Sången om Ëarendil (Bok II, kapitel 1: Många möten) Song of Eärendil (Book II, chapter 1: Many Meetings) |
---|
Tolkien:
Kamelen:
Ohlmarks:
Olsson:
J. R. R. Tolkien
Eärendil was a mariner that tarried in Arvernien; he built a boat of timber felled in Nimbrethil to journey in; her sails he wove of silver fair, of silver were her lanterns made, her prow was fashioned like a swan, and light upon her banners laid. In panoply of ancient kings, in chainéd rings he armoured him; his shining shield was scored with runes to ward all wounds and harm from him; his bow was made of dragon-horn, his arrows shorn of ebony, of silver was his habergeon, his scabbard of chalcedony; his sword of steel was valiant, of adamant his helmet tall, an eagle-plume upon his crest, upon his breast an emerald. Beneath the Moon and under star he wandered far from northern strands, bewildered on enchanted ways beyond the days of mortal lands. From gnashing of the Narrow Ice where shadow lies on frozen hills, from nether heats and burning waste he turned in haste, and roving still on starless waters far astray at last he came to Night of Naught, and passed, and never sight he saw of shining shore nor light he sought. The winds of wrath came driving him, and blindly in the foam he fled from west to east and errandless, unheralded he homeward sped. There flying Elwing came to him, and flame was in the darkness lit; more bright than light of diamond the fire upon her carcanet. The Silmaril she bound on him and crowned him with the living light and dauntless then with burning brow he turned his prow; and in the night from Otherworld beyond the Sea there strong and free a storm arose, a wind of power in Tarmenel; by paths that seldom mortal goes his boat it bore with biting breath as might of death across the grey and long-forsaken seas distressed: from east to west he passed away. Through Evernight he back was borne on black and roaring waves that ran o'er leagues unlit and foundered shores that drowned before the Days began, until he heard on strands of pearl where ends the world the music long, where ever-foaming billows roll the yellow gold and jewels wan. He saw the Mountain silent rise where twilight lies upon the knees of Valinor, and Eldamar beheld afar beyond the seas. A wanderer escaped from night to haven white he came at last, to Elvenhome the green and fair where keen the air, where pale as glass beneath the Hill of Ilmarin a-glimmer in a valley sheer the lamplit towers of Tirion are mirrored on the Shadowmere. He tarried there from errantry, and melodies they taught to him, and sages old him marvels told, and harps of gold they brought to him. They clothed him then in elven-white, and seven lights before him sent, as through the Calacirian to hidden land forlorn he went. He came unto the timeless halls where shining fall the countless years, and endless reigns the Elder King in Ilmarin on Mountain sheer; and words unheard were spoken then of folk of Men and Elven-kin, beyond the world were visions showed forbid to those that dwell therein. A ship then new they built for him of mithril and of elven-glass with shining prow; no shaven oar nor sail she bore on silver mast: the Silmaril as lantern light and banner bright with living flame to gleam thereon by Elbereth herself was set, who thither came and wings immortal made for him, and laid on him undying doom, to sail the shoreless skies and come behind the Sun and light of Moon. From Evereven's lofty hills where softly silver fountains fall his wings him bore, a wandering light, beyond the mighty Mountain Wall. From World's End then he turned away and yearned again to find afar his home through shadows journeying, and burning as an island star on high above the mists he came, a distant flame before the Sun, a wonder ere the waking dawn where grey the Norland waters run. And over Middle-earth he passed and heard at last the weeping sore of women and of elven-maids in Elder Days, in years of yore. but on him mighty doom was laid, till Moon should fade, an orbéd star to pass, and tarry never more on Hither Shores where mortals are; for ever still a herald on an errand that should never rest to bear his shining lamp afar, the Flammifer of Westernesse. Kamelen
