Diktöversättning
|
Sams sång i orktornet (Bok VI, kapitel 1: Cirith Ungols torn) Sam's Song in the Orc-tower (Book VI, chapter 1: The Tower of Cirith Ungol) |
|---|
|
Tolkien:
Kamelen:
Ohlmarks:
Olsson:
J. R. R. Tolkien
In western lands beneath the Sun the flowers may rise in Spring, the trees may bud, the waters run, the merry finches sing. Or there maybe 'tis cloudless night and swaying beeches bear the Elven-stars as jewels white amid their branching hair. Though here at journey's end I lie in darkness buried deep, beyond all towers strong and high, beyond all mountains steep, above all shadows rides the Sun and Stars for ever dwell: I will not say the Day is done, nor bid the Stars farewell. Kamelen
I västerns land i solens sken blir blomman väckt av vår, där spritter bäck och knoppas gren och glada trasten slår; om inte det är molnfri natt och bokens krona står med alvers stjärnor rikt besatt som pärlor i sitt hår. Fast hit till resans slut jag nått, begravd i mörkrets djup, långt bortom starka torn och slott, långt bortom berg och stup högt ovan skuggor solen styr och stjärnor evigt bo: På stjärneljus och dag som gryr jag slutar aldrig tro. Åke Ohlmarks
I västerns land under solen i bäckarnas fagra vår slår apeln ut och violen och trast i grenarna slår, där strålar väl himlen klar i natt och bokarnas krona står med alvstenars stjärnor rikt besatt i kvistarnas fagra hår. Fast till sist min färd fick mig kasta begraven i mörkrets djup, bortom tornen höga och fasta, bortom berg och klippornas stup, över skuggorna solen rider och stjärnor i rymdens sjö. — Ni bloss av eviga tider, du ljus som aldrig skall dö! Lotta Olsson
I västerns land där kan man få se blommor vakna till, och träd i knopp och floder blå till glada fåglars drill. Om inte där är molnfri natt och späda bokar bär på alvers stjärnor som en skatt i sina kronor där. Om än jag är, vid resans slut, begravd i mörkrets djup, långt bortom torn som blickar ut, långt bortom berg och stup, så välver sol och stjärnor sig högt ovan skuggans makt: än dröjer avskedet för mig av sol och stjärnors prakt. |
| Kommentar |
| Detta är sången som Sam sjunger i Cirith Ungols torn, när han har klättrat så högt han kommer och ändå inte lyckats hitta Frodo.
Versmåttet här är ganska enkelt. Varje strof har åtta rader, där varannan består av fyra jamber (stigande tvåstaviga versfötter) och varannan av tre, och raderna slutrimmar enligt mönstret ABABCDCD. Rytmen är strikt, ingen rad avviker det minsta från mallen. (Det betyder att flowers behöver uttalas enstavigt.) Tonen i dikten är vemodig men ändå okuvlig: Sam är djupt modstulen och tror att han aldrig kommer att hitta sin husbonde. (Uppdraget att förstöra Ringen är i det här skedet sekundärt för honom.) Men han vägrar att förtvivla utan återknyter till ett av verkets centrala teman: Hur svart allt än verkar så är skuggan bara något övergående, bortom den finns det eviga ljuset som aldrig dör, och man får aldrig, aldrig ge upp. Sam återkommer till det här lite senare på vandringen genom Mordor, när han ser en stjärna tränga genom de mörka molnen. Berättarrösten säger då också att sången i orktornet "bara" var trots, medan han vid detta senare tillfälle tycks känna hopp på riktigt. I första strofen råkade det bli så att alla fyra de jämna raderna rimmade med varandra. Jag vet inte om det tillför något extra, men det känns i alla fall inte störande, så det får vara så. De sista två raderna i andra strofen, I will not say the Day is done / nor bid the Stars farewell, har blivit ikoniska. Det är den typen av citat som man kan få se folk ha som tatuering, eller som presentation på sociala medier eller liknande. Jag tror kanske inte att jag själv skulle ha valt just det citatet om jag bara skulle välja ett ur boken, men ändå, det kändes viktigt att få till en bra, slagkraftig formulering här. Men om jag lyckades med det, det får andra avgöra! Lite kort om O & O, som avslutning: Ohlmarks har fina poetiska formuleringar, men han har frångått versmåttet. Kanske har han rätt, kanske blir det bättre så; men jag har konsekvent i det här översättningsprojektet valt att hålla mig till originalets versmått, bland annat med tanke på att tonsättningar skall kunna fungera även på svenska. Vad gäller Olsson så känns det tyvärr än en gång mest som "meh". Hon håller sig till versmåttet, men har ett banalt och ointresserat språk som inte fångar stämningen något vidare. Tycker jag. Senast uppdaterad: 2023-10-17 13:19:48 |