Ring
Kamel
 
 

Principer för min översättning

Trema

Skall man behålla de två prickarna över vokalerna i alviska namn som Fëanor och Eärendil?

Trema är namnet på de två punkter som sätts över en vokal för att påverka uttalet. Dels kan tremat markera att vokalen skall uttalas för sig, fast den enligt språkets normala regler skulle ha bundits ihop med intillstående vokal till ett gemensamt vokalljud (en s k diftong). Tremats funktion kallas då dieresis "isärtagande, upplösning". Dels kan prickarna sättas över en vokal för att markera att den skall uttalas, fast den enligt språkets normala regler skulle ha varit stum. (Denna funktion är ju snarlik dieresis, men skillnaden är att den inte kräver två vokaler bredvid varandra.) Och slutligen kan tremat, som i våra svenska bokstäver ä och ö, markera ett så kallat umlaut, att vokalen får ett annat ljudvärde än den annars skulle ha haft. I svenskan (till skillnad från till exempel i tyskan) räknas ju ä och ö dessutom som helt egna bokstäver, skilda från a och o. De förstnämnda två funktionerna för tremat används normalt inte i nutidssvenskan, även om man kan träffa på dieresis i utländska namn, som till exempel bilmärket Citroën.

Tolkien använder trema i stavningen av en del alviska namn och ord. Dels förekommer det som dieresis, som i Fëanor och Eärendil, som alltså skall uttalas "fe-a-nor" och "e-a-rendil" (med betoning på första respektive tredje stavelsen). Och dels använder han det ibland för att markera att en avslutande vokal inte skall vara stum, vilket den skulle ha varit om engelska uttalsregler hade följts, till exempel i Oromë. Han förklarar i Appendix E:

Final e is never mute or a mere sign of length as in English. To mark this final e it is often (but not consistently) written ë. [...] In Quenya ui, oi, ai and iu, eu, au are diphthongs (that is, pronounced in one syllable). All other pairs of vowels are dissyllabic. This is often indicated by writing ëa (Eä), ëo, oë.

(Tolkien, RotK: Appendix E)

Vad som är viktigt att komma ihåg är att dessa prickar inte är en egentlig del av det ord som återges. Snarare är de en del av transkriberingen av det främmande ordet till engelska. I sin "riktiga" form skrivs ju det alviska ordet med alviska skrivtecken. Man kan jämföra med transkriberingen av ryska namn. Kompositören Чайковскй skrivs på svenska som Tjajkovskij, men på engelska blir det Tchaikovsky. Ingendera varianten är mer rätt eller fel än den andra, utan det är helt enkelt olika transkriberingar anpassade för olika målgrupper (svenskar respektive engelsmän). Riktigt så enkelt är det dock inte i Tolkiens fall (precis som alltid!) då hans transkribering snarare är till latin än till engelska – dock alltså med trema på de ställen där den engelske läsaren kan behöva dem. I latin skulle de inte behövas, vad jag förstår, då vokalerna ändå uttalas var för sig i det språket. Vi tar en titt i Appendix E igen:

In transcribing the ancient scripts I have tried to represent the original sounds (so far as they can be determined) with fair accuracy, and at the same time to produce words and names that do not look uncouth in modern letters. The High-elven Quenya has been spelt as much like Latin as its sounds allowed. For this reason c has been preferred to k in both Eldarin languages.

(Tolkien, RotK: Appendix E)

Strikt talat är dessa treman överflödiga även i engelskan. Det finns ju ingen anledning att anta att engelskt uttal skall gälla för dessa uppenbart icke-engelska ord och namn. Vidare finns det alltså en uttalsguide för alviskan i Appendix E som tydligt anger vilka vokalpar som skall bindas ihop till en diftong och vilka som inte skall det, och samma regel gäller vid alla förekomster av vokalparen. (Notera dock att detta skiljer mellan quenya och sindarin, så man måste veta vilket av alvspråken namnet i fråga är på!) Men poängen är ju att underlätta uttalet för vanliga engelska läsare, som sannolikt inte är pålästa på Appendix E (om man alls läser bihangen så gör man nog det först efter att man läst själva boken!) och därmed riskerar att ändå applicera sitt instinktiva engelska uttal. (Sin vana trogen är Tolkien dock inte konsekvent. Till exempel borde han ha skrivit Galadriël, för att markera att i och e uttalas separat, men det gör han ju inte.)

Slutsatsen av ovanstående brukar hos svenska tolkienister bli att trema inte behövs på svenska, då vi ändå uttalar vokalerna var för sig, plus att de ju blir direkt missvisande när det gäller ä och ö; prickarna bör därför lämpligen utelämnas. Så har följdriktigt Erik Andersson gjort i sin översättning, där han ju hade en kader av tolkienister till hands att rådfråga om sånt här. I nyöversättningen skrivs det alltså till exempel Feanor och Earendil. Men själv är jag faktiskt inte övertygad!

