Sången om Nimrodel (Bok II, kapitel 6: Lothlórien) Song of Nimrodel (Book II, chapter 6: Lothlórien) |
---|
Tolkien:
Kamelen:
Ohlmarks:
Olsson:
J. R. R. Tolkien
An Elven-maid there was of old, A shining star by day: Her mantle white was hemmed with gold, Her shoes of silver-grey. A star was bound upon her brows, A light was on her hair As sun upon the golden boughs In Lórien the fair. Her hair was long, her limbs were white, And fair she was and free; And in the wind she went as light As leaf of linden-tree. Beside the falls of Nimrodel, By water clear and cool, Her voice as falling silver fell Into the shining pool. Where now she wanders none can tell, In sunlight or in shade; For lost of yore was Nimrodel And in the mountains strayed. The elven-ship in haven grey Beneath the mountain-lee Awaited her for many a day Beside the roaring sea. A wind by night in Northern lands Arose, and loud it cried, And drove the ship from elven-strands Across the streaming tide. When dawn came dim the land was lost, The mountains sinking grey Beyond the heaving waves that tossed Their plumes of blinding spray. Amroth beheld the fading shore Now low beyond the swell, And cursed the faithless ship that bore Him far from Nimrodel. Of old he was an Elven-king, A lord of tree and glen, When golden were the boughs in spring In fair Lothlórien. From helm to sea they saw him leap, As arrow from the string, And dive into the water deep, As mew upon the wing. The wind was in his flowing hair, The foam about him shone; Afar they saw him strong and fair Go riding like a swan. But from the West has come no word, And on the Hither Shore No tidings Elven-folk have heard Of Amroth evermore. Kamelen
En alvmö fanns i Lóriens land, så skön som stjärnan klar: en mantel vit med guldprydd rand och silverskor hon bar. En stjärna uppå ännet sken, ett ljus i hennes hår, likt solen på en gyllene gren i Lóriens fagra vår. Med utsläppt hår och snövit hud hon sprang så fri åstad; hon svävade, en vindens brud, så lätt som lindens blad. Invid den klara Nimrodel, där fallet vällde fram, likt silver hennes stämma säll föll i den blanka damm. Men Nimrodel ej setts igen, i solsken eller regn, ty hon försvann för länge sen, gick vill i bergens hägn. I bergets lä i hamnen grå ett alvskepp låg förtöjt, som väntat många dagar på den mö som länge dröjt. En nattlig storm från Nordanland drog ned med höga tjut, och blåste skeppet bort från strand på havets böljor ut. När dagen kom sågs inget land, i grått sjönk bergen ned bak skumbekrönta vågors rand där vinden yrde vred. När Amroth såg hur kusten svann i fjärran, olycksäll sitt falska skepp fördömde han som svikit Nimrodel. En alvkung över skog och ängd han var för länge sen, när vårlig gren stod guldbemängd i fagra Lórien. Från lyfting sågs han ta ett språng som pil från bågen går; han dök i djupa böljors gång som mås i vattnet slår. I solblänkt skum på vågens krön, hans hår stod som en man; mot fjärran red han stark och skön på havet som en svan. Men inget bud från Västern förts till Hitre stranden in, och inget mer hos alvfolk hörts om Amroth någonsin. Åke Ohlmarks
I flydda dar en älva fanns, hon sken som stjärnan klar: av guld var hennes mantelfrans och silverskor hon bar. På pannan brann en stjärnerad, ett ljus i hennes hår, likt solens lek bland gyllne blad i Lóriens fagra vår. Med vita lemmar, hårsvall tätt hon var så fri och ren och sprang i vinden fagert lätt som löv på lindegren. Där Nimrodel klart kylig höll sin kurs bland forsar fram, likt silver hennes stämma föll i skogens spegeldamm. Var nu hon finns, vet ingen väl – i sol, i mörker tätt – sen glömd, förlorad, Nimrodel till bergen sig begett. Och alvers skepp i hamnen grå i lä av klippans rand så många dagar väntat på den mön vid havets strand. En nattlig storm från nordanland for ned, ett tjut där gavs – och skeppet drev från alvers strand med ebben ut till havs. När gryning kom, var kusten skymd, i grått sjönk bergen ned långt bortom vita vågors rymd och sjön som vräkte vred. Och Amroth såg dess sista kant försvinna före kväll, förbannande de falska spant, som svikit Nimrodel. Som älvakung han fordom rått och haft vart träd till vän, när vårens lövverk gyllne stått i vårt Lothlórien. Från lyfting han i havet lopp som pil från båge far och skar den vreda böljans topp likt mås på vingars par. För vinden fladdrade hans hår, en skumstänkt lejonman, tills han försvann i solblänksspår i fjärran likt en svan. Från väster ingen budskap fört, och här har ej ett ljud vår dystra öststrands alver hört om Amroth och hans brud. Lotta Olsson
