Varför skall man egentligen översätta namnen på personer och platser? Eller skall man ens det?

Det korta svaret är: Ja, det skall man, i alla fall när det gäller Tolkiens Midgård. Det är nämligen väsensskilt från frågan om man till exempel skall översätta namnen i en nutida engelsk deckare. (Det bör man i allmänhet inte.)

Det främsta skäl som brukar anföras för att översätta Tolkiens namn är att han har byggt in en fiktion att han själv har översatt allt, inklusive namnen, från "riktig väströna". Engelskan är alltså bara ett mellanled, som bör göras osynligt i en översättning vidare till ett annat språk. Det är ett ganska bra argument, men inte alls det bästa enligt mig. För även om Tolkien förstås själv var medveten om detta hela tiden medan han skrev så görs fiktionen om att verket är "översatt" även i original inte tydlig för läsaren förrän i ett av appendixen, som ju inte ingår i själva berättelsen, och som många läsare kanske inte ens läser. Och det är en ganska tunn fiktion – Tolkien iddes bara hitta på en handfull namn och ord på denna "riktiga" väströna.

Bästa argumentet är istället om namnens betydelse och (minst lika viktigt!) den känsla de inger läsaren spelar någon roll för berättelsen. Och i Tolkiens fall gör de definitivt det. Hobernas namn är till exempel valda med mycket stor omsorg för att ge en mysig, hemtam och lite lustig känsla, med tydligt fokus på sådant som är centralt för hober, som mat, korpulens, att bo i hålor, och så vidare. Det finns också skickligt genomförda regionala skillnader, där till exempel folket i Bri har namn som är ungefär som i Häradet, men med små skillnader som känns lite främmande för våra huvudpersoner.

Vidare säger många platsnamn något om hur platsen ser ut eller vad som finns där, som Barrow-downs eller Helm's Deep, eller kan ge en känsla av ålder, som Mirkwood (mirk är en gammal form av det redan gamla ordet murk; den heter ju inte Darkwood), eller av influenser från flera olika språk, som Chetwood (med en "keltisk" halva) eller Limlight (med en alvisk). Och många platser har ju både ett alviskt namn och ett på väströna, vilket ger läsaren en idé om de alviska ordens form och betydelse, något som var mycket viktigt för Tolkien. Allt detta går den svenske läsaren förbi om man inte översätter namnen. (Och om man inte förutsätter att de svenska läsarna är fullgoda på engelska – men det vore ju en orimlig utgångspunkt för en översättning.)

Att lämna namnen oöversatta skulle istället ge läsarna engelska associationer, som skulle få historien att kännas som om den utspelade sig någon annanstans, där de inhemskt väströna namnen blir lika främmande för oss som de alviska eller rohirriska. Och då tappar man en hel dimension i läsningen. Detta skiljer sig markant från om man översätter den där engelska deckaren; där vill man nämligen att läsaren skall få engelska associationer! Om den utspelar sig i London men huvudpersonen är herr Takläggare på Bagaregatan istället för Mr Thatcher på Baker Street, då tappar man lokalfärgen, medan det förstås är fullständigt oväsentligt vad personens namn råkar betyda; här, till skillnad från hos Tolkien, är det bara ett efternamn och inget mer.

Generellt är det nog vanligast i just fantasy – kanske delvis på grund av Tolkiens gigantiska inflytande över genren – att berättelsen utformas på ett sådant sätt att namns betydelse och känsla spelar roll, och att det därmed kan bli aktuellt att översätta dem. Men det kan vara en svår gränsdragning. Ta Harry Potter, till exempel. Böckerna utspelar sig i England, så man vill ha engelsk lokalfärg. Men samtidigt är många av namnen underfundigt valda utifrån vad de betyder och hur de låter, vilket man inte heller vill beröva läsaren. En tredje faktor är förstås att detta är barnböcker, så att de svenska läsarna kan förväntas förstå mycket lite av den engelska man eventuellt lämnar kvar.

