Förord till Sagan om ringen:

John Tolkien och hans fantasivärld

John Ronald Reuel Tolkien är inte bara en av Englands utan också en av vår tids mest originella och förbryllande personligheter, både som forskare och som skönlitterär författare. Han är till professionen filolog och litteraturhistoriker, sedan 1945 innehavare av den förnämliga, väl gagerade stolen i 'English language and literature' vid Merton College i Oxford. Det är hans tredje och sista lärostol. Såsom född i Birmingham 1892 uppnår han i år den klassiska pensionsåldern av sextiofem vårar, ehuru han säkert ännu någon tid kommer att göra succé i sin stämningsfulla lärosal vid det anrika brittiska lärosätet. Professor blev han annars redan med trettiotvå år, anno 1924 i Leeds. Ämnet var då också den engelska filologien. Han bytte baretten och kappan mot den vida förnämligare lärostolen i anglosaxiska i Oxford redan efter ett år och var dennas innehavare under jämnt två decennier.

Tolkiens rent vetenskapliga produktion är vittomspännande och i fackmannakretsar allmänt känd och skattad. Hans viktigaste specimensskrift till den första professuren, den i Leeds, var det grundläggande medelengelska lexikon, han utgav redan 1922 (A Middle-English Vocabulary). Det är svårt att tänka sig, att den inbitne infödingshoben från Middle South England, närmare bestämt grevskapet Warwickshire med dess gränstrakter Birmingham i norr och Oxford i söder, skulle ha trivts så överdrivet väl under sitt år uppe i det nordliga Yorkshire och vid dess college, vars anor dock inte sträckte sig längre tillbaka i tiden än till det viktorianska sjuttiotalet. Installationen i den anglosaxiska katedern i Oxford var för honom som att komma hem igen från en prövande vandringsfärd upp till det fjärran 'Fornost'. Det är inte bara i sina skildringar av Bilbos återkomst och Frodos återvändande till Bockrike, som han utmålat hemkomstens härlighet. En av hans mera betydande skrifter, publicerad 1953, handlar också om en annan klassisk hemkomst, 'the Homecoming of Beorhtnot, Beorhthelm's son'. Hans lärosäte i trängre bemärkelse var egentligen det anrika Exeter College. Det var där han studerade, där han avlade sin Master of Arts, där hans stol i anglosaxiska egentligen hörde hemma. Till hans mera bemärkta vetenskapliga arbeten under tiden där hör dels en mönstergill edition av den medelengelska romansen 'Sir Gawain and the Green Knights' 1934, dels avhandlingen 'Beowulf, the Monsters and the Critics' 1937. Den ädle Sir Gawain var en av kung Arturs riddare av det runda bordet, ibland identisk med, ibland kamrat till den från våra fornsvenska 'Eufemiavisor' kände 'herr Ivan lejonriddaren' (jfr romansen 'Ywain and Gawain').

Samma år som han bytte den anglosaxiska stolen mot 'the Merton chair', gav Tolkien ut sitt betydande folkloristisk-litteraturvetenskapliga arbete 'Fairy-Stories', 1945. I övrigt har han bakom sig en rikhaltig produktion av en mängd småskrifter, många i keltisk-irisk filologi och litteraturhistoria, många angående anglosaxiska textproblem, medelengelska frågor eller anglonormandiska enskildheter och synteser. De flesta av dem finns kringspridda i en rad fackvetenskapliga tidskrifter och annaler. Men Tolkien har även ägnat den norröna dikten och filologien stor och initierad uppmärksamhet och har för sina förtjänster på det fornisländska fältet kallats till hedersledamot av 'Hið íslenzka bókmentafjélag', det Isländska litteratursällskapet i Reykjavik. Som exempel på hans mångsidighet kan nämnas, att han föreläst som 'Andrew Lang Lecturer' och vandrat i den store skotske polyhistorns spår. Han är numera vicepresident i den brittiska Philological Society samt hedersdoktor vid universiteten i Dublin och det belgiska Liége.

Utkasten till den märkliga värld av historisk-etnologisk science fiction, som med så sällsamt suggestiv kraft slår oss till mötes i hans 'Sagan om ringen' med dess båda fortsättningsband, tycks Tolkien ha dragit redan på trettiotalet. Han hänvisar i företalet själv till sitt skönlitterära arbete 'Hobbits'. Det är en verklig, ingalunda blott en fiktiv bok, och den utkom i London redan 1937. Han beklagar i samma företal, att det skulle dröja ända till femton år, innan han kunde avsluta och signera prologen till nästa bok i samma genre, den som presenteras här. Tryckt blev den i sin första upplaga först 1954, men redan 1956 i februari såg den sin 'Fifth Impression'. Den följdes mycket snart av de båda senare volymerna i trilogien, 'The two Towers' samma år och 'The Return of the King' 1955. Tolkiens förläggare från Ruskin House-museets gata i London, en av de seriösaste och högst aktade i de förenade kungarikena, säger sig under sin 40-åriga förläggarverksamhet aldrig ha varit mera stolt över att ha förlagt någon bok.

