Ring
Kamel
 
 

Diktöversättning

Enten och entfrun   (Bok III, kapitel 4: Trädskägge)
The Ent and the Ent-wife   (Book III, chapter 4: Treebeard)
Tolkien:     Kamelen:     Ohlmarks:     Olsson:
J. R. R. Tolkien
When Spring unfolds the beechen leaf, and sap is in the bough;
When light is on the wild-wood stream, and wind is on the brow;
When stride is long, and breath is deep, and keen the mountain-air,
Come back to me! Come back to me, and say my land is fair!

When Spring is come to garth and field, and corn is in the blade;
When blossom like a shining snow is on the orchard laid;
When shower and Sun upon the Earth with fragrance fill the air,
I'll linger here, and will not come, because my land is fair.

When Summer lies upon the world, and in a noon of gold
Beneath the roof of sleeping leaves the dreams of trees unfold;
When woodland halls are green and cool, and wind is in the West,
Come back to me! Come back to me, and say my land is best!

When Summer warms the hanging fruit and burns the berry brown;
When straw is gold, and ear is white, and harvest comes to town;
When honey spills, and apple swells, though wind be in the West,
I'll linger here beneath the Sun, because my land is best!

When Winter comes, the winter wild that hill and wood shall slay;
When trees shall fall and starless night devour the sunless day;
When wind is in the deadly East, then in the bitter rain
I'll look for thee, and call to thee; I'll come to thee again!

When Winter comes, and singing ends; when darkness falls at last;
When broken is the barren bough, and light and labour past;
I'll look for thee, and wait for thee, until we meet again:
Together we will take the road beneath the bitter rain!

Together we will take the road that leads into the West,
And far away will find a land where both our hearts may rest. 
Kamelen
När vårens ljus ger bäcken glans och skogen väcks till liv,
när friska vindar fyller bröst och länger vandringskliv,
när saven stiger i var gren och boken kläs i grönt:
Kom hem igen! Kom hem igen och säg mitt land är skönt!

När våren når till fält och tun och bryter kylans makt,
när fruktträdgården står i blom och kläds i snövit prakt,
när regn och sol väckt markens doft och åkern skimrar grönt,
jag stannar här och kommer ej, för mitt land, det är skönt.

När sommarn famnar världen all i gyllne middagstid
och träden drömmer dagen lång i lövvalvs stilla frid,
när skogens sal står grön och sval och vinden drar från väst:
Kom hem igen! Kom hem igen och säg mitt land är bäst!

När sommarn värmer trädets frukt och bryner bärets skinn,
när hö blir gyllne, axet vitt och skörden bärgas in,
när honung dryper, äpplen tyngs, fast vinden drar från väst,
jag stannar här i solens sken, för mitt land, det är bäst!

När vintern härjar höjd och skog med köldens bistra slag,
när träden dör och stjärnlös natt förintar sollös dag,
när vinden yr från dödens öst, i bistra regnet än,
då längtar jag, då ropar jag, då kommer jag, min vän!

När vintern tystar sång och skratt, när kala grenar knäcks,
när ljus och strävan är förbi och dagern slutligt släcks,
då längtar jag, då väntar jag till dess vi möts, min vän:
tillsammans skall vi vandra bort i bistra regnet än!

Tillsammans skall vi vandra på den väg som bär mot väst
och långt i fjärran nå ett land som båda älskar mest. 
Åke Ohlmarks
När våren väcker bokens löv och sav i grenar står,
när ljus far vildskogsbäcken och när vind på höjden rår,
när steg tas ut, man andas djupt och bergen står i brand,
vänd åter, kom igen till mig! Så fagert är mitt land.

När våren gror i äng och teg med säd som gröna spö,
när fruktträdgården dignar under vita blommors snö,
när luften fylls med dofter rikt av sols och skurars hand,
jag stannar här, jag kommer ej. Så fagert är mitt land.

När sommar rår kring världens vidd i gyllne middagstid,
när trädens drömmar vaknar under sollövsvalvens frid,
när skogens hall står grön och sval och vinden dör i väst,
vänd åter, kom igen till mig, mitt land är likväl bäst!

När sommarn värmer trädets frukt och bryner bärets skinn,
när strå är gyllne, ax är vitt och skörden bärgas in,
när honung spills och äpple rodnar utan vind från väst,
jag stannar under solen kvar: mitt land är likväl bäst!

När vintern gisslar höjd och skog med köldens bittra slag,
när trädet dör och stjärnlös natt gjort slut på sollös dag,
när vinden yr från dödens öst – i regn och snöstorm än
jag söker dig, jag ropar dig: vänd åter till din vän!

