Ring
Kamel
 
 

Diktöversättning

[Tillbaka till listan]

Klagosång för Théoden   (Bok V, kapitel 3: Rohans mönstring)
Lament for Théoden   (Book V, chapter 3: The Muster of Rohan)
Tolkien:     Kamelen:     Ohlmarks:     Olsson:
J. R. R. Tolkien
From dark Dunharrow in the dim morning
with thane and captain rode Thengel's son:
to Edoras he came, the ancient halls
of the Mark-wardens mist-enshrouded;
golden timbers were in gloom mantled.
Farewell he bade to his free people,
hearth and high-seat, and the hallowed places,
where long he had feasted ere the light faded.
Forth rode the king, fear behind him,
fate before him. Fealty kept he;
oaths he had taken, all fulfilled them.
Forth rode Théoden. Five nights and days
east and onward rode the Eorlingas
through Folde and Fenmarch and the Firienwood,
six thousand spears to Sunlending,
Mundburg the mighty under Mindolluin,
Sea-kings' city in the South-kingdom
foe-beleaguered, fire-encircled.
Doom drove them on. Darkness took them,
horse and horseman; hoofbeats afar
sank into silence: so the songs tell us. 
Kamelen
Från dunkla Dunharg i dyster morgon
i täten med hirden red Thengels son.
Till Edoras kom han, till åldriga salar,
Marks kungsgård mantlad i dimma;
guldhallens timmer var glanslöst och mörkt.
Sitt fria folk farväl han bjöd,
härd och högsäte, helgade platser
där gilleshorn gick i ljusare tider.
Fram red konungen, fruktan bakom sig,
ödet framför sig, uppfyllde länsplikt;
eder han svurit, alla höll han.
Fram red Théoden. Fem dar och nätter
ut mot öster red eorlingas,
genom Folde och Fenmark och Firiens skog,
sextusen spjut till Sunnlending,
mäktiga Mundburg under Mindolluin,
svalldrottars säte i Sydkungariket,
av fiender kringränt, av flammor omvärvt.
Domen drev dem. Dunklet tog dem,
häst och härman; hovslag i fjärran
förtonat i tystnad: så täljer sången. 
Åke Ohlmarks
Från Duneharvs dunkel i dimhöljd morgon
med tegnar och trupper red Thengels son,
till Edoras kom han, den åldriga hallen,
Marks makts manhus i mulande mörker,
gyllentimret i jämntjocka doldes.
Farväl bjöd han sitt fria folk,
härd som högsäte, helgade platserna
där gilleshorn gick förrn ljuset svann.
Ut red alldrotten, oro var bak honom,
öde framför: eden höll han,
trohetsed tagen och tryggt hållen.
Fram red Théoden: fem dar och nätter
ut emot öst red Eorlingarna
genom Folde och Fenmark och Firiens skog,
sextusen spjut till Sunnlending,
mäktiga Mundborg under Mindolluin,
svalldrottars säten i sydväldet,
ovänsbelägrade, eldomvärvda.
Domen drog mot dem, dunklet tog dem,
häst som härman, hovslag i fjärran
sank i stillhet – så sången sagt. 
Lotta Olsson
Från mörka Dunharg i dunkel morgon
med hird och här red Thengels son.
Han kom till Edoras, de åldriga hallarna
hos härskarna av Mark som höljts i dis;
gyllne väggar som målats med mörker.
Han tog farväl av sitt fria folk,
av härd och högsäte och de helgade platser
där länge han fägnats innan ljuset försvann.
Framåt red kungen, fruktan förpassad,
famnande ödet. Trofast förblev han,
eder han svurit fortfor han hålla.
Framåt red Théoden. Fem nätter och dagar
vidare öster red eorlingarna,
genom Folde och Fenmark och Firienholt,
sextusen spjut till Sunnlending,
mäktiga Mundborg nedom Mindolluin,
sjökonungarnas stad i Södra kungadömet,
fiendebelägrat, eldomslutet.
Ödet drev på dem. Mörkret tog dem,
häst och hästkarl. Hovtramp i fjärran
sjönk i tystnad. Så säger sången. 
Kommentar
Detta är det rohirriska kväde som berättarrösten framsäger i samband med skildringen av hur Rohans ryttare påbörjar sin ilritt från Dunharg till Minas Tiriths undsättning.

Jag älskar det här! Denna dikt, och kanske framför allt de tre sista raderna, är gåshudsframkallande till en grad som inte ens Tolkien uppnår mer än några gånger under hela ringsagan. Vilket förstås gör det ännu svårare än vanligt för mig att översätta det ...

Det här är själva urtypen för ett allittererat kväde av fornengelsk eller fornnordisk typ, i alla fall i Tolkiens tappning: varje rad har fyra betonade stavelser, där första och tredje skall stavrimma med varandra och andra gärna också får göra det, men där den fjärde betonade stavelsen uttryckligen inte skall stavrimma. Mellan noll och två obetonade stavelser tillåts före, mellan och efter de betonade, med undantag av mellan andra och tredje där det även går bra med tre, och efter sista där det inte får vara mer än högst en. Som vanligt anses alla ord där den betonade stavelsen är en vokal stavrimma med varandra, och det ses som finare att undvika att använda samma vokal flera gånger i samma stavrim.
Speciellt i just det här kvädet är att den andra betonade stavelsen sällan allittererar i början av dikten, det görs bara på några få rader. Men från och med raden east and onward stavrimmar andra betonade stavelsen hela tiden, med bara ett undantag. Detta ger en crescendoeffekt, att dikten stegrar sin slagkraft mot slutet, och jag har försökt att ta efter. (Kanske har jag rent av någon full allitteration för mycket i första halvan?)

