Ring
Kamel
 
 

Diktöversättning

Sången om Ëarendil   (Bok II, kapitel 1: Många möten)
Song of Eärendil   (Book II, chapter 1: Many Meetings)
Tolkien:     Kamelen:     Ohlmarks:     Olsson:
J. R. R. Tolkien
Eärendil was a mariner
that tarried in Arvernien;
he built a boat of timber felled
in Nimbrethil to journey in;
her sails he wove of silver fair,
of silver were her lanterns made,
her prow was fashioned like a swan,
and light upon her banners laid.

In panoply of ancient kings,
in chainéd rings he armoured him;
his shining shield was scored with runes
to ward all wounds and harm from him;
his bow was made of dragon-horn,
his arrows shorn of ebony,
of silver was his habergeon,
his scabbard of chalcedony;
his sword of steel was valiant,
of adamant his helmet tall,
an eagle-plume upon his crest,
upon his breast an emerald.

Beneath the Moon and under star
he wandered far from northern strands,
bewildered on enchanted ways
beyond the days of mortal lands.
From gnashing of the Narrow Ice
where shadow lies on frozen hills,
from nether heats and burning waste
he turned in haste, and roving still
on starless waters far astray
at last he came to Night of Naught,
and passed, and never sight he saw
of shining shore nor light he sought.
The winds of wrath came driving him,
and blindly in the foam he fled
from west to east and errandless,
unheralded he homeward sped.

There flying Elwing came to him,
and flame was in the darkness lit;
more bright than light of diamond
the fire upon her carcanet.
The Silmaril she bound on him
and crowned him with the living light
and dauntless then with burning brow
he turned his prow; and in the night
from Otherworld beyond the Sea
there strong and free a storm arose,
a wind of power in Tarmenel;
by paths that seldom mortal goes
his boat it bore with biting breath
as might of death across the grey
and long-forsaken seas distressed:
from east to west he passed away.

Through Evernight he back was borne
on black and roaring waves that ran
o'er leagues unlit and foundered shores
that drowned before the Days began,
until he heard on strands of pearl
where ends the world the music long,
where ever-foaming billows roll
the yellow gold and jewels wan.
He saw the Mountain silent rise
where twilight lies upon the knees
of Valinor, and Eldamar
beheld afar beyond the seas.
A wanderer escaped from night
to haven white he came at last,
to Elvenhome the green and fair
where keen the air, where pale as glass
beneath the Hill of Ilmarin
a-glimmer in a valley sheer
the lamplit towers of Tirion
are mirrored on the Shadowmere.

He tarried there from errantry,
and melodies they taught to him,
and sages old him marvels told,
and harps of gold they brought to him.
They clothed him then in elven-white,
and seven lights before him sent,
as through the Calacirian
to hidden land forlorn he went.
He came unto the timeless halls
where shining fall the countless years,
and endless reigns the Elder King
in Ilmarin on Mountain sheer;
and words unheard were spoken then
of folk of Men and Elven-kin,
beyond the world were visions showed
forbid to those that dwell therein.

A ship then new they built for him
of mithril and of elven-glass
with shining prow; no shaven oar
nor sail she bore on silver mast:
the Silmaril as lantern light
and banner bright with living flame
to gleam thereon by Elbereth
herself was set, who thither came
and wings immortal made for him,
and laid on him undying doom,
to sail the shoreless skies and come
behind the Sun and light of Moon.

From Evereven's lofty hills
where softly silver fountains fall
his wings him bore, a wandering light,
beyond the mighty Mountain Wall.
From World's End then he turned away
and yearned again to find afar
his home through shadows journeying,
and burning as an island star
on high above the mists he came,
a distant flame before the Sun,
a wonder ere the waking dawn
where grey the Norland waters run.