Ëarendil var en sjöman fri i tövan i Arvernien. Han byggde båt med timmer fällt i Nimbrethil till färd i den; dess segel vävts av silver vitt, av silver smitts lanternors hus, dess för var formad som en svan och om dess fanor stjärneljus. Av ringväv var hans rustning gjord, i furstars fordomsdräkt han klätts; med runor ristats sköldens rund, så höll den undan egg och spets. Ett silverharnesk då han bar, hans båge var av drakars horn, av ebenholts hans pilar skars, hans skida var av kalcedon. Hans svärd av stål var vasst och blankt, med adamant hans hjälm belagd; en örnplym sattes högst på den, på bröstet blänkte en smaragd. I månsken under stjärneflor på färd från Nordens höga strand, förvillad på förhäxat hav och gäckad av ett dödlöst land, från Trånga isens tugga grym där skugga skymmer fjällens is, från avgrundsglöd och brännhet sand, bort vände han i kvällens dis på stjärnlös irrfärd skutans gång. Till slut han kom till Intets natt, men ingenstans sågs strandens glans, ej land där fanns, och blint, besatt, han sökte tills av vredens vind han drevs i blindo, utan hopp från väst till öst; i yr och skum han styrde hemåt skutans lopp. Men Elwing kom i fågelhamn, en låga fram ur natten skar; än diamant i dagerns glans, mer fagert brann den skatt hon bar. Från Silmarillen skenet kom; hon stenen om hans änne band, och dristig i dess trolska ljus sin stolta skuta vände han. En storm drog in så vild och fri som bildats i en annan värld, en maktens vind i Tarmenel; den bar på sällsam vandringsfärd längs vägar aldrig dödlig såg, på ödslig våg som yrde frän i dödligt kulen höstlig bläst: från öst till väst han styrde hän. Tillbaka genom Evignatt han drev i svarta vågors dans tvärs mörka mil och sjunkna skär som drunknat där förrn dagar fanns, tills han förnam från pärlestrand vid världens rand ett evigt spel av ljuv musik där böljors rull besköljer guld och blek juvel. Han såg ett berg i skymningsland, en skimmerstrand bak dyning där; såg Valinor och Eldamar, och sällan var en syn så kär. En vandringsman ur nattens grepp han bragt sitt skepp till slut i hamn; inunder berget Ilmarin det glimrar i en kjusas famn av tornens ljus från Tirions stad och, skir som glas, dess spegelbild i Skuggotärn: skön Alvhems prakt, skön all den trakt han seglat till. Han fick nu ro från långan färd, och sånger lärde han i mängd och höga ting från vises ring, och vida kring ljöd harpans sträng. I alviskt vitt han kläddes så och leddes på en vandringsstråt tvärs Calacirian av sju ljus mot sagomsusat land fördolt. Han nådde till en tidlös hall där skira faller världens år i Ilmarin, i fjällhögt slott, där Äldstedrott evärdligt rår. Han syner gavs bak jordens rand, och ord av sanning täljdes där om mäns och alvers släkten, som förtäckts för dem som dväljes här. Han fick ett skepp, ett glittrigt nytt, av mithril byggt och alvglas fast; ej åror bröt sjöns spegel blå, ej segel på dess silvermast. Men Silmarillen sattes opp i mastens topp att glimma klar som livets eld av Elbereth, som själv berett ett vingars par för evig och otimlig färd på himlasfärens tomma hav bak sols och månes gång; så löd den långa ödesdom han gavs. Från Evigaftons stilla fjäll där silverkällor klingar klart, upp över bergmurs höga bryn, en glöd i skyn, hans vingar bar. Från världens ände vände han, nu kände han en längtan stark att bortom skuggors stråt få nå och åter skåda hemmets mark. En gryningsstjärnas klara sken sågs fara genom natten då, en eld som framom solen brann på Nordanlandens vatten grå. Så över Midgård flög han in; där göts av kvinnor mången tår, och jämmer steg mot pällen vid i äldre tidens gångna år. Men segla städs på stjärnors stig, det är hans digra ödesroll, och aldrig mer på Hitre strand få bida bland ett dödligt folk. Du härold på oändlig färd som ständigt där på fästet ses, du högt din klara lampa bär, o Flammifer av Västerness. Åke Ohlmarks