Det kan vara värt att ta en närmare titt på några av raderna:
Jag sade ovan att andra betonade stavelsen sällan allittererar i början. Detta gäller faktiskt även första raden: Dunharrow betonas ju (till skillnad från "Dunharg") på andra stavelsen. Men att ordet börjar på "D" ger ändå en viss "halvallitterativ" effekt, tycker jag, och jag har efter viss tvekan valt att ha full allitteration på den här raden. Här har det också spelat in att dark Dunharrow är ett uttryck som även förekommer på ett ställe i löptexten och alltså är något av ett stående epitet. Det känns därför vettigt att översätta likadant vid båda förekomsterna.
Det svåröversatta ordet thane tror jag inte är viktigt. Tolkien ville bara väldigt gärna avsluta den här raden med Thengel's son, och då var han så illa tvungen att stavrimma på "th". Och captain är bara med för att det passar ihop med thane. På svenska kan vi dessbättre göra allitterationen med "t" istället, och då kan vi, tycker jag, strunta i thegn/tegn/tign, eller hur man nu vill stava ordet, som är betydligt mer udda på svenska. Möjligen tyckte Tolkien också att thane gav lite önskvärda anglosaxiska vibbar, för att anslå tonen redan tidigt i dikten. Men det löser jag istället med det forndoftande ordet "hirden", ett ord för kungens närmaste män.
Det är betonad stavelse som allittererar, vilket gör raden med Farewell he bade lite avig: man måste betona första ordet på fare- för att få ihop det. Jag har gjort mig skyldig till ungefär samma sak i översättningen. Helt lyckat är det inte, men jag tycker nog att mitt "farväl" som tredje betonade ord ändå har en viss allitterativ effekt, även om betoningen ligger mer på -väl och raden därmed är något av ett regelbrott. (Ett värre regelbrott hade det varit om jag också, som Ohlmarks, hade haft "fria folk" sist på raden: den fjärde betonade får absolut inte allitterera med de övriga!)
När nu "länge" och "ljuset" inte behagar stavrimma på svenska så får vi lösa festraden på annat sätt. Ohlmarks har gjort det mycket snyggt, fått till en j-ljudsallitteration med "gilleshorn gick", som inte bara passar in ljudmässigt utan också starkt förhöjer känslan av närvaro i en fornengelsk (eller fornnordisk) stormanshall. Jag knycker det!

Forth rode the king, fear behind him,
fate before him. Fealty kept he;

De här raderna är oerhört starka, de bästa i dikten förutom avslutningen. Det blir väldigt snyggt med dels nästan-upprepningen av fear behind him / fate before him, dels att båda raderna allittererar på samma bokstav. Andra raden har dessutom full allitteration: before betonas ju på andra stavelsen, så den får också ett f-ljud. Att samtidigt fånga allt detta på svenska visade sig omöjligt (för mig i alla fall). Till att börja med låter fealty helt enkelt bättre än "länsplikt", även om det är vad det betyder. Det är också en fördel att det börjar på "f", så att man kan lyfta fram det i den så viktiga tredje betonade stavelsen, istället för att gömma undan det lite i fjärde som jag tvingas till. Vad gäller övriga finesser så valde jag att prioritera nästan-upprepningen: "fruktan bakom sig / ödet framför sig" (förstås med betoning på andra stavelsen i både "bakom" och "framför"). I mitt huvud låter den varianten just nu bättre än mitt andra alternativ, som istället fokuserar på f-allitterationen: "framför sig ödet, fullgjorde länsplikt". Men jag har på känn att jag kommer att vela fram och tillbaka här några gånger innan jag slutligt bestämt mig!

Det där med Sea-kings blev lite svårt: "sjö" på svenska är ju ett sje-ljud, som inte allittererar med s-ljud – eller för den delen med st-ljud, om man skall vara riktigt fin i kanten i sitt stavrimmande. Men jag ville ha just "Sydkungariket" i slutet, så jag var bunden vid s-ljud ändå. Som tur var hade Ohlmarks redan löst det åt mig med en snygg kenning, "svalldrottar"!

Några korta ord som avslutning om Ohlmarks och Olssons versioner.
Det är ju ingen tvekan om att Ohlmarks kan det här med allitteration, och en del av hans lösningar är riktigt vassa. (Jag har som sagt knyckt några av dem.) Men han kan inte låta bli att gå till överdrift i allitterationerna ibland: om det sedan är i en önskan att briljera (som vi har sett i en del tidigare alster där han bl a lagt till egna rim), eller för att han bara tyckte det lät bättre, eller möjligen för att han från sitt arbete med fornnordiska texter var van vid delvis andra regler. Men hur som helst är det osnyggt att låta fjärde betonade stavelsen allitterera, men han har gjort det på flera ställen. Värsta raden är nog "Marks makts manhus i mulande mörker", som är så överdriven att det blir direkt fult.
Och så har vi då Olsson. Suck. Ibland syns en antydan till att hon har förstått konceptet allitteration – "målats med mörker" är ganska snyggt – även om hon inte tillämpat Tolkiens versmått. Och några få rader har hon faktiskt fått korrekta, men gissningsvis mest av en slump. Resten förbigår vi med tystnad.

Senast uppdaterad: 2021-05-29 01:20:10