And over Middle-earth he passed
and heard at last the weeping sore
of women and of elven-maids
in Elder Days, in years of yore.
but on him mighty doom was laid,
till Moon should fade, an orbéd star
to pass, and tarry never more
on Hither Shores where mortals are;
for ever still a herald on
an errand that should never rest
to bear his shining lamp afar,
the Flammifer of Westernesse. 
Kamelen
Ëarendil var en sjöman fri
i tövan i Arvernien.
Han byggde båt; i Nimbrethil
togs timret till den gärningen.
Dess segel vävts av silver vitt,
av silver smitts lanternors hus,
dess stäv var som en vingad svan
och kring dess fanor stjärneljus.

Av ringväv var hans rustning gjord,
i furstars fordomsdräkt han klätts;
med runor ristats sköldens rund,
så höll den undan egg och spets.
Ett silverharnesk då han bar,
hans båge var av drakars horn,
av ebenholts hans pilar skars,
hans skida var av kalcedon.
Hans svärd av stål var vasst och blankt,
med adamant hans hjälm belagd,
en örnfjäder satt högst på den,
på bröstet blänkte en smaragd.

I månsken, under stjärneflor,
så fjär från Nordens höga strand,
förvillad på förhäxat hav
och gäckad av ett dödlöst land,
från Trånga isens tugga hård
där skugga står på fjällens is,
från avgrundsglöd och brännhet sand,
bort vände han i kvällens dis
på stjärnlös irrfärd skutans gång.
Till slut han kom till Intets natt,
men aldrig såg han strandens glans,
ej land där fanns, och blint, besatt,
han sökte tills av vredens vind
han drevs i blindo, utan hopp
från väst till öst; i yr och skum
han styrde hemåt skutans lopp.

Men Elwing kom i fågelhamn,
en låga fram ur natten skar;
än diamant i dagerns glans,
mer fagert brann den skatt hon bar.
Från Silmarillen skenet kom;
hon stenen om hans änne band,
och dristig i dess trolska ljus
sin stolta skuta vände han.
En storm drog in så vild och fri
som bildats i en annan värld,
en maktens vind i Tarmenel;
den bar på sällsam vandringsfärd
längs vägar aldrig dödlig såg,
på ödslig våg som yrde frän
i dödligt kulen höstlig bläst:
från öst till väst han styrde hän.

Tillbaka genom Evignatt
han drev i svarta vågors dans
tvärs mörka mil och sjunkna skär
som drunknat där förrn dagar fanns,
tills han förnam från pärlestrand
vid världens rand ett evigt spel
av ljuv musik där böljors rull
besköljer guld och blek juvel.
Han såg ett berg i skymningsland,
en glimmerstrand bak dyning där;
såg Valinor och Eldamar,
och sällan var en syn så kär.
En vandringsman ur nattens grepp
han bragt sitt skepp till slut i hamn.
Inunder berget Ilmarin
det glimrar i en kjusas famn
av tornens ljus från Tirions stad
och, skir som glas, dess spegelbild
i Skuggotärn: skön Alvhems prakt,
skön all den trakt han seglat till.

Han fick nu ro från långan färd,
och sånger lärde han i mängd
och höga ting från vises ring,
och vida kring ljöd harpans sträng.
I alviskt vitt han kläddes så
och leddes på en vandringsstråt
tvärs Calacirian av sju ljus
mot sagomsusat land fördolt.
Han nådde till en tidlös hall
där skira faller världens år
i Ilmarin, i fjällhögt slott,
där Äldstedrott evärdligt rår.
Han syner gavs bak jordens rand,
och ord av sanning täljdes där
om mäns och alvers släkten, som
förtäckts för dem som dväljes här.

Han fick ett skepp, ett glittrigt nytt,
av mithril byggt och alvglas fast;
ej åror bröt sjöns spegel blå,
ej segel på dess silvermast.
Men Silmarillen sattes opp
i mastens topp att glimma klar
som livets eld av Elbereth,
som själv berett ett vingars par
för evig och otimlig färd
på himlasfärens tomma hav
bak sols och månes stig; så löd
den digra ödesdom han gavs. 
Åke Ohlmarks
Eärendil, en sjöman stark,
blev strandsatt i Avernien.
I Nimbrethil en timmerbark
han byggt, att ta sig hem igen.
Dess segel vävts av silverväv,
av silver var lanternans hus,
en svan var båtens vita stäv,
dess vimplar strålade av ljus.