Eärendil, en sjöman stark, blev strandsatt i Avernien. I Nimbrethil en timmerbark han byggt, att ta sig hem igen. Dess segel vävts av silverväv, av silver var lanternans hus, en svan var båtens vita stäv, dess vimplar strålade av ljus. I forna kungars vapenprakt i järnringbrynja själv han står, med runor han sin sköld belagt till skydd mot hugg och onda sår. Hans pilar skars av elfenben, hans båge täljts av drakhornsspån, hans pansarväst av silver sken, svärdsslidan var av kalcedon, av stål hans klinga, vass och skön, hans hjälm med adamant belagd: örnfjädrar smyckade dess krön, på bröstet sken en stor smaragd. I stjärnornas och månens ljus han fjärran drev från nordlig strand bland vilda vattens trolska brus långt bortom dag och människors land. Från trängda isars stön och nöd med skuggor över vita fjäll, från ökenbrand och avgrundsglöd mot stjärnlöst hav han kursen ställt. I ändlöst mörker drev han kring, till dess han nådde Intets natt: av kuster såg han ingenting i rymd, där ingen gränser satt. En vredens storm hans skuta drev, han flydde blint bland vågors skum. Från väst mot öst han kastad blev på hemfärd över öde rum. Då mot hans skepp styrs Elwings flykt, och ljus i mörkret tändes klart, en eld som strålar klart och tryggt, likt diamanter underbart. Han kröntes med odödligt sken och Silmaril på ännet brann, och oförskräckt, med panna ren, han vände stäven. Fasan svann, och stark och fri en stormvind kom från landen bortom havens natt, Tarmenels vind av styrka, som mot stiglös vidd igång blev satt. Mot båten slog dess andedräkt med dödens makt bland skymningsrev och öde sjöars midnattsväkt: från öst mot väst han kastad blev. Från Evig natt han återkom, där skräck och svarta vågor mötts, med sjunken kust i djupet, som gått under innan dagen fötts – tills han bland musselreven hör en ljuv musik vid världens gräns, där svallets skum mot stranden för gult guld och ravtångsruskors träns. Ur skymning steg en hägring klar av fjärran fjäll i tystnads glans i Validor, i Eldamar, långt bortom brottsjöns djävulsdans. Ur nattens grepp en vandringsman de vita hamnar nått till slut, där alvers rikens grönska grann i glasklar rymd sig bredde ut. Ilmarins höjder fjärranfrån åt dalens ljus sin bakgrund gav, där tornens bloss i Tirion sig speglade i skuggors hav. Där vilade han ut en tid, och forna sånger lärde han: i visa sagors stilla frid på gyllne sträng hans finger rann. I alvers vita skrud han klätts, och sju ljus framför honom skred, när han förlorad återgetts ur calacirisk ångest vred. Han kom till Tidens ändes hall där ändlös skimrar årens ström, där Ålderns konung härska skall i Ilmarin i evig dröm. Och ord, dem intet öra hört, av människors och alvers röst blev talade, där syner rört sitt klockspel i de sällas bröst. Ett nytt skepp de att bygga går av alvglas och mithrilen klar, med gyllne stam – ej glättad år, ej segel silvermasten bar. Med Silmaril som bloss det far dess vimpel, röd av livets eld, av Elbereth en gåva var, som själv kom ned till stapelns däld, odödlig vingskrud honom gav och skänkte honom evig fröjd att segla över skyars hav högt ovan sols och månes höjd. Från Stora fridens forsars brus i silversprång hans vinge bär gestalten, likt ett vandringsljus högt över fjällens barriär. Från världens gräns han vände om att finna hem, till möda ny: han trängde fram i dunklet som ett irrbloss genom nattlig sky. Långt ovan alla moln han skred, en flamma framför solens spann, men aldrig mera kom han ned där nordlandsvattnens strömmar rann. Så över Midgård flykten för och vinden gråt och jämmer bar, från kvinnor och från alvers mör i Äldre tidens svunna dar. Men på hans hjässa lagts en lott att – till dess månen bleknat – få, en evig stjärna, ila blott och aldrig dödligs hemvist nå. O härold hög på skymningsstig, för vilken ingen vila ges, som bär din lykta framför dig, ljusbärare från Västerness! Lotta Olsson
