Ring
Kamel
 
 

Diktöversättning

Sams rim om trollet   (Bok I, kapitel 12: Flykten till vadstället)
Sam's Rhyme of the Troll   (Book I, chapter 12: Flight to the Ford)
Tolkien:     Kamelen:     Ohlmarks:     Olsson:
J. R. R. Tolkien
Troll sat alone on his seat of stone,
And munched and mumbled a bare old bone;
For many a year he had gnawed it near,
For meat was hard to come by.
Done by! Gum by!
In a cave in the hills he dwelt alone,
And meat was hard to come by.

Up came Tom with his big boots on.
Said he to Troll: 'Pray, what is yon?
For it looks like the shin o' my nuncle Tim,
As should be a-lyin' in graveyard.
Caveyard! Paveyard!
This many a year has Tim been gone,
And I thought he were lyin' in graveyard.'

'My lad,' said Troll, 'this bone I stole.
But what be bones that lie in a hole?
Thy nuncle was dead as a lump o' lead,
Afore I found his shinbone.
Tinbone! Thinbone!
He can spare a share for a poor old troll,
For he don't need his shinbone.'

Said Tom: 'I don't see why the likes o' thee
Without axin' leave should go makin' free
With the shank or the shin o' my father's kin;
So hand the old bone over!
Rover! Trover!
Though dead he be, it belongs to he;
So hand the old bone over!'

'For a couple o' pins,' says Troll, and grins,
'I'll eat thee too, and gnaw thy shins.
A bit o' fresh meat will go down sweet!
I'll try my teeth on thee now.
Hee now! See now!
I'm tired o' gnawing old bones and skins;
I've a mind to dine on thee now.'

But just as he thought his dinner was caught,
He found his hands had hold of naught.
Before he could mind, Tom slipped behind
And gave him the boot to larn him.
Warn him! Darn him!
A bump o' the boot on the seat, Tom thought,
Would be the way to larn him.

But harder than stone is the flesh and bone
Of a troll that sits in the hills alone.
As well set your boot to the mountain's root,
For the seat of a troll don't feel it.
Peel it! Heal it!
Old Troll laughed, when he heard Tom groan,
And he knew his toes could feel it.

Tom's leg is game, since home he came,
And his bootless foot is lasting lame;
But Troll don't care, and he's still there
With the bone he boned from its owner.
Doner! Boner!
Troll's old seat is still the same,
And the bone he boned from its owner! 
Kamelen
Troll satt allen på sitt säte av sten
och tuggade trött på ett gammalt ben.
Båd' bitti och sent han gnagt det rent,
för kött fanns inte gott om.
Smått om! Bråttom!
I en grotta satt han mol allen
och kött fanns inte gott om.

I kängor kom den gode Tom,
och sa: "Vad är det frågan om?
Jag tror skanken din satt på onkel Tim,
den borde vart med 'en i graven.
Gnaven! Skaven!
Det var år sen Tim gick hädanom
och jag trodde han låg där i graven."

Sa Troll: "Min vän, visst stal jag den,
men skanken låg slängd i ett hål, så än sen!
Din onkel låg still, han var dö' som en sill,
långt innan jag hitta' hans skenben.
Stenben! Klenben!
Ska ett stackars troll tvingas svälta igen,
när 'en inget bruk har för sitt skenben?"

Sa Tom: "Hör nu på, jag kan inte förstå
hur du helt utan lov kan bete dej så
mot ett stackars skelett utav far mins ätt.
Ro hit med benet nu, va!
Knuva! Tjuva!
Fast han slutat gå är det hans ändå,
så hit med benet nu, va!"

"Jag fick just idén", sa Troll och gren,
"att äta dej med och gnaga ditt ben.
En gnutta färskt kött skulle smaka sött!
Nu tar jag en tugga av dej, du.
Hej, du! Aj, du!
Jag har gnagt gamla rester för länge re'n;
nu äter jag middag på dej, du!"

Men just när som bäst han planera' sin fest
fick han inte nåt grepp om sin hedersgäst.
Tom slank ifrån, smet bak ryggen på'n,
och gav 'en en känga som beta.
Streta! Reta!
En känga i sätet, tänkte Tom, blir nog bäst,
så får han för minnet en beta.

