Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok II, kapitel 8

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Farväl till Lórien

”Och vad slags gåva kan en dvärg tänkas önska sig av alverna?” frågade Galadriel och vände sig till Gimli.

”Ingenting, min fru”, svarade Gimli. ”För mig räcker det att ha fått skåda galadhrims härskarinna och höra hennes nådiga ord.”

”Lyss, alla ni alver!” ropade hon till de kringstående. ”Låt hädanefter ingen säga att dvärgar är giriga och ohöviska! Men något måste du väl ändå önska dig som jag kan ge dig, Gimli son av Glóin? Jag ber dig att nämna det! Du skall inte vara den enda gästen utan gåva.”

”Det finns ingenting, fru Galadriel”, stammade Gimli och bugade djupt. ”Ingenting, såvida det inte skulle vara … såvida jag inte tillåts be om, nej, blott nämna ett enda strå av ert hår, vilket överglänser jordens guld så som stjärnorna överglänser gruvans ädelstenar. Jag ber inte om en sådan gåva, men ni befallde mig att nämna min önskan.”

Det gick en rörelse och ett sus av förvåning genom de församlade alverna och Celeborn stirrade förundrat på dvärgen, men frun log. ”Det sägs att dvärgarnas skicklighet ligger i deras händer snarare än i deras tungor”, sade hon, ”men det stämmer inte in på Gimli. Ty aldrig förr har någon till mig framställt en begäran så djärv men samtidigt så hövisk. Och hur kan jag vägra, när jag befallde honom att tala? Men säg mig, vad skulle du göra med en sådan gåva?”

”Vårda den som en klenod, min fru”, svarade han, ”till minne av era ord till mig vid vårt första möte. Och skulle jag någonsin återvända till mitt hemlands smedjor så skall jag infatta den i oförgänglig kristall, att bli ett arvegods i min ätt och ett vårdtecken för att vänskap skall råda mellan Berget och Skogen intill tidens ände.”

Då lossade frun en av sina långa flätor, skar av tre gyllene hårstrån och lade dem i Gimlis hand. ”Dessa ord medföljer gåvan”, sade hon. ”Jag förutspår intet, ty alla förutsägelser är nu förgäves: i ena vågskålen ligger mörker och i den andra endast hopp. Men om hoppet skulle väga över, då säger jag dig, Gimli son av Glóin, att dina händer skall svämma över av guld, och ändock skall guldet inte ha någon makt över dig.

Den stegrande kamelen