För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)
För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)
Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok VI, kapitel 9
Kamelen: Tolkien: Ohlmarks: Andersson:Grå hamnarna
När de nådde portarna kom Círdan Skeppsbyggaren ut för att möta dem. Mycket högrest var han, och hans skägg var långt, och han var grå och gammal, förutom att hans ögon var skarpa som stjärnor; och han såg på dem och bugade och sade: ”Allt är nu redo.”
Så förde Círdan dem till Hamnarna, och där låg ett vitt skepp, och på kajen bredvid en stor grå häst stod en gestalt skrudad helt i vitt och inväntade dem. När han vände sig och kom emot dem såg Frodo att Gandalf nu öppet på sin hand bar den tredje ringen, Narya den stora, och dess sten var röd som eld. Då gladdes de som skulle fara, ty de förstod att även Gandalf skulle segla med dem.
Men Sam kände nu sorg i hjärtat, och han tänkte att om avskedet skulle bli bittert så skulle den långa vägen hem ensam bli än mer sorgesam. Men just som de stod där, medan alverna hade börjat gå ombord och allt gjordes redo för avfärd, kom Munter och Pipping ridande i stor hast. Och Pipping skrattade genom tårarna.
”Du försökte smita ifrån oss en gång förut, Frodo, och misslyckades”, sade han. ”Den här gången gick det nästan, men du har misslyckats igen. Fast det var inte Sam som skvallrade på dig den här gången, utan Gandalf själv.”
”Ja”, sade Gandalf, ”för det blir bättre att rida tillbaka tre tillsammans än en allena. Nå, här till sist, kära vänner, vid havets strand kommer slutet på vårt brödraskap i Midgård. Gå i frid! Jag säger inte: gråt inte; för det är inte alla tårar som är av ondo.”
Så kysste Frodo Munter och Pipping, och sist av alla Sam, och klev ombord. Och seglen hissades och vinden blåste, och sakta gled skeppet ut längs den långa fjorden, och ljuset från Galadriels glas som Frodo bar blänkte till och försvann. Och skeppet seglade ut på öppna havet och drog bort mot Västern, tills slutligen en regnig natt Frodo kände en ljuv väldoft i luften och hörde ljudet av sång komma över vattnet. Och sedan tycktes det honom, precis som i hans dröm i Bombadills hus, som om den grå regnridån skiftade till silverne glas och rullades undan, och han såg vita stränder och bortom dem ett fjärran grönt land under en snabb soluppgång.
Men för Sam tätnade aftonen till mörker där han stod i Hamnen; och när han blickade ut över det grå havet såg han bara en skugga på vattnet som snart försvann i väster. Där stod han ännu långt in på natten, och allt han hörde var vågornas suckan och sorl mot Midgårds stränder, och ljudet av dem sjönk djupt in i hans hjärta. Bredvid honom stod Munter och Pipping, och de var tysta.
Den stegrande kamelen