Vid Théodens död (Bok V, kapitel 6: Slaget på Pelennors fält) At Théoden's Death (Book V, chapter 6: The Battle of the Pelennor Fields) |
---|
Tolkien:
Kamelen:
Ohlmarks:
Olsson:
J. R. R. Tolkien
Mourn not overmuch! Mighty was the fallen, meet was his ending. When his mound is raised, women then shall weep. War now calls us! Kamelen
Sörj ej i övermått! Stor var den fallne, hugstor hans hädangång. När högen är rest, kvinnor då skall klaga. Nu kallar oss striden! Åke Ohlmarks
Sörj ej med sveda! Stor var den fallne, härlig han höggs. När hans hög är rest kvinnor skall klaga. Krig oss kallar. Lotta Olsson
Sörj ej över hövan! Mäktig var den fallne, värdigt var hans avslut. När hans gravhög väntar, må då kvinnor gråta. Striden kallar oss! |
Kommentar |
Det här kvädet framsäger Éomer när kung Théoden precis har dött på slagfältet (innan Éomer fått syn på sin syster Éowyn som ligger bredvid).
Det tycks som om en av kungens uppgifter i det rohirriska samhället är att brista ut i spontan vers när situationen kräver det. Théoden gav oss flera sådana alster, och nu när Éomer fått ärva kronan tvingas han genast ta upp den fallna skaldemanteln. Och det klarar han ganska skapligt! Möjligen flyter hans debutantverk lite trögare än vad rohirrim blivit bortskämda med från den gamle kungen: den där raden med meet har någon obetonad stavelse för mycket mitt i för att klinga riktigt otvunget. (Jag har avsiktligt tagit efter.) I övrigt är det en sedvanlig rohirrisk komposition, där första eller andra betonade stavelsen på varje rad, eller båda, skall stavrimma med tredje betonade men absolut inte med fjärde. Éomer nöjer sig med att stavrimma bara första och tredje betonade stavelsen på de två inledande raderna (overmuch betonas rimligen på o:et och rimmar inte), men det kompenserar han fint med att använda samma allitteration, ett m-ljud, på båda raderna, vilket jag tycker ger en förhöjd allitterativ effekt. Detta lyckades jag tyvärr inte ta efter. Men i gengäld har jag full allitteration på andra raden och knyter också ihop raderna med en återanvändning av "stor", vilket jag tycker lyfter anrättningen en smula. På sista raden har originalet full allitteration, på alla de tre betonade, vilket jag lyckades ta efter. Sedan finns det en extra finess också, att andra och tredje betonade följer direkt efter varandra utan obetonade emellan, vilket jag däremot inte kunde återskapa. Som vanligt har svenskan lite för få enstaviga ord för sitt eget bästa. Ohlmarks har gjort rätt bra ifrån sig, även om "härlig han höggs" kanske är i friaste laget. Men han har bommat sista raden, allittererar även på fjärde betonade stavelsen vilket är strängt förbjudet. I alla fall i detta Tolkien-rohirriska versmått: Ohlmarks, som var beläst på sånt, kanske tänkte mer i termer av ursprungliga fornnordiska eller fornengelska mått, och vad som gällde där vet jag inte. Vad gäller Olsson så har hon som vanligt inte förstått någonting om hur allitteration fungerar. Eller mer troligt struntat i det. Senast uppdaterad: 2022-01-26 00:37:47 |