Ring
Kamel
 
 

Diktöversättning

Där finns en krog, en munter krog   (Bok I, kapitel 9: På värdshuset Den Stegrande Ponnyn)
There is an inn, a merry old inn   (Book I, chapter 9: At the Sign of The Prancing Pony)
Tolkien:     Kamelen:     Ohlmarks:     Olsson:
J. R. R. Tolkien
There is an inn, a merry old inn
beneath an old grey hill,
And there they brew a beer so brown
That the Man in the Moon himself came down
one night to drink his fill.

The ostler has a tipsy cat
that plays a five-stringed fiddle;
And up and down he runs his bow,
Now squeaking high, now purring low,
now sawing in the middle.

The landlord keeps a little dog
that is mighty fond of jokes;
When there's good cheer among the guests,
He cocks an ear at all the jests
and laughs until he chokes.

They also keep a horned cow
as proud as any queen;
But music turns her head like ale,
And makes her wave her tufted tail
and dance upon the green.

And O! the rows of silver dishes
and the store of silver spoons!
For Sunday there's a special pair,
And these they polish up with care
on Saturday afternoons.

The Man in the Moon was drinking deep,
and the cat began to wail;
A dish and a spoon on the table danced,
The cow in the garden madly pranced,
and the little dog chased his tail.

The Man in the Moon took another mug,
and then rolled beneath his chair;
And there he dozed and dreamed of ale,
Till in the sky the stars were pale,
and dawn was in the air.

Then the ostler said to his tipsy cat:
'The white horses of the Moon,
They neigh and champ their silver bits;
But their master's been and drowned his wits,
and the Sun'll be rising soon!'

So the cat on his fiddle played hey-diddle-diddle,
a jig that would wake the dead:
He squeaked and sawed and quickened the tune,
While the landlord shook the Man in the Moon:
'It's after three!' he said.

They rolled the Man slowly up the hill
and bundled him into the Moon,
While his horses galloped up in rear,
And the cow came capering like a deer,
and a dish ran up with the spoon.

Now quicker the fiddle went deedle-dum-diddle;
the dog began to roar,
The cow and the horses stood on their heads;
The guests all bounded from their beds
and danced upon the floor.

With a ping and a pong the fiddle-strings broke!
the cow jumped over the Moon,
And the little dog laughed to see such fun,
And the Saturday dish went off at a run
with the silver Sunday spoon.

The round Moon rolled behind the hill
as the Sun raised up her head.
She hardly believed her fiery eyes;
For though it was day, to her surprise
they all went back to bed! 
Kamelen
Där finns en krog, en munter krog
vid foten av en höjd,
där ölet är så mustigt att
Mångubben själv steg ner en natt
att dricka sig förnöjd.

Och drängen har en lullig katt
som gni'r på femsträngs fela;
båd' högt och lågt hans stråke dras,
från gälla pip till brummig bas,
ja, allting kan han spela.

Och värden har en liten hund
som älskar skämt och skratt.
När stoj och gamman är på topp,
vartenda skämt han snappar opp
och skrattar som besatt.

Där har de ock en hornprydd ko,
så stolt och drottninglik,
men kossan tappar all sin sans
och dansar vilt med viftad svans
så fort hon hör musik.

Och o! så många silverskedar,
oj så många silverfat!
Den finaste servis de har
var lördag putsas blank och klar
att ha till söndagens mat.

Och Mångubben tittade djupt i sitt glas
och katten gned fram en refräng.
Ett fat och en sked svängde om i en dans,
hunden han lekte tafatt med sin svans
och kon snurra' runt på sin äng.

Mångubben tog sig ett sista stop,
och rullade under en bänk.
Om öl i floder drömde han
tills stjärnorna i skyn försvann
i gryningens första blänk.

Och drängen sa till sin lulliga katt:
"Se, Mångubbens hästar där,
de gnäggar och tuggar sitt silverbett,
men husbond har gått och dränkt sitt vett
och solen är nästan här!"

Så katten han spela' så vilt på sin fela
att låten bort väcka en död.
Allt snabbare gnisslade stråken sin lek
Och värden han ruskade gubben och skrek:
"Hon är efter tre!" ropet ljöd.

De rullade gubben till kullens krön
och in i hans måne igen.
Där bakom sprang hästarna i galopp,
och kon gjorde ystra hjortlika hopp,
och ett fat och en sked följde sen.

Än kvickare spela' den skenande felan;
hunden gav upp ett tjut,
kossan och hästarna hjulade glatt,
gästerna alla ur sängarna spratt
och dansa' på golvet ut.

Med pling och med plång gick strängarna av!
Kon tog ett skutt över mån',
och hunden han skratta' sin käft halvt ur led,
och lördagens fat och söndagens sked
sprang tillsammans därifrån.

Knappt månen rullat bak kullens bryn,
steg solen på himmelen.
Hon kunde knappt tro sin eldiga blick,
för fast det var ljusan dag så gick
de alla till sängs igen! 
Åke Ohlmarks
Det finns en krog, en glad gammal krog
inunder en kulle grön.
Där bryggdes det öl, som var mustigt nog,
och Mångubben själv steg ditner och tog
sitt rus i en kväll så skön.

Och stalldrängens katt, han blev full han med
och spelte på femsträngad fela.
Hans stråke lopp både opp och ned,
än skrikande högt, än lågt han gned –
nej, vad den katten kan spela!

Och värden där har en liten hund,
som ler åt vad vitsar liknar.
När stämningen stiger vid bordens rund,
han lyssnar till skämtet var aftonstund
och skrattar tills rent han kiknar.