Men hårt som sten, det är kött och ben
på ett troll som sitter i grottan allen.
Det är som en fot emot bergets rot,
för trollet lär ingenting känna.
Bränna! Spänna!
Nu skrockade Troll åt de svåra men
som han visste Toms tår fick känna.

Toms fot är nu stel, den är alls inte hel,
och i benet, där känns det att något är fel.
Men Troll sitter kvar precis som han var
med skanken han knyckt från den döde.
Öde! Snöde!
Troll sitter obrydd och tuggar en del
på skanken han knyckt från den döde! 
Åke Ohlmarks
Ett troll satt allén på en stol av sten
och tuggade snålt på ett gammalt ben.
Med mycket besvär han gnagt det så när,
för kött, det var svårt att få tag på här!
För aj aj, och tvi baj!
Han satt i sin grotta så mol allén
och kött var det ont om där.

Men Tom stövlar på med de kängor blå
och sa till trollet: Vad tuggar du på?
Ifrån kyrkogård? Onkel Tims skank så hård,
som skulle ha multnat i graven?
Så gnaven, så skaven!
Sen Tim gick och dog, har åren fått gå,
men han borde allt va' i sin grav än!

Mitt ben jag stal, sa trollfar så hal,
men strunt i en knota från dödmanssal!
Din farbror var död och led alls ingen nöd
och kunde på benet ej sitta!
Jag titta', jag hitta'!
Sitt ben gav han trollfar, gammal och skral,
han behövde ej skanken, jag hitta'.

Men Tom sa så tvär: Ska ditt glupska begär
ge dej rätt utan lov att få handskas så här
med en skank så god utav far mins blod?
Så hit med benet, din spjuver!
Din luver, din tjuver!
För fast han är död, är det hans. Varsågod
och ro hit med skanken, din spjuver!

I stället för ben, sa trollfar och gren,
vill jag ta dej själv och gnaga dej ren!
En bit färskt fläsk smakar sällan besk:
Nu prövar jag tanden på dej, du!
För hej du, ajaj du!
Jag är trött gnaga knotor i trolleträsk,
så nu äter jag middag på dej, du!

Men bäst han sin skatt ville fånga så glatt,
han fann, att hans hand fick just ingenting fatt.
Bäst han satt där så trygg, var Tom bak hans rygg
och gav'en en spark med sin känga!
För slänga, och dänga!
En spark där bak är en lärorik sak
för troll, som glufsa och blänga!

Men mer hårt än sten det är kött och ben
på ett troll, som sitter i grottan allén:
det är som en fot emot bergets rot!
Trolls rumpa är fast, ska du veta!
För reta, och teta!
Och trollfar skratta' åt Tommys hot
och tänkte: Hans tår blir nog heta!

Toms ben var blått när som hem han nått,
hans fot var som lam, kändes alls inte gott.
Men vårt troll satt på lut där det suttit förut
med skanken han stal från den döde.
O öde, den snöde!
Och trollfar han mumsar och vränger sin trut
öve skanken vid bergsbäcks flöde. 
Lotta Olsson
Troll satt allen' på sin gump av sten
och mumsade lugnt på en knota av ben,
som under åren som gått gnagts helt ren,
för kött var det svårt att få tag i.
Gnag i! Drag i!
I en grotta i bergen, där satt han allen',
och kött var det svårt att få tag i.

Där kom så Tom med stövlarna på,
och frågade Troll: »Vad gnager du så?
Det liknar ett smalben av farbror Tims två,
men det borde ligga i kistan.
Sistan! Mistan!
För nu är det längesen Tim sa hej då
och jag trodde han låg i kistan.«

»Min vän«, sa Troll, »kan det spela nån roll?
Visst stal jag väl benet, men vem håller koll?
Din farbror var död som en utpumpad boll,
långt innan jag snodde hans smalben.
Skralben! Kvalben!
Han kan avstå en bit till ett armt gammalt troll,
för han har inget bruk för sitt smalben.«

»Ursäkta«, sa Tom, »att jag lägger mig i,
men du borde inte från bilan gå fri,
när du stulit ett ben från min farbror. Nej, tvi!
Så hit med knotan nu, va!
Hu, va! Tjuva!
För benet är hans och det låter du bli.
Så hit med knotan nu, va!«

»Är du snäll«, sa Troll, med en hånfull grimas,
»kan jag äta dig också, med ljudliga kras.
Lite kött vore verkligen riktigt kalas,
och där står du lägligt framför mig!
För mig! Hör mig!
Adjö, gamla knotor! Och benskankar: sjas!
Där står ju min middag framför mig.«

Men just när han trott sig ha middagen klar,
och grep efter Tom, var han inte alls kvar.
Han var bakom ryggen, det var vad han var,
och sparkade honom i gumpen.
Trumpen! Rumpen!
Det blir, tänkte Tom, till en lärdom han drar,
en spark av en känga i gumpen.

