Diktöversättning
|
Bocklands hornsignal (Bok I, kapitel 11: En kniv i mörkret) The Horn-call of Buckland (Book I, chapter 11: A Knife in the Dark) |
|---|
|
Tolkien:
Kamelen:
Ohlmarks:
Olsson:
J. R. R. Tolkien
AWAKE! FEAR! FIRE! FOES! AWAKE! FEAR! FIRE! FOES! AWAKE! AWAKE! Kamelen
VAK UPP! FI! FARA! FYR! VAK UPP! FI! FARA! FYR! VAK UPP! VAK UPP! Åke Ohlmarks
VAKNA! FARA! ELDEN ÄR LÖS! FIENDER! VAKNA! FARA! ELD! FIENDER! VAKNA! VAKNA! VAKNA! Lotta Olsson
VAKNA! FARA! ELD! FIENDER! VAKNA! FARA! ELD! FIENDER! VAKNA! VAKNA! |
| Kommentar |
| När fara hotar blåser man i Bockland av tradition denna hornsignal för att slå larm, även om det var hundra år sedan senast. I vår historia blåses den först när de svarta ryttarna överfaller Krickdala, och sedan i slutet av boken när Häradet reser sig mot Sarumans banditer.
Detta är ju egentligen ingen dikt eller vers. Men om jag alls vill ha med den här på min hemsida så passar diktformatet bäst att presentera den på. Så då får det väl bli så! Notera dock att det sannolikt är Erik Andersson som översatt detta, och inte Lotta Olsson som anges här. (Upphovsmannen är nämligen inbyggd i hemsidans diktformat, så det kan jag inte så lätt ändra på.) Kanske också värt att notera att The Horn-call of Buckland är vad Tolkien kallar det första gången det dyker upp. Andra gången har han ändrat sig till The Horn-cry of Buckland. Det jag visar ovan är första versionen, som Tolkien alltså skriver i versaler. Andra versionen, i kapitlet The Scouring of the Shire, är marginellt annorlunda och skriven i gemener. För fullständighets skull återger jag den också här i kommentaren, i original och alla tre översättningarna. (Ohlmarks har ... öh ... gjort en Ohlmarks och skrivit om sin andra variant fullständigt.) Tolkien: Awake! Awake! Fear, Fire, Foes! Awake! Fire, Foes! Awake! Kamelen: Vak upp! Vak upp! Fi, Fara, Fyr! Vak upp! Fara, Fyr! Vak upp! Ohlmarks: Upp! Upp! Vakna! Fyr! Fiender! Fara* Eld, Ovänner! Ondska! Upp! Upp! Vakna! * Det saknas faktiskt ett utropstecken efter "Fara" – i alla fall i min utgåva från 1978. Andersson: Vakna! Vakna! Fara, eld, fiender! Vakna! Eld, fiender! Vakna! Här finns det flera saker att tänka på som översättare. Den första är uppenbar: att de tre varningsorden Fear! Fire! Foes! alla börjar på samma bokstav, vilket ger det hela ett annat schvung. Det andra är att orden i larmsignalen högst sannolikt är avsedda att vara onomatopoetiska (ljudhärmande). Man skriker eller sjunger ju inte en hornsignal – man blåser den, ordlöst! Jag tolkar Tolkiens ordval som att signalen i själva verket låter ungefär: TA-ROO! TA! TA! TA! TA-ROO! Sedan finns det en tredje sak att tänka på, men den får definitivt betraktas som överkurs: Enligt en teori (som jag betraktar som sannolik, men som jag inte tror att Tolkien själv har bekräftat) är signalen också avsedd att leda tankarna till en gammal barnramsa: Fee Fi Fo Fum, I smell the blood of an Englishman ... Ramsan verkar mycket gammal och har bland annat (i olika varianter) återgivits av Shakespeare (i King Lear) och av jätten i sagan om Jack och bönstjälken. På välkänt manér vill Tolkien alltså här visa på det "verkliga" upphovet till denna gamla ramsa, och på så sätt "bakvägen" ge sin egen historia större trovärdighet. För egen del ser jag faktiskt, till skillnad uppenbarligen från Ohlmarks och Andersson, rytmen som det viktigaste. Man skall kunna blåsa min signal med samma hornklang som originalet! Dock gör jag av nödtvång ett litet avsteg från det: Fire kan uttalas enstavigt, och jag tror det är så Tolkien har tänkt sig det, men det är svårare att göra med mitt mittenord "Fara". Men jag hittar inget i sammanhanget vettigt enstavigt ord att byta mot. Sedan har jag också tagit fasta på allitterationen, att alla orden börjar på F. (Jag tycker inte att det nödvändigtvis måste vara just F, men det råkade bli enklast att lösa det så.) Här har jag ju fått krysta lite: Fi är en i svenska militära sammanhang vedertagen förkortning för "fienden", inte minst i standarduttrycket "lede fi" (led, adjektiv: "ytterst motbjudande till sätt och utseende"). Men för läsare som inte är bekanta med denna förkortning kan det kanske vara lite förvirrande. Vidare är jag övertygad om att fear här är tänkt att förstås i sin gamla betydelse "fara" och inte som "rädsla". Och fyr slutligen är ju ett annat ord för eld, om än kanske lite krystat som varningsord. Men jag har provat med en variant utan allitteration – HOT! ELD! KRIG! – och det är för mig ingen tvekan om att varianten där alla ord börjar på samma ljud är överlägset mer slagkraftig. Och någon bättre variant på det som också är trogen "melodin" än just denna har jag inte kommit på. Några ord som avslutning om de andra översättningarna. Ohlmarks första variant är ju helt oinspirerad, bara en rak översättning. Men när han kom fram till Scouring-kapitlet tycks han ha fått feeling! Hans variant där är riktigt ettrig och energisk, och påhittig dessutom med sina två olika varianter i samma rytm. Kanske kände han ett behov av att förtydliga "fyr" genom att använda en variant med "eld" också, och så spann han vidare på den tanken? Dock är det, vill jag hävda, ingen rimlig hornsignal. Kanske att det hade fungerat som en smattrande trumpetsignal däremot? Andersson har, vilket tyvärr är precis vad man kunde förvänta sig av honom, struntat i såväl allitteration som rytm och bara översatt rakt, vid båda förekomsterna. Lamt. Senast uppdaterad: 2024-11-15 14:45:07 |