Ring
Kamel
 
 

Diktöversättning

[Tillbaka till listan]

Sången om Durin   (Bok II, kapitel 4: En färd i mörkret)
Song of Durin   (Book II, chapter 4: A Journey in the Dark)
Tolkien:     Kamelen:     Ohlmarks:     Olsson:
J. R. R. Tolkien
The world was young, the mountains green,
No stain yet on the Moon was seen,
No words were laid on stream or stone
When Durin woke and walked alone.
He named the nameless hills and dells;
He drank from yet untasted wells;
He stooped and looked in Mirrormere,
And saw a crown of stars appear,
As gems upon a silver thread,
Above the shadow of his head.

The world was fair, the mountains tall,
In Elder Days before the fall
Of mighty kings in Nargothrond
And Gondolin, who now beyond
The Western Seas have passed away:
The world was fair in Durin's Day.

A king he was on carven throne
In many-pillared halls of stone
With golden roof and silver floor,
And runes of power upon the door.
The light of sun and star and moon
In shining lamps of crystal hewn
Undimmed by cloud or shade of night
There shone for ever fair and bright.

There hammer on the anvil smote,
There chisel clove, and graver wrote;
There forged was blade, and bound was hilt;
The delver mined, the mason built.
There beryl, pearl, and opal pale,
And metal wrought like fishes' mail,
Buckler and corslet, axe and sword,
And shining spears were laid in hoard.

Unwearied then were Durin's folk
Beneath the mountains music woke:
The harpers harped, the minstrels sang,
And at the gates the trumpets rang.

The world is grey, the mountains old,
The forge's fire is ashen-cold
No harp is wrung, no hammer falls:
The darkness dwells in Durin's halls
The shadow lies upon his tomb
In Moria, in Khazad-dûm.
But still the sunken stars appear
In dark and windless Mirrormere;
There lies his crown in water deep,
Till Durin wakes again from sleep. 
Kamelen
Så gröna bergen, världen ny
och obefläckad månens hy,
det fanns ej ord för ström och sten
när Durin vaknade allen.
Han namngav namnlös höjd och dal,
han drack ur orörd källa sval.
Han såg i Spegeltärnens damm
en stjärnekrona tona fram:
ett silverband med ädelsten
som över hjässans skugga sken.

Så höga bergen, världen grann,
i äldre tid, då än man fann
höga kungar som höll stånd
i Gondolin och Nargothrond,
som bortom havet nu fått frid:
världen var skön på Durins tid.

I pelarsalars stengemak
med silvergolv och gyllene tak
en kung på snidad tron han var,
och porten maktens runor bar.
Och lyktor av kristall där fanns
med stjärnors, sols och månes glans
som ej i moln och natt försvann
men evigt ljust och vackert brann.

Där hammaren mot städet drev,
där mejseln klöv och stickeln skrev,
där svärdet smiddes, hjaltet göts
och mur blev byggd och malmen bröts.
Opal, beryll, safir, spinell,
pansar smitt som fiskars fjäll,
sköld och brynja, yxa, lans
och svärd bland bergets skatter fanns.

För Durins folk fanns då ej nöd,
i bergens djup musiken ljöd,
och skalder sjöng och harpor sang,
vid portarna trumpeter klang.

Så gamla bergen, världen grå,
och kall och tom ses smedjan stå.
Ej hammarslag, ej harpas ton,
i mörker står nu Durins tron.
I skuggor höljs hans vilorum
i Moria, i Khazad-dûm.
Men ännu tonar stjärnor fram
i Spegeltärnens mörka damm.
I djupet bidar kronan än
tills Durin vaknar upp igen. 
Åke Ohlmarks
Jorden var ung, grön fjällets spets
och ingen fläck i månen setts,
och ej fanns ord för ström och sten,
när Durin vandrat här allen.
Han namn gav höjd och namn gav dal,
han drack av orörd källa sval
och såg i Spegeltjärnens damm
en stjärnekrona blixtra fram
likt silverband med ädelsten,
som över Durins hjässa sken.

Jorden var skön, hög fjällets kam
i forntid före fallets skam,
då kungar satt i Nargothrond
och ännu Gondolin höll stånd,
som bortom haven sen vann frid,
Jorden var skön på Durins tid.

En kung på tron av elfenben
i pelarsal av huggen sten
med guldtak med smaragdehörn
och maktens runor över dörrn -
och månes, sols och stjärnors glans
i bergkristaller samlad fanns,
som skymda ej av moln och natt
till lampor man i salen satt.

Där hammaren mot städet klang
och stickeln skrev och mejseln klang,
och hjalt vart nitat, klinga smidd,
mur byggd och sprängd vart schaktets vidd.
Opal, beryll och pärlor blå,
metall med fiskfjällsteckning på,
sköld, harnesk, yxor, svärd och lans
bland arsenalens skatter fanns.

För Durins folk fanns då ej nöd,
i bergens djup musiken ljöd,
och skalden sjöng och harpan sang,
vid portarna trumpeten klang.

Jorden är grå nu, fjället dött,
ej ässjans eld sen sekler glött,
ej harpslag hörs, ej släggas fall,
i mörker vilar Durins hall.
Hans grav bland skuggor ruvar skum
i Moria, i Khazad-dûm.
Men stjärnor, sjunkna längesen,
ur Spegeltjärnen lysa än,
och kronan bidar än den tid,
då Durin väcks ur gravens frid. 
Lotta Olsson
Vår värld var ung och berget grönt,
och månen lyste klart och skönt,
för ström och sten fanns inga ord,
när Durin väcktes till vår jord.
Han namngav namnlös höjd och dal,
han drack ur orörd källa sval.
Han kom till Spegeltärn och såg
hur stjärnor i en krona låg,
som pärlor i en silverkrans,
som syntes kröna hjässan hans.