När vintern kommer, sången dör och mörkt står jordens hus,
när kala grenar knäcks och slut är möda, fröjd och ljus,
jag söker dig, jag väntar dig, vi ses igen, min vän –
tillsammans skall vi vägen gå i regn och snöstorm än.

Tillsammans skall vi vägen gå mot västerns gyllne bro
ett land att finna, där din själ och min kan finna ro. 
Lotta Olsson
När våren väcker bokens blad och grenen fylls av sav,
när ljuset når till skogsbäcken och vinden viker av,
när steget längs och bröstet hävs och himlen går i blått:
Kom hit igen! Kom hit igen, och säg att här är gott!

När våren nått till tun och fält och säden väntar grön,
när blommor lyser vitt som snö i fruktträdgården skön,
när luften står i blom av doft, som sol och skurar sått,
förblir jag här och kommer ej, ty där jag är, är gott!

När världen klätts i sommarskrud, i guld vid middagstid,
och trädens drömmar avslöjas i sömnig lövsals frid,
när gläntan väntar grön och sval, och vinden drar från väst:
Kom hit igen! Kom hit igen, och säg att här är bäst!

När sommarn värmer trädets frukt och bränner bäret snart,
när säd blir guld och axet vitt och skörden bärgats klart,
när honung flödar, äpplet tyngs och vinden drar från väst,
förblir jag här, i världen vid, ty där jag är, är bäst!

När vintern kommer, vrång och vild, och skövlar skog och vall,
när träden fälls och stjärnfri natt förintar dagen kall,
när östanvinden dödligt slår och regnet plågar mig,
då längtar jag, då trängtar jag, då kommer jag till dig!

När vintern kommer, sången dör och dag till mörker gryr,
när karga grenen brutits av och sol och sysslor flyr,
då längtar jag, då väntar jag, till dess du är hos mig:
tillsammans tar vi vägen genom regnet, svär jag dig!

Tillsammans tar vi vägen som skall leda oss mot väst,
och finner oss en plats långt bort, som båda anser bäst. 
Kommentar
Detta är sången (en alvisk sådan, tydligen) som Trädskägge sjunger för Munter och Pipping när han just har berättat historien om entfruarna.

I boken är varje fyrradig vers försedd med en "avsändare": först enten, sedan entfrun, sedan enten igen, osv. Sista två raderna sjungs av båda tillsammans. Jag har som synes inte brytt mig om att skriva ut avsändaren här på sidan. (Den är jobbig nog att lyckas klämma in i mitt bokmanuskript!)

Tolkien tycks förtjust i det här versmåttet, där varje rad består av fyra plus tre jamber (tvåstaviga stigande versfötter). Både Galadriels sång om Eldamar och Klagosång för Boromir har samma format (den senare något mindre strikt). Och precis som i dessa sånger finns en tänkt paus efter fyra jamber, där man helst bör undvika att låta någa ord sträcka sig över skarven. I övrigt är den här sångens mest utmärkande kännetecken dialogformen, där entfrun utgår från entens formulering men ändrar den lite i svaret på varje vers. Det där är självklart viktigt att få med i översättningen, liksom förstås det faktum att samtliga fyraradare inleds med "När våren", "när sommarn" osv.

Båda mina föregångare har gjort rätt bra ifrån sig, tycker jag, och jag har som synes lånat en del formuleringar från båda. Något som Ohlmarks gör bättre än Olsson är det där med "min vän" i slutet av vers fem och sex. Tilltalet thee kan antingen vara arkaiserande och högtidligt (Tolkien använder det även på det sättet emellanåt), eller så är det, som här, en markering av ett extra personligt och ömsint tilltal. Då känns det som om det behövs något kärvänligare tilltal på svenska än bara "dig". Olsson gör i gengäld slutet på vers två och fyra betydligt bättre än Ohlmarks, då han bara låter entfrun upprepa exakt samma formulering istället för att göra om den lite.
Att Olsson använder längtar istället för söker i slutet av vers fem och sex tycker jag också är utmärkt, varför jag har tagit efter i min version. Engelskans look for behöver ju inte, som svenskans "söker", betyda att man aktivt letar efter något, utan kan också betyda att man håller ögonen öppna efter att det skall dyka upp – vilket ju är vad entfrun gör. Därför blir Ohlmarks version av dessa rader inte riktigt bra.

Senaste ändring: Bytte tillbaka från "regn och stormar" till min tidigare variant "bistra regnet".

Senast uppdaterad: 2016-03-03 14:53:54