Domedagsberget
Långsamt och motvilligt förgick den förhatliga natten. Det dagsljus som kom var svagt, för här i Bergets närhet var luften alltid skum, och från Svarta tornet spreds de skuggslöjor som Sauron vävde omkring sig. Frodo låg på rygg utan att röra sig. Sam stod bredvid honom, ovillig att tala men medveten om att det var på honom det ankom att uppbåda sin husbondes viljestyrka till ännu en kraftansträngning. Till sist böjde han sig ned, smekte Frodos panna och talade i hans öra.
”Vakna, herrn!” sade han. ”Dags att ge sej iväg igen.”
Som väckt av en plötslig klockringning kom Frodo kvickt på fötter och stod och såg mot söder; men när hans blick nådde Berget och öknen tappade han modet igen.
”Jag klarar det inte, Sam”, sade han. ”Den är så tung att bära, så fruktansvärt tung.”
Sam visste innan han talade att det var förgäves, och att sådana ord skulle kunna göra mer skada än nytta, men hans medkänsla var så stark att han inte kunde tiga. ”Låt mej bära den lite åt dej då, husbond”, sade han. ”Det vet du att jag skulle, och med glädje, så länge jag bara orkar.”
Ett vilt ljus tändes i Frodos blick. ”Håll dig undan! Rör mig inte!” skrek han. ”Den är min, säger jag. Bort!” Hans hand sökte sig mot svärdsfästet. Men så förändrades snabbt hans röst igen. ”Nej, nej, Sam”, sade han sorgset. ”Men du måste förstå. Bördan är min, och ingen annan kan bära den. Det är för sent nu, käre Sam. Du kan inte hjälpa mig på det viset längre. Jag är nästan helt i dess våld nu. Jag skulle inte kunna lämna den ifrån mig, och försökte du ta den skulle jag bli galen.”
Sam nickade. ”Jag förstår”, sade han. ”Men jag har funderat lite, herr Frodo, på om det finns annat vi kan klara oss utan. Varför inte lätta lite på packningen? Vi ska den där vägen nu, så rakt vi bara kan.” Han pekade mot Berget. ”Ingen vits att ta med nåt vi inte är säkra på att vi behöver.”
Frodo tittade bort mot Berget igen. ”Nej”, sade han, ”det är inte mycket vi behöver på den vägen. Och vid dess slut ingenting alls.”
Den stegrande kamelen
Mount Doom
The hateful night passed slowly and reluctantly. Such daylight as followed was dim; for here as the Mountain drew near the air was ever mirky, while out from the Dark Tower there crept the veils of Shadow that Sauron wove about himself. Frodo was lying on his back not moving. Sam stood beside him, reluctant to speak, and yet knowing that the word now lay with him: he must set his master's will to work for another effort. At length, stooping and caressing Frodo's brow, he spoke in his ear.
'Wake up, Master!' he said. 'Time for another start.'
As if roused by a sudden bell, Frodo rose quickly, and stood up and looked away southwards; but when his eyes beheld the Mountain and the desert he quailed again.
'I can't manage it, Sam,' he said. 'It is such a weight to carry, such a weight.'
Sam knew before he spoke, that it was vain, and that such words might do more harm than good, but in his pity he could not keep silent. 'Then let me carry it a bit for you, Master,' he said. 'You know I would, and gladly, as long as I have any strength.'
A wild light came into Frodo's eyes. 'Stand away! Don't touch me!' he cried. 'It is mine, I say. Be off!' His hand strayed to his sword-hilt. But then quickly his voice changed. 'No, no, Sam,' he said sadly. 'But you must understand. It is my burden, and no one else can bear it. It is too late now, Sam dear. You can't help me in that way again. I am almost in its power now. I could not give it up, and if you tried to take it I should go mad.'
Sam nodded. 'I understand,' he said. 'But I've been thinking, Mr. Frodo, there's other things we might do without. Why not lighten the load a bit? We're going that way now, as straight as we can make it.' He pointed to the Mountain. 'It's no good taking anything we're not sure to need.'
Frodo looked again towards the Mountain. 'No,' he said, 'we shan't need much on that road. And at its end nothing.'
