Ring
Kamel
 
 

Diktöversättning

Sången om Beren och Lúthien   (Bok I, kapitel 11: En kniv i mörkret)
Song of Beren and Lúthien   (Book I, chapter 11: A Knife in the Dark)
Tolkien:     Kamelen:     Ohlmarks:     Olsson:
J. R. R. Tolkien
The leaves were long, the grass was green,
The hemlock-umbels tall and fair,
And in the glade a light was seen
Of stars in shadow shimmering.
Tinúviel was dancing there
To music of a pipe unseen,
And light of stars was in her hair,
And in her raiment glimmering.

There Beren came from mountains cold,
And lost he wandered under leaves,
And where the Elven-river rolled
He walked alone and sorrowing.
He peered between the hemlock-leaves
And saw in wonder flowers of gold
Upon her mantle and her sleeves,
And her hair like shadow following.

Enchantment healed his weary feet
That over hills were doomed to roam;
And forth he hastened, strong and fleet,
And grasped at moonbeams glistening.
Through woven woods in Elvenhome
She lightly fled on dancing feet,
And left him lonely still to roam
In the silent forest listening.

He heard there oft the flying sound
Of feet as light as linden-leaves,
Or music welling underground,
In hidden hollows quavering.
Now withered lay the hemlock-sheaves,
And one by one with sighing sound
Whispering fell the beechen leaves
In the wintry woodland wavering.

He sought her ever, wandering far
Where leaves of years were thickly strewn,
By light of moon and ray of star
In frosty heavens shivering.
Her mantle glinted in the moon,
As on a hill-top high and far
She danced, and at her feet was strewn
A mist of silver quivering.

When winter passed, she came again,
And her song released the sudden spring,
Like rising lark, and falling rain,
And melting water bubbling.
He saw the elven-flowers spring
About her feet, and healed again
He longed by her to dance and sing
Upon the grass untroubling.

Again she fled, but swift he came.
Tinúviel! Tinúviel!
He called her by her elvish name;
And there she halted listening.
One moment stood she, and a spell
His voice laid on her: Beren came,
And doom fell on Tinúviel
That in his arms lay glistening.

As Beren looked into her eyes
Within the shadows of her hair,
The trembling starlight of the skies
He saw there mirrored shimmering.
Tinúviel the elven-fair,
Immortal maiden elven-wise,
About him cast her shadowy hair
And arms like silver glimmering.

Long was the way that fate them bore,
O'er stony mountains cold and grey,
Through halls of iron and darkling door,
And woods of nightshade morrowless.
The Sundering Seas between them lay,
And yet at last they met once more,
And long ago they passed away
In the forest singing sorrowless. 
Kamelen
Där grönskar gräs och lövad gren
och körvelflockar fagra står.
I gläntan ses ett stilla sken
av nattens stjärnor skimrande.
Tinúviel sin dans där trår
till toner av en flöjt, med sken
av stjärnors lyster i sitt hår
och i sin klädnad glimrande.

Från kalla berg bär Berens spår,
han vandrar vilsen under blad.
Längs alvers flod han ensam går,
sin sorg i skogen döljande.
Förundrad, mellan körvelblad,
en glimt av hennes dräkt han får
som pryds av gyllene blommors rad
och hår likt skugga följande.

Förtrollning läker trötta ben,
vars öde är att evigt gå.
Nu raskt han jagar månens sken,
som undflyr honom gnistrande.
I Alvhems vävda skogar så
hon dansar bort på lätta ben,
och ensam än han måste gå
i skogens stillhet lystrande.

Han hör ibland ett flyktigt sus,
ett steg så lätt som lindens blad,
och under marken toners rus
ur gömda djupen ekande.
Nu vissnad ligger körvelrad,
och ett och ett med stilla sus,
med viskning faller bokars blad
i vinterskogar tvekande.

Han söker henne som i trans
där år av löv strötts tjockt och tätt,
i månens sken och stjärnors glans
i frusna skyar flimrande.
Av månljus blänker manteln lätt,
på fjärran höjd hon trår sin dans
och strödd för hennes fötter tätt
en silverdimma skimrande.

När vintern gått hon dyker opp,
och med hennes sång släpps våren fri,
som lärkans drill och regnets dropp
och vårflodsvatten strömmande.
Han ser att där hon drar förbi
slår alvblom ut; med nyläkt kropp
han vill med henne dansa fri
i gräset, allting glömmande.

Han jagar, men hon flyr hans famn.
Tinúviel! Tinúviel!
Han ropar hennes alvenamn;
då hejdar hon sig lystrande
ett ögonblick, och trollkraft säll
är i hans röst: i Berens famn
sitt öde går Tinúviel
till slut till mötes, gnistrande.

I hennes ögon Beren kan,
i skuggan under hennes hår,
se stjärnorna på himlens spann
som skälver klart och skimrande.
Tinúviel, ej rörd av år,
så alviskt vis och alviskt grann,
slår om honom sitt skuggohår
och vita armar glimrande.