I forna kungars vapenprakt
i järnringbrynja själv han står,
med runor han sin sköld belagt
till skydd mot hugg och onda sår.
Hans pilar skars av elfenben,
hans båge täljts av drakhornsspån,
hans pansarväst av silver sken,
svärdsslidan var av kalcedon,
av stål hans klinga, vass och skön,
hans hjälm med adamant belagd:
örnfjädrar smyckade dess krön,
på bröstet sken en stor smaragd.

I stjärnornas och månens ljus
han fjärran drev från nordlig strand
bland vilda vattens trolska brus
långt bortom dag och människors land.
Från trängda isars stön och nöd
med skuggor över vita fjäll,
från ökenbrand och avgrundsglöd
mot stjärnlöst hav han kursen ställt.
I ändlöst mörker drev han kring,
till dess han nådde Intets natt:
av kuster såg han ingenting
i rymd, där ingen gränser satt.
En vredens storm hans skuta drev,
han flydde blint bland vågors skum.
Från väst mot öst han kastad blev
på hemfärd över öde rum.

Då mot hans skepp styrs Elwings flykt,
och ljus i mörkret tändes klart,
en eld som strålar klart och tryggt,
likt diamanter underbart.
Han kröntes med odödligt sken
och Silmaril på ännet brann,
och oförskräckt, med panna ren,
han vände stäven. Fasan svann,
och stark och fri en stormvind kom
från landen bortom havens natt,
Tarmenels vind av styrka, som
mot stiglös vidd igång blev satt.
Mot båten slog dess andedräkt
med dödens makt bland skymningsrev
och öde sjöars midnattsväkt:
från öst mot väst han kastad blev.

Från Evig natt han återkom,
där skräck och svarta vågor mötts,
med sjunken kust i djupet, som
gått under innan dagen fötts –
tills han bland musselreven hör
en ljuv musik vid världens gräns,
där svallets skum mot stranden för
gult guld och ravtångsruskors träns.
Ur skymning steg en hägring klar
av fjärran fjäll i tystnads glans
i Validor, i Eldamar,
långt bortom brottsjöns djävulsdans.
Ur nattens grepp en vandringsman
de vita hamnar nått till slut,
där alvers rikens grönska grann
i glasklar rymd sig bredde ut.
Ilmarins höjder fjärranfrån
åt dalens ljus sin bakgrund gav,
där tornens bloss i Tirion
sig speglade i skuggors hav.

Där vilade han ut en tid,
och forna sånger lärde han:
i visa sagors stilla frid
på gyllne sträng hans finger rann.
I alvers vita skrud han klätts,
och sju ljus framför honom skred,
när han förlorad återgetts
ur calacirisk ångest vred.
Han kom till Tidens ändes hall
där ändlös skimrar årens ström,
där Ålderns konung härska skall
i Ilmarin i evig dröm.
Och ord, dem intet öra hört,
av människors och alvers röst
blev talade, där syner rört
sitt klockspel i de sällas bröst.

Ett nytt skepp de att bygga går
av alvglas och mithrilen klar,
med gyllne stam – ej glättad år,
ej segel silvermasten bar.
Med Silmaril som bloss det far
dess vimpel, röd av livets eld,
av Elbereth en gåva var,
som själv kom ned till stapelns däld,
odödlig vingskrud honom gav
och skänkte honom evig fröjd
att segla över skyars hav
högt ovan sols och månes höjd.

Från Stora fridens forsars brus
i silversprång hans vinge bär
gestalten, likt ett vandringsljus
högt över fjällens barriär.
Från världens gräns han vände om
att finna hem, till möda ny:
han trängde fram i dunklet som
ett irrbloss genom nattlig sky.
Långt ovan alla moln han skred,
en flamma framför solens spann,
men aldrig mera kom han ned
där nordlandsvattnens strömmar rann.

