Ring
Kamel
 
 

Diktöversättning

Ringversen   (Motto)
Verse of the Rings   (Epigraph)
Tolkien:     Kamelen:     Ohlmarks:     Olsson:
J. R. R. Tolkien
Three Rings for the Elven-kings under the sky,
Seven for the Dwarf-lords in their halls of stone,
Nine for Mortal Men doomed to die,
One for the Dark Lord on his dark throne
In the Land of Mordor where the Shadows lie.
One Ring to rule them all, One Ring to find them,
One Ring to bring them all and in the darkness bind them
In the Land of Mordor where the Shadows lie. 
Kamelen
Tre ringar för alvers kungar under det blå,
sju för dvärgars furstar i salarna av sten,
nio för dödliga män, dömda att förgå,
en för Mörkrets herre på sin tron allen
i Mordors land, där skuggorna rå.
En Ring att finna dem, fånga, befalla;
en Ring att djupt i mörkret härska över alla
i Mordors land, där skuggorna rå. 
Åke Ohlmarks
Tre ringar för älvkungarnas makt högt i det blå,
sju för dvärgarnas furstar i salarna av sten,
nio för de dödliga, som köttets väg skall gå,
en för Mörkrets herre i ondskans dunkla sken
i Mordorslandets hisnande gruva.
En ring att sämja dem,
en ring att främja dem,
en ring att djupt i mörkrets
vida riken tämja dem -
i Mordors land, där skuggorna ruva. 
Lotta Olsson
Ringar tre skall alver se, under himlens rand,
sju för dvärgars härskare, som djupt i berget bor,
nio för människor, som döden tar omhand,
en för Mörkrets herre, på mörka tronen stor,
i Mordor, i skuggornas land.
En ring att styra dem, en ring att se dem,
en ring att fånga dem och till mörkret ge dem,
i Mordor, i skuggornas land. 
Kommentar
Detta är temadikten i verket, som berättar om Maktens ringar och i synnerhet den Enda ringen, Saurons egen. Det är därför extra viktigt i denna dikt att få med allt väsentligt ur faktainnehållet (utan att för den skull behöva vara ordagrann).

Ohlmarks version har en hel del välljudande formuleringar ("köttets väg" är t ex riktigt snyggt!), men han avviker för långt från originalets betydelse och symbolik. (Vad då "älvkungarnas makt högt i det blå"? Vad då "Mordorslandets hisnande gruva"?) Mest problematiskt är nog att de så viktiga raderna sex och sju (räknat utifrån originalets radindelning), Saurons egna ord, inte längre avslöjar Ringens makt. Istället har det blivit ett välljudande nonsensrim. Sämja betyder ungefär att "få några att bli sams". Vad har det med Ringen att göra? Och vem (annat än Sauron) är det som främjs? Nej, Åke, det här blir tyvärr underkänt.
Olsson har sin vana trogen följt originalets versmått ganska bra, och raderna sex och sju är ungefär så bra det går att göra dem med helt bevarad rytm och form. Första raden har hon däremot förstört totalt. Varför prioritera det oviktiga inrimmet så till den grad att hon bryter formen med antalet först på raden? Och raderna tre och fyra kännetecknas av ett platt och barnsligt språk som inte alls gör originalet rättvisa.

