Erik Andersson, som gjort den andra och senaste översättningen av The Lord of the Rings till svenska, förde dagbok under arbetets gång. Denna sammanställde han sedan och publicerade med titeln Översättarens anmärkningar (Norstedts, 2007). Jag är faktiskt omnämnd i boken, vilket får sägas vara mitt enda "claim to fame" i de här sammanhangen. Därför tar jag mig friheten att nedan återge dels två av de tre ställen där jag dyker upp, dels ytterligare några få snuttar ur boken, i syfte att åskådliggöra vilken trevlig liten skrift detta är. (Tredje stället där jag omnämns är ett långt resonemang, alltför långt för att ta med här, om begreppet pity, som i huvudsak baseras på en diskussion mellan mig och Ohlmarxisten på Tolkiens Arda om hur Andersson har översatt detta ord. Mycket smickrande förstås att Andersson läste detta och fann det värt att ta upp!)
Överhuvudtaget är Översättarens anmärkningar en mycket läsvärd liten sak, bara ca 150 sidor men fylld av underfundig humor samtidigt som den tar upp intressanta frågeställningar och problem kring översättandets ädla konst. Boken rekommenderas varmt till alla som har det minsta intresse av kombinationen Tolkien och översättning!
Utdrag ur Översättarens anmärkningar av Erik Andersson
9 september 2003
Läser ett intressant nummer av Översättarcentrums tidskrift Med andra ord, som handlar om nyöversättningar. Flera bidrag beskriver den komplicerade processen att lotsa en text genom decennierna eller seklerna. Jonas Ellerström har bytt ut en Bradford millionaire i T S Eliots The Waste Land till en "nyrik miljonär"; 1922, när originalet utkom, var det välkänt att stålverken i Bradford hade gjort goda affärer under kriget (jfr gulaschbaron) medan det för oss bara blir en mystifikation. Om man talar principiellt, som Tolkien ovan, så vore det lätt att förkasta Ellerströms lösning och kalla det en förenkling. Jens Nordenhök skriver så här om sin Cervantesöversättning: "för att 'göra honom lättillgänglig' kunde jag ha varit frestad att 'lätta' texten, men den tanken släppte jag ganska snart."
Frågan är emellertid om inte de principiella resonemangen är alltför lätta att föra. På ett ställe skriver Tolkien att vädret klarnade upp, "and pools of faint light, yellow and pale green, opened under the grey shores of cloud". Översättaren kan orera tills han blir blå i ansiktet, eller gul och blekgrön; hur trogen han än har avsett att vara finns här ett problem som måste lösas. Skall det svaga ljuset bilda en pöl här? eller en damm? kanske en göl av ljus? Och vad har de arma molnen för sig – jo, de tycks imitera grå stränder! Översättaren måste ta sig igenom detta, och han måste vakna nästa morgon, kunna se sig i spegeln och säga: "Ja, det var jag som skrev det där med ljusgölen i går."
* * *
26 oktober 2003
Sommartiden upphör: dags att sköta plommonträd och bärbuskar!
På kvällen botaniserar jag bland inströmmande e-post. Gustav Dahlander, som tillsammans med Leif Jacobsen har utsetts till faktagranskare av förlaget, har läst DN-artikeln och insett att jag behöver hjälp. Kanske skulle man be Forodrims språkgille om förslag på namnöversättningar? En annan idé vore att jag tittade på en hemsida som drivs av Den stegrande kamelen: där förtecknas förslag till svenska namn. Själv framför Gustav några tankar om Rivendell, då förleden i Klåvedal tycks honom alltför rustikt. Tänkbara alternativ vore Rivendal, Rämnedal, Riftedal.
Det visar sig även finnas ett e-brev från Kamelen själv. Jag tittar på hans hemsida, som har fyra spalter: Tolkien, Ohlmarks, Erik och de egna förslagen. Erik? Ja, när jag i olika sammanhang har yppat något namn har Kamelen snappat upp det och förtecknat det.
En länk leder till en diskussionslista. Det är i huvudsak Kamelen och en viss Danne som bollar olika namnförslag mellan sig. Jag avundas dem. Tänk att kunna sitta i veckor och småfundera på en handfull namn. De verkar ha det så trevligt.