Earendil var en havets man, långt borta i Arvernien. En båt att segla byggde han, av timmer fällt i Nimbrethil. Av silver gjordes seglens väv och dess lanternor likaså, och som en svan var förens stäv och flagg och vimplar glittrade. Han var i åldrig rustning klädd, och brynja under den, till värn. Den blanka skölden var försedd med runor ristade till skydd. Av drakhorn gjordes bågen hans, och pilarna av ebenholts, hans harnesk sken av silverglans och svärdsskidan var lika blank. Hans svärd av stål gav mod och hopp, hans hjälm var gjord av adamant, en örnplym prydde hjälmens topp, och på hans bröst satt en smaragd. Inunder himlens stjärnors hord, förvillad, styrde han sin kos. Långt bort från stränderna i nord och dagarna bland dödliga. Från tunga isars jämmerdal, där skuggor skyler fruset berg, från söderns vidders heta kval, försvann han fort, och gled iväg på mörka vatten, vilseledd, till dess han nådde Intets natt, där aldrig någon kust blev sedd och aldrig något ljus man såg. Han fördes bort av vredens vind, från väst till öst och utan mål. Han vände utan varsel, blind, i skummet hastigt hem igen. Till möte flög då Elwing snart, och mörkret tändes upp av ljus, när hennes halsband brann mer klart och starkare än diamant. Hon gjorde silmarillen hans, och krönte pannan med dess ljus, och nu när ingen fruktan fanns, så styrde skeppet åter ut. Från Annorvärlden bortom allt, när natten sänkt sig, kom en storm, som blåste envist starkt och kallt, en maktens vind i Tarmenel. Den bar hans båt med iskall by, som döden själv, på gråa hav, dit ingen dödlig skulle fly, från öst till väst försvann han så. Han bars igenom Evignatt på svarta vågor många mil, där ljuset aldrig hann ifatt och land blev hav i svunnen tid. Tills han förnam på pärlors rev, vid världens slut, musik som ljöd, där guld och ädelstenar blev av vågor evigt vaggade. Han såg hur berget tyst stod opp, där skuggor omger Valinor, och det finns bortom haven hopp om att få skåda Eldamar. Han hade äntligt nått sin hamn och sluppit undan nattens grepp, i alvers land, dess gröna famn och friska luft, där Tirions torn, som lystes upp, har glasets färg och skimrar i sin djupa dal inunder Ilmarin, dess berg, och speglar sig i Skuggotärn. Nu slapp han irra mera kring. Han hörde många sånger där och underverk och stora ting, och gyllne harpor spelade. I alviskt vitt bekläddes han, och sju ljus sändes före ut, när han till gömda land försvann igenom Calacirian. Han kom dithän där tiden flyr och år som guldlöv faller ner, och äldste kungen evigt styr, i Ilmarin, på berget brant. Han hörde aldrig hörda ord, av folk från mäns och alvers släkt, och såg vad annars på vår jord är syner som förvägras oss. Där byggde man ett helt nytt skepp av mithril och av alviskt glas, som saknade båd' årors grepp och segel på sin silvermast. Och silmarillen lyste lätt hans väg, och brann som flagg av eld. Den sattes dit av Elbereth, som hade gjort till honom ett evinnerliga vingars par, och evigt dömde honom till att segla himlars hav, som bar långt bortom sol och månes ljus. Från Evigkvällens kullars bryn, med mjuka silvervattenfall, så bars han, som ett bloss i skyn, förbi den stora bergväggen. Från världens ände styrde han, och längtade att återse sitt hem, när skuggorna försvann. I brand, så som en stjärna klar, högt över molnen kom han, som ett fjärran ljus på solens plats, ett under innan dagen kom, där Norlands gråa vatten rann. Och över Midgård kom han så, där alvjungfrurs och kvinnors gråt till honom nådde tydligt då, i äldre tid, i flydda dar. Men han var dömd till stjärnans brand, tills månen blekts på ständig flykt, och aldrig vistas mera bland de dödliga vid Midgårds kust. Och aldrig vila någonting, på evigt uppdrag utan slut: att bära ljuset vida kring, Flammifer från Västerness. |
Kommentar |
Det här är dikten som Bilbo skriver i Rämnedal och sedan deklamerar (eller halvsjunger) för alverna där.
