Denethors dödsbål
Denethor ryckte till som om han vaknat upp ur en trans. Lågan slocknade i hans blick och han började gråta, och han sade: ”Ta inte min son ifrån mig! Han ropar på mig.”
”Han ropar”, sade Gandalf, ”men ni kan inte komma till honom än. Han söker läkedom på dödens tröskel, och kanhända finner han den inte. Er plats däremot är att gå ut till striden om er stad, där döden kanske väntar er. Detta vet ni innerst inne.”
”Han kommer inte att vakna igen”, sade Denethor. ”Att strida är fåfängt. Varför skulle vi vilja leva längre? Varför inte möta döden sida vid sida?”
”Den makten har inte givits er, rikshovmästare av Gondor, att bestämma timmen för er egen död”, svarade Gandalf. ”Och så gjorde endast hednakungarna under Mörkrets herravälde – att dräpa sig själva i högmod och förtvivlan och mörda sina fränder för att lindra sin egen hädangång.” Sedan bar han Faramir genom dörren och ut ur dödens hus. Han lade ned honom på båren som använts för att bära dit honom, vilken nu låg ute i portiken. Denethor följde efter och stod där darrande medan han längtansfullt såg på sin sons ansikte. För ett ögonblick, medan alla stod stilla och betraktade furstens våndor, tvekade han.
”Kom!” sade Gandalf. ”De behöver oss. Än finns det mycket ni kan uträtta.”
Då skrattade Denethor plötsligt. Hög och stolt stod han igen, och han klev snabbt tillbaka till bordet och lyfte upp kudden som hans huvud hade vilat på. Han kom till dörröppningen och drog undan överdraget, och se! i händerna hade han en palantír. Och när han höll upp den tycktes det betraktarna som om klotet började glöda med en inre låga, så att furstens magra ansikte lystes upp som av röd eld, och det tycktes hugget ur hård sten, skarpskuret med svarta skuggor, ädelt, stolt och fruktansvärt. Hans ögon glittrade.
”Högmod och förtvivlan!” ropade han. ”Trodde du att Vita tornets ögon var blinda? Nej, jag har sett mer än du anar, du Grå dåre. Ty ditt hopp är endast okunskap. Gå då och försök hela de sårade! Gå ut i striden! Fåfänga. För ett kort ögonblick kan ni triumfera på slagfältet, för en dag. Men mot den Makt som nu stiger fram finns ingen seger. Mot denna stad har den hittills bara sträckt ut pekfingret av sin hand. Hela Östern är i rörelse. Och just i detta nu bedrar dig den vind som var ditt hopp och bär uppför floden en flotta med svarta segel. Västern är förlorad. Det är dags för alla att gå hädan som inte vill bli slavar.”
Den stegrande kamelen
The Pyre of Denethor
Denethor started as one waking from a trance, and the flame died in his eyes, and he wept; and he said: 'Do not take my son from me! He calls for me.'
'He calls,' said Gandalf, 'but you cannot come to him yet. For he must seek healing on the threshold of death, and maybe find it not. Whereas your part is to go out to the battle of your City, where maybe death awaits you. This you know in your heart.'
'He will not wake again,' said Denethor. 'Battle is vain. Why should we wish to live longer? Why should we not go to death side by side?'
'Authority is not given to you, Steward of Gondor, to order the hour of your death,' answered Gandalf. 'And only the heathen kings, under the domination of the Dark Power, did thus, slaying themselves in pride and despair, murdering their kin to ease their own death.' Then passing through the door he took Faramir from the deadly house and laid him on the bier on which he had been brought, and which had now been set in the porch. Denethor followed him, and stood trembling, looking with longing on the face of his son. And for a moment, while all were silent and still, watching the Lord in his throes, he wavered.
'Come!' said Gandalf. 'We are needed. There is much that you can yet do.'
Then suddenly Denethor laughed. He stood up tall and proud again, and stepping swiftly back to the table he lifted from it the pillow on which his head had lain. Then coming to the doorway he drew aside the covering, and lo! he had between his hands a palantír. And as he held it up, it seemed to those that looked on that the globe began to glow with an inner flame, so that the lean face of the Lord was lit as with a red fire, and it seemed cut out of hard stone, sharp with black shadows, noble, proud, and terrible. His eyes glittered.
'Pride and despair!' he cried. 'Didst thou think that the eyes of the White Tower were blind? Nay, I have seen more than thou knowest, Grey Fool. For thy hope is but ignorance. Go then and labour in healing! Go forth and fight! Vanity. For a little space you may triumph on the field, for a day. But against the Power that now arises there is no victory. To this City only the first finger of its hand has yet been stretched. All the East is moving. And even now the wind of thy hope cheats thee and wafts up Anduin a fleet with black sails. The West has failed. It is time for all to depart who would not be slaves.'
J. R. R. Tolkien
Denethors dödsbål
Denethor ryckte till likt en som vaknar ur en djävulsk besatthet, elden dog i hans blick, han grät och sade: — Tag inte min son ifrån mig! Han ropar på mig.
