Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok IV, kapitel 1

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Hur Sméagol tämjdes

Den krypande svarta gestalten hade nu tagit sig tre fjärdedelar av vägen ned och var nog inte mer än femtio fot ovanför foten av branten. Stilla som sten hukade hoberna i skuggan av ett stort klippblock och iakttog honom. Han tycktes ha kommit fram till en svår passage, eller så var det något annat som bekymrade honom. De kunde höra hur han snörvlade, och då och då kom det ett hårt väsande andetag som lät som en svordom. Han höjde huvudet, och de tyckte sig höra honom spotta. Sedan fortsatte han nedåt. Nu kunde de höra hans knarrande, pipande röst.

”Ach, sss! Försiktigt, min skatt! Mera hast mindre fart. Ska ju inte risskera livhanken, ska vi, min skatt? Nej, min sskatt – gollum!” Han höjde huvudet igen, blinkade mot månen och slöt genast ögonen. ”Vi hatar den”, väste han. ”Så snusskigt, snusskigt, rysligt ljus är den – sss – den spejar på oss, min skatt – gör ont i ögonen.”

Han kom allt längre ned, och väsandet blev högre och tydligare. ”Var finnss den, var finns den: min Skatt, min Sskatt? Den är våran, så det så, och vi ska ha den. Tjuvar, tjuvar, ssmutsiga små tjuvar. Var är dom med min Skatt? Baske dom! Vi hatar dom!”

”Låter inte som om han vet att vi är här, va?” viskade Sam. ”Och vad är hans Skatt för nåt? Tror du han menar ...”

”Hsch!” andades Frodo. ”Han är nära nu, nära nog för att höra en viskning.”

Faktiskt hade Gollum plötsligt stannat till igen, och hans stora huvud vickade av och an på den taniga halsen som om han lyssnade. Hans bleka ögon var halvt slutna. Sam lade band på sig, trots att det kliade i fingrarna på honom. Med ilska och avsky stirrade han stint på det jämmerliga kräket, som nu åter började röra på sig, fortfarande viskande och väsande för sig själv.

Den stegrande kamelen