Diktöversättning
|
Théodens begravningssång (Bok VI, kapitel 6: Många avsked) Burial Song of Théoden (Book VI, chapter 6: Many Partings) |
|---|
|
Tolkien:
Kamelen:
Ohlmarks:
Olsson:
J. R. R. Tolkien
Out of doubt, out of dark, to the day’s rising he rode singing in the sun, sword unsheathing. Hope he rekindled, and in hope ended; over death, over dread, over doom lifted out of loss, out of life, unto long glory. Kamelen
Ur missmod, ur mörker, mot morgonljuset red han sångsäll i solen med svärdet draget. Hoppet han väckte och i hopp föll han. Över död, över dunkel och dom lyftad ur förlust, ut ur levnad, till lång ära. Åke Ohlmarks
Ur natten red han mot ljusets värld med sång under solen, med draget svärd. Hopp han tände, i hopp han föll, mot död och fasor hans vilja höll: mot skräckens övermakt gick hans gång från leende liv till ära lång. Lotta Olsson
Bort från tvivel, bort från mörker, till den nya dagen red han sjungande i sol, med svärdet draget. Hoppet väckte han, och i hopp försvann han: över döden, över fruktan, över ödet upphöjd, bort från våndan, bort från livet, till evärdlig ära. |
| Kommentar |
| Detta är kvädet som återges i samband med Théodens begravning. Lite oklart om detta faktiskt är sista strofen i det kväde som omnämns, det som Gléowine skrev (som sitt sista någonsin) och som berättar historien om alla Rohans kungar, eller om det är ett annat kväde som Tolkien lagt in för att fånga stämningen. Första två raderna är ju i princip identiska med Éomers sång, den som han utropar på Pelennors slagfält. Och vi vill väl inte gärna tro att hovskalden Gléowine var en lumpen plagiatör!
Se kommentaren till Éomers sång för en (överdrivet) detaljerad beskrivning av versmåttet. Av de tre rader som är nya håller sig de två sista även till det striktare versmåttet, "fanfaren" på första halvraden och "clashing" på andra. Den rad som börjar Hope he rekindled är däremot mer tveksam: kan Ri, ta-ra-ri-ra verkligen räknas som en stegrande fanfar? Men det spelar ju mindre roll. Det grundläggande rohirriska versmåttet uppfylls i alla fall utan problem! Och för egen del har jag återigen valt att inte tillämpa det striktare måttet, då jag helt enkelt inte får till det bra nog inom de snäva ramarna. Något som grämer mig en del är dock att jag inte fick till den finess som Tolkien uppenbart medvetet har byggt in: att första raden, och med lite god vilja (om man uttalar ruin enstavigt) även sista, i Éomers sång har exakt samma rytm som första raden och de två sista i den här. Jämför till exempel Out of doubt, out of dark to the day's rising med out of loss, out of life, unto long glory. Men min förmåga räckte inte till för att få dessa rader helt tangerande med passande allitterationsord. Och då får förstås innehåll och allitteration företräde framför rytmen. Och Ohlmarks och Olsson då, vad kan vi säga om dem? Tja, inte så mycket. Båda har förstått parallellen mellan de båda sångerna, så det är ju bra. Men att Ohlmarks använt sig av rimmad vers istället för allitteration är lika obegripligt här som där. Notera att han här dessutom tvingats lägga till en rad jämfört med originalet för att få ihop sitt versmått! Och att Olsson inte alls har förstått vad allitteration är, det är lika obegripligt det. Nog sagt. Senast uppdaterad: 2024-08-27 01:06:47 |