Namnöversättning
| Tolkien (första förekomst) |
Åke Ohlmarks | Erik Andersson | Kamelen |
|---|---|---|---|
| Sharkey (Bok VI, kapitel 8: Hur Häradet rensades) |
Hajen | Farsan | Hajen |
| Tolkiens översättningsguide | |||
| Sharkey. This is supposed to be a nickname modified to fit the Common Speech (in the English text anglicized), based on orkish sharkû 'old man'. The word should therefore be kept with modification of spelling to fit the language of translation; alteration of the diminutive and quasiaffectionate ending -ey to fit that language would also be in place. | |||
| Kommentar | |||
| Detta är ju det "smeknamn" som Saruman begåvats med av sina underhuggare. Fast det är tveksamt hur smeksamt det egentligen är. Saruman är nog ganska ironisk när han säger så här till hoberna:
All my people used to call me that in Isengard, I believe. A sign of affection, possibly.* Här finns det dessutom en fotnot: * It was probably Orkish in origin: sharkû, 'old man'. Att notera är att engelskans shark troligen betydde "ohederlig person som utplundrar andra" redan innan det betydde "hajfisk". Firren är alltså döpt efter skurken, snarare än tvärtom! Det här var Tolkien naturligtvis medveten om, och kanske tänkte han att det var så man skulle förstå namnet "inuti" historien: att Isengårds mänskliga hejdukar, inspirerade av orkernas namn på honom, med skräckblandad respekt kallade sin boss för en skurk, snarare än att de syftade på ett havsdjur som kanske inte var så välkänt bland dessa inlandslevande banditer. Men samtidigt var Tolkien förstås också i högsta grad medveten om att de allra flesta läsare lär associera till rovfisken i första och kanske enda hand. Det är lätt hänt att man som översättare snöar in på just det där med sharkû, särskilt med tanke på vad Tolkien skriver i sin Guide. Jag gjorde det själv tidigare! Och då fastnade jag till slut för att översätta till Skörken. "Skörk" (uttalas med sje-ljud, kan även stavas med sch) är ett gammalt, möjligen dialektalt ord för gamla hästkrakar, som i överförd betydelse också har använts om gamla torra gubbar. En inte helt oäven motsvarighet till vad orkiskan betyder, alltså! Men eftersom ingen läsare känner till det ordet så kommer de bara att tänka att det är en något "smeknamnifierad" form av skurk, vilket leder tankarna åt rätt håll. Men detta var alltså tidigare, innan jag faktiskt hade kommit till det här kapitlet i min översättning. Nu när jag ser Sharkey i sitt sammanhang tycker jag istället att det överlägset viktigaste är hur namnet låter och hur läsaren associerar. Tolkien använde här, högst medvetet vill jag hävda, ett namn som för tankarna bort från den högstämda delen av sagan och tillbaka till den modernare världen. Han ville visa att efter sin djupdykning i fornsagornas värld har hoberna vuxit och blivit mer kapabla att hantera även mer vardagliga förtretligheter, sådant som hypotetiskt skulle kunna drabba oss läsare. Det är vanliga lumpna banditer som tagit över Häradet – inte rovriddare eller orker eller vad man nu annars skulle kunna tänka sig. Och banditernas ledare skall ha ett banditnamn. När Tolkien sedan kom på (ganska sent i processen, tror jag mig ha förstått) att det faktiskt var Saruman som var denne ledare, då passade namnet ännu bättre, för det understryker hur djupt Saruman har fallit, från änglalikt väsen och mäktig trollkarl till lumpen bandit. Han är inte längre större än så här. Och namnet Sharkey, det skall låta som en banditledare från bakgatorna, typ som någon ur Lock, Stock & Two Smoking Barrels eller nån salt karaktär spelad av Michael Caine. Eller kanske, för att placera sig mer i Tolkiens tankevärld, nån bov ur en Dickens-berättelse. Och då duger förstås inte "Skörken", och inget annat heller som fungerar med ljudlikheten med sharkû – i alla fall inget som jag kunnat komma på, trots desperata försök med Schakalen, Skärarn, Skurken och allt möjligt. Det enda som fungerar hjälpligt är faktiskt