Ring
Kamel
 
 

Namnöversättning

Tolkien Åke Ohlmarks Erik Andersson Kamelen
hobbit
(Prolog, kapitel 1: Angående hober)
hob  hobbit  hob 
Tolkiens översättningsguide
Hobbit. Do not translate, since the name is supposed no longer to have had a recognized meaning in the Shire, and not to have been derived from the Common Speech (English, or the language of translation). 
Kommentar
Jag tycker inte att ordet hobbit fungerar riktigt bra på svenska. I sin grundform låter det rätt okej, men så fort man skall böja det - hobbitar, hobbiten osv - så börjar det gnissla lite i fogarna. Det smälter inte in lika sömlöst i svenskan som samma ord gör i engelskan. Problemet är nog att den typen av substantiv, som slutar på -it (eller -et), när det väl fullständigt naturaliserats i svenskan brukar överge den inlånade betoningen och istället betona på andra stavelsen. Det låter mer naturligt så i svenska öron; att på svenska betona hobbit på första stavelsen luktar lite oassimilerat låneord. Jämför t ex betoningen på dessa engelska ord och deras svenska motsvarigheter (eng/sve):
prophet/profet, rocket/raket, bandit/bandit, merit/merit, granite/granit
Förmodligen var det också detta Ohlmarks var ute efter när han som försvar för sin översättning hob skickade Tolkien sin ökända lista på -it-ord i svenskan, som sunnit, jesuit och vad det nu var. (Se Ohlmarks bok "Tolkiens arv".) I hans språköra, som var lite mindre kontaminerat av engelskan än våra nutida, var det självklart att ett svenskt ord hobbit antingen (om det gjordes till plural med -ar) skulle läsas som ett sammansatt ord, analogt med sockerbit, och betonas på båda stavelserna, eller också (om det gjordes till plural med -er) skulle betonas på andra stavelsen. I det senare fallet ville Ohlmarks med sina exempel anföra att ordet skulle få helt fel klang för sitt ändamål. Vilket jag definitivt kan hålla med om!
Att detta för berättelsen så centrala ord upplevs som helt inhemskt och naturligt i målspråket, trots att det ju inte finns "på riktigt" utanför Midgård, skulle jag säga är viktigare än dess härledning i övrigt. Därför vill jag inte använda hobbit, trots att det förstås vore det uppenbara valet (och också är Anderssons val).

Då så! När man väl bestämt sig för att strunta i Tolkiens önskemål att behålla hobbit oförändrat, då är förstås frågan vad man skall ta istället. Tittar man på den fiktiva uppkomsten av ordet, som förklaras i Appendix F (och motsäger Tolkiens inkonsekventa önskan att ordet skall lämnas i fred i översättningar), så började det med att halvlingarna en gång i tiden talade ett språk som var en nära släkting till rohirriskan. På det språket kallade de sig själva holbytla, hålbyggare. Eller rättare sagt är holbytla det nuvarande rohirriska ordet; vad det hette på halvlingarnas fornspråk berättar Tolkien aldrig, utan bara att hobbit är "a worn-down form of a word preserved more fully in Rohan: holbytla 'hole-builder'". Sedan, i samband med att hela släktet flyttade över bergen till Eriador, bytte de från sitt gamla språk till det språk som människorna talade i deras nya hembygd, nämligen väströnan, som i vår översättning ju representeras av svenska. Men sitt ord på sig själva, holbytla, behöll de oförändrat. (Det hade förmodligen använts så länge vid det laget att det hade tappat den direkta associationen till betydelsen "hålbyggare" utan bara var ett ord i sin egen rätt. Kanske hade det också redan börjat brytas ner.) Tolkien skriver: "and hobbit provides a word that might well be a worn-down form of holbytla, if that name had occurred in our own ancient language."

