Åke Ohlmarks
Så grönt var gräset, lövet tätt,
och så fagert högt stod vart odörtssnår.
I gläntan sågs ett skimmer lätt
av stjärnljus i mörkret tindra.
Tinuviel sin dans där trår
till ton av en flöjt, den ingen sett,
med stjärnljus i sitt gyllene hår
och slöjor, som fagert glindra.

Men högt från bergen Beren kom,
han biltog snavat på stengrund hård
och följde i sorg de strömmar, som
genom alvernas skogar skölja.
Han kröp genom snårens stängselgård
och såg som i dröm de gyllene blom,
som smyckade hennes mantelbård,
såg håret i skuggor bölja.

Förtrollningen läkte hans trötta ben,
som dömts över kullar till evig färd:
åstad han lopp över stock och sten,
men hans hand blott månstrålen fattar.
Genom täta skogen i alvers värld
hon dansande flydde i stjärnesken:
han strövar där ensam, hans syn var flärd,
och vildmarkens eko skrattar.

Han ofta sen hört av den lätta tån
ett ljud som av dansande skogslindsblad,
av toner, som tycktes nedanfrån
ur djup i det dolda kvälla.
Nu vissnad låg odörtsståndens rad,
och suckande sågs bland falnat slån
de viskande boklöv i vintrig stad
mot jorden sin kosa ställa.

Han vandrande sökte i däld, på ren,
där somrarnas löv låg som mattor tätt,
i stjärnors skimmer, i månens sken,
där frostnatt sin himmel välvde.
Hennes mantel glänste i månljus lätt:
likt skimmer på höjder för längesen
hon dansat, vid hennes fot låg brett
ett silvertöcken, som skälvde.

Hon kom efter vintern i solens hägn
och löste med sång den knoppande vår,
likt stigande lärka, likt fallande regn,
likt den vårbäck, bland stenar snubblar.
Han ser, hur alvernas blomster slår
kring danserskan ut i glittersegn,
han ser hennes dans, som i dröm han står
på gräsmark, som vårfriskt bubblar.

Hon flydde. Han följde på nytt hennes hamn:
Tinuviel! Tinuviel!
Han ropade högt hennes älvenamn -
hon stannar där forsen larmar.
Ett ögonblick stod hon, hans stämma gäll
förlamade henne, och i hans famn
förvirrad sjönk hon, Tinuviel,
skälvande i hans armar.

Och Beren sjönk till två ögons grund,
som skuggades vänt av gyllne hår,
såg darrande stjärnljus från fästets rund
sig spegla i blickens glimmer.
Tinuviel, skön som alvernas vår,
odödlig, höjd över tid och stund,
hon snärjde en man i sitt böljande hår
och i vita armarnas skimmer.

Lång var vägen, dem ödet gav,
över steniga klippor, kalla och grå,
genom hallar av järn, i skugga kvav,
i nattliga skogars hjärta.
De skildes åt av det vida hav
men möttes till sist i en skymning blå,
och längesen är det, man hört något av
deras sång bortom sorg och smärta. 

Lotta Olsson
Vart blad var friskt och grönt och nöjt,
och odörten stod hög och säll.
I gläntan hade ljuset dröjt,
av tusen stjärnor, glimrande.
Där dansade Tinúviel,
till toner av en hemlig flöjt,
och stjärnor hade denna kväll
gjort hår och klänning skimrande.

Det var vad Beren mötte när
han gått från kalla berg åstad,
och sorgsen vandrat vilse där
alvfloden kom rinnande.
Ty häpet, mellan odörtsblad,
så såg han, när de gled isär,
en klänning i ett guldblomsbad
och hår om skugga minnande.

Nu fick hans trötta fötter fart,
som dömts att evigt ströva kring.
Belyst av månen sprang han snart,
befriad från sitt lidande.
I alvers skog, som ingenting,
försvann hon snabbt, och det stod klart
att han blev kvar att ströva kring
i skogens tystnad, bidande.

Han hörde ofta ljud där, som
av lindblomslätta fötters dans,
och toner av musik som kom
från underjorden strömmande.
Nu ingen odört mera fanns,
och boklöv släppte taget om
sin gren, och föll i vintrig glans
mot marken, tyst och drömmande.

Hans jakt blev lång, hans vandring svår:
där fjolårslövens bädd låg tjock,
i månsken och i stjärnors spår,
i frostens skyar, skakande.
Hon glittrade i månen och
på höga berg, dit ingen når.
Hon dansade i silversock
och gjorde himlen sprakande.

Hon återkom när vintern flytt,
och sjöng så det blev vår till slut,
med lärkors drill och regn på nytt
och smältvatten som svallade.
I hennes spår slog blommor ut,
och all hans plåga var förbytt.
Där var hon nu, så som förut,
och dans och glädje kallade.

Hon flydde åter från hans famn.
Tinúviel! Tinúviel!
Bland alver blev det hennes namn.
Hon lyssnade och stannade.
Den röst hon hört blev en appell,
som sa: När Beren bjöd sin famn
förtrollades Tinúviel
och öden blev besannade.

I hennes blick såg han precis,
när kort av natten återstod,
hur himlens stjärnors silverdis
där speglades så glimrande.
Tinúviel, så skön och god,
evinnerlig och evigt vis,
hon omslöt honom där han stod
med håret, mörkt och skimrande.

Att vandra långt var ödets val:
långt över kalla bergen grå,
och genom dunkel dörr och sal
och nattlig åskas ljungande.
Nu skilde stora hav de två.
Men trots det, efter alla kval,
så sågs de en gång till ändå,
och mötte döden sjungande.