Ring
Kamel
 
 

Diktöversättning

Rohirrims veklagan   (Bok III, kapitel 6: Den gyllene hallens konung)
Lament of the Rohirrim   (Book III, chapter 6: The King of the Golden Hall)
Tolkien:     Kamelen:     Ohlmarks:     Olsson:
J. R. R. Tolkien
Where now the horse and the rider? Where is the horn that was blowing?
Where is the helm and the hauberk, and the bright hair flowing?
Where is the hand on the harpstring, and the red fire glowing?
Where is the spring and the harvest and the tall corn growing?
They have passed like rain on the mountain, like a wind in the meadow;
The days have gone down in the West behind the hills into shadow.
Who shall gather the smoke of the dead wood burning,
Or behold the flowing years from the Sea returning?  
Kamelen
Var är nu hästen och ryttaren? Var är det horn som skallade?
Var är nu hjälm och harnesk och det ljusa hår som svallade?
Var är handen på harpan, de eldar som glödde röda?
Var är våren och hösten och åkerns rika gröda?
De svann som regn över bergen, som en vind genom hagarna;
sänkt sig i skugga i väster bak kullarnas krön har dagarna.
Vem skall fånga röken från den döda vedens bränder,
eller se hur de flydda åren från havet återvänder? 
Åke Ohlmarks
Var är hästen och ryttarn, var är stridslurens skall?
Var är hjälmen och brynjan och det guldblonda hårets svall?
Var är handen på harpans sträng och elden som glödde röd?
Var är våren och skörden och kornåkerns överflöd?
De svann som regn över bergen, som på ängen vindarnas dans:
dagarna stupat i väster bak kullarnas skuggors krans.
Vem skall få skåda röken från döda skogar i brand
eller se de flyende åren vända åter från havets land?  
Lotta Olsson
Var är hästen och ryttaren? Var är hornet som skallade?
Var är hjälmen och brynjan och guldhår som svallade?
Var är handen på harpan, och elden som hettade?
Var är våren och skörden, och säden som mättade?
Förbi, som ett regn över bergen, en vind genom hagarna,
sjunkna i skugga bak bergen i väst ligger dagarna.
Vem tar hand om röken från den döda skogens bränder,
eller skådar när från havet de flydda åren återvänder? 
Kommentar
Detta är det rohirriska kväde som Aragorn sjunger för Gandalf, Legolas och Gimli på deras väg mot Edoras.

Det här är en av mina absolut största favoriter bland dikterna i ringsagan. Det är ett så gripande vemod i den här tillbakablicken på Eorl den unge och hans tid som aldrig kommer åter, och kombinationen av både allitteration och slutrim är väldigt lyckad.

Tydligen är den här typen av dikter som blickar tillbaka och begrundar alltings förgänglighet ett redan på medeltiden ofta använt poetiskt motiv, som fått namnet ubi sunt, latin för "var är". En välkänd anglosaxisk dikt på temat, The Wanderer, tycks ha varit Tolkiens främsta inspirationskälla. En översättning till modern engelska av några av dess rader (från Wikipedia) lyder så här:

Where is the horse gone? Where the rider? Where the giver of treasure?
Where are the seats at the feast? Where are the revels in the hall?
[...] How that time has passed away,
grown dark under cover of night, as if it had never been


Likheten till både form och stämning är ju uppenbar. Vilket förstås på intet vis förringar Tolkiens poetiska prestation!

