Hur ser huvudprinciperna ut för min översättning? Vad är det egentligen jag vill uppnå?

Ja, som jag har nämnt på annat håll är ett av skälen till att jag alls håller på med en egen översättning av The Lord of the Rings att jag inte tycker att någon av de två befintliga översättningarna är bra nog. Jag vill prestera en bättre! Men "bättre" är ju ett ganska luddigt begrepp. Ingen översättning kan vara perfekt, det ligger i översättandets natur. Man tvingas alltid göra avkall på någon aspekt för att kunna göra rättvisa åt en annan. Så vad är det viktigaste för mig, var vill jag lägga mitt fokus för att det skall bli just "bättre"?

Jag har några allmänna mål som jag siktar mot.

Läsupplevelse

Jag vill försöka ge den svenske läsaren samma läsupplevelse som dagens engelsmän får när de läser originalet. Det låter kanske som en självklarhet, men helt givet är det inte. Man hade till exempel kunnat sikta in sig på samma läsupplevelse som läsarna av originalet fick när böckerna först publicerades på 1950-talet, alternativt försöka formulera sig som om Tolkien hade skrivit boken i dag. Det förhållningssättet skulle ha lett till ett något modernare språkbruk än det jag siktar på nu. Dock är Tolkiens engelska ganska tidlös, den innehåller få formuleringar präglade av sin samtids språk, så i praktiken gör denna min huvudregel kanske inte någon jätteskillnad på den allmänna språkdräkten. Men jag försöker i alla fall undvika att låta för modern i ordvändningarna eller använda för mycket nya ord som inte fanns i svenskan på femtiotalet.

Att lägga fokus på läsarens upplevelse innebär också att jag kan tänkas frångå den exakta betydelsen lite grann, om jag bedömer att denna inte väcker ungefär samma tankar, känslor och associationer hos den svenske läsaren som hos engelsmannen. Naturligtvis vill jag ha betydelsen rätt också, men i de fall där man tvingas till ett val mellan ordbokstrogenhet och trogenhet i känslan, där väljer jag det sistnämnda. Och detta gäller förstås även när jag översätter namn. Det allra viktigaste är inte hur namnet är härlett eller vad Tolkien säger sig mena med det (i de fall han har sagt något) eller ens vad namnet betyder; det viktigaste är istället hur jag tror att det uppfattas av en läsare av originalet. Det är bland annat därför jag föredrar Backing framför Säcker/Secker som översättning av det så centrala namnet Baggins. Säcker låter helt enkelt inte bra som namn betraktat, trots att det betyder rätt sak.

Ordval

Tolkien var en oerhört noggrann författare. Han gick igenom och reviderade i det oändliga, och hans ord är vägda på guldvåg. Det känns viktigt att respektera det. Jag försöker därför se till att inte bara få betydelsen av varje ord och mening rätt, utan också att välja de synonymer på svenska som bäst fångar precis den stämning, den nyans som originalorden gör. Att få till en exakt motsvarighet är i de flesta fall naturligtvis omöjligt, men det går i alla fall att ha i åtanke att det hos Tolkien är nästan lika viktigt hur något sägs som vad som sägs.

Miljöbeskrivningar

En kritik som ofta framförs av dem som inte riktigt uppskattar Tolkien är att han har för många och långa miljöskildringar, som bara distraherar från handlingen och gör att man tappar tempo i läsningen. Det är naturligtvis en smaksak, men själv tycker jag mycket om Tolkiens miljöbeskrivningar. Han har en förmåga att precis på kornet fånga en naturmiljö som drar in läsaren mycket djupare i hans värld och får den att kännas verkligare. En förutsättning för att detta skall fungera i översättning är dock just det där med "på kornet". Man måste som översättare försöka att så exakt som möjligt återge både innehåll och ton i skildringarna och inte bara pliktskyldigast beta av dem. Här tycker jag tyvärr att båda de befintliga översättningarna brister. Det misstaget tänker inte jag göra om jag kan hjälpa det!