Själv har jag vad gäller rad sex och sju i många år brottats med olika varianter i samma stil som Olssons originaltrogna – antingen som Olsson med enstaviga andraverb för att helt tangera rytmen, eller med tvåstaviga dito för att helt tangera strukturen (i originalet är ju alla verben lika långa). Och jag har väl inte helt övergett det spåret än. Men alla dessa varianter stupar på samma sak: det blir för mesigt, får inte alls samma ödesmättade kraft som originalet. (Lyssna på Christopher Lees inläsning av dikten för att fullt ut få uppleva den kraften!) Främst beror det på första verbet, där det enda som tangerar rule och passar in i strukturen är "styra", vilket inte alls har samma muskler som "härska", det ord man egentligen skulle vilja ha. Men det verbet kräver ju ett "över" efter sig, vilket spräcker versmåttet. Sedan är Olssons tolkning ganska mjäkig även i andraverbet "se" och i slutklämmen "och till mörkret ge dem", men där finns det andra lösningar som råder bot på det värsta. Alltnog, för dessa två rader har jag alltså kämpat med olika verb, och lite olika formulerad slutkläm på rad sju, inom den här snäva ramen väldigt länge, men jag har aldrig lyckats bli helt tillfreds. Därför provar jag nu som synes en lite friare tolkning istället. Rytmen och antalet stavelser i min nya tolkning är faktiskt helt identiska med originalet, men däremot frångår jag formen ganska ordentligt. Istället för att ha två verb på rad sex och två på rad sju så skippar jag en av upprepningarna av "en Ring att" för att få plats med tre verb redan på rad sex. Det ger mig möjlighet att äntligen kunna använda det "härska" jag har längtat så efter, och jag tycker att rad sju blir mycket lyckad på det här sättet! Nu skall jag bara låta detta sjunka in ett (ganska långt) tag innan jag slutligt bestämmer mig för om jag tycker att rad sex funkar, eller om den är ett för stort avsteg från originalets form. Skulle jag tycka att den är det så får jag väl gå tillbaka till någon av mina tidigare mer trogna varianter. Men allitterationen – finna/fånga/befalla – känns som om den tillför ganska mycket!

Vad gäller övriga rader i dikten så är versmåttet där mer fritt, ett konstant antal betonade stavelser men ganska varierande antal obetonade. Den friheten använder jag till att, istället för att slaviskt kopiera rytmen stavelse för stavelse, försöka ge det en tilltalande rytm och klang samtidigt som jag tar med många av de mest betydelsebärande orden ur originalet. Lite av dess särskilda finesser har jag också fått med: dels allitterationen på rad tre (det gick dock inte att få med båda allitterationerna ur originalet), och dels att ringar/kungar på första raden nästan fungerar som ett inrim, de låter i alla fall likt varandra, vilket kanske också är värt något. Upprepningen av dark på fjärde raden får jag däremot inte med i den här versionen. Den finns dock med i min alternativa variant av rad två och fyra, "i bergsalars bon" / "på sin mörka tron", men just nu föredrar jag den här. Originalets tunga klang i dvärgraden, med väldigt mycket hårda vokaler, har jag dock inte lyckats återskapa alls.

Senaste ändring: Bytte från "där skuggorna stå" till "där skuggorna rå". Detta är faktiskt en återgång till hur det var i mina riktigt tidiga tolkningar av den här versen, från när seklet var pinfärskt. Att jag senare övergav "rå" var av två anledningar: för det första för att det är en gammaldags pluralböjning av verbet – i modern svenska skulle det ju heta "skuggorna rår" – och jag hade på den tiden ett "skall gå" på en annan rad som hade behövt bli "skola gå" om jag skulle vara konsekvent med en sådan böjning; men "skola" kunde det omöjligt bli av rytmskäl. Den andra anledningen var att jag kom att tycka att i en gammal högstämd vers som den här lät det illa att inte använda den oförkortade formen av verbet, "skuggorna råda", och då rimmar det ju inte längre; i synnerhet kändes det som om kortformen "rå" passade väldigt illa ihop med den arkaiska pluralböjningen.
Det första av dessa skäl har ju utgått, eftersom det inte längre finns några andra ställen i min tolkning av versen där pluralböjning skulle behöva användas. Och det andra skälet – ja, där har jag helt enkelt tänkt om. Jag har insett att kortformen "rå" har flera hundra år på nacken, och även om den generella riktlinjen i lite äldre svenska är att "rå" används i mer vardagliga sammanhang och "råda" i mer högstämda så finns det gott om undantag. Inte minst har jag hittat ett flertal gamla dikter som glatt använder "rå", gissningsvis av samma skäl som jag, för rimmets skull; det kanske mest slagkraftiga exemplet är Carl Snoilskys "Palatset Mocenigo", där han faktiskt uttryckligen använder just "skuggorna rå", med pluralböjning och allt. Duger det åt Snoilsky så duger det åt mig! (Och mitt tidigare "skuggorna stå" har jag tyckt sämre och sämre om för var dag som gått, så det var faktiskt hög tid att göra sig av med det.)

Senast uppdaterad: 2019-03-18 01:50:37