Hajen. Helt perfekt är inte ens det, för den där engelska -ey-ändelsen tillför en känsla som inte tycks gå att riktigt återskapa på svenska, men det är så nära vi kommer. Och då får det bli så. Fotnoten om namnets härkomst får vi helt enkelt lösa på annat sätt; den är ändå inte det viktiga. Största poängen med den är väl att läsarna här får reda på ännu ett av de ytterst få ord på svarta språket som vi alls får oss till livs. (Att som Ohlmarks ändra det orkiska ordet till hajja för att få till likheten bakvägen är naturligvis inte acceptabelt!) Mer exakt ser min fotnot nu ut så här: * Troligen orkiska från början: sharkû "gammal man", fonetiskt likt det dunnländska ordet för "haj". Tanken är alltså att Sarumans dunnländingar hörde orkerna kalla honom sharkû men feltolkade det som haj. (Dunnländingarna talar, i alla fall i Tolkiens fiktiva översättning av Västmarks röda bok, något keltiskartat språk, och haj heter siorc på gaeliska, siarc på walesiska.) Och sedan snappade de väströntalande hejdukarna upp det smeknamnet från dunnländingarna. Det är kanske lite tunt, men det håller ändå hjälpligt som förklaring. Och, som sagt, det är ändå inte det viktigaste här. Det viktiga är banditkänslan! Till slut måste jag väl också kommentera Anderssons besynnerliga val, Farsan, som han envisades med trots att hans referensgrupp var mangrant emot. Jag gissar att han utgick från fotnoten, i enlighet med Tolkiens önskemål. Och när han så gick bet på att hitta något han gillade som lät ungefär som sharkû, då valde han att istället tänka bakvägen: Om orkerna kallar honom ungefär "gamle man", då kanske de coola banditerna kör med ett annat namn med ungefär samma betydelse men anpassat till deras språkbruk. (Och av någon anledning tänkte han sig tydligen att banditerna talade ungefär som björnen Baloo.) Att Andersson sedan tog chansen att översätta Sharkey's End till Farsans ända får vi nog bara se som ett utslag av hans egen lite vrickade humor. Men bra är det inte. Senast uppdaterad: 2024-11-06 01:09:36 |
|||
| Tolkien | Åke Ohlmarks |
|---|---|
| Sharkey | Hajen |
| Erik Andersson | Kamelen |
| Farsan | Hajen |
| Tolkiens översättningsguide | |
| Sharkey. This is supposed to be a nickname modified to fit the Common Speech (in the English text anglicized), based on orkish sharkû 'old man'. The word should therefore be kept with modification of spelling to fit the language of translation; alteration of the diminutive and quasiaffectionate ending -ey to fit that language would also be in place. | |
| Kommentar | |
| Detta är ju det "smeknamn" som Saruman begåvats med av sina underhuggare. Fast det är tveksamt hur smeksamt det egentligen är. Saruman är nog ganska ironisk när han säger så här till hoberna:
All my people used to call me that in Isengard, I believe. A sign of affection, possibly.* Här finns det dessutom en fotnot: * It was probably Orkish in origin: sharkû, 'old man'. Att notera är att engelskans shark troligen betydde "ohederlig person som utplundrar andra" redan innan det betydde "hajfisk". Firren är alltså döpt efter skurken, snarare än tvärtom! Det här var Tolkien naturligtvis medveten om, och kanske tänkte han att det var så man skulle förstå namnet "inuti" historien: att Isengårds mänskliga hejdukar, inspirerade av orkernas namn på honom, med skräckblandad respekt kallade sin boss för en skurk, snarare än att de syftade på ett havsdjur som kanske inte var så välkänt bland dessa inlandslevande banditer. Men samtidigt var Tolkien förstås också i högsta grad medveten om att de allra flesta läsare lär associera till rovfisken i första och kanske enda hand. Det är lätt hänt att man som översättare snöar in på just det där med sharkû, särskilt med tanke på vad Tolkien skriver i sin Guide. Jag gjorde det själv tidigare! Och då fastnade jag till slut för att översätta till Skörken. "Skörk" (uttalas med sje-ljud, kan även stavas med sch) är ett gammalt, möjligen dialektalt ord för gamla hästkrakar, som