Åke Ohlmarks
Ett troll satt allén på en stol av sten
och tuggade snålt på ett gammalt ben.
Med mycket besvär han gnagt det så när,
för kött, det var svårt att få tag på här!
För aj aj, och tvi baj!
Han satt i sin grotta så mol allén
och kött var det ont om där.

Men Tom stövlar på med de kängor blå
och sa till trollet: Vad tuggar du på?
Ifrån kyrkogård? Onkel Tims skank så hård,
som skulle ha multnat i graven?
Så gnaven, så skaven!
Sen Tim gick och dog, har åren fått gå,
men han borde allt va' i sin grav än!

Mitt ben jag stal, sa trollfar så hal,
men strunt i en knota från dödmanssal!
Din farbror var död och led alls ingen nöd
och kunde på benet ej sitta!
Jag titta', jag hitta'!
Sitt ben gav han trollfar, gammal och skral,
han behövde ej skanken, jag hitta'.

Men Tom sa så tvär: Ska ditt glupska begär
ge dej rätt utan lov att få handskas så här
med en skank så god utav far mins blod?
Så hit med benet, din spjuver!
Din luver, din tjuver!
För fast han är död, är det hans. Varsågod
och ro hit med skanken, din spjuver!

I stället för ben, sa trollfar och gren,
vill jag ta dej själv och gnaga dej ren!
En bit färskt fläsk smakar sällan besk:
Nu prövar jag tanden på dej, du!
För hej du, ajaj du!
Jag är trött gnaga knotor i trolleträsk,
så nu äter jag middag på dej, du!

Men bäst han sin skatt ville fånga så glatt,
han fann, att hans hand fick just ingenting fatt.
Bäst han satt där så trygg, var Tom bak hans rygg
och gav'en en spark med sin känga!
För slänga, och dänga!
En spark där bak är en lärorik sak
för troll, som glufsa och blänga!

Men mer hårt än sten det är kött och ben
på ett troll, som sitter i grottan allén:
det är som en fot emot bergets rot!
Trolls rumpa är fast, ska du veta!
För reta, och teta!
Och trollfar skratta' åt Tommys hot
och tänkte: Hans tår blir nog heta!

Toms ben var blått när som hem han nått,
hans fot var som lam, kändes alls inte gott.
Men vårt troll satt på lut där det suttit förut
med skanken han stal från den döde.
O öde, den snöde!
Och trollfar han mumsar och vränger sin trut
öve skanken vid bergsbäcks flöde. 

Lotta Olsson
Troll satt allen' på sin gump av sten
och mumsade lugnt på en knota av ben,
som under åren som gått gnagts helt ren,
för kött var det svårt att få tag i.
Gnag i! Drag i!
I en grotta i bergen, där satt han allen',
och kött var det svårt att få tag i.

Där kom så Tom med stövlarna på,
och frågade Troll: »Vad gnager du så?
Det liknar ett smalben av farbror Tims två,
men det borde ligga i kistan.
Sistan! Mistan!
För nu är det längesen Tim sa hej då
och jag trodde han låg i kistan.«

»Min vän«, sa Troll, »kan det spela nån roll?
Visst stal jag väl benet, men vem håller koll?
Din farbror var död som en utpumpad boll,
långt innan jag snodde hans smalben.
Skralben! Kvalben!
Han kan avstå en bit till ett armt gammalt troll,
för han har inget bruk för sitt smalben.«

»Ursäkta«, sa Tom, »att jag lägger mig i,
men du borde inte från bilan gå fri,
när du stulit ett ben från min farbror. Nej, tvi!
Så hit med knotan nu, va!
Hu, va! Tjuva!
För benet är hans och det låter du bli.
Så hit med knotan nu, va!«

»Är du snäll«, sa Troll, med en hånfull grimas,
»kan jag äta dig också, med ljudliga kras.
Lite kött vore verkligen riktigt kalas,
och där står du lägligt framför mig!
För mig! Hör mig!
Adjö, gamla knotor! Och benskankar: sjas!
Där står ju min middag framför mig.«

Men just när han trott sig ha middagen klar,
och grep efter Tom, var han inte alls kvar.
Han var bakom ryggen, det var vad han var,
och sparkade honom i gumpen.
Trumpen! Rumpen!
Det blir, tänkte Tom, till en lärdom han drar,
en spark av en känga i gumpen.

Men hårdare än allting hårt som man mött
är trollet som sitter i bergen slött.
Då finns andra sätt man kan sparka sig trött,
för trollet lär ingenting märka.
Stärka! Värka!
Nu skrattade Troll, för Tom gnydde så sött,
och åt vad hans tår måste märka.

Toms fot har domnat, den sticker och skär,
och kängan är borta och benet så där.
Men Troll han är kvar och helt utan besvär,
med knotan han knyckte så rådigt.
Nådigt! Dådigt!
Trolls gamla gump är sig lik där den är,
och knotan han knyckte så rådigt.