Ringen vandrar söderut
”Jag behöver ingen karta”, sade Gimli, som tillsammans med Legolas hade sällat sig till dem och nu blickade stint framför sig med ett sällsamt ljus i sina djupa ögon. ”Där ligger landet där våra fäder verkade i forna tider, och dessa berg har vi avbildat i många arbeten i metall och sten och skildrat i mången sång och saga. Högt tornar de upp sig i våra drömmar: Baraz, Zirak, Shathûr.
Bara en gång tidigare har jag sett dem på avstånd i vaket tillstånd, men jag känner dem och deras namn, för under dem ligger Khazad-dûm, Dvärgagräft, som nu kallas Svarta avgrunden, eller Moria på alvmål. Där borta står Barazinbar, Rödhornet, den grymme Caradhras; och bakom honom är Silvertinnen och Molnhjässan: Celebdil den vite och Fanuidhol den grå, som vi kallar Zirakzigil och Bundushathûr.
Där delar sig Dimmiga bergen, och mellan deras armar ligger den djupt skuggade dal som vi aldrig kan glömma: Azanulbizar, Dunkelkällsdalen, som alverna kallar Nanduhirion.”
”Det är just till Dunkelkällsdalen vi ämnar oss”, sade Gandalf. ”Om vi tar oss över det pass som kallas Rödhornsporten, på Caradhras bortre sida, så kommer vi via Dunkelkällstrappan ned i dvärgarnas djupa dal. Där ligger Spegeltärnen, och där rinner Silverfåran upp ur sina isande källor.”
”Mörkt är Kheled-zârams vatten”, sade Gimli, ”och kalla är Kibil-nâlas källor. Mitt hjärta skälver vid tanken att jag snart kan få skåda dem.”
”Må den anblicken bringa dig glädje, min käre dvärg!” sade Gandalf. ”Men vad du än tar dig för så kan åtminstone vi inte bli kvar i den dalen. Vi måste vidare ned längs Silverfåran och in i den hemlighetsfulla skogen, och så till Stora floden, och sedan ...”
Han tystnade.
”Ja, och vart sedan?” frågade Munter.
”Till resans mål – så småningom”, sade Gandalf. ”Vi kan inte titta alltför långt framåt. Låt oss glädjas åt att första etappen är lyckligt överstånden. Jag tror att vi skall stanna och vila här, inte bara i dag utan även i natt. Det är något välgörande med luften i Torna. Mycken ondska måste vederfaras ett land innan det helt glömmer bort alverna, om de en gång har haft sin hemvist där.”
”Det är sant”, sade Legolas. ”Men alverna i detta land var av en ras som är främmande för oss som tillhör skogsfolket, och träden och gräset minns dem inte längre. Bara stenarnas veklagan kan jag höra: ur djupen de grävde oss, fagert de formade oss, högt de byggde oss, men de är borta. De är borta. De sökte sig till Hamnarna för länge sedan.”
Den stegrande kamelen
The Ring Goes South
'I need no map,' said Gimli, who had come up with Legolas, and was gazing out before him with a strange light in his deep eyes. 'There is the land where our fathers worked of old, and we have wrought the image of those mountains into many works of metal and of stone, and into many songs and tales. They stand tall in our dreams: Baraz, Zirak, Shathûr.
'Only once before have I seen them from afar in waking life, but I know them and their names, for under them lies Khazad-dûm, the Dwarrowdelf, that is now called the Black Pit, Moria in the Elvish tongue. Yonder stands Barazinbar, the Redhorn, cruel Caradhras; and beyond him are Silvertine and Cloudyhead: Celebdil the White, and Fanuidhol the Grey, that we call Zirak-zigil and Bundushathûr.
'There the Misty Mountains divide, and between their arms lies the deep-shadowed valley which we cannot forget: Azanulbizar, the Dimrill Dale, which the Elves call Nanduhirion.'
'It is for the Dimrill Dale that we are making,' said Gandalf. 'If we climb the pass that is called the Redhorn Gate, under the far side of Caradhras, we shall come down by the Dimrill Stair into the deep vale of the Dwarves. There lies the Mirrormere, and there the River Silverlode rises in its icy springs.'
'Dark is the water of Kheled-zâram,' said Gimli, 'and cold are the springs of Kibil-nâla. My heart trembles at the thought that I may see them soon.'
'May you have joy of the sight, my good dwarf l' said Gandalf. 'But whatever you may do, we at least cannot stay in that valley. We must go down the Silverlode into the secret woods, and so to the Great River, and then –––'
He paused.
'Yes, and where then?' asked Merry.
'To the end of the journey – in the end,' said Gandalf. 'We cannot look too far ahead. Let us be glad that the first stage is safely over. I think we will rest here, not only today but tonight as well. There is a wholesome air about Hollin. Much evil must befall a country before it wholly forgets the Elves, if once they dwelt there.'
'That is true,' said Legolas. 'But the Elves of this land were of a race strange to us of the silvan folk, and the trees and the grass do not now remember them: Only I hear the stones lament them: deep they delved us, fair they wrought us, high they builded us; but they are gone. They are gone. They sought the Havens long ago.'
J. R. R. Tolkien
Ringen vandrar söderut
– För min del behöver jag ingen karta, sade Gimli, som tillsammans med Legolas sällat sig till dem. Han såg ut mot bergen med en sällsam glimt i de djuptliggande ögonen. – Det är det landet, där våra fäder fordom verkat, och dessa tinnar har vi ofta avbildat i både metall och sten och prisat i saga och sång. De är våra drömmars berg, Baraz, Zirak och Shathûr.
