Ring
Kamel
 
 

Diktöversättning

Frodos klagosång över Gandalf   (Bok II, kapitel 7: Galadriels spegel)
Frodo's Lament for Gandalf   (Book II, chapter 7: The Mirror of Galadriel)
Tolkien:     Kamelen:     Ohlmarks:     Olsson:
J. R. R. Tolkien
When evening in the Shire was grey
his footsteps on the Hill were heard;
before the dawn he went away
on journey long without a word.

From Wilderland to Western shore,
from northern waste to southern hill,
through dragon-lair and hidden door
and darkling woods he walked at will.

With Dwarf and Hobbit, Elves and Men,
with mortal and immortal folk,
with bird on bough and beast in den,
in their own secret tongues he spoke.

A deadly sword, a healing hand,
a back that bent beneath its load;
a trumpet-voice, a burning brand,
a weary pilgrim on the road.

A lord of wisdom throned he sat,
swift in anger, quick to laugh;
an old man in a battered hat
who leaned upon a thorny staff.

He stood upon the bridge alone
and Fire and Shadow both defied;
his staff was broken on the stone,
in Khazad-dûm his wisdom died.

Sam's verse:

The finest rockets ever seen:
they burst in stars of blue and green,
Or after thunder golden showers
came falling like a rain of flowers. 
Kamelen
När Sysslets afton sänkt sig grå
hans fotsteg ljöd mot Kullens jord;
förrn gryning sågs han åter gå
på färd mot fjärran utan ord.

Från Villmark bort till västerstrand,
från norr till söder, brett och vitt,
i lönndörr, genom drakars land
och dunkla skogar gick han fritt.

Med dvärg och hobble, alv och man,
med sparv på gren och djur i hål,
med alla väsen talte han
på deras eget tungomål.

Ett dödligt svärd, en helarhand,
av bördor nedtyngd, trött och tärd;
en tordönsröst, en facklas brand,
en pilgrim på oändlig färd.

Med furstlig vishet råd han gav,
snar till vrede, snar till skratt;
han stödde sig på knotig stav,
en gammal man i sliten hatt.

Han stod där uppå bron allen,
mot Eld och Skugga strid han tog;
hans stav blev bräckt mot valvets sten,
i Khazad-dûm hans visdom dog.

Sams vers:

Det grannaste fyrverkeri,
med blå och gröna stjärnbloss i,
och efter gyllne åskas dunder,
ett regn av blommor föll därunder. 
Åke Ohlmarks
När dag i Fylke afton blev,
mot Kullen vart hans gång förspord:
förrn gryning kom, han åter klev
till ändlös vandring, utan ord.

Från Vildmark hän mot Havets sång,
från norr till söderns kullars värld,
bland drakbon, genom dunkla prång,
i mörka skogar gick hans färd.

Med människa, alv och hob och dvärg,
med dödligt som odödligt folk,
med sparv på gren och best i berg
han språkat hemligt, utan tolk.

Ett dödens svärd, en läkdomshand,
en rygg som böjts under sin last,
en hornfanfar, en varningsbrand,
en pilgrim utan ro och rast.

En kung i visdom, råd han gav,
så snabb till vrede som till skratt,
jämt lutad mot sin vandringsstav,
en gubbe grå i spetsig hatt.

Han stod på bron så helt allén
och slogs mot eld och skugga skum:
hans stav var bräckt mot djupets sten,
hans visdom dog i Khazad-dûm.

Sams vers:

Raketer fina städs han tänt
som blå och gröna stjärnor sänt,
och efter gyllne dunderknall
det kom ett regn av blommors fall. 
Lotta Olsson
När kvällen kom till Fylke, grå,
så ljöd från Kullens slänt hans steg,
han gav sig av i mörkret på
en resa om vars mål han teg.

Från öde vidd till västerns strand,
från nordlig slätt till sydlig topp,
igenom dunkla skogars land
och drakens håla, utan stopp.

Med dvärg och hobbit, alv och man,
med djur och odjur i sitt hål:
med varje väsen talte han,
på deras eget tungomål.

Ett vådligt svärd, en helarhand,
en rygg som under bördan vek,
en tordönsröst, en facklas brand,
en vägens pilgrim, trött och blek.

En kung av vishet var han då,
och snar till vrede och till skratt.
En gammal man som valt att gå
med vandringsstav och stukad hatt.

Han stod på bron och vek från nu
för eld och skugga ej en tum;
mot stenen slogs hans stav itu,
hans vishet dog i Khazad-dûm.

Sams vers:

Det grannaste fyrverkeri:
en stjärnors grönblå symfoni,
som åska följt av guldkaskader,
ett regn av gyllne blom och blader. 
Kommentar
Detta är sången eller dikten (det är något oklart om han sjunger eller deklamerar den) som Frodo komponerar i Lothlórien till minne av Gandalf och återger för Sam. Sista versen är Sams tillägg: han tycker att Frodo borde nämna något om Gandalfs fyrverkerier också.

Båda mina föregångare har blandat och gett, tycker jag, med ömsom riktigt bra partier, ömsom betydligt svagare. Ohlmarks hela andra vers är till exempel inget vidare, medan Olsson sin vana trogen har kryddat med ovidkommande småord här och var för att rädda rimmen, som till exempel "trött och blek", "var han då" och "vek från nu". Jag har därför lånat lite från den ene och lite från den andre (och lite från TA:s forum) men huvudsakligen tvingats tota ihop min översättning själv. Jag är åtminstone hyfsat nöjd med den!

Något jag tvekade lite över var hur jag skulle förhålla mig till det lite ändrade versmåttet i sista två raderna av Sams vers. De raderna har ju en extra stavelse jämfört med alla andra rader, i och med att de slutar på ett tvåstavigt ord, med en obetonad stavelse efter den sista betonade. Men var det tänkt så, eller tänkte Tolkien snarare att showers och flowers här skulle uttalas enstavigt? Det går ju att göra, åtminstone nästan, om man anstränger sig lite: sjaors och flaors. Men jag bestämde mig till slut för att ta med stavelserna. Om man gärna vill kan man nog svälja eller medelst mummel förskingra sista stavelsen i dunder och under också!

Senaste ändring: Bytte från "vishet" till "visdom" i näst sista versen.

Senast uppdaterad: 2017-05-17 18:05:11