Där har dom också en vithornad ko,
som en drottning så pryd och sträng,
men spel gör henne så yr, må ni tro,
att hon lyfter sin svans och med tjim och tjo
trår dansen på grönan äng.

Av silver en rad av fat dom har
och skedar otroligt rent:
för söndag finns det ett särskilt par,
som dom putsar upp och ur skåpet tar
var lördagsafton rätt sent.

Och Mångubben drack så att skägget frös
och katten tjöt utan sans,
och tallriken dansa' och sken slog sig lös
och kon i trägärn var solodansös
och hunden jaga' sin svans.

Och gubben i månen drack än ett stop
och föll sen under sin stol.
Där låg han och drömde om sejdlars hop,
tills stjärnorna bleknat vid gökars rop
och gryningens tuppar gol.

Och stalldrängen sa till sin fulla katt:
'Se, månens häst har det rart!
Han gnäggar och tuggar sit betsel i natt,
mens husse sig druckit plakat och platt –
och solen går upp rätt snart!'

Så katten på tarm han spela sig varm,
så de döda man vakna bort se.
Han jämra' och gnissla' med avgrundslarm,
och krogvärden skakade Mångubbens arm
och sa: 'Hon är över tre!'

De rullade gubben till kullens krön
och sparka'n mot himlens bryn,
och hästen lunka' bakefter i kön
och kon gjorde hjortsprång på ängen grön
och en tallrik rann upp i skyn.

Allt fortare gnisslade strängarna,
tills hunden yla' för tolv
och kon stod på huvet i svängarna
och gästerna skutta' ur sängarna
och dansa' på krogens golv.

Men strängen brast med ett pling och plang,
och kon föll på Månen ned
och hunden skratta' så glasen klang
och lördagsfatet var ute och sprang
med söndagens silversked.

Och månen rulla' bak kullen ner
och solen gick upp i fläng:
hon trodde knappast sin eldblick mer,
för fast det är dag, hon dem alla ser
stupa omkull i säng. 
Lotta Olsson
Om värdshuset vid bergets fot,
det handlar denna sång.
Där brygger de ett öl så bra
att självaste gubben i månen vill ha,
och kom och drack en gång.

Dess stalldräng har en rusig katt,
som filar på sin fela.
Hans stråke far åt alla håll,
den gnisslar högt, den smeks i moll.
Så kan den katten spela!

Och värden har en liten hund,
med skämtlynne som få.
När det är mycket stim och stoj,
så lystrar hunden efter skoj
och skrattar sen för två.

Sen finns där ju en hornprydd ko,
så stolt och drottninglik.
Men hon förlorar all sin sans
och viftar på sin tofs till svans
i dans, av all musik.

Och oj, så många silverfat
och silverskedars prakt!
Dessutom: söndagens bestick,
som putsas lördagar, i skick
som nya, har man sagt.

Gubben i månen såg djupt i sitt glas,
och katten gnisslade på.
En sked och en tallrik de tog en svängom,
och hunden sågs jaga sin svans, eftersom
ju kossan var snurrig ändå.

Gubben i månen beställde in mer,
och föll sen under sin stol.
Där sov han, och drömde om öl inom kort,
tills himmelens stjärnor bleknade bort,
beredda på gryningens sol.

Men stalldrängen sa till sin rusiga katt:
»Se mångubbens springare där,
de gnäggar och tuggar på silvriga bett,
men husse har varit och dränkt allt sitt vett,
och solen är när som helst här!«

Så katten fick felan att fiddeli-leja
en sång som kan väcka en sten.
Han gned och han gnodde med rasande kraft,
och värden ruskade gästen han haft
och ropade: »Timmen är sen!«

De rullade gubben till bergets topp
och in i månen igen.
Hans hästar kom efter i lycklig galopp,
och kon gjorde krumsprång och hjortlika hopp,
och en sked fick en tallrik som vän.

Nu ökade katten sitt fiddeli-fiddel
och hunden uppgav ett tjut,
och kossan och hästarna hjulade glatt,
och gästerna genast ur sängarna spratt
och dansade allihop ut.

Med ett pling och ett plång gick strängarna av!
Och upp över månen flög kon.
Då bubblade skrattet i hundens nos,
och lördagskarotten rymde sin kos
med söndagens uppläggningsdon.

Så rullade månen ner bakom berget,
och solen tittade fram.
Hon kunde knappt tro det! Med brännande blick
så såg hon att trots att det dagats, så gick
de alla till sängs utan skam. 
Kommentar
Det här är sången som Frodo sjunger på värdshuset Den Stegrande Ponnyn.

Jag gillar Ohlmarks version, men han har haft en lite för fri inställning till versmåttet. Olsson har sin vana trogen fångat detta bättre, men hennes version är i gengäld bitvis stel och tråkig, med ansträngda rim och en känsla av "det får duga". Så jag har mestadels gått helt efter eget huvud, och inte använt särskilt mycket ur någondera av de tidigare översättningarna.

Kanske värt att påpeka att det här är en av få sånger (den enda utöver Bombadillsångerna?) som saknar officiell titel. Det finns ett register längst bak i RotK över alla de sånger och verser som förekommer i LotR, indexerat dels på titel, dels på första raden. Men för just den här sången står ingen titel med, utan bara förstaraden. Jag har därför använt den raden som titel här.

Senaste ändring: Småpetade lite, främst i första versen, som ett led i min pågående genomgång av alla första volymens sånger.

Senast uppdaterad: 2017-04-19 02:22:30