i överförd betydelse också har använts om gamla torra gubbar. En inte helt oäven motsvarighet till vad orkiskan betyder, alltså! Men eftersom ingen läsare känner till det ordet så kommer de bara att tänka att det är en något "smeknamnifierad" form av skurk, vilket leder tankarna åt rätt håll. Men detta var alltså tidigare, innan jag faktiskt hade kommit till det här kapitlet i min översättning. Nu när jag ser Sharkey i sitt sammanhang tycker jag istället att det överlägset viktigaste är hur namnet låter och hur läsaren associerar. Tolkien använde här, högst medvetet vill jag hävda, ett namn som för tankarna bort från den högstämda delen av sagan och tillbaka till den modernare världen. Han ville visa att efter sin djupdykning i fornsagornas värld har hoberna vuxit och blivit mer kapabla att hantera även mer vardagliga förtretligheter, sådant som hypotetiskt skulle kunna drabba oss läsare. Det är vanliga lumpna banditer som tagit över Häradet – inte rovriddare eller orker eller vad man nu annars skulle kunna tänka sig. Och banditernas ledare skall ha ett banditnamn. När Tolkien sedan kom på (ganska sent i processen, tror jag mig ha förstått) att det faktiskt var Saruman som var denne ledare, då passade namnet ännu bättre, för det understryker hur djupt Saruman har fallit, från änglalikt väsen och mäktig trollkarl till lumpen bandit. Han är inte längre större än så här. Och namnet Sharkey, det skall låta som en banditledare från bakgatorna, typ som någon ur Lock, Stock & Two Smoking Barrels eller nån salt karaktär spelad av Michael Caine. Eller kanske, för att placera sig mer i Tolkiens tankevärld, nån bov ur en Dickens-berättelse. Och då duger förstås inte "Skörken", och inget annat heller som fungerar med ljudlikheten med sharkû – i alla fall inget som jag kunnat komma på, trots desperata försök med Schakalen, Skärarn, Skurken och allt möjligt. Det enda som fungerar hjälpligt är faktiskt Hajen. Helt perfekt är inte ens det, för den där engelska -ey-ändelsen tillför en känsla som inte tycks gå att riktigt återskapa på svenska, men det är så nära vi kommer. Och då får det bli så. Fotnoten om namnets härkomst får vi helt enkelt lösa på annat sätt; den är ändå inte det viktiga. Största poängen med den är väl att läsarna här får reda på ännu ett av de ytterst få ord på svarta språket som vi alls får oss till livs. (Att som Ohlmarks ändra det orkiska ordet till hajja för att få till likheten bakvägen är naturligvis inte acceptabelt!) Mer exakt ser min fotnot nu ut så här: * Troligen orkiska från början: sharkû "gammal man", fonetiskt likt det dunnländska ordet för "haj". Tanken är alltså att Sarumans dunnländingar hörde orkerna kalla honom sharkû men feltolkade det som haj. (Dunnländingarna talar, i alla fall i Tolkiens fiktiva översättning av Västmarks röda bok, något keltiskartat språk, och haj heter siorc på gaeliska, siarc på walesiska.) Och sedan snappade de väströntalande hejdukarna upp det smeknamnet från dunnländingarna. Det är kanske lite tunt, men det håller ändå hjälpligt som förklaring. Och, som sagt, det är ändå inte det viktigaste här. Det viktiga är banditkänslan! Till slut måste jag väl också kommentera Anderssons besynnerliga val, Farsan, som han envisades med trots att hans referensgrupp var mangrant emot. Jag gissar att han utgick från fotnoten, i enlighet med Tolkiens önskemål. Och när han så gick bet på att hitta något han gillade som lät ungefär som sharkû, då valde han att istället tänka bakvägen: Om orkerna kallar honom ungefär "gamle man", då kanske de coola banditerna kör med ett annat namn med ungefär samma betydelse men anpassat till deras språkbruk. (Och av någon anledning tänkte han sig tydligen att banditerna talade ungefär som björnen Baloo.) Att Andersson sedan tog chansen att översätta Sharkey's End till Farsans ända får vi nog bara se som ett utslag av hans egen lite vrickade humor. Men bra är det inte. Senast uppdaterad: 2024-11-06 01:09:36 |
|