Jag vill nämligen hävda att det förutom uttalet finns ytterligare en anledning till Tolkiens bruk av treman: för att det helt enkelt ser bättre ut så! Tolkien var ju inte bara språkvetare utan också en sagoberättare i text, och som sådan var han förstås medveten om att olika tecken ger olika intryck på läsaren. Angående ett annat diakritiskt tecken, cirkumflex, berättar han i Appendix E att han har använt det till vissa av sina språk enkom för att ge dessa ett slags exotisk prägel, få dem att framstå som främmande jämfört med allmänna språket.

Long vowels are usually marked with the 'acute accent', as in some varieties of Fëanorian script. In Sindarin long vowels in stressed monosyllables are marked with the circumflex, since they tended in such cases to be specially prolonged; so in dûn compared with Dúnadan. The use of the circumflex in other languages such as Adûnaic or Dwarvish has no special significance, and is used merely to mark these out as alien tongues (as with the use of k).

(Tolkien, RotK: Appendix E)

Medan cirkumflex ger ett ganska hårt och strävt intryck framstår trema snarare som elegant och förfinat, tycker jag, och för tankarna lite grann till den alvskrift det är en transkribering av. Förutom två rohirriska ord (mer om dem senare) används trema i ringsagan bara i alviskan, inte i några av de andra främmande språken, så det tjänar dessutom som något av en markör för just alvspråk. Jag tycker att de där två prickarna tillför något, och jag vill (i linje med min huvudprincip för översättningen) ge den svenske läsaren ungefär samma känsla inför de alviska orden som den engelske får. Och dessutom skulle jag vilja påstå att de ibland fyller en mer konkret funktion även på svenska. Ta ett sådant namn som Andúnië, till exempel. Visst vore det lätt hänt att utan prickarna uttala det med bara ett avslutande i-ljud, på mönster av namn som Emelie och Marie?

Jag vill alltså ha kvar tremat! Dock kvarstår ju det där problemet med att det i vissa fall blir direkt missvisande för svenska läsare. Hur många har inte i sitt stilla sinne uttalat Eärendil med ä-ljud? Jag har i alla fall själv gjort det, och måste anstränga mig för att inte råka göra det även nu för tiden, eftersom det uttalet tycks sitta ganska djupt. Men problemet är trots allt ganska begränsat. Som framgår av det översta citatet ur Appendix E så har de tre vokalkombinationer i quenya som inte är diftonger, ëa, ëo och oë, samtliga sina prickar över e, inte över a eller o. (Och i sindarin verkar trema sällan behövas, då dess vokalkombinationer inte inbjuder engelsmän till "diftongerande" på samma sätt som quenya.) Enda gångerna vi får problem är därför när vokalparet inleder ett namn. Då flyttas prickarna till andra bokstaven, som i Eärendil, Eöl. Det är därför Tolkien skriver inom parentes i citatet ovan. Enda skälet till detta jag kan hitta är estetiskt eller typografiskt, för att slippa ha trema över en versal. Christopher Tolkien är något tydligare i "Note on Pronunciation" i The Silmarillion:

EA and EO are not run together, but constitute two syllables; these combinations are written ëa and ëo (or, when they begin names, and : Eärendil, Eönwë).

(Tolkien, Silm)

Man skulle förstås kunna tänka sig att helt enkelt ta bort prickarna i dessa specialfall och låta dem vara kvar i övrigt: alltså till exempel Earendil men Fëanor. Men jag har valt en annan lösning – att inte flytta prickarna när det är versal inblandad, utan ändå ha dem över E. Det finns ju inga typografiska problem med det nu i dataåldern, och estetiskt tycker jag att det ser alldeles utmärkt ut. Tolkien har dessutom själv skrivit såna här namn med trema över versal-E ibland i brev och perifera skrifter. (Ibland har han också skrivit helt utan prickar. Konsekvens var kanske inte hans allra starkaste sida!) För min del kommer jag alltså (konsekvent!) att skriva Ëa och Ëo (sistnämnda kombination tror jag dock inte förekommer i själva ringsagan): Ëarendil, Ëarnur, Ëol, Ëonwë. På det sättet kan jag både äta kakan (undvika missvisande ä och ö) och ha den kvar (få lite uttalshjälp ibland och få ha mina alvnamn dekorerade och tjusiga, precis som engelsmännen får)!

Till sist: jag nämnde ovan två rohirriska namn. Det gäller närmare bestämt simbelmynë (blomman på kungarnas gravhögar) och Gúthwinë (Éomers svärd). Jag väljer att ha kvar tremat även i dessa fall. Det ger nämligen, tycker jag, ett visst stöd i uttalet även för svenskar. Jag kan inte fornengelskt uttal (rohirriskan är ju i princip fornengelska), men just därför finns risken att man applicerar något slags vagt engelskt uttal, vilket skulle göra dessa avsluts-e stumma. Ta det rohirriska namnet Thrihyrne till exempel, där det ju inte finns några prickar över e. Jag tänker mig nog ett uttal utan e-ljud där, och det vill jag inte att läsaren skall göra för simbelmynë och Gúthwinë.



Senast uppdaterad: 2017-04-24 02:46:12