Khazad-dûms bro
Den mörka gestalten rusade mot dem omvärvd av eld. Orkerna tjöt och strömmade över de provisoriska stenbroarna. Då höjde Boromir sitt horn och blåste. Den trotsiga tonen genljöd och dundrade, likt ett vrål ur många strupar under det väldiga grottaket. Ett ögonblick skyggade orkerna tillbaka och den flammande skuggan hejdade sig. Men sedan dog ekona ut lika tvärt som en eldslåga blåses ut av en mörk vind, och fienden fortsatte sitt anlopp.
”Över bron!” ropade Gandalf och samlade kraft igen. ”Fly! Detta är en fiende som övergår all er förmåga. Jag måste hålla den smala övergången. Fly!” Aragorn och Boromir åtlydde inte befallningen, utan stod kvar sida vid sida bakom Gandalf vid brons bortre fäste. De övriga stannade och vände sig om alldeles innanför dörröppningen i salens ände, ur stånd att lämna sin anförare ensam mot fienden.
Balrogen nådde fram till bron. Gandalf stod mitt på brospannet och stödde sig med vänster hand på staven, men i den andra handen glimmade Glamdring med ett kallt vitt sken. Hans fiende hejdade sig igen framför honom, och skuggan som omslöt den bredde ut sig som två väldiga vingar. Den höjde piskan, och remmarna ven och klatschade. Eld kom ur dess näsborrar. Men Gandalf stod orubblig.
”Du kommer inte förbi”, sade han. Orkerna stod stilla och det blev alldeles dödstyst. ”Jag är den Hemliga eldens tjänare, väpnad med Anors låga. Du kommer inte förbi. Den mörka elden gagnar dig inte, Udûns låga. Vänd åter till skuggan! Du kommer inte förbi.”
Balrogen gav inget svar. Elden inom den verkade falna, men mörkret tilltog. Långsamt klev den ut på bron. Plötsligt rätade den upp sig till en väldig höjd, och dess vingar sträckte sig från vägg till vägg; men ännu syntes Gandalf, glimmande i dunklet. Han tycktes liten och alldeles ensam, grå och böjd, som ett förtvinat gammalt träd inför stormens utbrott.
Fram ur skuggan kom plötsligt ett flammande rött svärd.
Glamdring glittrade vitt till svar.
En rungande metallklang hördes och det blixtrade till av vit eld. Balrogen ryggade tillbaka och svärdet flög ur dess hand i glödheta brottstycken. Trollkarlen svajade till på bron, tog ett steg bakåt och stod sedan åter stilla.
”Du kommer inte förbi!” sade han.
Den stegrande kamelen
The Bridge of Khazad-dûm
The dark figure streaming with fire raced towards them. The orcs yelled and poured over the stone gangways. Then Boromir raised his horn and blew. Loud the challenge rang and bellowed, like the shout of many throats under the cavernous roof. For a moment the orcs quailed and the fiery shadow halted. Then the echoes died as suddenly as a flame blown out by a dark wind, and the enemy advanced again.
'Over the bridge!' cried Gandalf, recalling his strength. 'Fly! This is a foe beyond any of you. I must hold the narrow way. Fly!' Aragorn and Boromir did not heed the command, but still held their ground, side by side, behind Gandalf at the far end of the bridge. The others halted just within the doorway at the hall's end, and turned, unable to leave their leader to face the enemy alone.
The Balrog reached the bridge. Gandalf stood in the middle of the span, leaning on the staff in his left hand, but in his other hand Glamdring gleamed, cold and white. His enemy halted again, facing him, and the shadow about it reached out like two vast wings. It raised the whip, and the thongs whined and cracked. Fire came from its nostrils. But Gandalf stood firm.
'You cannot pass,' he said. The orcs stood still, and a dead silence fell. 'I am a servant of the Secret Fire, wielder of the flame of Anor. You cannot pass. The dark fire will not avail you, flame of Udûn. Go back to the Shadow! You cannot pass.'
The Balrog made no answer. The fire in it seemed to die, but the darkness grew. It stepped forward slowly on to the bridge, and suddenly it drew itself up to a great height, and its wings were spread from wall to wall; but still Gandalf could be seen, glimmering in the gloom; he seemed small, and altogether alone: grey and bent, like a wizened tree before the onset of a storm.
From out of the shadow a red sword leaped flaming.
Glamdring glittered white in answer.
There was a ringing clash and a stab of white fire. The Balrog fell back and its sword flew up in molten fragments. The wizard swayed on the bridge, stepped back a pace, and then again stood still.
'You cannot pass! ' he said.
