Ring
Kamel
 
 

Diktöversättning

Galadriels sång om Eldamar   (Bok II, kapitel 8: Farväl till Lórien)
Galadriel's Song of Eldamar   (Book II, chapter 8: Farewell to Lórien)
Tolkien:     Kamelen:     Ohlmarks:     Olsson:
J. R. R. Tolkien
I sang of leaves, of leaves of gold, and leaves of gold there grew:
Of wind I sang, a wind there came and in the branches blew.
Beyond the Sun, beyond the Moon, the foam was on the Sea,
And by the strand of Ilmarin there grew a golden Tree.
Beneath the stars of Ever-eve in Eldamar it shone,
In Eldamar beside the walls of Elven Tirion.
There long the golden leaves have grown upon the branching years,
While here beyond the Sundering Seas now fall the Elven-tears.
O Lórien! The Winter comes, the bare and leafless Day;
The leaves are falling in the stream, the River flows away.
O Lórien! Too long I have dwelt upon this Hither Shore
And in a fading crown have twined the golden elanor.
But if of ships I now should sing, what ship would come to me,
What ship would bear me ever back across so wide a Sea? 
Kamelen
Jag sjöng om löv, om löv av guld, och löven växte fram:
om vind jag sjöng, och vinden kom och drog kring gren och stam.
Långt bortom måne, bortom sol gick havets bölja vred;
på stranden invid Ilmarin, där stod ett gyllene träd.
I Evigaftons stjärneljus i Eldamar det sken,
i Eldamar vid Tirion, vid murarna av sten.
Där gyllenlöven länge växt på vittförgrenta år,
men alver hitom Söndrans hav nu gråter bitter tår.
O Lórien! I vinterns tid blir dagen kal och kort;
i floden faller löven ned och bärs av strömmen bort.
O Lórien! För länge jag på Hitre stranden går,
och kronan bleknar som jag band av gyllene elanor.
Men sjunger jag en sång om skepp, vad skepp skall höra den,
vad skepp nu över vida hav skall ta mig hem igen? 
Åke Ohlmarks
Jag sjöng om löv, om löv av guld, om gyllne löv i dans,
jag sjöng om vind, som styrde in mot breda grenars krans.
Men bortom måne, bortom sol med vredens skum gick sjön:
vid stranden utav Ilmarin där står en gyllenlönn.
Den lyste under stjärnorna vid aftonlandets hall,
i Eldamar vid Tirions, den vita borgens, vall.
Där gyllenlöven länge skälvt i vittförgrenta år,
men bortom havet faller här de glömda alvers tår.
O Lórien, nu är vintern här med dag så kal och kort,
med lövens fall i floden, som av strömmens arm bärs bort.
O Lórien, alltför länge på vår dömda strand jag går
och kransen vissnar kring mitt hår av gyllne elanor.
Men sjunger jag om segel, säg, vad skepp kan ge mig fri
och ta mig hem på vredgat hav vid storms och måsars skri?  
Lotta Olsson
Jag sjöng om blad, om blad av guld, och blad av guld kom fram.
Jag sjöng om vind, och vinden kom, och ven kring gren och stam.
Och bortom sol och månes glans sågs havet skumma vitt,
vid Ilmarin, vid kusten, växte gyllne trädet fritt.
Det lyste under Evigkvällens stjärnor där det var,
vid murarna till Tirion, i alvers Eldamar.
De gyllne bladen prunkar där, alltmer för varje år,
men här, långt bortom haven, är vår gråt och ledsnad svår.
O, Lórien! I vinterns tid gryr dagen kal och kort,
och strömmen bär de blad som föll och floden rinner bort.
O, Lórien! I evighet har jag nu vistats här,
och bundit mig en bleknad krans av guldblom, som jag bär.
Men om jag sjöng om skepp idag, var blir det skeppet av,
var finns det skepp som bär mig hem långt över vida hav?  
Kommentar
Detta är sången som Galadriel sjunger från sin svanbåt när hon och Celeborn tar avsked av Sällskapet, som just skall lämna Lothlórien.

Låt mig börja med att be om ursäkt för "Stockholmsrimmet" vred/träd. Jag skäms en aning! Men det kändes så pass viktigt för den poetiska tonen att få trädet sist på fjärde raden att det offret ändå var värt att göra. Se bara på Olssons oerhört klumpiga "växte gyllne trädet fritt" för att inse varför trädet bör komma sist. Och att som Ohlmarks självsvåldigt bestämma sig för att trädet i fråga är en lönn bara för att få till rimmet, det kom givetvis inte på fråga!

Bortsett från det nödrimmet är jag faktiskt riktigt nöjd med min tolkning. Det är svårt att passa in oböjbara alviska ord som Ilmarin, Eldamar och Tirion i versmåttet utan att det blir ansträngt, men jag tycker att jag lyckades riktigt bra. Och jag lyckades också få dit de fasta uttrycken Söndrans hav och Hitre stranden, som förekommer i fler dikter och i havets fall även i löptexten, utan att behöva böja sönder dem till oigenkännlighet. (Dock har jag översatt the Sundering Seas till just Söndrans hav, snarare än min tidigare variant Söndrande haven, specifikt för att det blir lättare att få in det i dikterna då. Men jag tycker att det är en bra och poetiskt klingande namnöversättning!) Jag har också lyckats återge den vemodiga tonen utan att förstöra den med uppenbara rimkrystningar (som Ohlmarks "breda grenars krans" eller Olssons "stjärnor där det var"). Ett gott hantverk på det hela taget!

En sak som är väsentlig att få med när man tolkar den här dikten är den naturliga pausen halvvägs in i varje rad, efter fyra av sju jamber (stigande tvåstaviga versfötter). Jag har därför varit noga med att inga ord skall sträcka sig tvärs över den pausen, och jag har också försökt att dela upp meningarnas sakinnehåll så att det i någon mån delar sig just i skarven – i alla fall i den mån Tolkien själv har gjort detsamma. Det kan noteras att Ohlmarks tydligen ansåg den här pausen så väsentlig att hans version i boken egentligen är uppställd i dubbelt så många rader, med varje rad bruten just i skarven. Jag har dock valt att här återge hans version utan dessa extra radbrytningar, för att göra den enklare att jämföra med övriga versioner.

Senast uppdaterad: 2015-06-01 02:32:26