Som vanligt när jag verkligen gillar dikten har jag känt extra hårda krav på mig själv att få till en bra översättning. Men jag tycker nog faktiskt att jag får godkänt!
Diktens grundläggande form är rader om sex betonade stavelser med en tydlig avdelning i mitten. (Även raden som slutar med like a wind in the meadow skall rimligen ha sex betonade, vilket innebär att man får betona like.) Antalet obetonade mellan de betonade är ganska fritt, vilket jag i sedvanlig ordning har använt mig frikostigt av. Bl a har jag valt att inte avsluta varje rad med en troké (betonad-obetonad) som i originalet, då det inte gick att få till det på ett tillräckligt otvunget sätt. Bättre att avsluta varannat rimpar med en daktyl (betonad följd av två obetonade) och varannan med en troké, snarare än att pressa in dikten i önskad form med ansträngda böjningar (typ "skallat/svallat" istället för "skallade/svallade"). En annan finess som jag inte heller fick med är att de fyra första raderna alla slutrimmar med varandra. Jag fick nöja mig med att rimma dem två och två. Lite synd, tycker jag, men jag lyckades inte uppbringa några rimord som hade fungerat för samtliga dessa rader.
En annan trevlig krydda Tolkien har använt sig av är att rad två, tre och fyra, och även rad sju och åtta, alla har tre betonade stavelser i rad på sin andra halva. Det ger en snygg effekt som jag gärna hade fått med, men beståndet av enstaviga ord i svenskan (eller rättare sagt mitt eget förråd av dylika) räckte inte till för att återskapa detta på ett okrystat sätt. Och jag skippar hellre den finessen helt än att krysta till den och bryta stämningen och flytet i dikten.
Vad gäller allitterationen så är den företrädesvis, men inte enbart, på bokstaven "h" i originalet, och jag har försökt att göra detsamma. Allitterationen i the helm and the hauberk, and the bright hair fick jag inte med fullt ut – men två av tre är väl inte så illa! Och är man riktigt snäll kan man ju uttala "hjälm" på något slags finlandssvenska med vagt hörbart h-ljud... Att få till ett h-ljud är förstås också varför jag översatte harvest till "höst" snarare än "skörd". Men det är faktiskt det "höst" betyder från början, inhöstande av årets skörd, och harvest kan dessutom användas som ett ord även för årstiden då skörden äger rum, så det känns fullt rimligt. Förutom alla dessa h:n på första tre raderna allittererar originalet väldigt snyggt på sjätte raden, både i första och andra radhalvan, och jag fick till min belåtenhet med bådadera.
Det där med dead wood kanske förtjänar en kommentar. Till skillnad från Ohlmarks och Olsson tolkar jag det som brasved snarare än skogar. Det finns ingen brinnande skog i historien om Eorl den unge! Snarare rör det sig om en poetisk liknelse: det är lika omöjligt att få tillbaka de år som gått förbi som det vore att fånga röken från brasan. Sedan är det nog också en särskild poäng att få med ordet dead, för att knyta an till diktens tema av förlust och saknad.

Några korta ord om Ohlmarks och Olssons versioner som avslutning. Båda har varit lite njugga med allitterationerna, vilket inte är förvånande i Olssons fall (hon har inte allittererat med framgång i någon dikt jag träffat på i hela ringsagan så här långt). Däremot är det lite konstigt att inte Ohlmarks har bemödat sig mer om detta. Hans tolkning i övrigt tycker jag dock är riktigt bra, framför allt i första fyra raderna. På de sista fyra får han lite problem med sitt beslut att avsluta varje rad med en betonad och tvingas till osköna nödrim. Olsson blandar och ger lite grann. Rimlösningen med "hagarna/dagarna" knyckte jag rakt av. Rimmet "hettade/mättade" är också listigt. Men å andra sidan tycks hon inte riktigt ha tagit fasta på att varje rad skall ha sex betonade stavelser, en del av hennes har rimligen bara fem. Men på det hela taget gör hon det ändå bra även hon!
Ja, just det ja: Och så är Ohlmarks version egentligen uppställd på dubbelt så många rader i boken, precis som så många gånger förr. Och som oftast väljer jag att inte ta hänsyn till det här på sidan, utan prioriterar möjligheten att enkelt jämföra versioner istället.

Senast uppdaterad: 2016-05-24 19:50:23