Endast en gång förr har jag sett dem på avstånd i vaket tillstånd, men jag känner dem och deras namn, ty under dem ligger Khazad-dûm, dvärgriket, som nu kallas Svarta gruvan eller Moria på alvernas språk. Där borta står Barazinbar, Röda hornet, som också kallas Caradhras den grymme. Bortom honom är Silvertand och Molnkrone, den vita Celebdil och den grå Fanuidhol, vilka vi kallar Zirak-zigil och Bundu-shathûr.
Där delar sig Dimmiga bergen, och mellan deras mäktiga armar ligger den djupa däld vi aldrig kan glömma: Azanulbizar, Dunkla dalen, som av alverna kallas Nanduhirion.
– Det är just till Dunkla dalen vi ämnar oss, sade Gandalf. Om vi lyckas forcera det pass, som kallas Röda hornets port på Caradhras' bortre sida, kommer vi genom Dunkla dalens trappa ner till dvärgarnas djupa schakt. Där ligger Spegeltjärn, och där sorlar Silverfårans isklara källa.
– Mörka är Kheled-zârams vatten, sade Gimli, och kalla är Kibil-nâlas källor. Mitt hjärta darrar vid tanken på att jag snart skall skåda dem.
– Må åsynen glädja dig, min käre dvärg! sade Gandalf. Men hur det än blir, så kan vi inte dröja oss kvar i den dalen. Vi måste gå vidare ner längs Silverfåran, långt in i de hemlighetsfulla skogarna, sedan till Stora floden, och sedan ...
Han gjorde en paus.
– Ja, varthän skall vi sen? frågade Merry.
– Sen börjar äntligen slutet på färden, sade Gandalf. Men så lång tid framåt kan vi inte överblicka. Låt oss i stället vara glada att första etappen är lyckligt avklarad. Jag tror vi stannar här, inte bara i dag utan också i natt. Det vilar ett välgörande lugn över Hollin. Mycken ondska skall ha vederfarits ett land, innan det alldeles glömmer bort alverna, om de engång haft sitt hemvist där.
– Det är sant, sade Legolas. Men alverna i detta land var av en ras, som är främmande för oss. De tillhörde skogsfolket, och träden och gräset minns dem inte längre. Endast stenarnas sorgesång hör jag: från djupet hämtades vi, fagert formades vi, högt höjdes vi, men de är borta som vindarna fara. De har farit. De sökte sig till Hamnarna för länge sedan.
Åke Ohlmarks
Ringen vandrar söderut
»Jag behöver ingen karta«, sade Gimli, som hade kommit fram till dem tillsammans med Legolas och spanade ut med en egendomlig glimt i de djupt sittande ögonen. »Där ligger det land där förr våra fäder arbetade, och de bergen har vi återgivit i många föremål av metall och sten samt skildrat i visor och sagor. Höga reser de sig i våra drömmar: Baraz, Zirak och Shathûr.
Endast en gång tidigare har jag i vaket tillstånd sett dem på långt håll, men jag känner dem och deras namn, ty under dem ligger Khazad-dûm, Dvärgagräft, som nu kallas Svarta schaktet, Moria på alvmål. Där borta reser sig Barazinbar, Rödhornet, den grymme Caradhras; och bortom honom ligger Silversylen och Molnhjässan: Celebdil vit och Fanuidhol grå som vi kallar Zirakzigil och Bundushathûr.
Där delar sig Dimmiga bergen, och mellan dess armar ligger den skuggmörka dal som vi aldrig kan glömma: Azanulbizar, Blackkällsdalen som alverna kallar Nanduhirion.«
»Det är till Blackkällsdalen vi ämnar oss«, sade Gandalf. »Om vi tar oss över passet Rödhornsporten på bortre sidan av Caradhras kan vi ta oss nedför Blackkällstrappan till dvärgarnas djupa dal. Där ligger Spegeltärn, och det är där Silverfåran har sin iskalla källa.«
»Mörkt är Kheled-zârams vatten«, sade Gimli, »och kalla är Kibil-nâlas källor. Mitt hjärta skälver inför tanken att jag snart skall få se dem.«
»Den åsynen unnar jag dig gärna, min gode dvärg!« sade Gandalf. »Men vad du än vill göra där, så minns att vi inte kan stanna i dalen. Vi måste fortsätta längs Silverfåran in i den dolda skogen och vidare till Stora floden, och sedan ...«
Han tystnade.
»Och varthän sedan?« undrade Merry.
»Till färdens slut – så småningom«, sade Gandalf. »Vi skall inte blicka alltför långt framåt. Låt oss glädjas över att den första delen är överstånden. Jag tror vi skall vila här, inte bara i dag utan även i natt. I Torna är luften stärkande. Mycket ont måste ske i ett land innan alverna helt glöms bort, om de en gång har bott där.«
»Det är sant«, sade Legolas. »Men alverna i det här landet tillhörde en annan ras än vi skoglandsalver, och träden och gräset minns dem ej. Jag hör bara stenarnas klagan: i djupet grävde de oss, vackert högg de oss, högt reste de oss; men de är borta. De är borta. De sökte sig till Hamnarna för länge sedan.«
Erik Andersson