Det var en gång en alvmö huld, förtjusande som få, med mantelfållen sydd i guld och skorna silvergrå. I hennes blick en stjärnas sken, i hennes hår en brand, som solen på en gyllne gren i Lóriens fagra land. Och hennes kropp var vit och nätt, och hon var fri och glad. Hon rörde sig i vinden lätt, som lindens skira blad. Vid Nimrodel, där vattnet klart och kallt sågs välla fram, rann hennes röst som silver snart i vattnets blanka damm. Var finns hon nu? Vem anar var? Vi anar ingenting. Ty hon försvann i flydda dar och gick i bergen kring. Ett alvskepp låg i hamn förtöjt, i lä som berget gav, och väntade, om än hon dröjt, invid det vida hav. En nattlig vind från norrönt land tog fart och tjöt och slet, och skeppet drevs från alvers strand och ut i ovisshet. När dagen grydde, blek och stum, var land och berg förbi, och allt var hav och svall av skum och vågors raseri. När Amroth såg hur kusten var förbleknad inom kort, fördömde han det skepp som bar från Nimrodel och bort. En alvers kung av träd och dal var han för längesen, när våren bjöd en gyllne sal i ljuvt Lothlórien. Han hoppade, och alla såg, som pilen, lätt och fort, och dök djupt under väldig våg, som tärnan ofta gjort. Nu yrde skum i vinden vred, hans hår stod som en man. De såg i fjärran hur han red på vågen som en svan. Från väst har ännu inget hörts, och till den kust vi ser har aldrig något budskap förts om Amroth något mer. |
Kommentar |
Detta är sången som Legolas sjunger för Ringsällskapet i Lothlórien, invid strömmen med samma namn.
Jag får medge att detta inte är en av mina större favoriter bland Tolkiens dikter. Metern flyter ju fint och det finns en del vackra formuleringar, men historien som berättas är rätt krystad och berättas ganska mödosamt och hoppande. Tolkien kämpar så hårt med att försöka skapa en tragisk historia att trovärdigheten slängs överbord längs vägen. Kanske är det fragmentariska berättandet, att historien känns så ofullständig och verserna inte riktigt hänger ihop i en röd tråd, tänkt att illustrera det Legolas säger efteråt: That is but a part, for I have forgotten much. Alltså att han bara återger de verser han kommer ihåg ur en betydligt större helhet. Men det är i så fall ett grepp som inte riktigt fungerar. Det är alltid svårt att översätta dikter, förstås, men här var det svårare än vanligt – troligen därför att jag inte hittade lika mycket som vanligt i originalet som jag tyckte om och ville bevara. Då blir det tyvärr mest ett slags rimövning av det. Men med det sagt tycker jag ändå att jag har lyckats bättre än mina båda föregångare med i princip alla verserna, så jag kan åtminstone se mig själv i ögonen! Fast jag har ju å andra sidan ogenerat knyckt det jag tyckt vara användbart från deras versioner, och då är det inte så svårt att få till en bättre helhet. (Ett särskilt tack till Ohlmarks för det trevliga ordet "lyfting"!) Det viktigaste när man översätter är nog att bevara alla liknelserna, som är väldigt centrala för Nimrodel-sången. Båda huvudpersonerna beskrivs ju nästan uteslutande i form av liknelser: hennes hår är som sun upon the golden boughs, hon rör sig så lätt som leaf of linden-tree, hennes röst är som falling silver; Amroth kastar sig av skeppet som arrow from the string, dyker som a mew upon the wing och simmar like a swan. Det gäller att försöka få just dessa passager ganska ordagranna i sin översättning! Och det tycker jag nog att jag har lyckats hyfsat med. Om jag någon gång ids återvända och brottas ett varv till med Nimrodel så är det nog främst det där lite krystade med "bergens hägn" som jag skulle vilja förbättra. Senaste ändring: Bytte i näst sista versen rimmet "i vinden kärv" / "stark och djärv" mot "på vågens krön" / "stark och skön", då det bättre motsvarar originalet. (Det känns viktigare än att rimmet blir helt perfekt: "krön" och "skön" har ju inte exakt samma ö-ljud, men det är nära nog!) Senast uppdaterad: 2015-04-09 03:57:26 |