Diktöversättning
|
Bregalads sång (Bok III, kapitel 4: Trädskägge) Bregalad's Song (Book III, chapter 4: Treebeard) |
|---|
|
Tolkien:
Kamelen:
Ohlmarks:
Olsson:
J. R. R. Tolkien
O Orofarnë, Lassemista, Carnimírië! O rowan fair, upon your hair how white the blossom lay! O rowan mine, I saw you shine upon a summer's day, Your rind so bright, your leaves so light, your voice so cool and soft: Upon your head how golden-red the crown you bore aloft! O rowan dead, upon your head your hair is dry and grey; Your crown is spilled, your voice is stilled for ever and a day. O Orofarnë, Lassemista, Carnimírië! Kamelen
O Orofarnë, Lassemista, Carnimírië! O rönn så grann, i håret brann en vita blommors krans! O rönn min vän, nog minns jag än om sommaren din glans: din bark så nätt, ditt lövverk lätt, din röst så mild och klar, så gyllenröd den kronas glöd, du på ditt huvud bar! O rönn, din död har släckt din glöd, ditt hår är grått och torrt; din kronas glans, den röst som fanns, har evigt klingat bort. O Orofarnë, Lassemista, Carnimírië! Åke Ohlmarks
Ack, Orofarnë, Lassemista, Carnemírië! Du fagra rönn med håret fullt av vita blommors prakt, min egen rönn, jag såg din glans i sommarfager trakt: din bark så mjuk, ditt löv så ljust, din röst så sval och klar och på ditt huvud gyllenröd din krona stolt du bar. Du döda rönn, kring hjässan nu ditt hår är torrt och grått, din krona krossad – och din röst till evig tystnad gått. Ack, Orofarnë, Lassemista, Carnemírië! Lotta Olsson
O Orofarne, Lassemista, Carnimírie! O rönn, så grann, i håret fann man vita blommors krans! O rönn, min vän, jag minns dig än, i sommardagens glans: din bark så nätt, ditt bladverk lätt, din röst så mjuk och klar, hur gyllne röd din kronas glöd, som du högt lyftad bar! O rönn, så död, nu i din nöd är håret grått och torrt, din kronas glans, den röst som fanns, har evigt klingat bort. O Orofarne, Lassemista, Carnimírie! |
| Kommentar |
| Detta är den sång som enten Bregalad, också känd som Kvickbom, sjunger för Munter och Pipping. Den är en veklagan över att träd som han älskat har blivit nedhuggna.
För ovanlighets skull har jag som synes lånat väldigt mycket från Olssons version. Jag tycker att hon har gjort den här översättningen bra, så det fanns ingen anledning för mig att springa över ån efter vatten och försöka hitta helt egna lösningar på allting bara för sakens skull. Viktigaste ändringen är att jag har sett till att få bort rimmet död/nöd (ett nödrim i ordets rätta bemärkelse!), då jag inte alls tycker om det. Trädet är dött, det lider ingen nöd längre! (Olsson gör här lite samma sak, fast inte fullt lika klumpigt, som med den döde Boromirs lyftade huvud och klara blick i "Klagosång för Boromir".) Ohlmarks version har också vissa kvaliteter, men han har ju bara struntat i den svåra delen av versmåttet, dvs inrimmen på varje rad, så av honom hade jag ingen hjälp med den här dikten. En finess i originaldikten var tyvärr omöjlig att få med i översättningen. Även första och sista raden, med de alviska orden, rimmar nämligen. Carnimírië, uttalat med engelskans klassiska oförmåga att avsluta ord med ett e-ljud utan att lägga till ett j-ljud efter, rimmar nämligen med lay och day! Men på svenska uttalas det alviska ordet inte likadant, lustigt nog, utan j-ljudet uteblir. Så inte ens om man hade lyckats krysta till raderna två och sju så att de slutar på t ex "mig" och "nej" hade det blivit bra på svenska. Och att rimma på alvorden med deras svenska uttal är inte möjligt. Ibland måste man helt enkelt (motvilligt) acceptera att saker går förlorade när man översätter! Senast uppdaterad: 2016-03-22 22:54:15 |