Den fantasivärld, som möter oss i dessa böcker, är också något helt för sig, på sitt sätt hittills unik i världslitteraturen. Allt avhandlas med vetenskaplig noggrannhet, där intet lämnas åt slumpen och intet specialproblem förblir oventilerat. Det är sant, att vi här ser och framför allt hör 'den vilande Hercules leka på strängar', men lika visst är, att heron måste haft omåttligt roligt själv, när han gjorde det. Med den durkdrivne häxmästarens allvarliga vederhäftighet, parad med den borne thrillerförfattarens blodisande förmåga att skapa den mest kusliga spänning, har han för sina läsares syn framtrollat en värld, som man med sitt sunda bondförnuft måste säga sig är en ren fiktion, men som framställes så detaljerat, så väldokumenterat och så intensivt levande, att man ideligen måste nypa sig i armen för att inte tro att den är rena, rama historiska verkligheten. På sitt sätt ligger det nog ett gott uns av svidande ironi bakom skildringen, ironin mot den sorts autodidaktiska 'forskare' av den fantastiska typen, som vi känner från 'författarens eget förlag' även i vårt land, men av vilka England är särskilt svårt hemsökt. Med en serie eleganta sving av sin trollstav har oxfordprofessorn lyckats uppvisa, att praktiskt taget vad som helst kan framställas på ett så suggestivt sätt, att det sväljes med hull och hår.

Det är den brokigaste värld man kan tänka sig, detta. Professorn har börjat med att berätta om den för sina barn, sedan för sina barnbarn, och de har fascinerade ropat på mer och åter mer. Man riktigt ser framför sig brasaftnarna i den fridfulla villan ute vid Sandfield Road i Headington vid Oxford, ett idylliskt Bockrike ett gott stycke bortom Cherwell-Vinflodens andra strand, med Kummelåsarna eller Headington Hills i ryggen och Dimmiga bergen eller det 560 fot höga Shotover i bakgrunden. Här har vi det lummiga, sedan många generationer kultiverade trädgårdslandskap, han skildrar i sin bok som ingen annan: med välklippta häckar, trimmade gräsmattor, ringlande villastadsstigar, vita grindar, runda hallfönster, låga bungalows i cottage style. Här har vi de små hobbits med engelskt breda ansikten, raggigt utegångshår, på sin höjd det lättaste av fjun på hakan, bara fötter med solida trampdynor. Vi ser dem, en andäktigt lyssnande barnbarnsskara, sitta uppkrupna vid elden och i dess trolska sken lyssna till den gamles, till Gandalf trollkarlens eller den tidlöst glade Tom Bombadills initierade och förhäxande sagor och berättelser bortom tid och rum. Tolkien älskar att skildra just sagoberättarna och den andakt, med vilken de blir avnjutna, om historien är fullödig. Men han blundar inte för de små busfröna, som idkar folkdans eller lekar med smällkaramellsinstrument, där dokumenteringens bredd eller en föregående, alltför bastant middag kommit dem att slappna i uppmärksamheten.

Det är givet, att författarens science-fiction-värld är fylld av reminiscenser från hela det vidsträckta forskningsområde, han med sådant mästerskap gjort till sitt i den mera seriösa delen av sin produktion. Hobernas klansamhällen och ättartalsdille är rent irisk, delvis kanske fornisländsk i Landnámabóks anda. Ringen är på visst sätt 'der Nibelungen Ring', den som ursprungligen smiddes av Volund mästersmed och sedan över Vittka-Andvare passerade de storvuxna asarnas händer för att övergå till Hreidmar och draken, vid drakens fall till Sigurd drakdödaren, vid hans svekfulla lönnmördande till burgunderna, vid deras död i Atles ormgrop till hunnerna, sedan till Jonakers söner, till goterhärskaren Ermanarik, etc. Volund själv avbildas delvis i en Pan-typ som mäster Bombadill, herren över Kummelåsarnas land och Gamla pilträdsgubbens skog, han som hemförde och äktade svanjungfrun eller tjärnens och älvens dotter, den gyllenblonda Hjortrongull, solstrålen i hans hus. Den onda gäddan Andvare, skattens väktare på älvens botten, tecknas på samma sätt - men fortfarande bara delvis - i det krypande, fiskslukande bergsodjuret Gollums drag, han som i likhet med Volund sitter lam med sina skatter ute på den lilla holmen i vattnet. Drakdödargestalten återfinnes på samma fragmentariska sätt i Aragorn, den tappre ehuru dödlige konungen, obygdernas herakleiska hjälpare Vidstige (Strider).