J. R. R. Tolkien
Domedagsberget
Långsamt och motvilligt svann den förhatliga natten undan. Det dagsljus som kom var ytterst dunkelt, för ju närmare de kom berget desto mer rökfylld blev luften och ut från Svarta tornet kröp och krälade slöjor av mörker som Sauron vävde kring sin egen gestalt. Frodo låg på rygg utan att röra sig. Sam stod vid hans sida, ovillig att tala, och likväl visste han att det var hans plikt, att han måste anspänna sin husbondes viljestyrka till en ny ansträngning. Till sist böjde han sig ner, strök Frodo över pannan och talade i hans öra.
— Vakna, husbond! sade han. Det är tid att bryta upp igen.
Som väckt av en plötslig klockringning kom Frodo hastigt på fötter, stod nästan rak och såg ut mot söder. Men när hans ögon nådde eldberget och öknen greps han på nytt av förtvivlan.
— Jag klarar det inte, Sam! sade han. Den är så tung att bära, så outsägligt tung.
Sam visste innan han sagt det att det var dumt och meningslöst, och att sådana ord gjorde mer skada än nytta, men i sin medömkan med Frodo kunde han inte tiga. — Låt mig få bära den ett stycke för er, husbond! bad han. Ni vet jag vill det och gör det gärna så länge jag ännu har krafter kvar.
Ett vansinnets ljus tändes i Frodos blick. — Bort! skrek han. Rör inte vid mig! Den är min, säger jag! Bort, bort! Handen gick till svärdfästet, men så förändrades åter hans röst. — Nej, nej, Sam! sade han mörkt. Du måste förstå det här. Bördan är min, det är ingen annan som kan axla den. Det är för sent nu, Sam, min käre vän. På det viset kan du inte hjälpa mig mera. Jag är nästan under dess välde nu. Jag skulle inte kunna lämna den från mig, och försökte du ta den med våld skulle jag mista förståndet.
Sam nickade. — Jag förstår, sade han. Men jag har tänkt på en annan sak, herr Frodo. Det finns annat vi kan klara oss utan. Varför inte lätta en smula på packningen? Ditåt måste vi nu, så fort vi någonsin kan! Han pekade mot berget. — Det är onödigt att ta med något vi inte är absolut säkra på att vi behöver.
Frodo såg åter i riktning mot berget. — Nej, sade han. Det är inte mycket vi har bruk för på vägen dit. Och ingenting alls när allt är över.
Åke Ohlmarks
Domberget
Den fruktansvärda natten förgick sakta och motvilligt. Det dagsljus som följde var dämpat, ty här nära berget var luften ständigt skum, samtidigt som de skuggslöjor som Sauron omvärvde sig med kom svävande från Mörka tornet. Frodo låg på rygg och rörde sig inte. Sam stod bredvid honom och ville helst inte ta till orda, samtidigt som han visste att det var han som måste tala och förmå husbonden att inrikta sig på en ny kraftansträngning. Till sist böjde han sig ner, smekte Frodos panna och viskade i hans öra.
»Vakna, herrn!« sade han. »Dags att bryta upp igen.«
Som om en plötsligt klockklämtning hade väckt honom kom Frodo snabbt på fötter och riktade blicken mot söder; men när han såg berget och öknen tappade han modet på nytt.
»Det går inte, Sam«, sade han. »Den är så tung att bära, så fruktansvärt tung.«
Sam visste innan han sade det att det var förgäves, och att han riskerade att göra mer skada än nytta, men eftersom han tyckte så synd om husbonden kunde han inte låta bli. »Låt då mig bära den en bit, herrn«, sade han. »Det vet du att jag gärna gör så länge jag har några krafter kvar.«
Ett vilt ljus tändes i Frodos ögon. »Bort med dig! Rör mig inte!« ropade han. »Den är min, säger jag. Undan!« Han förde handen mot svärdsfästet. Men sedan förändrades snabbt hans röst. »Nej, nej, Sam«, sade han sorgset. »Men du måste förstå. Det är min börda, ingen annan kan bära den. Det är för sent nu, käre Sam. Du kan inte hjälpa mig på det sättet igen. Jag är nästan i dess makt nu. Jag kan inte lämna ifrån mig den, och om du försökte ta den skulle jag förlora förståndet.«
Sam nickade. »Jag förstår«, sade han. »Men jag har tänkt en del, herr Frodo. Det finns somt vi kan klara oss utan. Varför inte lätta litet på lasten? Nu går vi åt det hållet, så rakt vi kan.« Han pekade på berget. »Det är ingen idé att ta med något som vi inte måste ha.«
Frodo tittade mot berget igen. »Nej«, sade han, »det är inte mycket vi behöver på den vägen. Och vid dess slut ingenting.«
Erik Andersson