Man skulle naturligtvis kunna tänka sig att byta ut hela rohirriskan, och därmed också ordet holbytla, mot något annat språk i översättningen, men det kommer jag inte att göra. Dels vore det helt enkelt för svårt och jobbigt, och dels är Rohans folk så anglosaxiska till mer än bara språket att det ändå inte skulle bli riktigt bra. Och dessutom är förhållandet i Tolkiens världsbygge mellan rohirriskan och det allmänna språket, som det beskrivs i Appendix F, inte riktigt ett sådant rakt förfader/ättling-förhållande som mellan anglosaxiskan och nutidsengelskan; egentligen stämmer nog förhållandet mellan nutidssvenska och anglosaxiska bättre med fiktionen!

Vår fråga blir därmed: Om det inlånade ordet holbytla används, bryts ner och försvenskas under sisådär tusen år av ett svensktalande folk, var landar vi då? När den processen genomgicks i engelskan slutade det med hobbit; det skulle det inte göra på svenska, vill jag alltså hävda.

Jag är ingen filolog, men jag tror mig förstå att det inte finns något entydigt svar på en så allmän ljudutvecklingsfråga. Hur ordet utvecklas kan påverkas av sånt som vilka dialekter som dominerar under olika tidsperioder, vilka kontakter med främmande språk och kulturer som folket har, etc. Det är ju inte verklighetens Sverige vi pratar om, utan bara "ett svensktalande folk". Och hur (eller om) väströnan i stort (som ju talas av många andra än halvlingarna) har utvecklats under de sista tusen åren fram till Ringens krig, det har Tolkien vad jag förstår inte sagt något om. Verklighetens engelska, som ju tjänstgör som väströna i originalet, utvecklades under ungefär den tiden från anglosaxiskan. Men i fiktionen är ju, något förvirrande, anglosaxiskan istället ett samtida, besläktat språk som talas av rohirrim. Så vad var väströnans förfader? Eller skall vi kanske anta att språket varit ungefär oförändrat under denna långa tidsperiod? Och om vi som istället använder svenska som väströna skulle försöka blanda in fornnordiskan i mixen, då skulle vi på samma sätt stöta på problemet att det språket inte kan vara väströnans förfader, eftersom det hör hemma hos människorna uppe i Dal och Esgaroth. (Vilket förklarar varför dvärgarna från Erebor har så fornnordiskt klingande namn; de använder ju människospråk och inte sitt eget hemliga tungomål i umgänget med andra folk.)
Poängen jag vill få fram med den här långa utläggningen är att man kan tänka sig många fullt trovärdiga varianter på vart holbytla skulle ta vägen i svensktalande munnar (även om hobbit inte är en av dem). Det finns inte bara ett enda giltigt svar.

Under lång tid körde jag i min översättning med hobble, vilket jag tyckte kändes som en sannolik utveckling med ungefär följande steg:
holbytla -> holbylla -> hobbylla -> hobble
Jag tycker fortfarande att utvecklingen känns rimlig, men däremot är jag inte längre nöjd med hur ordet låter. Och mitt i alla de här teoretiska resonemangen vill jag ändå bestämt hävda att hur det låter är det klart viktigaste. Det skall klinga inhemskt, det skall låta trevligt, det får gärna också vara en smula rustikt eller udda, precis som hobbit på engelska. Men jag tycker numera att hobble låter lite för udda, det har en mer uttalat komisk klang än originalet och är kanske något otympligt. Därför vill jag hitta ett annat ord som även det kan vara en trovärdig nedbrytning av holbytla. Jag skulle naturligtvis kunna göra ett nytt försök att hitta på en ljudutveckling och på så vis försöka få fram något välljudande, men dessbättre behöver jag inte det. Den gode Ohlmarks har ju redan gjort jobbet åt mig! Det är inte alls svårt att tänka sig att holbytla kan bli till hob när det nötts ner tillräckligt länge – kanske via någon mellanform hobytte eller liknande. Och här har vi ju ett ord som vi redan vet har rätt klang och fungerar på svenska. Att det dessutom är så invant är ingen nackdel – mina högst hypotetiska läsare skulle nog ärligt talat inte vara så betjänta av en tredje svensk översättning av hobbit när det redan finns två etablerade. Jag har ju generellt sett struntat i invandhet i det här översättningsprojektet, men just för det här ordet, det kanske mest centrala namnet att översätta i hela verket, är jag faktiskt beredd att göra ett undantag. I synnerhet förstås när jag ändå inte har något slagkraftigt eget alternativ att komma med just nu.