Men det är många andra kultur- och trosvärldar, som speglar sig i denna fabelmikrokosmos. Den iranska dualismen genomtränger den från början till slut, med meningsfull aspekt mot den aktuella sitationen av Midgårds kamp mot ondskans diktatur i österns Mordor bortom Mörkmårdens berg (läs: Östfinska bergen eller Riesengebirge eller Ural). Här härskar den sataniska maktens personifikation Sauron (läs kanske, på samma 'delvisa' sätt: Stalin). Härifrån utdelas de magiska ringarna som belöningar åt stora män, vilka sålt sig åt mörkret (de nio svarta ryttarna, läs: Paulus, de tyska atomexperterna och 'the missing diplomats'). Härifrån kommer de fasansfulla nattliga terroristerna på sina svarta hästar, skoningslösa mästare i den kalla tortyrens konst, 'tredje graden' (läs: GPU och Gestapo). Från detta mörkrets hemvist styres de viljelösa kreaturen under Mordors makt, en Bill Ormbunke, en Skelögat (läs: hemmabolsjevikerna och andra världskrigets femtekolonnare). Från zoroastrianismens chevalereska världsåskådning stammar också element som hjältemodet och den ridderliga tapperheten trots allt (Vidstige, Frodo, de forna hjältekungarna), den Stora bron (Cinvat-bron i Iran) och åtskilliga av monstren. Andra av samma hedervärda klass är kumpaner till Grendel och hans mor i Beowulf-eposet, liksom dvärgarna och trollen hör hemma både på Island och på Irland. Mera rent keltiska verkar de ljusa alverna, 'det fagra folket' med sina klockrena sånger, sitt stjärneskimmer och sitt fornåldriga språk.

I sin strävan att så långt möjligt konkretisera och övertyga skyr Tolkien varken detaljerade kartor över sitt Shire (Fylke) med kringliggande gränsländer, fingerade alfabeten (med drag av isländska handskriftsrunor, keltiska ogamer och fornindisk devanagari-skrift) eller de mest ingående terrängbeskrivningar, sida upp och sida ner med ringlande bäckar och dalgångar, åsryggar och backstråk, väderbitna klintar och leende dälder, djupa ekskogar och igengrodda stigar. Det är reminiscenser från hans egen ungdoms fotvandringar uppåt de walesiska gränstrakterna vi får uppleva. Likaväl som vi i beskrivningen av hobernas Fylke och Bockrike återfinner de idylliska, välordnade små villasamhällena och kulturbygderna i Warwickshire och Oxfordshire, med leende ängsmarker och ekdungar, traditionsrika gamla landsvägar, välskötta häckar och trädgårdstäppor, kullar med cottages, rävjaktsterränger och åar med forntida hävd och klingande namn. Mitt emellan Tolkiens födelsestad Birmingham och hans studiestad Oxford ligger nu som på Bill Shakespeares tid Stratford on Avon! Sitt namn på 'det småvuxna släktet' hobbits, tycks Tolkien ha bildat genom en kontamination av Thomas Hobbes, rättvisans, anspråkslöshetens och frihetens engelske filosof, samt rabbits 'kaniner' -liksom dessa älskar ju 'hoberna' att gräva ner sig i gångar under jorden! Men samtidigt utgör hoberna en kärleksfull och lätt kritisk bild av gamla tiders klassiske engelsman, av Hogards typ när han var som minst elak: rödkindade, välnärda, lagda för ett bekvämt liv, permanent hungriga 'biffätare', lidelsefulla älskare av mörk, mustig stout och goda historier, ointresserade av främmande folk och den oroliga världen omkring dem, gärna lite materialistiska, mer än lite skeptiska. Men ändå i besittning av en seghet, som ej ens De vises råd hållit för möjlig. En ras, som växer med uppgifter och pålagda mödor, som ger prov på oanade färdigheter och en oanad motståndskraft - ofta till djupaste förvåning för dem själva. Vackrare har egentligen aldrig det specifikt engelska kynnet tecknats än av engelsmannen John Tolkien i hans bild av hoberna i Fylke.

Åke Ohlmarks