Ring
Kamel
 
 

Diktöversättning

Klagosång för Boromir   (Bok III, kapitel 1: Boromirs avfärd)
Lament for Boromir   (Book III, chapter 1: The Departure of Boromir)
Tolkien:     Kamelen:     Ohlmarks:     Olsson:
J. R. R. Tolkien
Through Rohan over fen and field where the long grass grows
The West Wind comes walking, and about the walls it goes.
'What news from the West, O wandering wind, do you bring to me tonight?
Have you seen Boromir the Tall by moon or by starlight?'
'I saw him ride over seven streams, over waters wide and grey;
I saw him walk in empty lands, until he passed away
Into the shadows of the North. I saw him then no more.
The North Wind may have heard the horn of the son of Denethor.'
'O Boromir! From the high walls westward I looked afar,
But you came not from the empty lands where no men are.'

From the mouths of the Sea the South Wind flies, from the sandhills and the stones;
The wailing of the gulls it bears, and at the gate it moans.
'What news from the South, O sighing wind, do you bring to me at eve?
Where now is Boromir the Fair? He tarries and I grieve.'
'Ask not of me where he doth dwell – so many bones there lie
On the white shores and the dark shores under the stormy sky;
So many have passed down Anduin to find the flowing Sea.
Ask of the North Wind news of them the North Wind sends to me!'
'O Boromir! Beyond the gate the seaward road runs south,
But you came not with the wailing gulls from the grey sea's mouth.'

From the Gate of Kings the North Wind rides, and past the roaring falls;
And clear and cold about the tower its loud horn calls.
'What news from the North, O mighty wind, do you bring to me today?
What news of Boromir the Bold? For he is long away.'
'Beneath Amon Hen I heard his cry. There many foes he fought.
His cloven shield, his broken sword, they to the water brought.
His head so proud, his face so fair, his limbs they laid to rest;
And Rauros, golden Rauros-falls, bore him upon its breast.'
'O Boromir! The Tower of Guard shall ever northward gaze
To Rauros, golden Rauros-falls, until the end of days.' 
Kamelen
Från Rohan över fält och fly, där högt gräs gror,
där vandrar Västanvinden, omkring murarna den snor.
"Vad nytt från väst, o vandrarvind, bär du i timmen sen?
Har du sett Boromir den höge under stjärnors sken?"
"Jag såg hans ritt över strömmar sju, över vida vatten grå;
på vandring genom öde länder såg jag honom gå.
I Nordens skuggor svann han bort, där slutar alla spår.
Månn Nordanvinden hört hans horn, denne son av Denethor."
"O Boromir! Från högan mur min blick mot väster for,
men du kom ej från de öde land där män ej bor."

Från sanddyn och sten vid havets kust friskar Sunnanvinden i;
den jämrar sig vid porten och för med sig måsars skri.
"Vad nytt från syd, o suckans vind, bär du i kvällen, säg?
Var är nu Boromir den fagre? Ty han fattas mig."
"Spörj inte mig – så många ben där vitnar under skyn
på ljusan strand och mörkan strand vid stormig böljas bryn;
så många ned längs Anduin till havet sökte sig.
Låt Nordanvinden svara för dem Nordan sänder mig!"
"O Boromir! Från porten går en väg mot Söderns strand,
men du kom ej med måsars skri från grått havs rand."

Från Kungaport, från fallens dån, drar Nordanvinden kall;
kring torn och mur den ropar likt ett stort horns skall.
"Vad nytt från nord, o starka vind, bär du i dag, min vän?
Vad nytt om Boromir den tappre? Ty han dröjer än."
"Under Amon Hen jag hört hans rop, mot många där han stred.
Hans kluvna sköld, hans brutna svärd de bar till vattnet ned.
Till ro han lades, stolt och skön; ej mer jag hört hans röst.
Och Rauros, gyllene Raurosfall, bar honom vid sitt bröst."
"O Boromir! Nu Väktens torn mot norr skall blicka ut
mot Rauros, gyllene Raurosfall, tills tiden når sitt slut." 
Åke Ohlmarks
Kring äng och myr i Rohan, där det höga gräset gror,
far västanvinden dansande och upp mot muren snor.
– Vad nytt från väst, du vandrarvind, när nattens dok är brett?
Har Boromir den höge du i stjärnors skimmer sett?
– Jag såg han red i strömmar sju där gråa vattnen rann
och vandrade i öde land tills slutligt han försvann:
till skuggorna i norr har honom natten undanfört,
men Denethors och hornets son väl nordanvinden hört. –
Från höga muren, Boromir, mot västerns vidd vi ser,
från öde utdött land du vänder aldrig åter mer.

