Hur Sméagol tämjdes
Den krypande svarta gestalten hade nu tagit sig tre fjärdedelar av vägen ned och var nog inte mer än femtio fot ovanför foten av branten. Stilla som sten hukade hoberna i skuggan av ett stort klippblock och iakttog honom. Han tycktes ha kommit fram till en svår passage, eller så var det något annat som bekymrade honom. De kunde höra hur han snörvlade, och då och då kom det ett hårt väsande andetag som lät som en svordom. Han höjde huvudet, och de tyckte sig höra honom spotta. Sedan fortsatte han nedåt. Nu kunde de höra hans knarrande, pipande röst.
”Ach, sss! Försiktigt, min skatt! Mera hast mindre fart. Ska ju inte risskera livhanken, ska vi, min skatt? Nej, min sskatt – gollum!” Han höjde huvudet igen, blinkade mot månen och slöt genast ögonen. ”Vi hatar den”, väste han. ”Så snusskigt, snusskigt, rysligt ljus är den – sss – den spejar på oss, min skatt – gör ont i ögonen.”
Han kom allt längre ned, och väsandet blev högre och tydligare. ”Var finnss den, var finns den: min Skatt, min Sskatt? Den är våran, så det så, och vi ska ha den. Tjuvar, tjuvar, ssmutsiga små tjuvar. Var är dom med min Skatt? Baske dom! Vi hatar dom!”
”Låter inte som om han vet att vi är här, va?” viskade Sam. ”Och vad är hans Skatt för nåt? Tror du han menar ...”
”Hsch!” andades Frodo. ”Han är nära nu, nära nog för att höra en viskning.”
Faktiskt hade Gollum plötsligt stannat till igen, och hans stora huvud vickade av och an på den taniga halsen som om han lyssnade. Hans bleka ögon var halvt slutna. Sam lade band på sig, trots att det kliade i fingrarna på honom. Med ilska och avsky stirrade han stint på det jämmerliga kräket, som nu åter började röra på sig, fortfarande viskande och väsande för sig själv.
Den stegrande kamelen
The Taming of Sméagol
The black crawling shape was now three-quarters of the way down, and perhaps fifty feet or less above the cliff's foot. Crouching stone-still in the shadow of a large boulder the hobbits watched him. He seemed to have come to a difficult passage or to be troubled about something. They could hear him snuffling, and now and again there was a harsh hiss of breath that sounded like a curse. He lifted his head, and they thought they heard him spit. Then he moved on again. Now they could hear his voice creaking and whistling.
'Ach, sss! Cautious, my precious! More haste less speed. We musstn't rissk our neck, musst we, precious? No, precious – gollum!' He lifted his head again, blinked at the moon, and quickly shut his eyes. 'We hate it,' he hissed. 'Nassty, nassty shivery light it is – sss – it spies on us, precious – it hurts our eyes.'
He was getting lower now and the hisses became sharper and clearer. 'Where iss it, where iss it: my Precious, my Precious? It's ours, it is, and we wants it. The thieves, the thieves, the filthy little thieves. Where are they with my Precious? Curse them! We hates them.'
'It doesn't sound as if he knew we were here, does it?' whispered Sam. `And what's his Precious? Does he mean the –'
'Hsh!' breathed Frodo. 'He's getting near now, near enough to hear a whisper.'
Indeed Gollum had suddenly paused again, and his large head on its scrawny neck was lolling from side to side as if he was listening. His pale eyes were half unlidded. Sam restrained himself, though his fingers were twitching. His eyes, filled with anger and disgust, were fixed on the wretched creature as he now began to move again, still whispering and hissing to himself.
