Sången om Beren och Lúthien (Bok I, kapitel 11: En kniv i mörkret) Song of Beren and Lúthien (Book I, chapter 11: A Knife in the Dark) |
---|
Tolkien:
Kamelen:
Ohlmarks:
Olsson:
J. R. R. Tolkien
The leaves were long, the grass was green, The hemlock-umbels tall and fair, And in the glade a light was seen Of stars in shadow shimmering. Tinúviel was dancing there To music of a pipe unseen, And light of stars was in her hair, And in her raiment glimmering. There Beren came from mountains cold, And lost he wandered under leaves, And where the Elven-river rolled He walked alone and sorrowing. He peered between the hemlock-leaves And saw in wonder flowers of gold Upon her mantle and her sleeves, And her hair like shadow following. Enchantment healed his weary feet That over hills were doomed to roam; And forth he hastened, strong and fleet, And grasped at moonbeams glistening. Through woven woods in Elvenhome She lightly fled on dancing feet, And left him lonely still to roam In the silent forest listening. He heard there oft the flying sound Of feet as light as linden-leaves, Or music welling underground, In hidden hollows quavering. Now withered lay the hemlock-sheaves, And one by one with sighing sound Whispering fell the beechen leaves In the wintry woodland wavering. He sought her ever, wandering far Where leaves of years were thickly strewn, By light of moon and ray of star In frosty heavens shivering. Her mantle glinted in the moon, As on a hill-top high and far She danced, and at her feet was strewn A mist of silver quivering. When winter passed, she came again, And her song released the sudden spring, Like rising lark, and falling rain, And melting water bubbling. He saw the elven-flowers spring About her feet, and healed again He longed by her to dance and sing Upon the grass untroubling. Again she fled, but swift he came. Tinúviel! Tinúviel! He called her by her elvish name; And there she halted listening. One moment stood she, and a spell His voice laid on her: Beren came, And doom fell on Tinúviel That in his arms lay glistening. As Beren looked into her eyes Within the shadows of her hair, The trembling starlight of the skies He saw there mirrored shimmering. Tinúviel the elven-fair, Immortal maiden elven-wise, About him cast her shadowy hair And arms like silver glimmering. Long was the way that fate them bore, O'er stony mountains cold and grey, Through halls of iron and darkling door, And woods of nightshade morrowless. The Sundering Seas between them lay, And yet at last they met once more, And long ago they passed away In the forest singing sorrowless. Kamelen
Där grönskar gräs och lövad gren och odörtsflockar fagra står. I gläntan ses ett stilla sken av nattens stjärnor skimrande. Tinúviel sin dans där trår till toner av en flöjt, med sken av stjärnors lyster i sitt hår och i sin klädnad glimrande. Från kalla berg bär Berens spår, han vandrar vilsen under blad. Längs alvers flod han ensam går, sin sorg i skogen döljande. Förundrad, mellan odörtsblad, en glimt av hennes dräkt han får som pryds av gyllene blommors rad och hår likt skugga följande. Förtrollning läker trötta ben, vars öde är att evigt gå. Nu raskt han jagar månens sken, som undflyr honom gnistrande. I Alvhems vävda skogar så hon dansar bort på lätta ben, och ensam än han måste gå i skogens stillhet lystrande. Han hör ibland ett flyktigt sus, ett steg så lätt som lindens blad, och under marken toners rus ur gömda djupen ekande. Nu vissnad ligger odörtsrad, och ett och ett med stilla sus, med viskning faller bokars blad i vinterskogar tvekande. Han söker henne som i trans där år av löv strötts tjockt och tätt, i månens sken och stjärnors glans i frusna skyar flimrande. Av månljus blänker manteln lätt, på fjärran höjd hon trår sin dans och strödd för hennes fötter tätt en silverdimma skimrande. När vintern gått hon dyker opp, och med hennes sång släpps våren fri, som lärkans drill och regnets dropp och vårflodsvatten strömmande. Han ser att där hon drar förbi slår alvblom ut; med nyläkt kropp han vill med henne dansa fri i gräset, allting glömmande. Han jagar, men hon flyr hans famn. Tinúviel! Tinúviel! Han ropar hennes alvenamn; då hejdar hon sig lystrande ett ögonblick, och trollkraft säll är i hans röst: i Berens famn sitt öde går Tinúviel till slut till mötes, gnistrande. I hennes ögon Beren kan, i skuggan under hennes hår, se stjärnorna på himlens spann som skälver klart och skimrande. Tinúviel, ej rörd av år, så alviskt vis och alviskt grann, slår om honom sitt skuggohår och vita armar glimrande. Den väg som ödet valt blev lång, över stenigt kalla bergen grå, i järnets salars dunkla prång och nattskogs skugga morgonlös. Fast Söndrans hav skilt åt de två till sist de möttes än en gång; ur sagan fick de samman gå med sång i skogen sorgelös. Åke Ohlmarks