Så över Midgård flykten för
och vinden gråt och jämmer bar,
från kvinnor och från alvers mör
i Äldre tidens svunna dar.
Men på hans hjässa lagts en lott
att – till dess månen bleknat – få,
en evig stjärna, ila blott
och aldrig dödligs hemvist nå.
O härold hög på skymningsstig,
för vilken ingen vila ges,
som bär din lykta framför dig,
ljusbärare från Västerness! 
Lotta Olsson
Earendil var en havets man,
långt borta i Arvernien.
En båt att segla byggde han,
av timmer fällt i Nimbrethil.
Av silver gjordes seglens väv
och dess lanternor likaså,
och som en svan var förens stäv
och flagg och vimplar glittrade.

Han var i åldrig rustning klädd,
och brynja under den, till värn.
Den blanka skölden var försedd
med runor ristade till skydd.
Av drakhorn gjordes bågen hans,
och pilarna av ebenholts,
hans harnesk sken av silverglans
och svärdsskidan var lika blank.
Hans svärd av stål gav mod och hopp,
hans hjälm var gjord av adamant,
en örnplym prydde hjälmens topp,
och på hans bröst satt en smaragd.

Inunder himlens stjärnors hord,
förvillad, styrde han sin kos.
Långt bort från stränderna i nord
och dagarna bland dödliga.
Från tunga isars jämmerdal,
där skuggor skyler fruset berg,
från söderns vidders heta kval,
försvann han fort, och gled iväg
på mörka vatten, vilseledd,
till dess han nådde Intets natt,
där aldrig någon kust blev sedd
och aldrig något ljus man såg.
Han fördes bort av vredens vind,
från väst till öst och utan mål.
Han vände utan varsel, blind,
i skummet hastigt hem igen.

Till möte flög då Elwing snart,
och mörkret tändes upp av ljus,
när hennes halsband brann mer klart
och starkare än diamant.
Hon gjorde silmarillen hans,
och krönte pannan med dess ljus,
och nu när ingen fruktan fanns,
så styrde skeppet åter ut.
Från Annorvärlden bortom allt,
när natten sänkt sig, kom en storm,
som blåste envist starkt och kallt,
en maktens vind i Tarmenel.
Den bar hans båt med iskall by,
som döden själv, på gråa hav,
dit ingen dödlig skulle fly,
från öst till väst försvann han så.

Han bars igenom Evignatt
på svarta vågor många mil,
där ljuset aldrig hann ifatt
och land blev hav i svunnen tid.
Tills han förnam på pärlors rev,
vid världens slut, musik som ljöd,
där guld och ädelstenar blev
av vågor evigt vaggade.
Han såg hur berget tyst stod opp,
där skuggor omger Valinor,
och det finns bortom haven hopp
om att få skåda Eldamar.
Han hade äntligt nått sin hamn
och sluppit undan nattens grepp,
i alvers land, dess gröna famn
och friska luft, där Tirions torn,
som lystes upp, har glasets färg
och skimrar i sin djupa dal
inunder Ilmarin, dess berg,
och speglar sig i Skuggotärn.

Nu slapp han irra mera kring.
Han hörde många sånger där
och underverk och stora ting,
och gyllne harpor spelade.
I alviskt vitt bekläddes han,
och sju ljus sändes före ut,
när han till gömda land försvann
igenom Calacirian.
Han kom dithän där tiden flyr
och år som guldlöv faller ner,
och äldste kungen evigt styr,
i Ilmarin, på berget brant.
Han hörde aldrig hörda ord,
av folk från mäns och alvers släkt,
och såg vad annars på vår jord
är syner som förvägras oss.