Men hårdare än allting hårt som man mött
är trollet som sitter i bergen slött.
Då finns andra sätt man kan sparka sig trött,
för trollet lär ingenting märka.
Stärka! Värka!
Nu skrattade Troll, för Tom gnydde så sött,
och åt vad hans tår måste märka.

Toms fot har domnat, den sticker och skär,
och kängan är borta och benet så där.
Men Troll han är kvar och helt utan besvär,
med knotan han knyckte så rådigt.
Nådigt! Dådigt!
Trolls gamla gump är sig lik där den är,
och knotan han knyckte så rådigt. 
Kommentar
Detta är sången som Sam sjunger när de fyra hobblarna och Vidstige har hittat Bilbos tre gamla förstenade troll.

Den här texten skrev Tolkien faktiskt till en befintlig melodi: en gammal folksång som heter The Fox and Hens, alternativt The Fox Went Out on a Winter's Night. Och det finns till och med en inspelning där Tolkien själv sjunger sin trollsång till den melodin! Därför har jag varit noga med att min svenska text också skall gå att sjunga till samma melodi.
Både Ohlmarks och Olsson uppfyller också det kravet, om än bitvis med viss möda. Framför allt Ohlmarks har stoppat in en hel del extra stavelser, som för all del går att klämma in i melodin men inte utan ansträngning. Men Olsson har å andra sidan delvis frångått versmåttet, om än inom ramen för melodin. Inrimmet på första raden i varje vers har hon bara brytt sig om i de första tre verserna (om nu det klena försöket i andra versen ens kan räknas). I resten av verserna har hon helt enkelt struntat i det. Och inrimmet på tredje raden har hon av någon obegriplig anledning bytt ut mot att istället låta dessa rader rimma med rad ett, två och sex. Att originalet också har ett inrim på sjätte raden i fjärde versen är nog mer ett olycksfall i arbetet, så där tycker jag det är okej att Ohlmarks och Olsson har struntat i det. (Även om jag för min del lyckats få med det. Och Ohlmarks har kompenserat med ett inrim på den raden i sjätte versen istället.)
Notera förresten att Ohlmarks version egentligen står uppställd med fler radbrytningar i boken; första och tredje raden i varje vers i originalets räkning har delats på två. Men jag ställer ändå upp hans version som de andra här, för att underlätta jämförelser.

Vad gäller min version så krävs kanske en motivering av den "aningen" oortodoxa preteritumböjningen av grina till "gren" i femte versen. Men det kändes nödvändigt för att lyckas få till rimmet på ett bra sätt. (Jag knyckte som synes idén från Ohlmarks.) Dessutom finns formen "gren" faktiskt med i SAOB, där det står att den "numera blott någon gång" används vardagligt och skämtsamt – och den här dikten är ju både vardaglig och skämtsam!

Slutligen kan det kanske vara värt att påpeka att de rimmande nonsensorden på femte raden i varje vers inte alla är fullt så nonsensartiga som de ser ut! (Vilket kanske inte är direkt oväntat när det gäller Tolkien.) Ordet trover till exempel är en gammal lagterm som betyder (och nu citerar jag direkt ur ordboken): "the act of wrongfully assuming proprietary rights over personal goods or property belonging to another". Klockrent i sammanhanget! Och ordet rover på samma rad har visserligen en modern betydelse, men ordets ursprungliga betydelse är densamma som svenskans "rövare". Ordet boner slutligen betyder (ur ordboken igen): "a foolish and obvious blunder; stupid mistake", vilket ju tillsammans med att det låter som "bone" gör det till ett förträffligt ord att använda här! Men att det är fullständigt omöjligt att få med såna finesser i översättningen säger ju sig självt.

Senast uppdaterad: 2014-02-17 18:43:07