Åke Ohlmarks
Ett ärende jag hade där, att näckrosor plocka,
vita liljor, gröna blad, min sköna till behag,
de sista före årets slut, att dem från vintern bärga,
att dem för hennes fötter strö tills slut är drivans dag.
Varje höst när sommarn dör jag plockar dem åt henne
i en tjärn, så djup och klar, så långt från Vitte spring,
där de knoppas först var vår och där de senast blomma,
där jag funnit Flodens mö en gång vid tjärnens ring,
vackra, unga Hjortrongull, som satt och sjöng i säven.
Ljuv var hennes sång och gav mitt hjärta ljuva sting.

Det var tur för er, för jag har inte tänkt att vandra
ner i djup längs skogens svala vatten mer i år.
Året börjar åldras, det var sista gång jag kom till
gamla pilträdsgubbens hus på denna sidan vår.
Återvända vill jag först, när Flodens dotter, glad och öm,
dansar nedför vidstig att löga sig i vårlig ström. 

Lotta Olsson
Ärendet jag hade var: plocka näckrosknippen,
vita blommor, gröna blad, till min vackra kvinna,
de sista före årets slut, innan vintern tar dem,
att pryda marken där hon går, tills snön har töat undan.
Varje år vid sommarns slut går jag för att leta,
i en damm, så djup och klar, bort längs Videvindeln.
Om våren slår de ut där först och blommar längst av alla.
Jag mötte floddottern just där, för längesen, vid dammen,
unga sköna Gyllenbär, sittande i vassen.
Ljuv var hennes stämma då, och snabbt slog hennes hjärta!

Och det är minsann tur för er - nu ska jag inte mera
gå djupt in och långt iväg, längs med skogens vatten,
förrän året tjänat ut. Och inte komma nära
gamle gubben Pil, hans hus, på denna sidan våren,
inte förrän det blir vår och floddottern dansar
videstigen fram för att doppa sig i vattnet.