Där byggde man ett helt nytt skepp
av mithril och av alviskt glas,
som saknade båd' årors grepp
och segel på sin silvermast.
Och silmarillen lyste lätt
hans väg, och brann som flagg av eld.
Den sattes dit av Elbereth,
som hade gjort till honom ett
evinnerliga vingars par,
och evigt dömde honom till
att segla himlars hav, som bar
långt bortom sol och månes ljus.

Från Evigkvällens kullars bryn,
med mjuka silvervattenfall,
så bars han, som ett bloss i skyn,
förbi den stora bergväggen.
Från världens ände styrde han,
och längtade att återse
sitt hem, när skuggorna försvann.
I brand, så som en stjärna klar,
högt över molnen kom han, som
ett fjärran ljus på solens plats,
ett under innan dagen kom,
där Norlands gråa vatten rann.

Och över Midgård kom han så,
där alvjungfrurs och kvinnors gråt
till honom nådde tydligt då,
i äldre tid, i flydda dar.
Men han var dömd till stjärnans brand,
tills månen blekts på ständig flykt,
och aldrig vistas mera bland
de dödliga vid Midgårds kust.
Och aldrig vila någonting,
på evigt uppdrag utan slut:
att bära ljuset vida kring,
Flammifer från Västerness. 
Kommentar
Det här är dikten som Bilbo skriver i Rämnedal och sedan deklamerar (eller halvsjunger) för alverna där.

Normalt lägger jag inte upp diktöversättningar som inte är färdiga, men bara för den här dikten gör jag ett undantag. Den är så ohyggligt lång och svåröversatt! Jag har redan kämpat med den i flera år bara för att komma så här långt, och jag kommer tveklöst att behöva kämpa i flera år till innan jag EVENTUELLT blir klar. Därför lägger jag upp varje ny vers när jag blivit något så när nöjd med den, utan att vänta på resten. Naturligtvis kan det tänkas komma senare ändringar av redan publicerade verser – men det gäller ju strikt talat även de övriga dikterna här på sidan.

Det finns väldigt många svårigheter med att översätta Sången om Ëarendil, till exempel alla de mer eller mindre obskyra hänvisningarna till Tolkiens legendarium och de delvis ålderdomliga uttrycken. Men det överlägset svåraste är själva versmåttet. I varje sjok av fyra rader ABCD rimmar de tre sista stavelserna i A med de tre första i B, de tre sista i C med de tre första i D, och de tre sista i B med de tre sista i D. Dessbättre behöver rimmen som synes inte vara exakta, utan det räcker ofta att det är likt: titta till exempel på rim som timber felled / Nimbrethil, frozen hills / roving still eller driving him / blindly in. I första hand bör första och tredje vokalljudet i de tre stavelserna vara samma på båda ställena, och i andra hand konsonantljudet efter dessa vokalljud. Undantag finns dock även mot den regeln, men i gengäld rimmar det ofta betydligt bättre än så. Sedan tillkommer en massa finesser som allitteration, upprepningar mm. Och mitt i allt detta har man då en historia att berätta, som förstås inte får förvanskas till oigenkännlighet.

Som helhet är denna dikt en fullkomlig mardröm för en stackars översättare! Varken Ohlmarks eller Olsson har som synes heller försökt få till versmåttet. Själv har jag dock obegränsat med tid på mig, så jag unnar mig lyxen att göra ett försök!

Någon kanske undrar varför jag skriver Ëarendil som jag gör, med prickarna över E istället för a? Jag har förklarat mig ganska utförligt på min sida om principer för översättningen, här.

Senaste ändring: Ännu en vers är nu "färdigställd"! Den här gick ovanligt fort, känns det som; det tog nog bara någon månad av nästan dagligt timslångt grubblande för att komma dithän. Och därmed är det bara två verser kvar! Snart börjar jag nästan tro att jag kommer att bli färdig till sist ...
Ja, just det, och så har jag också knappat in de sista verserna ur Ohlmarks och Olssons versioner, så att dessa nu är kompletta.

Senast uppdaterad: 2017-05-24 02:04:03