För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och
diktöversättningar kan ge presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen.
Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel, och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje
gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)
För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess:
Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna
nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje!
(Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag.
När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)
Trädskägge
"Hrum, hom”, mumlade rösten, en djup röst som från ett mycket djuptonat träblåsinstrument. ”Verkligen högst besynnerligt! Man skall inte förhasta sig, det är mitt valspråk. Men hade jag sett er innan jag hörde era röster – dem tyckte jag om, trevliga små röster; de påminde mig om något jag inte kan komma ihåg – hade jag sett er innan jag hörde er så skulle jag bara ha trampat på er i tron att ni var små orker och inte upptäckt mitt misstag förrän efteråt. Ni är verkligen högst besynnerliga. Rot och kvist, högst besynnerliga!”
Pipping var fortfarande häpen men inte längre rädd. Under dessa ögons granskning kände han spänd nyfikenhet, men ingen fruktan. ”Förlåt”, sade han, ”men vem är du? Och vad är du för något?”
Det kom en underlig glimt i de gamla ögonen, ett slags vaksamhet. De djupa brunnarna täcktes över. ”Hrum, ja”, svarade rösten; ”nå, jag är en ent, eller det är i alla fall vad man kallar mig. Ja, ent är rätta ordet. Med ert sätt att uttrycka det är det jag som är enten, kan man säga. Fangorn är mitt namn enligt vissa, Trädskägge får andra det till. Trädskägge duger gott.”
”En ent?” sade Munter. ”Vad är det för något? Och vad kallar du dig själv? Vad är ditt riktiga namn?”
”Ho där!” svarade Trädskägge. ”Ho! Det vore ett avslöjande som heter duga! Förhasta er inte. Och här är det jag som ställer frågorna. Ni är i mitt land. Vad är ni för något, frågar jag mig? Jag kan inte placera er. Ni verkar inte vara med i de gamla listorna som jag fick lära mig när jag var ung. Men det var för länge, länge sedan, och kanske har de gjort nya listor. Få se! Få se! Hur var det nu den gick?
Den stegrande kamelen
Treebeard
'Hrum, Hoom,' murmured the voice, a deep voice like a very deep woodwind instrument. 'Very odd indeed! Do not be hasty, that is my motto. But if I had seen you, before I heard your voices – I liked them: nice little voices; they reminded me of something I cannot remember – if I had seen you before I heard you, I should have just trodden on you, taking you for little Orcs, and found out my mistake afterwards. Very odd you are, indeed. Root and twig, very odd!'
Pippin, though still amazed, no longer felt afraid. Under those eyes he felt a curious suspense, but not fear. 'Please,' he said, 'who are you? And what are you?'
A queer look came into the old eyes, a kind of wariness; the deep wells were covered over. 'Hrum, now,' answered the voice; 'well, I am an Ent, or that's what they call me. Yes, Ent is the word. The Ent, I am, you might say, in your manner of speaking. Fangorn is my name according to some, Treebeard others make it. Treebeard will do.'
'An Ent?' said Merry. 'What's that? But what do you call yourself? What's your real name?'
'Hoo now!' replied Treebeard. 'Hoo! Now that would be telling! Not so hasty. And I am doing the asking. You are in my country. What are you, I wonder? I cannot place you. You do not seem to come in the old lists that I learned when I was young. But that was a long, long time ago, and they may have made new lists. Let me see! Let me see! How did it go?
J. R. R. Tolkien
Lavskägge
– Hmmm, hrrm, mumlade rösten, en djup, djup stämma som från ett sällsamt djuptonat träblåsinstrument. Faktiskt mycket underligt. Ingen överilning, det är min melodi. Men hade jag sett er innan jag hörde era röster ... Dem tyckte jag om: vackra små röster, påminde mig om nånting jag inte kan komma ihåg ... Hade jag som sagt sett er innan jag hörde er, skulle jag ha trampat på er, tagit er för mycket småväxta orcher, märkt mitt misstag efteråt. Mycket konstiga är ni, faktiskt. Vid rot och skott! mycket konstiga.
Pippin var fortfarande högst förvånad men inte rädd längre. Under dessa ögons blick kände han en märkvärdig ovisshetens spänning men ingen fruktan. – Förlåt, sade han, men vem är du? Och vad är du för något?
Det kom en misstänksam glimt i de gamla ögonen, ett slags försiktighet: de djupa brunnarna bakom dem höljdes över. – Hrrm ja, svarade rösten, som sagt, jag är en ent eller vad man nu vill kalla mig. Jo, ent heter det visst. Det är jag som är enten, skulle ni väl kanske uttrycka det på ert tungomål. Somliga kallar mig Fangorn, andra säger Lavskägge. Lavskägge passar kanske bäst.
– En ent, sade Merry. Vad är det för något? Men vad kallar du dig själv? Vilket är ditt riktiga namn.
– Håhå då, svarade Lavskägge. Håhå, det skulle bli en historia det. Inte så bråttom! Och så är det jag som frågar och inte ni. Ni är i mitt land. Vad är ni för några, kan jag väl undra? Kan inte placera er. Ni tycks inte höra hemma i de gamla namnramsorna jag lärde mig i min ungdom. Men det var länge, längesen det, och dom har gjort nya listor sen dess. Låt mig se, låt mig se – hur var det, det gick nu igen?
Åke Ohlmarks
Trädskägge
»Hrrm, håå«, mumlade rösten, en mörk röst som påminde om ett mycket dovt träblåsinstrument. »Högst egenartat! Man skall inte vara hastig, det är mitt motto. Men om jag hade sett er innan jag hörde era röster – dem tyckte jag om: små trevliga röster; de påminde mig om något jag inte kommer ihåg – om jag hade sett er innan jag hörde er så skulle jag bara ha trampat på er i tron att ni var små orker och inte förstått mitt misstag förrän efteråt. Högst egenartat, alltsammans. Konstifikt, vid rot och kvist!«
Pippin var fortfarande förbluffad men inte längre rädd. Inför denna blick kände han en egendomlig anspänning, men ingen fruktan. »Men vem är du?« sade han. »Och vad är du?«
En mystisk glimt syntes i de gamla ögonen, en sorts vaksamhet; de djupa brunnarna täcktes över. »Hrrm«, svarade rösten; »nå, jag är en ent, så kallas jag i alla fall. Ja, ent är ordet. Jag är själva enten, skulle man kunna säga med era ord. Fangorn heter jag enligt vissa, Trädskägge säger andra. Trädskägge duger gott.«
»En ent?« sade Merry. »Vad är det? Och vad kallar du dig själv? Vilket är ditt riktiga namn?«
»Håhå!« svarade Trädskägge. »Håhå! Det vore ett avslöjande! Inte så hastigt. Och det är jag som ställer frågor. Ni är i mitt land. Och jag undrar vad ni är. Jag kan inte placera er. Ni verkar inte finnas med i de gamla listor som jag lärde mig när jag var ung. Men det var så förskräckligt länge sedan, och det finns kanske nyare listor. Låt se! Låt se! Hur gick den nu?
Erik Andersson