Från havets kuster sunnanvind, från sand och stenar, flyr
med måsars skri i vingens brus, vid stadens port den gnyr.
– Du suckars vind, vad nytt från söder för du till vår borg?
Sågs Boromir den fagre där? Vi bidar här i sorg. –
– Spörj inte mig! Så många ben där vilar utan ly
på vitan strand, på svartan strand inunder stormens sky.
Så mången båt längs Anduin ned sin stäv mot havet vänt:
spörj nordanvinden om de män som nordan till mig sänt! –
Från porten, Boromir, mot kusten vägen ringlar ner:
med måsars skri från havets strand han kommer aldrig mer.

Från Kungaporten nordanvind mot forsen rider sval,
och kyligt klar kring tornet ekar gällt dess hornsignal.
– Vad nytt från norr, du styrkans vind, har du åt mig berett
om Boromir den tappre, som så länge ej jag sett?
– Vid Amon Hen jag hört hans skri när många män han slog:
hans kluvna sköld, hans brutna svärd till vattnet ned de drog,
hans huvud stolt, hans rena drag, hans kropp fick vilans tröst, ..
och Rauros gyllne forsar honom burit på sitt bröst. –
Från Väktartornet, Boromir, man speja skall mot nord
mot Rauros' gyllne fall, tills slut nått himmel, hav och jord. 
Lotta Olsson
I Rohan över myr och mo, där gräset högväxt står,
där vandrar västanvinden fram, och når till alla vrår.
»Vad nytt från väst, o vandrande vind, bär du i denna stund?
Har du sett Boromir den långe, säg, inunder månens rund?«
»Jag såg honom på floder sju, där vida vatten rann;
han sågs på väg i öde land, till dess att han försvann
djupt in i skuggorna i norr. Men aldrig sågs han sen.
Men nordanvinden kan ha hört Denethors son igen.«
»O Boromir! Från murens höjd såg jag mot väster spänt,
men aldrig att du från de öde landen återvänt.«

Från havet sveper sunnanvind, från sten och sandig dyn;
den bär på måsens klagan och den jämrar sig i skyn.
»Med vad nytt från syd, o suckande vind, har kvällen skickat dig?
Var är den ädle Boromir? Hans dröjsmål plågar mig.«
»Spörj icke mig var han är nu – bland alla ben jag sett
på ljusan och på mörkan strand, som solen övergett.
Längs Anduin har många rest mot havet oavvänt.
Låt nordanvinden svara för dem nordanvinden sänt!«
»O Boromir! Från porten viker vägen sydligt av,
men aldrig att du kom med måsens skri från gråa hav.«

Från Kungaporten kommen, över vattenfall och torn,
hörs nordanvinden blåsa klart och tydligt i sitt horn.
»Vad nytt från norr, o mäktiga vind, i denna stund bär du?
Vad nytt om djärve Boromir? Som dröjt så länge nu.«
»Jag hörde rop vid Amon Hen. Han slogs mot fienden.
Hans brustna sköld, hans brutna svärd, bar de till vattnet sen.
Med lyftat huvud, blick så klar, fann kroppen slutligt hamn,
och Rauros, gyllne Raurosfallen, tog honom i famn.«
»O Boromir! Åt norr skall Vakttornet för evigt blicka ut
mot Rauros, gyllne Raurosfallen, fram till tidens slut.« 
Kommentar
Det här är sången som Aragorn och Legolas sjunger till Boromirs minne när de just har skickat i väg hans kropp nedför Raurosfallen i en alvbåt.

Detta är nog en av mina största favoriter bland dikterna i LotR. Det är ett väldigt vackert språk i den, och den manar fram många poetiska bilder. Följaktligen har jag känt mig extra pressad att få till en bra översättning! Fast om den pressen har gjort någon skillnad varken till det bättre eller till det sämre, det vet jag inte. Jag är hur som helst riktigt nöjd med vad jag åstadkommit!