En tydlig nackdel finns det med hob jämfört med hobble; det var därför jag hittade på mina hobblar till att börja med. I kapitlet The Road to Isengard finns den här dialogen mellan Théoden och Pippin:

... and now here before my eyes stand yet another of the folk of legend. Are not these the Halflings, that some among us call the Holbytlan?'
'Hobbits, if you please, lord,' said Pippin.
'Hobbits?' said Théoden. 'Your tongue is strangely changed; but the name sounds not unfitting so. Hobbits! No report that I have heard does justice to the truth.'


Här får man, om man är lagd åt det språknördiga hållet, en lite svindlande igenkänningskänsla: "Åhå! Så ordet hobbit har alltså utvecklats ur holbytlan. Häftigt!" Den insikten är svårare att få när man ställer holbytlan mot hober. Där har nedbrytningen gått så pass långt att kopplingen inte blir lika uppenbar, vilket är synd. Men ändå, det är ett pris värt att betala för en översättning av hobbit som faktiskt fungerar och låter bra i dagligt tal.

På tal om att fungera i dagligt tal förresten så låter hob av någon anledning inte särskilt bra i sammansättningar. Ord som hobhåla, hobbarn osv blir märkligt osköna. Men detta löste Ohlmarks med bravur genom att införa en särskild form i sammansättningar, nämligen hober-, vilket jag tar efter. Sammansättningarna blir alltså hoberhåla, hoberbarn istället, vilket låter oerhört mycket bättre. Dessutom bidrar det till att ge den önskvärda känslan av att vara ett väletablerat ord med lång historia. Sådana här sammansättningar med binde-er är nämligen inte produktiva i svenskan, dvs det nybildas inga sådana ord längre, men de förekommer i en mängd äldre uttryck. Många av dem är gamla lån från tyskan, då ofta med en stad, ett land eller annat namn i förleden: pariserhjul, berlinermunk, schweizergarde, dominikanerorden. Men det finns också exempel med annan eller okänd härkomst, som wienerbröd (från danskan), grekerkonung (arkaiserande, förmodligen från en nominativform greker analogt med hunner och perser), bilderbok och ständervälde (som ser ut som om man gjort sammansättningen på pluralformen; fast åtminstone det förstnämnda kan nog vara ett färdigmonterat tyskt låneord), och inte minst det spännande goterkonung. I det här sistnämnda fallet är det högst oklart varifrån -er-bindningen kommer: i alla fall inte från tyskan, för där heter det inte så. Kanske från danskan? I alla fall är det fallet en utmärkt förlaga till vårt hober-, i det att er-bindningen känns nödvändig eftersom sammansättningar med bara got- inte skulle låta bra. Precis hur Ohlmarks resonerade när han myntade sitt hober- är vad jag vet inte känt, och strikt talat kan det kvitta. Faktum kvarstår att formen låter trevlig och lite ålderdomlig och inte alls sticker ut som osvensk, så den behåller vi. Tack, Åke!

Senaste ändring: Bytte från hobble till hob och skrev om hela denna kommentar. Detta är nog den mest omfattande redigering jag någonsin gjort i den text jag redan översatt. Många ändringar blev det! Det blir ju också en del följdändringar, som att Hobbeltuna blir till Hobtuna. Dessutom har jag bytt ut alla hobblar som figurerade här på hemsidan, i namn- och diktkommentarer och allsköns andra texter. Den allra senaste ändringen, gjord efter själva bytet hobble->hob, är dock att jag har skrivit om stycket om sammansättningsformen hober-, som visat sig vara en långt mer komplex fråga än jag anade!

Senast uppdaterad: 2018-12-11 13:51:01