Diktöversättning
|
Malbeth Siarens ord (Bok V, kapitel 2: Grå skaran drar hädan) Malbeth the Seer's Words (Book V, chapter 2: The Passing of the Grey Company) |
|---|
|
Tolkien:
Kamelen:
Ohlmarks:
Olsson:
J. R. R. Tolkien
Over the land there lies a long shadow, westward reaching wings of darkness. The Tower trembles; to the tombs of kings doom approaches. The Dead awaken; for the hour is come for the oathbreakers: at the Stone of Erech they shall stand again and hear there a horn in the hills ringing. Whose shall the horn be? Who shall call them from the grey twilight, the forgotten people? The heir of him to whom the oath they swore. From the North shall he come, need shall drive him: he shall pass the Door to the Paths of the Dead. Kamelen
Över landet ligger en lång skugga, västerut sträcker sig vingat mörker. Fästningen skakar; till fornkungars grifter domen nalkas. De döda vaknar; ty inne är tiden för edsbrytarna att stå vid Erechs sten igen och höra ett horn där bland höjderna ljuda. Vems är det hornet? Vem skall dem kalla från den grå skymningen, det glömda folket? En ättling till honom de eden svor till. Från norr skall han komma, av nöd driven: han skall dra genom dörren till De dödas stig. Åke Ohlmarks
Över landet ligger långa skuggor, västerut vandrar vingat mörker. Kval slår Kungstornet, konungagrifternas domsmorgon dagas. Döden vaknar: timman slår för trohetssvikarna, vid Erechs sten skall åter de stå, höra kring hedmarken hornets klang. Vems blir vallhornet? Vem skall dem kalla i gryning grå, det glömda folk? Ättling till avdöd som eden fick! Nordan han nalkas, av nöd driven, drar genom dörren till Dödens stig. Lotta Olsson
Över landet ligger långa skuggor, likt vingar av mörker når de mot väster. Tornet skakar; för kungarnas gravar skall ödet beseglas. De döda vaknar, ty tiden är kommen för edsbrytarna: vid Erechs sten skall de åter stå och höra ett horn bland höjderna skalla. Vems är hornet? Vem skall kalla från skymningen grå dem som är glömda? Arvingen till honom de svurit sin ed till. Från norr skall han komma, därtill nödgad: genom dörren går han till De dödas stigar. |
| Kommentar |
| Detta är den gamla profetia som Elrond (via ombud) påminner Aragorn om när han behöver välja vilken väg han skall ta från Rohan till Gondor.
För en gångs skull får vi här se en allittererad vers av fornnordisk typ, av ett slag som rohirrim brukar använda, skriven av en dúnadan. (Malbeth tillhörde ju folket i Arnor, dúnedains norra kungarike.) Formen är typisk för sådan vers: fyra betonade stavelser per rad, där den första och valfritt även den andra skall allitterera med den tredje betonade, medan den fjärde uttryckligen inte skall allitterera med den tredje. Man får valfritt stoppa in en eller två obetonade före första betonade och mellan de betonade, med upp till tre obetonade mellan andra och tredje, och högst en obetonad efter sista. Och som vanligt gäller att alla vokaler anses allitterera med varandra, och det ses som finare att köra med olika. (Till exempel i raden The heir of him to whom the oath they swore, där heir (som ju uttalas utan h-ljud) och oath allittererar, medan him inte gör det.) För egen del hade jag svårast med raden som börjar The Tower trembles. Det gick inte att hitta ett vettigt sätt att formulera om kungagravarna så att det gick att allitterera på T som i Torn. Jag kunde förstås ha lånat Ohlmarks lösning med "Kungstornet" och K-allitterera med "konungagrifterna". Men den tanken förde mig in på ett långt sidospår där jag försökte utreda om detta egentligen var en befogad titel. Tornet som åsyftas är rimligen det vita i Minas Tirith, som nu (som Malbeth förutsåg) bildligen skakar inför den stundande invasionen. De omnämnda kungagravarna ligger ju också strax intill. Men Gondors kungar regerade mest från Osgiliath, det var först när den staden föll som de flyttade till Minas Tirith. Och sedan dröjde det inte så värst länge (med dúnedainskt mått mätt) förrän kungaätten dog ut. Och själva det vita tornet fick sin nuvarande utformning och sitt namn, The Tower of Ecthelion, av en rikshovmästare, inte en kung. Jag kom fram till att ja, jo, till nöds kan man nog komma undan med "Kungstornet", men bättre att låta bli om det går. Så därför blev jag glad när jag kom på att jag kunde referera till Minas Tirith som "Fästningen" istället och allitterera på F med "fornkungars grifter". Ett annat litet huvudbry var sista raden. Jag översätter förstås The Paths of the Dead till "De dödas stigar". Men dikten som helhet låter (tycker jag) mycket bättre och mer "avslutad" om sista raden ändas med en betonad stavelse, utan några obetonade efter. Samtidigt är det också viktigt för den poetiska tonen att dessa stigar är det allra sista som nämns i dikten, som något slags dramatiskt klimax. Jag valde därför att kalla det för "De dödas stig", singular, just här, även om jag använder pluralformen i löptexten. Senaste ändring: Bytte från "mot väster" till "västerut". Senast uppdaterad: 2021-08-03 00:02:46 |