Svarta porten är stängd
”Jaha, här är vi nu!” sade Sam. ”Här är porten, och det ser ut som om det är just jämnt så långt vi nånsin kommer. Lita på att Guffarn skulle ha ett och annat att säga om han såg mej nu! Han har sagt ofta nog att jag skulle ta en ända med förskräckelse om jag inte såg mej noga för. Men nu får jag väl aldrig se den gamle igen, tänker jag. Han får aldrig chansen att säga sitt det var ju det jag sa, Sam, och synd är det. Han finge gärna fortsätta säga't så länge andan räckte om jag bara fick se hans gamla nuna igen. Fast jag måste nog tvätta mej först, för annars skulle han inte känna igen mej.
Det är väl ingen mening med att fråga 'vilket håll ska vi gå nu?' Längre än så här kommer vi inte – om vi inte ber orkerna om skjuts.”
”Nej, nej!” sade Gollum. ”Lönlöst. Vi kommer inte längre. Sméagol sa det. Han sa: vi går till Porten, och sen får vi se. Och nu ser vi. Javisst, min skatt, vi ser ju. Sméagol visste hoberna inte kunde gå den här vägen. Javisst, Sméagol visste.”
”Så vad ända in i glödheta skulle du släpa hit oss för?” sade Sam, som inte var på humör att vara rättvis eller resonlig.
”Husbond sa ju det. Husbond sa: Led oss till Porten. Så duktiga Sméagol gjorde det. Husbond sa det, kloka husbond.”
”Det gjorde jag”, sade Frodo. Han ansikte var bistert och sammanbitet men beslutsamt. Han var sliten och smutsig och tärd av utmattning, men han hukade inte längre och blicken var klar. ”Jag sade så för att jag är besluten att ge mig in i Mordor, och jag kan ingen annan väg. Därför ska jag gå den här vägen. Men jag begär inte att någon av er ska följa med mig.”
”Nej, nej, husbond!” tjöt Gollum och klängde vid honom, uppenbart djupt bestört. ”Lönlöst gå den vägen! Lönlöst! Ta inte Skatten till Honom! Han äter upp oss allesammans om Han får den, äter upp hela världen. Behåll den, fina husbond, och var snäll mot Sméagol. Låt inte Honom få den. Eller gå din väg, gå iväg till nån fin plats och ge tillbaks den till lilla Sméagol. Javisst, visst, husbond, ge tillbaks den, va? Sméagol tar hand om den; han ska göra en massa fint, särskilt för snälla hober. Hober gå hem. Inte gå till Porten!”
”Jag har blivit ålagd att bege mig till Mordors land, och därför ska jag göra det”, sade Frodo. ”Finns det bara en enda väg så måste jag ta den. Vad som sedan sker, det sker.”
Den stegrande kamelen
The Black Gate is Closed
'Well, here we are!' said Sam. 'Here's the Gate, and it looks to me as if that's about as far as we are ever going to get. My word, but the Gaffer would have a thing or two to say, if he saw me now! Often said I'd come to a bad end, if I didn't watch my step, he did. But now I don't suppose I'll ever see the old fellow again. He'll miss his chance of I told'ee so, Sam: more's the pity. He could go on telling me as long as he'd got breath, if only I could see his old face again. But I'd have to get a wash first, or he wouldn't know me.
'I suppose it's no good asking "what way do we go now?" We can't go no further-unless we want to ask the orcs for a lift.'
'No, no!' said Gollum. 'No use. We can't go further. Sméagol said so. He said: we'll go to the Gate, and then we'll see. And we do see. O yes. my precious, we do see. Sméagol knew hobbits could not go this way. O yes. Sméagol knew.'
'Then what the plague did you bring us here for?' said Sam, not feeling in the mood to be just or reasonable.
'Master said so. Master says: Bring us to the Gate. So good Sméagol does so. Master said so, wise master.'
'I did,' said Frodo. His face was grim and set. but resolute. He was filthy, haggard, and pinched with weariness, but he cowered no longer, and his eyes were clear. 'I said so, because I purpose to enter Mordor, and I know no other way. Therefore I shall go this way. I do not ask anyone to go with me.'
'No, no, master! ' wailed Gollum; pawing at him, and seeming in great distress. 'No use that way! No use! Don't take the Precious to Him! He'll eat us all, if He gets it, eat all the world. Keep it, nice master, and be kind to Sméagol. Don't let Him have it. Or go away. go to nice places, and give it back to little Sméagol. Yes, yes, master: give it back, eh? Sméagol will keep it safe; he will do lots of good, especially to nice hobbits. Hobbits go home. Don't go to the Gate!'
'I am commanded to go to the land of Mordor, and therefore I shall go,' said Frodo. 'If there is only one way, then I must take it. What comes after must come.'
