han det?«
»Javisst! Det är Vidstige. Utbygdsjägarnas ledare. Har du inte fått in det i din trånga skalle än?«
Till slut fick Smörblom det, och han blev förstummad av förundran. Ögonen växte sig stora och runda i det breda ansiktet, munnen gapade och han kippade efter andan. »Vidstige!« utbrast han när han återfick målföret igen. »Är det han som sitter där med krona och gyllene bägare! Store tid, vart är världen på väg?«
»Mot bättre tider, åtminstone för Bri«, sade Gandalf.
»Det hoppas jag verkligen«, sade Smörblom. »Ja, det här har varit den trevligaste pratstund jag haft på mången god dag. Och jag skall inte förneka att jag kommer att sova bättre i natt och med lättare hjärta. Ni har givit mig en väldig massa att tänka på, men det får vara till i morgon. Nu tänker jag slå hornen i backen, och ni vill säkert också gärna gå till sängs.«
Erik Andersson