Det finns väldigt många svårigheter med att översätta Sången om Ëarendil, till exempel alla de mer eller mindre obskyra hänvisningarna till Tolkiens legendarium och de delvis ålderdomliga uttrycken. Men det överlägset svåraste är själva versmåttet. För det första har sången en väldigt precis rytm, som är exakt in i minsta stavelse från rad till rad. (Även om man i engelska originalet får krysta lite i allra första raden och dra ihop "Eä" i Eärendil till ett diftongljud, trots att prickarna över "ä" är där för att markera att vokalerna skall uttalas var för sig. Men detta är enda lilla avvikelsen från rytmen i hela den långa sången.) Och för det andra är rimflätan minst sagt intrikat: I varje fyrrading ABCD rimmar de tre sista stavelserna i A med de tre första i B, de tre sista i C med de tre första i D, och de tre sista i B med de tre sista i D. Men som tur är behöver det som synes inte rimma helt utan får (eller rent av bör) vara lite inexakt. Titta till exempel på rim som timber felled / Nimbrethil, frozen hills / roving still eller driving him / blindly in. I första hand bör första och tredje vokalljudet i de tre stavelserna vara samma på båda ställena, och i andra hand konsonantljudet efter dessa vokalljud. Undantag finns dock även mot den regeln, men i gengäld rimmar det ofta betydligt bättre än så. Och dessutom kryllar kvädet av allitterationer, assonanser, upprepningar och annat lullull i en förvirrande mångfald. Effekten blir, för att citera Tom Shippey, "rich and continuous uncertainty, a pattern forever being glimpsed but never quite grasped". Och rytmen, rimmen och det andra ger faktiskt (tycker jag) en drömsk, sövande effekt, ungefär som Frodos upplevelse när han får höra sången. Fast det märks bäst om man läser den högt. Som helhet är denna dikt en fullkomlig mardröm för en stackars översättare! Utöver alla lyriska teknikaliteter finns ju också en historia att berätta, som inte bör förvanskas helt till oigenkännlighet. Och varken Ohlmarks eller Olsson har som synes heller försökt få till versmåttet. Jag kan inte klandra dem; så mycket tid som jag har lagt ner på den här sången kan ingen professionell översättare avsätta! Men själv har jag, med obegränsat med kalendertid till mitt förfogande, unnat mig lyxen att faktiskt försöka få med det mesta av finesserna – även om allitterationer, assonanser och sånt självklart inte finns på precis samma ställen som i originalet. Och jag är faktiskt ganska nöjd med vad jag fått till efter ynka fem års slit! Någon kanske undrar varför jag skriver Ëarendil som jag gör, med prickarna över E istället för a? Jag har förklarat mig ganska utförligt på min sida om principer för översättningen, här. Senaste ändring: I tredje strofen, bytte "tugga hård / skugga står" mot "tugga grym / skugga skymmer". Senast uppdaterad: 2019-06-21 00:04:24 |