Eller ta George RR Martins ännu oavslutade epos A Song of Ice and Fire. Den (jämfört med Tolkien) mer råbarkade och socialrealistiska tonen mitt i fantasyvärlden gör att det av någon anledning känns rimligare att lämna namnen oöversatta, särskilt kanske som historien är något av en fantasyversion av de verkliga händelserna kring rosornas krig – mellan ätterna Lancaster och York, jfr Lannister och Stark – som ju ägde rum i England. Å andra sidan kan man hävda att det, som hos Tolkien, även här är relevant vad vissa av namnen betyder, och att man vill få bort engelska associationer från något som är en rent fiktiv värld där inget England finns. (Den skrala svenska översättningen har tyvärr valt en befängd mellanväg, där vissa av namnen, och i några fall till och med delar av namn, har översatts medan andra har lämnats orörda.)

Slutsatsen är att frågan om namnens översättande inte är en ren ja- eller nej-fråga, utan det finns ett brett spann av skönlitteratur, från sådan där namnen uppenbart bör översättas (som hos Tolkien) till historier där de uppenbart inte bör det (som i vår Londondeckare). I fantasygenren hamnar mycket nog någonstans i mitten av spannet, där det går att anföra fullgoda argument både för att översätta och för att låta bli.

* * *

Om man nu, som sig bör, översätter namnen i ringsagan, då finns det en hjälp eller komplikation: Tolkien skrev själv en vägledning till framtida översättare, Guide to the Names in The Lord of the Rings, där han för många av sina namn (inte alla, även om det nog var så det var tänkt) förklarar lite vad de betyder och hur han har funderat, och i en del fall också kommer med synpunkter på de befintliga översättningarna och förslag till kommande. Tolkien skrev denna vägledning någonstans kring 1966-67, när bara de holländska och svenska översättningarna var gjorda – delvis som ett utslag av hans missnöje med dessa, och för att undvika att de stundande danska och tyska översättningarna skulle göra om samma misstag. Så hur bör man förhålla sig till denna skrift? Hur hantera att författaren själv lägger näsan i blöt?

Ja, det är ju högintressant, det professorn skriver, och jag är väldigt glad att han gjorde det. Men man skall ändå inte bemöta hans synpunkter med överdriven vördnad. (Anderssons översättning föll lite i den fällan, har jag en känsla av.) Det är absolut användbart att få veta hur han tänkte, det ger ledtrådar till vad man bör prioritera och hur eventuella tvetydigheter skall tolkas. Men samtidigt är synpunkterna delvis inkonsekventa (till exempel går hans åsikt att hobbit bör lämnas oöversatt inte alls ihop med hur han i Appendix F förklarar ordets uppkomst), och när Tolkien kommenterar Ohlmarks lösningar blir det uppenbart att han inte kunde särskilt mycket svenska. I slutändan måste det vara översättaren som är experten på målspråket, den rollen kan författaren inte ta.

Så mitt förhållningssätt till Guiden har varit att respektera andemeningen i den och den uppenbara vikt Tolkien lade vid att namnen skulle bli rätt, ta till mig informationen om varje namn, men sedan väga det mot andra faktorer och fatta ett sammantaget beslut efter eget huvud, efter vad jag känner blir bäst. Även de gånger jag i större eller mindre utsträckning därmed bryter mot Tolkiens "instruktioner".

* * *

Som avslutning vill jag bara säga att det när man diskuterar Tolkien-översättning kanske ändå läggs lite för mycket fokus på just namnen. Jag kan förstå det, det är tacksamt och väldigt konkret att diskutera, en sak som alla kan ha synpunkter på och känna något för. Men namnen är inte det stora problemet med vare sig Ohlmarks eller Anderssons översättningar, och det har absolut inte varit drivkraften till att jag gör en egen översättning. (Även om jag får medge att det har varit orimligt roligt att sitta och grunna och forska kring etymologier och namnformer!) Det har istället handlat om att försöka göra rättvisa åt Tolkiens språk i stort, att fånga de olika stilarna och klangerna, att få till en text som lyckas beröra lika mycket på svenska som Tolkien för mig alltid gör på engelska. Och i det spelar namnen faktiskt en ganska liten roll.