— Ja, han ropar, men du kan inte nå honom. Han måste söka läkedom på dödens tröskel och ingen vet om han finner den. Men din plikt är att gå ut i striden för din stad, och det är möjligt att döden väntar dig där. Innerst inne i ditt hjärta vet du det alltför väl!
— Han vaknar aldrig mer, sade Denethor. Vi slåss till ingen nytta. Varför skulle jag vilja leva längre? Varför kan vi inte få dö sida vid sida?
— Varken åt dig eller åt någon annan härskare är makten given att beordra stunden för sin egen död, svarade Gandalf. Det är bara de hedna kungarna under den Svarta maktens välde som gör så, som dödar sig själva i högmod och förtivlan och mördar sitt eget kött och blod för att göra döden lättare för sig själva. Så trädde han ut från dödens hus med Faramir på sina armar och lade honom på samma bår han burits dit på och som fortfarande stod under portvalvet. Denethor följde honom och stod där skälvande medan han längtande såg mot sin sons ansikte. Ett enda ögonblick, medan allt var tyst och alla stod där orörliga och han betraktade härskaren i hans namnlösa vånda, vacklade han till.
— Kom! sade Gandalf och ryckte på nytt upp sig. De behöver oss. Det är mycket du kan göra än.
Då plötsligt gav Denethor till ett ohyggligt skratt. Hög och stolt stod han där igen, så steg han snabbt tillbaka till offerbordet igen och lyfte från dessa skiva upp det hans huvud vilat på. Han kom ut i dörren, slet skynket åt sidan från föremålet och — mellan sina händer höll han en palantír. När han höjde den mot skyn tyckte de som såg den att kulan inuti började glöda med fördold inre eld så att härskarens utmärglade ansikte upplystes av ett rött skimmer. Det såg ut som skuret i sten, skarpt och med svarta skuggor, ädelt, stolt och fruktansvärt. Hans ögon glittrade.
— Högmod och förtvivlan! skrek han. Trodde du att Vita tornets ögon var blinda? Nej, jag har sett mer än du anar, du grå narr. Ditt hopp är ingenting annat än okunnighet. Gå då och syssla med ditt läkeri du! Ge dig ut och kämpa! Det är allt fåfängt. För en kort stund kan du kanske triumfera på slagfältet, för en enda dag. Men över den makt som stiger finns ingen seger. Mot denna stad har än så länge bara ett lillfinger sträckts ut. Hela östern är i rörelse. Och just nu bedrar dig denna vind du hoppas så mycket av — uppför Anduin driver den en väldig flotta med svarta segel. Västerns välde är slut. Det är tid att dö nu, för alla som inte vill bli trälar.
Åke Ohlmarks
Denethors bål
Denethor ryckte till som om han vaknat ur en trans, och elden i hans ögon falnade, och han grät; och han sade: »Ta inte min son ifrån mig! Han ropar på mig.«
»Han ropar«, sade Gandalf, »men än kan ni inte förenas. Ty han måste söka bot på dödens tröskel och kanske inte finna någon. Medan din uppgift är att strida för din stad, även om döden väntar dig. Detta vet du i ditt hjärta.«
»Han vaknar inte mer«, sade Denethor. »Att strida är fåfängt. Varför skulle vi vilja leva längre? Varför inte nalkas döden sida vid sida?«
»Den makten har du ej, drots av Gondor, att råda över tiden för din död«, svarade Gandalf. »Och det var bara hednakungarna, under den mörka maktens välde, som gjorde sålunda: dräpte sig själva i stolthet och förtvivlan, mördade fränder för att lindra sin egen död.« Han förde Faramir ut genom dörren, bort från bålets dödsfälla, och lade honom på den bår som fört honom dit och som nu stod i portalen. Denethor följde efter, stod darrande och såg längtansfullt på sonens ansikte. Och för ett ögonblick, medan alla tigande åsåg härskarens kval, tvekade han.
»Kom!« sade Gandalf. »Man behöver oss. Det finns ännu mycket du kan göra.«
Då brast Denethor plötsligt i skratt. På nytt stod han högrest och stolt, och med några hastiga steg gick han tillbaka till bordet och tog upp den kudde på vilken han hade vilat sitt huvud. När han kom tillbaka till dörren drog han av kuddvaret, och se! i händerna höll han en palantír. Och när han höll upp den tyckte de som såg på att klotet började glöda med ett inre ljus så att härskarens magra anlete färgades av röd eld, och det tycktes utmejslat i hård sten, vasst med svarta skuggor, ädelt, stolt och fruktansvärt. Ögonen glittrade.
»Högmod och förtvivlan!« utropade han. »Trodde du att Vita tornets ögon var blinda? Nej, jag har sett mer än du vet, Grå dåre. Ty ditt hopp är blott okunskap. Gå du och hela de sårade! Ut och kriga! Fåfänglighet. En kort tid kanske du kan segra på slagfältet, en dag eller så. Men mot den makt som nu stiger fram finns ingen seger att vinna. Mot denna stad har den blott sträckt det första fingret på sin hand. Hela östern är i rörelse. Och i denna stund blir du sviken av den vind du satt ditt hopp till, ty uppför Anduin för den en flotta med svarta segel. Västern har misslyckats. Det är dags att ge sig av för alla som inte vill bli slavar.«
Erik Andersson