J. R. R. Tolkien
Bron vid Khazad-Dûm
Den mörka skepnaden omvärvd av eld rusade mot dem. Orcherna tjöt och vällde fram över den provisoriska stenbron. Boromir lyfte sitt horn och blåste. Kraftigt klingade utmaningen, och ett skall som av tusende röster ekade i grotthallen. För ett kort ögonblick förlorade orcherna modet, och den brinnande gestalten stannade till. Så dog ekot bort lika plötsligt som en låga släcks av en mörk vindfläkt, och fienden kom åter närmare.
– Över bron! skrek Gandalf och samlade all sin viljekraft. Fly! Detta är en fiende som övergår allt förstånd! Jag måste hålla bron. Fly! Aragorn och Boromir lydde inte hans befallning utan stod kvar sida vid sida bakom Gandalf vid brons bortersta ände. De andra stannade till just innanför porten vid hallens slut och vände sig om, ur stånd att lämna sin ledare ensam.
Balrogen var framme vid brofästet. Gandalf stod mitt på brospannet. Han stödde sig med vänster hand på staven, men i hans högra glödde Glamdring med kallt, vitt ljus. Hans motståndare stannade till igen och vände sig mot honom, och skuggan som omgav den växte till två väldiga vingar. Den höjde piskan och svansarna fräste och ven. Men Gandalf stod fast som berget.
– Du kommer inte förbi! sade han. Orcherna stod stilla, och dödens tystnad härskade. – Jag är den Hemliga eldens tjänare. Jag härskar över Anors låga. Du kommer aldrig förbi! Den mörka elden, Udûns låga, står dig icke bi! Gå tillbaka till skuggan. Här kommer du inte förbi!
Balrogen svarade inte. Elden inom den tycktes dö, men mörkret växte runt omkring. Långsamt gick den fram över bron, tills den plötsligt reste sig till väldig höjd med vingar, som spände från vägg till vägg. Men ännu kunde de urskilja Gandalfs skimrande gestalt i dunklet. Han såg så liten, så helt och hållet ensam ut. Grå och böjd som ett hoptorkat träd inför den annalkande stormen.
Fram ur skuggan flög svärdets röda eldstunga.
Glamdring blixtrade vitt till svar.
Så följde en dånande skräll och en kaskad av vit eld. Balrogen föll baklänges och dess svärd upplöstes som rök. Trollkarlen vacklade till, tog ett steg tillbaka och stod åter still.
– Du kommer inte förbi! sade han.
Åke Ohlmarks
Khazad-dûms bro
Den mörka skepnaden stormade mot dem omsvept av eld. Orkerna skrek och strömmade över stenplattorna. Då höjde Boromir sitt horn och blåste. Högt ljöd den trotsiga tonen, som ett skri ur många strupar under det grottliknande taket. En kort stund tvekade orkerna, och den ondskefulla skuggan stannade. Sedan dog ekot bort, lika hastigt som när en eldslåga släcks av en mörk vind, och fienden ryckte framåt på nytt.
»Över bron!« ropade Gandalf, som återfått sina krafter. »Fly! Detta är en fiende långt starkare än ni. Jag måste försvara brofästet. Fly!« Aragorn och Boromir lydde inte, utan fattade posto bakom Gandalf i bortre änden av bron. De andra stannade alldeles innanför öppningen och vände sig om, oförmögna att lämna sin ledare ensam med fienden.
Balrogen kom fram till bron. Gandalf stod mitt på brospannet och lutade sig mot staven i vänster hand, men i andra handen glimmade Glamdring kall och vit. Fienden stannade på nytt framför honom, och skuggan omkring den sträckte sig ut som två jättelika vingar. Den höjde sin piska, och remmarna ven och smällde. Eld kom ur näsborrarna. Men Gandalf stod kvar.
»Du kommer inte förbi«, sade han. Orkerna stod stilla, och det blev dödstyst. »Jag tjänar den hemliga elden, och jag är rustad med Anors flamma. Du kommer inte förbi. Den mörka elden kommer inte att gagna dig, flamma från Udûn. Återvänd till skuggorna! Du kommer inte förbi.«
Balrogen svarade inte. Elden inuti den verkade falna, men mörkret tätnade. Den kom långsamt upp på bron, och plötsligt sträckte den på sig till förfärande längd, och vingarna breddes ut från vägg till vägg; men Gandalf var fortfarande kvar och glimmade i dunklet; han verkade liten och alldeles ensam, grå och böjd som ett förtorkat träd inför en storm.
Ur skuggorna drogs ett flammande rött svärd.
Glamdring glittrade vit till svar.
En kraftig skräll hördes, och det kom en stöt av vit eld. Balrogen ryggade tillbaka och dess svärd blev till glödgade skärvor. Trollkarlen vacklade till på bron, tog ett steg tillbaka och stod sedan åter stilla.
»Du kommer inte förbi!« sade han.
Erik Andersson