J. R. R. Tolkien
Svarta portarna stängda
– Nåja, här är vi alltså! sade Sam. Här har vi portarna, och det förefaller mig också vara det längsta vi kan nå fram till. Ni kan få mitt ord på att Gubbtjyven haft en speglosa eller två att haspla ur sig om han sett mig nu. Han brukade ofta säga att jag skulle få ett ledsamt slut om jag inte noga såg upp med vart jag gick. Men som det nu är tror jag knappt jag nånsin kommer att få återse den gamle gossen igen. Han går miste om sin chans att få komma med sitt: »Vad var det jag sa dej, Sam?» – och det är egentligen synd det. Han skulle nog inte slutat att förmana mig så länge han haft andan kvar, bara jag fått se hans gamla ansikte en gång till i livet. Fast jag skulle behöva tvätta mig först, annars skulle han aldrig känna igen mig.
Jag antar det är en dum fråga: »Vad skall vi nu ta för väg?» Vi kommer inte längre – ifall vi inte ber orcherna smuggla in oss som gratispassagerare.
– Nej, nej, sade Gollum. Meningslöst! Vi kommer inte längre. Sméagol visste det och sa det också. Han sa: vi går till portarna, sen får vi se! Och nu ser vi. Ja ja, min Sskatt, vi ser. Sméagol visste att hober inte kunde komma in den här vägen. Jaja, Sméagol visste, han.
– Va förde du då hit oss för, din rackare? frågade Sam, som i sin ilska varken tänkte på att vara rättvis eller resonabel.
– Husbond befallde. Husbond sa: »För oss till porten!» Bäst alltså att Sméagol lydde. Husbond sa så, visa kloka husbond!
– Jag gjorde så, sade Frodo. Hans ansikte var bistert och orörligt men beslutsamt. Han var smutsig, utmärglad och plågad av trötthetens alla kval, men han kurade inte samman längre och hans ögon var strålande klara. – Jag sa så för att jag tänker ta mig in i Mordor, och jag känner ingen annan väg än den här. Därför skall jag också in här, just här – men jag ber ingen av er att följa med mig.
– Nej nej, husbond! gnällde Gollum och famlade mot honom, till synes i djupaste betryck. Ta inte den vägen! Går inte! Ta inte min Älskade in till Honom! Han äter upp oss allesammans om Han får den, äter upp hela världen. Behåll den själv, söta husbond, och var snäll mot Sméagol. Låt bara inte Honom få den! Eller också gå sin väg igen, gå till vackra fina ställen – och ge den till lilla Sméagol igen. Jaja, husbond, ge den tillbaka igen, va? Sméagol skall vakta den så noga, så noga, och han skall göra så mycket gott, särskilt mot snälla små hober. Hober gå hem. Inte gå till Porten!
– Jag har blivit befalld att föra den till Mordors land, och därför går jag, sade Frodo. Om det här är enda vägen dit, har jag intet annat val. Så får det komma sen vadhelst komma vill.
Åke Ohlmarks
Svarta porten är stängd
»Jaha, nu är vi här!« sade Sam. »Här är porten, och det verkar som om vi inte kommer mycket närmare. Sanna mina ord, Gammelfar skulle haft ett och annat att säga mig om han kunde se mig nu! Ofta sade han att det skulle sluta illa för mig om jag inte såg mig för. Men nu får jag väl aldrig se honom igen. Han får ingen chans att säga vad var det jag sade, Sam, tråkigt nog. Han skulle gärna få tjata sig blå, om jag bara finge se honom igen. Men då får jag nog tvätta mig först, annars skulle han inte känna igen mig.
Och det är väl ingen idé att fråga ›vilket håll skall vi åt nu?‹ Vi kommer inte längre – om vi inte ber orkerna att få följa med dem.«
»Nej, nej!« sade Gollum. »Går inte. Vi kommer inte längre. Det sa Sméagol. Han sa: vi kan gå till porten och sen får vi se. Och nu ser vi ju. Ja, dyrgripen min, visst ser vi. Sméagol visste att hobbitarna inte kunde ta den här vägen. O ja, Sméagol visste.«
»Men varför i hela friden tog du oss hit för då?« sade Sam, som inte hade lust att vara rättvis eller resonabel.
»Herrn sa det. Herrn säger: För oss till porten. Och så gjorde trogne Sméagol. Herrn sa det, kloka herrn.«
»Det gjorde jag«, sade Frodo. Hans min var bister och hopbiten men bestämd. Han var smutsig, härjad och plågad av trötthet, men han hukade inte längre och blicken var klar. »Jag sade det eftersom jag avser att ta mig in i Mordor, och jag vet ingen annan väg. Därför skall jag gå den här vägen. Jag begär inte att någon skall följa med mig.«
»Nej, nej, herrn!« gnällde Gollum och klängde på honom, till synes gripen av stor ängslan. »Omöjligt den vägen! Omöjligt! För inte dyrgripen till honom! Han slukar oss om han får den, slukar hela världen. Behåll den, hyggliga herrn, och var snäll mot Sméagol. Låt inte honom få den. Eller gå härifrån, gå till trevliga ställen, och ge tillbaka den till lille Sméagol. Visst, visst, herrn ger tillbaka den? Sméagol tar vara på den; han ska göra mycket gott, särskilt för snälla hobbitar. Hobbitarna går hem. Gå inte till porten!«
»Jag är ålagd att gå till Mordors rike, och därför skall jag dit«, sade Frodo. »Om det bara finns en väg så måste jag ta den. Vad som sedan sker må ske.«
Erik Andersson