Här är ett exempel på en miljöbeskrivning som jag verkligen tycker förhöjer närvarokänslan och berikar läsningen (ur Ringens brödraskap, kapitlet Stora floden):

Natten förled under tystnad. Inga fler röster eller rop hördes över vattnet. Där de låg hopkurade i båtarna kunde färdkamraterna känna ett omslag i vädret. Luften blev varm och alldeles stilla under de väldiga regntunga moln som hade drivit upp från Södern och det fjärran havet. Flodens brus över forsens stenar tycktes ljuda högre och närmare. Det började droppa från kvistarna ovanför deras huvuden.

När dagen kom hade världen omkring dem antagit en mjuk och vemodig ton. Sakta grydde ett blekt morgonljus, skugglöst och diffust. Det låg ett dis över Flodens yta och stranden var insvept i vit dimma. Andra sidan gick inte att se.

Episk känsla

Trots Tolkiens popularitet och berömmelse skulle jag vilja påstå att han på ett sätt fortfarande är underskattad. Hans fantastiska världsbygge och frodiga fantasi hyllas ju till skyarna, men hans formuleringskonst har inte fått samma uppmärksamhet. Kanske beror det på att den typ av prosa han skrev var hopplöst ur modet när böckerna publicerades, och till stor del fortfarande är det. Men få lyckas som han förmedla vad jag i brist på bättre ord vill kalla "episk känsla": en känsla av förundran och storslagenhet, text som sjunger i själen och berör på ett helt annat plan än bara intellektuellt. Vissa avsnitt ur böckerna ligger nästan närmare poesi än prosa.

Det var oerhört modigt av Tolkien att skriva på det sättet i en så cynisk tid som hans (och vår). Det är att öppna upp för klander och hån från kamrerarsjälar som själva är oförmögna till den inlevelse som krävs för att uppskatta sådan prosa, och som därför tror eller vill låta påskina att det helt enkelt är dåligt skrivet. Jag vill försöka vara lika modig i översättningen och inte tona ner det gripande och känslomässiga – patetiska, i ordets ursprungliga betydelse – i sådana passager. Detta ställer förstås krav på mitt eget poetiska öra, för det högstämda kan lätt bli parodiskt eller falla platt om man hamnar bara lite fel. Men jag kan bara göra så gott jag kan; jag misslyckas hellre än att inte våga försöka!

Jag avslutar med ett utdrag där Tolkien har varit episk och jag har försökt att ta efter (ur De två tornen, kapitlet Helms djup):

Och då, plötsligt och skräckinjagande, ljöd uppifrån tornet det dånande skallet från Helms stora horn.

Alla som hörde det ljudet darrade. Många av orkerna kastade sig till marken och höll klorna för öronen. Ut från Helms djup kom ekot tillbaka, stöt på stöt som om det på varenda höjd och klippa stod en mäktig härold. Men på murarna tittade männen upp och lyssnade i förundran, för ekona dog aldrig bort. Utan ände rullade hornstötarna vidare mellan bergväggarna; allt närmare och högre ljöd den vilda, fria klangen av horn som svarade horn.

”Helm! Helm!” skrek ryttarna. ”Helm är uppstånden och drar åter i krig. Helm för Théoden konung!”

Och vid det ropet kom konungen. Hans häst var vit som snö, skölden var gyllene och hans spjut var långt. På hans högra sida var Aragorn, Elendils arvtagare, och bakom honom red herremännen av Eorl den unges hus. Ljus bröt fram över himlen. Natten vek undan.

”Fram, eorlingas!” Under härskri och stort oväsen gick de till anfall. Ned från portarna sprängde de, och de jagade över brovägen och svepte genom Isengårds horder som en vind genom gräset. Från klyftan bakom dem höjdes ett bistert rop från män som kom störtande ut ur grottorna, och de drev fienden framför sig. Ut strömmade allt folk som ännu fanns kvar uppe på Hornklippan. Och alltjämt ekade hornskallet mellan höjderna.

Fram red de, konungen och hans följeslagare. Anförare och väldiga kämpar föll eller flydde inför dem. Varken ork eller man kunde stå dem emot. Fienden hade nu ryggen mot ryttarnas svärd och spjut och vände ansiktena mot dalen, och de skrek och jämrade sig, för fruktan och stor bestörtning hade kommit över dem med den gryende dagen.