Vid första påsyn har dikten ett ganska enkelt versmått: raderna består av sju betonade stavelser och är i första hand byggda av jamber (tvåstaviga stigande versfötter), med en liten paus mellan fjärde och femte. Tolkien placerar ofta ett kommatecken just i pausen, varför den är ganska enkel att se. En typisk rad som håller sig strikt till det här och därför kan tjäna som illustration är den här: I saw him walk in empty lands, until he passed away. Versmåttet påminner som synes en hel del om Galadriels sång om Eldamar. Dock är metern friare i Boromir-sången, Tolkien tillåter sig att lägga till eller ta bort obetonade stavelser lite som han känner för. Det känns därför inte lika kritiskt att få till den där pausen här som hos Galadriel, och jag har mycket riktigt frångått den lite på några få ställen och låtit ord sträcka sig över skarven. Det gäller i synnerhet fjärde raden i varje vers, eftersom de där raderna med "Boromir den höge", "Boromir den fagre" och "Boromir den tappre" inte går att få till på ett bra sätt annars. Svenskan har ju här en stavelse mer än originalets Boromir the Tall osv, och varianter som att flytta hela uttrycket till tidigare på raden för att undvika skarven (som Ohlmarks) eller flytta epitetet till innan namnet (som Olsson på två av tre ställen) blir enligt mig ganska krystat och klart sämre än att helt enkelt leva med att pausen bryts.

Det finns också en del andra finesser att tänka på som komplicerar översättningen av den här dikten!
Till att börja med finns det en hel del allitterationer som verkar avsiktliga och därför gärna får komma med i översättningen. (Till skillnad då från oavsiktliga allitterationer, som de flesta verser har några av rena sannolikhetsskäl, och som inte behöver översättas. Men det är inte alltid så enkelt att se skillnaden!) Vi har till exempel fen and field, the West Wind comes walking, the sandhills and the stones, osv.
Vidare har vi ett antal poetiska upprepningar. Här några exempel (det finns säkert fler): Tredje och fjärde raden är väldigt lika varandra från vers till vers; på tredje raden är det bara väderstreck, vindens epitet och tidpunkten som är ändrad. Både första och andra versens sista rad inleds med But you came not. Frasen the North Wind upprepas två gånger på samma rad i andra versen. Den redan i sig upprepande frasen Rauros, golden Rauros-falls upprepas två gånger snabbt efter varandra i slutet av dikten. Allt detta ger en poetisk känsla som man väldigt gärna vill få med sig in i översättningen.
I första raden i andra versen har Tolkien tillåtit sig (eller troligare avsiktligt använt sig av) många fler obetonade stavelser mellan de betonade än i resten av dikten. Jag har gjort ungefär samma sak i översättningen, låt vara med en stackars stavelse mindre. (Hade jag börjat raden med "ifrån" istället för "från" så hade det blivit exakt likadant!)
Och sist men inte minst har Tolkien gjort en till synes högst medveten lek med versmåttet, där han bryter rytmen på samma sätt fyra gånger: två gånger i första versen och en gång var i de andra två. Han gör detta genom att avsluta en rad med tre betonade stavelser i följd: long grass grows, no men are, grey sea's mouth och loud horn calls. Detta har jag ansträngt mig särskilt för att få med i min översättning, för jag tycker (efter viss tillvänjning) att Tolkien här har fått till en väldigt snygg effekt, som hjälper till att lyfta dikten en nivå på kvalitetsskalan.

Jag kan väl som hastigast nämna lite om mina föregångares vedermödor också. Ohlmarks version är riktigt bra! Han har det rätta poetiska anslaget och målar upp vackra bilder, även om han behöver krysta lite för att få till ett eller annat av rimmen. Och av de där finesserna jag räknade upp har han som synes inte fått med särskilt många.
Olsson däremot får inte alls till stämningen i dikten. Hon har en del bra rader, men hinner aldrig få upp känslan innan hon bryter den igen med något krystat rim eller misslyckat ordval. Och den bild hon målar upp av Boromirs döda kropp "med lyftat huvud, blick så klar" är ju rent befängd. När jag tittar på hennes dikttolkningar får jag ibland känslan att hon aldrig läste boken utan bara översatte varje vers i blindo, utan att veta eller bry sig om vad den egentligen handlade om...

Senast uppdaterad: 2015-09-17 15:20:51