Den väg som ödet valt blev lång,
över stenigt kalla bergen grå,
i järnets salars dunkla prång
och nattskogs skugga morgonlös.
Fast Söndrans hav skilt åt de två
till sist de möttes än en gång;
ur sagan fick de samman gå
med sång i skogen sorgelös. 
Åke Ohlmarks
Så grönt var gräset, lövet tätt,
och så fagert högt stod vart odörtssnår.
I gläntan sågs ett skimmer lätt
av stjärnljus i mörkret tindra.
Tinuviel sin dans där trår
till ton av en flöjt, den ingen sett,
med stjärnljus i sitt gyllene hår
och slöjor, som fagert glindra.

Men högt från bergen Beren kom,
han biltog snavat på stengrund hård
och följde i sorg de strömmar, som
genom alvernas skogar skölja.
Han kröp genom snårens stängselgård
och såg som i dröm de gyllene blom,
som smyckade hennes mantelbård,
såg håret i skuggor bölja.

Förtrollningen läkte hans trötta ben,
som dömts över kullar till evig färd:
åstad han lopp över stock och sten,
men hans hand blott månstrålen fattar.
Genom täta skogen i alvers värld
hon dansande flydde i stjärnesken:
han strövar där ensam, hans syn var flärd,
och vildmarkens eko skrattar.

Han ofta sen hört av den lätta tån
ett ljud som av dansande skogslindsblad,
av toner, som tycktes nedanfrån
ur djup i det dolda kvälla.
Nu vissnad låg odörtsståndens rad,
och suckande sågs bland falnat slån
de viskande boklöv i vintrig stad
mot jorden sin kosa ställa.

Han vandrande sökte i däld, på ren,
där somrarnas löv låg som mattor tätt,
i stjärnors skimmer, i månens sken,
där frostnatt sin himmel välvde.
Hennes mantel glänste i månljus lätt:
likt skimmer på höjder för längesen
hon dansat, vid hennes fot låg brett
ett silvertöcken, som skälvde.

Hon kom efter vintern i solens hägn
och löste med sång den knoppande vår,
likt stigande lärka, likt fallande regn,
likt den vårbäck, bland stenar snubblar.
Han ser, hur alvernas blomster slår
kring danserskan ut i glittersegn,
han ser hennes dans, som i dröm han står
på gräsmark, som vårfriskt bubblar.

Hon flydde. Han följde på nytt hennes hamn:
Tinuviel! Tinuviel!
Han ropade högt hennes älvenamn -
hon stannar där forsen larmar.
Ett ögonblick stod hon, hans stämma gäll
förlamade henne, och i hans famn
förvirrad sjönk hon, Tinuviel,
skälvande i hans armar.

Och Beren sjönk till två ögons grund,
som skuggades vänt av gyllne hår,
såg darrande stjärnljus från fästets rund
sig spegla i blickens glimmer.
Tinuviel, skön som alvernas vår,
odödlig, höjd över tid och stund,
hon snärjde en man i sitt böljande hår
och i vita armarnas skimmer.

Lång var vägen, dem ödet gav,
över steniga klippor, kalla och grå,
genom hallar av järn, i skugga kvav,
i nattliga skogars hjärta.
De skildes åt av det vida hav
men möttes till sist i en skymning blå,
och längesen är det, man hört något av
deras sång bortom sorg och smärta. 
Lotta Olsson
Vart blad var friskt och grönt och nöjt,
och odörten stod hög och säll.
I gläntan hade ljuset dröjt,
av tusen stjärnor, glimrande.
Där dansade Tinúviel,
till toner av en hemlig flöjt,
och stjärnor hade denna kväll
gjort hår och klänning skimrande.

Det var vad Beren mötte när
han gått från kalla berg åstad,
och sorgsen vandrat vilse där
alvfloden kom rinnande.
Ty häpet, mellan odörtsblad,
så såg han, när de gled isär,
en klänning i ett guldblomsbad
och hår om skugga minnande.

Nu fick hans trötta fötter fart,
som dömts att evigt ströva kring.
Belyst av månen sprang han snart,
befriad från sitt lidande.
I alvers skog, som ingenting,
försvann hon snabbt, och det stod klart
att han blev kvar att ströva kring
i skogens tystnad, bidande.

Han hörde ofta ljud där, som
av lindblomslätta fötters dans,
och toner av musik som kom
från underjorden strömmande.
Nu ingen odört mera fanns,
och boklöv släppte taget om
sin gren, och föll i vintrig glans
mot marken, tyst och drömmande.

Hans jakt blev lång, hans vandring svår:
där fjolårslövens bädd låg tjock,
i månsken och i stjärnors spår,
i frostens skyar, skakande.
Hon glittrade i månen och
på höga berg, dit ingen når.
Hon dansade i silversock
och gjorde himlen sprakande.

Hon återkom när vintern flytt,
och sjöng så det blev vår till slut,
med lärkors drill och regn på nytt
och smältvatten som svallade.
I hennes spår slog blommor ut,
och all hans plåga var förbytt.
Där var hon nu, så som förut,
och dans och glädje kallade.