Så grönt var gräset, lövet tätt, och så fagert högt stod vart odörtssnår. I gläntan sågs ett skimmer lätt av stjärnljus i mörkret tindra. Tinuviel sin dans där trår till ton av en flöjt, den ingen sett, med stjärnljus i sitt gyllene hår och slöjor, som fagert glindra. Men högt från bergen Beren kom, han biltog snavat på stengrund hård och följde i sorg de strömmar, som genom alvernas skogar skölja. Han kröp genom snårens stängselgård och såg som i dröm de gyllene blom, som smyckade hennes mantelbård, såg håret i skuggor bölja. Förtrollningen läkte hans trötta ben, som dömts över kullar till evig färd: åstad han lopp över stock och sten, men hans hand blott månstrålen fattar. Genom täta skogen i alvers värld hon dansande flydde i stjärnesken: han strövar där ensam, hans syn var flärd, och vildmarkens eko skrattar. Han ofta sen hört av den lätta tån ett ljud som av dansande skogslindsblad, av toner, som tycktes nedanfrån ur djup i det dolda kvälla. Nu vissnad låg odörtsståndens rad, och suckande sågs bland falnat slån de viskande boklöv i vintrig stad mot jorden sin kosa ställa. Han vandrande sökte i däld, på ren, där somrarnas löv låg som mattor tätt, i stjärnors skimmer, i månens sken, där frostnatt sin himmel välvde. Hennes mantel glänste i månljus lätt: likt skimmer på höjder för längesen hon dansat, vid hennes fot låg brett ett silvertöcken, som skälvde. Hon kom efter vintern i solens hägn och löste med sång den knoppande vår, likt stigande lärka, likt fallande regn, likt den vårbäck, bland stenar snubblar. Han ser, hur alvernas blomster slår kring danserskan ut i glittersegn, han ser hennes dans, som i dröm han står på gräsmark, som vårfriskt bubblar. Hon flydde. Han följde på nytt hennes hamn: Tinuviel! Tinuviel! Han ropade högt hennes älvenamn - hon stannar där forsen larmar. Ett ögonblick stod hon, hans stämma gäll förlamade henne, och i hans famn förvirrad sjönk hon, Tinuviel, skälvande i hans armar. Och Beren sjönk till två ögons grund, som skuggades vänt av gyllne hår, såg darrande stjärnljus från fästets rund sig spegla i blickens glimmer. Tinuviel, skön som alvernas vår, odödlig, höjd över tid och stund, hon snärjde en man i sitt böljande hår och i vita armarnas skimmer. Lång var vägen, dem ödet gav, över steniga klippor, kalla och grå, genom hallar av järn, i skugga kvav, i nattliga skogars hjärta. De skildes åt av det vida hav men möttes till sist i en skymning blå, och längesen är det, man hört något av deras sång bortom sorg och smärta. Lotta Olsson
Vart blad var friskt och grönt och nöjt, och odörten stod hög och säll. I gläntan hade ljuset dröjt, av tusen stjärnor, glimrande. Där dansade Tinúviel, till toner av en hemlig flöjt, och stjärnor hade denna kväll gjort hår och klänning skimrande. Det var vad Beren mötte när han gått från kalla berg åstad, och sorgsen vandrat vilse där alvfloden kom rinnande. Ty häpet, mellan odörtsblad, så såg han, när de gled isär, en klänning i ett guldblomsbad och hår om skugga minnande. Nu fick hans trötta fötter fart, som dömts att evigt ströva kring. Belyst av månen sprang han snart, befriad från sitt lidande. I alvers skog, som ingenting, försvann hon snabbt, och det stod klart att han blev kvar att ströva kring i skogens tystnad, bidande. Han hörde ofta ljud där, som av lindblomslätta fötters dans, och toner av musik som kom från underjorden strömmande. Nu ingen odört mera fanns, och boklöv släppte taget om sin gren, och föll i vintrig glans mot marken, tyst och drömmande. Hans jakt blev lång, hans vandring svår: där fjolårslövens bädd låg tjock, i månsken och i stjärnors spår, i frostens skyar, skakande. Hon glittrade i månen och på höga berg, dit ingen når. Hon dansade i silversock och gjorde himlen sprakande. Hon återkom när vintern flytt, och sjöng så det blev vår till slut, med lärkors drill och regn på nytt och smältvatten som svallade. I hennes spår slog blommor ut, och all hans plåga var förbytt. Där var hon nu, så som förut, och dans och glädje kallade. Hon flydde åter från hans famn. Tinúviel! Tinúviel! Bland alver blev det hennes namn. Hon lyssnade och stannade. Den röst hon hört blev en appell, som sa: När Beren bjöd sin famn förtrollades Tinúviel och öden blev besannade. I hennes blick såg han precis, när kort av natten återstod, hur himlens stjärnors silverdis där speglades så glimrande. Tinúviel, så skön och god, evinnerlig och evigt vis, hon omslöt honom där han stod med håret, mörkt och skimrande. Att vandra långt var ödets val: långt över kalla bergen grå, och genom dunkel dörr och sal och nattlig åskas ljungande. Nu skilde stora hav de två. Men trots det, efter alla kval, så sågs de en gång till ändå, och mötte döden sjungande. |
Kommentar |
Det här är sången som Vidstige sjunger för hoberna i sänkan på Väderklint, strax innan de blir anfallna av ringvålnaderna. Han berättar för dem att sången i original är skriven på det alviska versmåttet ann-thennath, som är mycket svårt att överföra till allmänna språket, och att detta bara är ett "grovt eko". Indirekt ber Tolkien alltså om ursäkt för sin dåliga diktning! Fast själv tycker jag nog inte alls att den här dikten är så pjåkig. Den lyckas gå i land med ett komplext versmått och samtidigt både berätta sin historia (som var mycket viktig för Tolkien) och skickligt förmedla "alvisk stämning". Det finns många dikter i böckerna som är betydligt sämre än den här!