J. R. R. Tolkien
Hur Sméagol tämjdes
Den svarta krälande figuren hade nu tillryggalagt tre fjärdedelar av vägen ner och hängde kanske en femtio fot eller ännu mindre ovanför bergets fot. Orörliga som sten och hopkrupna i skuggan av ett stort block bevakade hoberna hans rörelser. Han tycktes ha kommit till ett besvärligt ställe eller också fått bekymmer av annat slag. De kunde höra honom snörvla och smågnälla, och då och då kom hans andedräkt med en vass väsning, som påminde om en förbannelse. Han lyfte huvudet och de tyckte sig höra honom spotta. Så satte han sig i rörelse igen. Nu kunde de höra hans röst pipa och knarra och gnissla.
– Hachch, sss! Försiktigt, min skatt! Ju mer hast dess mindre framgång. Vi får inte risskera halssen, min skatt, va? Nej nej, min skatt – gollum! Han lyfte huvudet igen, blinkade mot månen och slöt genast ögonen. – Den där hatar vi, väste han. Ssatans ssatans iissskalla ljuset där! Ssss – spionerar på oss, gör det, min skatt. Ssskadar våra ögon.
Han kom allt längre ner och hans väsningar blev skarpare och tydligare. – Var finnss de, var finnss de: min skatt, min sskatt? Den är vår, den är vår, vi behööver den. De tjuvarna, de tjuvarna, de snuskiga jävla små tjuvarna. Var är de – med min sskatt? Förbannade ssvin! Vi hatar dem, vi hatar dem.
– Det låter inte som om han visste att vi var här – eller hur? viskade Sam. Och vad menar han med sin skatt? Är det kanske ...
– Hsh! andades Frodo. Han kommer närmre nu, nog nära snart för att uppfatta minsta viskning.
Faktiskt stannade Gollum plötsligt till igen, och det stora huvudet på den otäcka benrangelshalsen vaggade från sida till sida som om han lyssnade. De bleka ögonen var halvslutna. Sam lade band på sig fast det kliade i fingrarna på honom. Hans ögon stod fulla av vrede och avsky, orörligt fästa mot det vidriga kräket som nu åter började röra på sig, fortfarande viskande och väsande för sig själv.
Åke Ohlmarks
Så tuktas Sméagol
Den svarta klättrande figuren hade nu hunnit tre fjärdedels väg ner och befann sig inte mer än femton meter ovanför brantens fot. Blick stilla hukade hobbitarna i skuggan av en stenbumling och iakttog honom. Han verkade ha nått en svår passage, eller så var det något annat som bekymrade honom. De hörde honom sniffa, och ibland kom det ett hest väsande som lät som en svordom. Han lyfte på huvudet, och de tyckte sig höra honom spotta. Sedan fortsatte han igen. Nu hörde de hans knarrande och visslande röst.
»Asch, sss! Förssiktigt, dyrgripen min! Mer bråttom mindre fart. Vi får ju inte risskera livhanken, eller hur, dyrgripen? Nej, dyrgripen – gollum!« Han lyfte på huvudet igen, blinkade mot månen och slöt hastigt ögonen igen. »Vi hatar det«, väste han. »Vi hatar det skälvande ljuset – sss – spejar på oss, dyrgripen min – svider i ögonen på oss.«
Nu hade han kommit längre ner och väsandet hördes högre och tydligare. »Var är den, var är den: min dyrgrip, min dyrgrip? Den är vår, bara vår, och vi vill ha den. Tjuvar, tjuvar, smutsiga små tjuvar. Var är dom med dyrgripen min? Fördömelse! Vi hatar dom.«
»Det låter väl inte som om han visste att vi är här?« viskade Sam. »Och vad är det för dyrgrip? Menar han ...«
»Sch!« andades Frodo. »Han är nära nu, nära nog för att höra en viskning.«
Gollum hade mycket riktigt stannat igen, och det stora huvudet vajade fram och tillbaka på den taniga halsen som om han lyssnade. De bleka ögonen var halvöppna. Sam lade band på sig, men det kliade i fingrarna på honom. Hans blick, fylld av vrede och äckel, var riktad mot det usla kräket som nu hade börjat röra på sig igen och som fortfarande viskade och väste för sig själv.
Erik Andersson