Hon flydde åter från hans famn.
Tinúviel! Tinúviel!
Bland alver blev det hennes namn.
Hon lyssnade och stannade.
Den röst hon hört blev en appell,
som sa: När Beren bjöd sin famn
förtrollades Tinúviel
och öden blev besannade.

I hennes blick såg han precis,
när kort av natten återstod,
hur himlens stjärnors silverdis
där speglades så glimrande.
Tinúviel, så skön och god,
evinnerlig och evigt vis,
hon omslöt honom där han stod
med håret, mörkt och skimrande.

Att vandra långt var ödets val:
långt över kalla bergen grå,
och genom dunkel dörr och sal
och nattlig åskas ljungande.
Nu skilde stora hav de två.
Men trots det, efter alla kval,
så sågs de en gång till ändå,
och mötte döden sjungande. 
Kommentar
Det här är sången som Vidstige sjunger för hobblarna i sänkan på Väderklint, strax innan de blir anfallna av ringvålnaderna. Han berättar för dem att sången i original är skriven på det alviska versmåttet ann-thennath, som är mycket svårt att överföra till allmänna språket, och att detta bara är ett "grovt eko". Indirekt ber Tolkien alltså om ursäkt för sin dåliga diktning! Fast själv tycker jag nog inte alls att den här dikten är så pjåkig. Den lyckas gå i land med ett komplext versmått och samtidigt både berätta sin historia (som var mycket viktig för Tolkien) och skickligt förmedla "alvisk stämning". Det finns många dikter i böckerna som är betydligt sämre än den här!

Versmåttet gör förstås dikten svåröversatt. Om jag får säga det själv så har jag faktiskt lyckats riktigt bra! Jag har i alla fall fått till ett betydligt bättre språk än Olssons platta och lite klumpiga. Hon har generellt svårt för den här typen av mer högstämd vers, tycker jag. (Och det bisarra ordvalet "silversock" i femte versen är fullständigt oursäktligt!) Och Ohlmarks, som har klart bättre poetiska kvaliteter i sin version, har i gengäld tagit sig rejäla friheter med versmåttet. Dessutom har han ett eller annat ordval som känns konstigt eller bryter stämningen. (Biltog snavat? Sin kosa ställa?) För min del kan jag dock kritiseras för att ha valt att göra om hela dikten till presensform, då det kändes nödvändigt för att ha en chans att få till versmåttet. Svenskans verb i preteritum har en tendens att ha för många stavelser för sitt eget bästa... Jag tycker dock faktiskt inte att tempusbytet stör alls. Det kändes som ett offer väl värt att göra, "till värre tings undslippande" (för att tala med Frans G Bengtsson). Men det är väl en smaksak, antar jag.

Värt att notera är att hemlock i den här dikten sannolikt inte syftar på just odört, även om det är vad ordet ordboksmässigt betyder. Scenen där Lúthien dansar är hämtad ur verkliga livet. Tolkiens fru Edith dansade på det sättet för honom under en skogspromenad i östra Yorkshire medan han var på konvalescens från första världskriget, vilket skall ha inspirerat till mötet mellan Beren och Lúthien. Men tydligen följde Tolkien det lantliga engelska språkbruket att använda hemlock om ett antal olika liknande flockblommiga växter. Just odörten har en kväljande lukt som sägs påminna om råtturin och är kanske inte det mest romantiska man kan tänka sig. Mest troligt rörde det sig om hundkäx. Jag har länge funderat på att i dikten byta odörten, inte mot hundkäx vilket saknar den rätta klangen, men möljigen mot körvel, som går att använda som ett samlingsnamn om dylika växter.
Notera också att woods of nightshade i sista versen syftar på en specifik skog i Beleriand (Dorthonion, senare kallad Taur-nu-Fuin) som kom att kallas så efter att ha fallit under Morgoths skugga. Det är alltså inte växtfamiljen nightshade som åsyftas!

Senaste ändring: Nu gjorde jag slag i saken och bytte odört mot körvel! Odört kan, till skillnad alltså från engelskans hemlock, inte betyda något annat än den där giftiga, stinkande örten. Den associationen riskerar att fördärva denna i övrigt så vackra dikt för botaniskt kunniga svenska läsare, så det är nog bättre att byta – trots att odörten som ord betraktad har en bättre klang.
Utöver växttransplantationen har jag petat lite på första och mycket på sista versen. I den sista har jag bland annat bytt ordning på raderna så att ödets långa väg kommer först, precis som i originalet. Det kändes bättre så! (Även om det innebar att jag fick vända ut och in på min rimfläta.) Och inte minst har jag skrivit om den till dåtid, till skillnad från alla övriga verser som alltså är i presens i min version. Sista versen led mer än de andra av ändringen till presens, och jag tycker att det blir riktigt snyggt och effektfullt att ha dåtid bara i sista versen. I den övergår ju sången från att ge en närbild av hur de två först träffades till att mer översiktligt sammanfatta deras vidare öden.

Senast uppdaterad: 2017-04-23 19:44:56