* * *
18 januari 2004
Sitter och småtittar på den översättningsdiskussion som Den stegrande kamelen dirigerade mig till. Plötsligt får jag syn på ett gammalt inlägg från en viss Ori, en skånsk dvärg. Han har läst språkspalten i Helsingborgs Dagblad, där ordet "rift" behandlades - en substantivform av "riva" med betydelsen rämna, spricka, fördjupning. Ori funderar på om inte det vore lämpligt till översättningen av Rivendell.
Textsamtalet är alltså ännu vidare och tycks omfatta hela tolkienfandom. Här på skalman.nu finns till och med en omröstning: Vad är bäst, Klåvedal eller Riftedal? 25 personer föredrar Riftedal, 3 Klåvedal och 8 något annat namn.
* * *
19 januari 2004
Det var alltså från en annan fan som Gustav hade snappat upp Riftedal. Namnet syns mig helt idealiskt, det låter till och med snarlikt det engelska namnet (och har bevarat i-ljudet från det alviska Imladris). Det var tur att det dök upp: jag hade börjat fundera i riskabla banor, missnöjd som jag var med Klåvedal.
Jag försökte föreställa mig hur det gick till när Tolkien hittade på namnet Rivendell. Han ville ha en undanskymd plats där ett av de här alvgängen kunde hålla till. En brant bergsklyfta med något vattendrag i vore till fyllest. Kanske satt han då och laborerade med olika element: Clovenvale, Cleftdale, Crackdell. Men den här typen av lätt tautologiska namn var ju inte det enda alternativet för platsen. Han kan också ha övervägt något i stil med Cliffwater efter vattenfallet i norra delen av dalen, eller varför inte Fairdingle efter dälden där the fair folk, alverna, bor. Tyvärr producerade dssa element inte tillräckligt med välljud och semantiskt skrammel för att han skulle konstruera något med dem.
Översättaren träder i författarens ställe, påstår somliga. Och i så fall måste han väl njuta samma frihet som denne. Men knackar man på skalet till översättarens själ så skall man i de flesta fall finna att en liten lingvist tittar ut, en lingvist av den gamla skolan för vilken språket är ett system av betydelser. Att göra avsteg från den lexikaliska innebörden hos ord och uttryck kan ge även en garvad översättare frossa och i svåra fall ryggmärgsförtvining.
Ändå vet alla att litterära verk inte skrivs på det sättet. Tillfrågad om vad Ringarnas herre egentligen handlade om, och huruvida det var en allegori, svarade Tolkien en gång att "det var ett försök att skapa ett sammanhang där en vanlig hälsningsfras skulle lyda elen síla lúmenn' omentielmo, en fras som fanns till långt före boken".
Man kan inte säga att Tolkien gjorde det lätt för sina översättare. Om man väljer ett namn på svenska med en något annorlunda betydelse än Rivendell, då måste man hantera det faktum att Imladris består av imlad, djup dal, och ris, klyfta. Ja! en rejäl översättning av Ringarnas herre innebär att man måste konstruera om de alviska språken, troligen både quenya och sindarin. Och varför inte låta Fylke bli litet mer som Kullings härad? (Hemsjö kunde bli det nya Bywater: ursprungligen var det den lilla sjön som hette Hemsjön, eftersom det var invid den som folket hade sina hem. Och byn fick heta Hemsjö, eftersom den låg vid sjön. Sedan bytte sjön namn till Bysjön, eftersom den låg vid byn. Detta är sann fylkenomenklatur!)
* * *
21 januari 2004
Kanske är det ett onödigt finlir, det här med att undvika uttrycket "den enda ringen". Det dög gott åt Ohlmarks. Och om man tänjer litet på svenskan för att kunna stoppa in ett engelskt uttryck vars exakta motsvarighet tycks saknas ... det är väl ingen stor sak?
Bäst som jag sitter och tänker att jag nog kunde kosta på mig några extra versaler också känner jag ett isande luftdrag bakom ryggen. Det mörknar omkring mig. Jag får svårt att andas. Ur en svart vrå stiger en vålnad, så ohygglig att jag måste slå ner blicken.
Men jag behöver inte se. Jag vet mycket väl vem det är : anglicismspöket, den förmodligen mest dödliga faran för en översättare från engelska. Ty redaktörerna känner den. Och läsarna känner den – det är sannerligen inte tal om något "frivilligt upphävande av misstro" när det spöket visar sig.