Versmåttet gör förstås dikten svåröversatt. Om jag får säga det själv så har jag faktiskt lyckats riktigt bra! Jag har i alla fall fått till ett betydligt bättre språk än Olssons platta och lite klumpiga. Hon har generellt svårt för den här typen av mer högstämd vers, tycker jag. (Och det bisarra ordvalet "silversock" i femte versen är fullständigt oursäktligt!) Och Ohlmarks, som har klart bättre poetiska kvaliteter i sin version, har i gengäld tagit sig rejäla friheter med versmåttet. Dessutom har han ett eller annat ordval som känns konstigt eller bryter stämningen. (Biltog snavat? Sin kosa ställa?) För min del kan jag dock kritiseras för att ha valt att göra om hela dikten till presensform, då det kändes nödvändigt för att ha en chans att få till versmåttet. Svenskans verb i preteritum har en tendens att ha för många stavelser för sitt eget bästa... Jag tycker dock faktiskt inte att tempusbytet stör alls. Det kändes som ett offer väl värt att göra, "till värre tings undslippande" (för att tala med Frans G Bengtsson). Men det är väl en smaksak, antar jag. Den uppmärksamme noterar väl hur som helst att sista versen till skillnad från de andra faktiskt är i dåtid. Jag tyckte att den led värre än de andra av att göras om till presens, medan det tvärtom blir riktigt snyggt och effektfullt att ha dåtid bara i sista versen. I den övergår ju sången från att ge en närbild av hur de två först träffades till att mer översiktligt sammanfatta deras vidare öden. Notera att woods of nightshade i sista versen syftar på en specifik skog i Beleriand (Dorthonion, senare kallad Taur-nu-Fuin) som kom att kallas så efter att ha fallit under Morgoths skugga. Det är alltså inte växtfamiljen nightshade som åsyftas! En särskild svårighet för en stackars översättare är att hemlock i den här dikten med största sannolikhet inte syftar på just odört, även om det är vad ordet ordboksmässigt betyder. Scenen där Lúthien dansar är hämtad ur verkliga livet. Tolkiens fru Edith dansade på det sättet för honom under en skogspromenad i östra Yorkshire medan han var på konvalescens från första världskriget, vilket skall ha inspirerat till mötet mellan Beren och Lúthien. Men tydligen följde Tolkien det lantliga engelska språkbruket att använda hemlock om ett antal olika liknande flockblommiga växter. Just odörten har en kväljande lukt som sägs påminna om råtturin och är kanske inte det mest romantiska man kan tänka sig. Mest troligt rörde det sig om hundkäx. Borde man därför byta ut odörten? Alternativet är väl i så fall inte hundkäx, vilket saknar den rätta klangen, men möjligen körvel, som går att använda som något av ett samlingsnamn på dylika växter. Senaste ändring: Jag har velat ett tag, men nu bytte jag tillbaka från körvel till odört igen. Detta av två anledningar: För det första är en av mina huvudprinciper i översättningen att försöka ge den svenske läsaren samma upplevelse som (nutida) engelska läsare får av originalet. Även om indicierna är starka på att det var hundkäx snarare än odört som blommade i den där gläntan där Edith dansade så är det ju ordet hemlock som faktiskt är använt i ringsagan. Och det där "lantliga engelska språkbruket" är troligtvis obekant för de flesta engelsmän. Den bredare betydelsen verkar inte finnas omnämnd i några ordböcker av normal omfattning (men gissningsvis i OED), utan där står bara den giftiga växten med. (Plus det amerikanska trädet, men det kan vi ju lämna därhän.) Man får snarare vända sig till uppslagsböcker i botanik för att hitta uppgifter om att hemlock i vissa kretsar kan syfta på även andra flockblommiga växter. (Källan till uppgiften sägs vara The Wild Flowers of Britain and Northern Europe av Fitter, Fitter och Blamey.) För det andra var Tolkien naturligtvis i högsta grad medveten om att hemlock har en ödesmättad klang, en koppling till död och till att med öppna ögon välja döden (som Sokrates sägs ha gjort när han drack giftbägaren). Den associationen bidrar till att ge hela dikten större tyngd och slagkraft, och är därför viktigare än att vara botaniskt korrekt. Senast uppdaterad: 2018-07-24 05:46:14 |