Diktöversättning
|
Gil-galads fall (Bok I, kapitel 11: En kniv i mörkret) The Fall of Gil-galad (Book I, chapter 11: A Knife in the Dark) |
|---|
|
Tolkien:
Kamelen:
Ohlmarks:
Olsson:
J. R. R. Tolkien
Gil-galad was an Elven-king. Of him the harpers sadly sing: the last whose realm was fair and free between the Mountains and the Sea. His sword was long, his lance was keen, his shining helm afar was seen; the countless stars of heaven's field were mirrored in his silver shield. But long ago he rode away, and where he dwelleth none can say; for into darkness fell his star in Mordor where the shadows are. Kamelen
Gil-galad, alvers kung en gång, begråts i harpans sorgesång: han var den siste kungen av ett fritt land mellan berg och hav. Så långt hans svärd, så skarp hans lans och vida syntes hjälmens glans; all himlens stjärnor stod i brand på silverskölden i hans hand. Men han red bort för länge sen och ingen sett honom igen. Hans stjärna föll och släcktes där – i Mordors land, där skuggor är. Åke Ohlmarks
Gil-galad var kung i alvers borg: om honom sjöng harpan med bitter sorg, den siste i fritt och lyckligt land, som härskat från Bergen till havets strand. Hans lans var skarp och hans klinga ren och vitt över landet hans guldhjälm sken och stjärnors härar i himlens köld sig speglade i hans silversköld. För längesen red han bort från er och var han nu finns vet ingen mer: hans stjärna släcktes i vånda stor i Mordor, där dödens skugga bor. Lotta Olsson
Gil-galad var en alvers kung. I vemod nu om honom sjung: den siste styrande som gav frihet mellan berg och hav. Hans svärd var långt, beredd hans lans, på långt håll såg man hjälmens glans. Och stjärnors eld i nattens köld sågs speglas i hans silversköld. Han red sin väg för längesen, och var han finns vet ingen än. I mörker föll hans stjärna stor, i Mordors land, där skuggor bor. |
| Kommentar |
| Detta är sången som Sam - av alla! - deklamerar (eller mumlar, snarare) strax innan hoberna och Vidstige kommer fram till Väderklint. Direkt efteråt i texten framgår att detta är en översättning som Bilbo gjort av ett forntida alvkväde.
Dikten är enkel till sin struktur: Varje rad består av fyra jamber (tvåstaviga stigande versfötter), och raderna rimmar parvis. Olsson har följt detta, precis som jag, medan Ohlmarks har valt att frångå versmåttet. Det behöver inte vara fel, det är mer en fråga om vad man prioriterar. Olika språk har olika "passform", och svenskan har generellt lite längre ord än engelskan. Men jag har känt att det är värdefullt om tonsättningar av originalets verser, som det ju finns många av för detta så välkända verk, kan fungera även i översättning. Olssons förstarad är bättre än min. Hon har ju översatt originalet rakt. Men jag tycker att resten av första strofen visar varför jag ändå gjorde det bättre valet. I andra strofen är jag glad att jag hittade en snyggare lösning än nödrimmet köld/sköld som både Ohlmarks och Olsson använder. Och i tredje strofen gillar jag den ödesmättade klangen i att använda ett vanligt enkelt "är" som avslutningsverb på sista raden. Den raden är ju ett halvt eko av Ringversen – "where the shadows are" istället "where the Shadows lie" – och att få med den parallellen kändes viktigt nog för att vara värt att krysta en aning på raden innan. Slutligen kan det kanske vara värt att påpeka att jag är medveten om att det blir något av en upprepning med först "kung" på rad ett och sedan "kungen" på rad tre. Jag hade tidigare istället "fursten" på tredjeraden, men efter att ha värkt på det länge och väl har jag bestämt mig för att det förstnämnda alternativet ändå låter bättre. Senast uppdaterad: 2017-04-19 02:31:40 |