Engelskan har inget separat, hövligt tilltal, utan det finns bara you, både i singular och plural. På svenska kan man välja att tilltala med ni istället för du för att markera artighet (eller kanske distans). Borde man använda sig av den möjligheten i översättningen?

Jag har funderat mycket på det här. Å ena sidan används ni-tilltal knappt i dagens svenska; sedan du-reformen på 60- och 70-talet kallar alla varandra du, hög som låg. (Utom kungafamiljen, som varken duas eller nias utan bara tilltalas i tredje person! "Vill ers majestät ha en kopp kaffe till?") Niandet har dessutom en lite problematisk historia. Ända från 1200-talet, då det först "uppfanns", användes ni eller föregångaren I precis på det sätt vi är ute efter här, som ett hövligare tilltal, kanske i synnerhet till personer med hög status. Någon direkt enhetlighet i när det användes fanns inte, de dialektala skillnaderna var stora, och de gamla formen I levde kvar parallellt även långt efter att ni hade tagit över. Bland annat Gustav III var dock en stor vurmare för ni-tilltalet, naturligtvis med fransk förebild.

Men på 1800-talet började av olika anledningar ni att bli lite illa sett och upplevdes som nedlåtande, samtidigt som du fortfarande sågs som lite för familjärt för att använda till folk man inte kände. Tilltal med titel i tredje person blev därför allt vanligare, och den omtalade svenska "titelsjukan" bredde ut sig. "Har konduktörn växel på en femma?" Så småningom blev det närmast parodiskt: ”Professor Andersson sade att professor Andersson skulle komma så snart professor Andersson kunde.” Under denna period kampanjades det flitigt från olika håll om att återinföra ni och på så sätt bota sjukan, men det vann aldrig gehör. Problemet löstes inte förrän man till slut, bland annat pådrivna av den jämlikhetsivrande arbetarrörelsen, genomförde du-reformen från slutet av 60-talet.

Det finns alltså en viss historik av niande att luta sig mot, men å andra sidan också en problematik som avskräcker. Fast å tredje sidan finns också en tradition av att använda ni i översatt litteratur – lustigt nog inte bara från tyska och franska där motsvarande ord är i fullt bruk, utan även från engelskan. Troligen upplevs det där att vara du med alla, anställda med chefer, barn med föräldrar osv, som ganska specifikt svenskt. Översatta texter som skildrar till exempel engelska förhållanden skorrar därmed lite om alla duar varandra, i synnerhet om det kombineras med artighetsfraser som sir och madam.

Det kan också vara värt att nämna att niandet i någon mån tycks vara på väg tillbaka, men främst i form av insmickrande tilltal från affärsbiträden och liknande. Det är kanske ingen särskilt önskvärd utveckling, men den visar åtminstone att ni-tilltalet är bekant och förståeligt hos moderna läsare.

När det mer specifikt gäller Tolkien-översättningen så skall den visserligen inte, till skillnad från en översättning av till exempel en engelsk deckare, signalera utländska förhållanden. Men det förekommer en hel del hövligt och gammaldags tilltal, med titel och allt, som det skulle klinga falskt att kombinera med du. Och tilltalet med titel i tredje person låter bara löjligt i moderna öron och skulle passa mycket illa i det här sammanhanget. "Fru Galadriel är vis och vacker och utan fruktan. Jag är villig att skänka frun den Enda ringen, om frun bara ber mig."

Dessutom tillkommer en ytterligare faktor att väga in, nämligen vad Tolkien själv skrev om hövligt tilltal i en kommentar i Appendix F:

One point in the divergence [mellan hobernas bruk av väströnan och hur alver och Gondors människor talade] may here be noted, since, though often important, it has proved impossible to represent. The Westron tongue made in the pronouns of the second person (and often also in those of the third) a distinction, independent of number, between 'familiar' and 'deferential' forms. It was, however, one of the peculiarities of Shire-usage that the deferential forms had gone out of colloquial use. They lingered only among the villagers, especially of the Westfarthing, who used them as endearments. This was one of the things referred to when people of Gondor spoke of the strangeness of Hobbit-speech. Peregrin Took, for instance, in his first few days in Minas Tirith used the familiar forms to people of all ranks, including the Lord Denethor himself. This may have amused the aged Steward, but it must have astonished his servants. No doubt this free use of the familiar forms helped to spread the popular rumour that Peregrin was a person of very high rank in his own country.

It will be noticed that Hobbits such as Frodo, and other persons such as Gandalf and Aragorn, do not always use the same style. This is intentional. The more learned and able among the Hobbits had some knowledge of 'book-language', as it was termed in the Shire; and they were quick to note and adopt the style of those whom they met. It was in any case natural for much-travelled folk to speak more or less after the manner of those among whom they found themselves, especially in the case of men who, like Aragorn, were often at pains to conceal their origin and their business.

(Tolkien, RotK: Appendix F)

Det formella tilltalet användes alltså inte längre i Sysslet, utom som en sorts kärvänligt tilltal i nära relationer. Dock kunde bildade hober som Frodo ta seden dit de kom och anpassa sitt språkbruk beroende på mottagare.

Efter att ha begrundat allt det ovanstående har jag bestämt mig för att använda en del ni-tilltal i min översättning. Det är dock vanskligt (om än ganska kul!), i och med att Tolkien inte på sitt fattiga språk hade möjlighet att göra något liknande. Jag måste alltså försöka gissa hur han skulle ha gjort om han hade haft möjlighet! Så här ser mina ni-regler ut, närmare bestämt:

• Hoberna säger du till alla. Enda undantaget är världsvana hober som Frodo, som kan tänkas nia icke-hober i början, innan de har lärt känna dem.
• Alverna kan av artighet tänkas nia människornas högsta högdjur, men det är ganska sällsynt. De upplever sig som så självklart högre i rang än alla icke-alver de möter att det inte blir aktuellt att nia. Och sinsemellan, i den mån de alls talar väströna med varandra, duar de också, eftersom de är gamla nog att ha lärt sig språket innan ni-tilltalet ens var uppfunnet.
• Människor och dvärgar däremot niar folk av samma status som de själva eller högre, och börjar dua först när vänskap uppstått. Folk av uppenbart lägre status kan dock tänkas duas direkt.

Det kan vara värt att som avslutning nämna några intressanta konkreta tillämpningar av detta som dykt upp i min pågående översättning:

• Sam tilltalar Frodo med den lite lustiga kombinationen av du och herrn. Men hober använder alltså inte ni sinsemellan utom som endearments, så att det låter lite udda är fullt medvetet!
• Pipping (som inte är lika världsvan som Frodo) kommer att dua Denethor och andra högdjur nere i Gondor. Svenskan har ju den möjlighet att åskådliggöra detta som engelskan saknar, vilket Tolkien beklagade i citatet ovan, så det vore ju bara dumt att inte använda den!
• Frodo råkar i pur förvåning dua Elrond under rådslaget. Han skulle annars inte ha gjort det så tidigt i deras bekantskap.
  ”Du minns?” sade Frodo, som i ren förvåning tänkte högt. ”Men jag trodde”, stammade han när Elrond vände sig mot honom, ”jag trodde att Gil-galads fall var för en hel tidsålder sedan.”
• När Aragorn och Boromir möts för första gången i Rämnedal börjar Aragorn med att nia. Men Boromir, som är stolt och lite högdragen och bara ser en luggsliten vandringsman, duar. Därefter duar Aragorn honom tillbaka – han har ju också sin stolthet! Och när Boromir väl får veta vem Aragorn egentligen är är han förstås för stolt för att ändra sig och börja nia.