Vår värld var god och löften höll,
i äldre tid, tills kungar föll
i Gondolin och Nargothrond,
och sen mot västerns hav höll stånd.
Men god var ännu världen vid,
för längesen, på Durins tid.

Han var en kung, en tron hans plats,
i pelarsalars stenpalats,
med silvergolv och guldtaks prakt,
och dörrens runor, med sin makt.
Där sken för evigt stjärnan klar,
och sol och måne dröjde kvar
i lyktor med kristall runtom,
som aldrig skymts när natten kom.

Där mötte slägga städ, och där
graverades och höggs isär,
där smiddes svärd och bands och knöts,
där byggdes, böjdes, bars och bröts.
Beryll och pärlor och opal,
metall som fiskfjäll, blank och sval,
och sköldar, harnesk, svärd och spjut:
allt samlades på hög förut.

Och Durins folk var starkt som få,
musik sjöd upp ur bergen då,
till harpans klang steg barders sång,
trumpeter genljöd gång på gång.

Vår värld är grå och berget nött,
i smedjans djup har elden dött.
Förbi är sång och hammarslag,
där Durin bott gryr ingen dag.
I skuggor höljs hans vilorum
i Moria, i Khazad-dûm.
Än skymtar sjunkna stjärnors glans
i Spegeltärn, dess silverkrans,
i mörka djupet som förut,
tills Durins långa sömn är slut. 
Kommentar
Detta är den sång som Gimli sjunger i Moria.

Ohlmarks tolkning är ömsom vin, ömsom vatten. En del passager är riktigt bra, t ex den som börjar "För Durins folk fanns då ej nöd", som jag nästan oförändrad har infogat i min version. Men på andra ställen tar han sig för stora friheter ("elfenbenstron" t ex), blir krampaktig ("mur byggd och sprängd vart schaktets vidd"), nödrimmar (t ex "klang" med "klang"!) eller missförstår helt ("och ännu Gondolin höll stånd, som bortom haven sen vann frid").
Även Olssons version varierar i kvalitet. Ibland når hon riktigt njutbara höjder, t ex med "i skuggor höljs hans vilorum" som jag har övertagit till min version, men ofta har hon ett lite naivt och barnsligt språk som jag inte tycker gör Tolkiens dikt rättvisa. (T ex "där byggdes, böjdes, bars och bröts" eller "metall som fiskfjäll, blank och sval".) Och även hon tycks ha missförstått passagen med Gondolin och Nargothrond.

Totalt sett tycker jag att Ohlmarks tolkning är bättre än Olssons, och jag har använt mig mer av den i min version. Men jag har fått skriva om det mesta helt och hållet, då jag inte riktigt tyckte om någondera av de tidigare varianterna. Och om jag får säga det själv tycker jag att min egen version blev riktigt bra!

Den här sången översatte jag faktiskt i sin helhet redan 2004, långt innan jag började översätta själva prosan, och den har legat ute här på min hemsida och hemsidans tidigare inkarnationer längre än någon annan av mina Tolkiendikter (utom möjligen Ringversen). Men en sak hade jag problem med i 2004-versionen, och det var de rader som börjar med "The world was". Att byta ordning så att världen kom sist på raden gjorde jag redan den gången, det var inget svårt beslut. Rimmen blir väldigt mycket enklare då, utan att man förlorar något på kuppen. Men i min tidigare version började dessa rader med "Bergen var": "Bergen var gröna", "Bergen var höga" osv. Det är rakt på sak innehållsmässigt sett, men det förstör rytmen. Man skulle nästan behöva uttala det "ber-jänn", med betoning på andra stavelsen, för att få det att flyta. Så istället har jag nu infört den nya varianten att dessa rader börjar med "Så": "Så gröna bergen", "Så höga bergen" och "Så gamla bergen". Det blir en aning mer krystat, men jag tycker att det fungerar bra, och nu är rytmen intakt. Enligt mig är det en klar förbättring!

Jag har gjort en ganska stor omskrivning av de fyra rader som tidigare började med "På snidad tron i stengemak", men som nu börjar med "I pelarsalars stengemak". Jag upptäckte nämligen att de där pelarsalarna dyker upp i prosan längre fram, när Galadriel uppenbart hänvisar direkt till den här dikten i något hon säger till Gimli:

"Dark is the water of Kheled-zâram, and cold are the springs of Kibil-nâla, and fair were the many-pillared halls of Khazad-dûm in Elder Days before the fall of mighty kings beneath the stone."

Jag hade naturligtvis kunnat formulera om det Galadriel säger för att bättre passa med min version av dikten (och det har jag delvis också gjort), men det blir bättre om just pelarsalarna faktiskt finns med. Min översättning av hennes citat lyder:

"Mörkt är Kheled-zârams vatten, kalla är Kibil-nâlas källor, och fagra var Khazad-dûms pelarsalar i äldre tiden, då höga kungar ännu höll stånd under berget."

Senaste ändring: Bytte från "harnesk" till "brynja".

Senast uppdaterad: 2024-03-08 00:25:19