Farväl till Lórien
”Och vad slags gåva kan en dvärg tänkas önska sig av alverna?” frågade Galadriel och vände sig till Gimli.
”Ingenting, min fru”, svarade Gimli. ”För mig räcker det att ha fått skåda galadhrims härskarinna och höra hennes nådiga ord.”
”Lyss, alla ni alver!” ropade hon till de kringstående. ”Låt hädanefter ingen säga att dvärgar är giriga och ohöviska! Men något måste du väl ändå önska dig som jag kan ge dig, Gimli son av Glóin? Jag ber dig att nämna det! Du skall inte vara den enda gästen utan gåva.”
”Det finns ingenting, fru Galadriel”, stammade Gimli och bugade djupt. ”Ingenting, såvida det inte skulle vara … såvida jag inte tillåts be om, nej, blott nämna ett enda strå av ert hår, vilket överglänser jordens guld så som stjärnorna överglänser gruvans ädelstenar. Jag ber inte om en sådan gåva, men ni befallde mig att nämna min önskan.”
Det gick en rörelse och ett sus av förvåning genom de församlade alverna och Celeborn stirrade förundrat på dvärgen, men frun log. ”Det sägs att dvärgarnas skicklighet ligger i deras händer snarare än i deras tungor”, sade hon, ”men det stämmer inte in på Gimli. Ty aldrig förr har någon till mig framställt en begäran så djärv men samtidigt så hövisk. Och hur kan jag vägra, när jag befallde honom att tala? Men säg mig, vad skulle du göra med en sådan gåva?”
”Vårda den som en klenod, min fru”, svarade han, ”till minne av era ord till mig vid vårt första möte. Och skulle jag någonsin återvända till mitt hemlands smedjor så skall jag infatta den i oförgänglig kristall, att bli ett arvegods i min ätt och ett vårdtecken för att vänskap skall råda mellan Berget och Skogen intill tidens ände.”
Då lossade frun en av sina långa flätor, skar av tre gyllene hårstrån och lade dem i Gimlis hand. ”Dessa ord medföljer gåvan”, sade hon. ”Jag förutspår intet, ty alla förutsägelser är nu förgäves: i ena vågskålen ligger mörker och i den andra endast hopp. Men om hoppet skulle väga över, då säger jag dig, Gimli son av Glóin, att dina händer skall svämma över av guld, och ändock skall guldet inte ha någon makt över dig.
Den stegrande kamelen
Farewell to Lórien
'And what gift would a Dwarf ask of the Elves?' said Galadriel turning to Gimli.
'None, Lady,' answered Gimli. 'It is enough for me to have seen the Lady of the Galadhrim, and to have heard her gentle words.'
'Hear all ye Elves!' she cried to those about her. 'Let none say again that Dwarves are grasping and ungracious! Yet surely, Gimli son of Glóin, you desire something that I could give? Name it, I bid you! You shall not be the only guest without a gift.'
'There is nothing, Lady Galadriel,' said Gimli, bowing low and stammering. 'Nothing, unless it might be – unless it is permitted to ask, nay, to name a single strand of your hair, which surpasses the gold of the earth as the stars surpass the gems of the mine. I do not ask for such a gift. But you commanded me to name my desire.'
The Elves stirred and murmured with astonishment, and Celeborn gazed at the Dwarf in wonder, but the Lady smiled. 'It is said that the skill of the Dwarves is in their hands rather than in their tongues' she said; 'yet that is not true of Gimli. For none have ever made to me a request so bold and yet so courteous. And how shall I refuse, since I commanded him to speak? But tell me, what would you do with such a gift?'
'Treasure it, Lady,' he answered, 'in memory of your words to me at our first meeting. And if ever I return to the smithies of my home, it shall be set in imperishable crystal to be an heirloom of my house, and a pledge of good will between the Mountain and the Wood until the end of days.'
Then the Lady unbraided one of her long tresses, and cut off three golden hairs, and laid them in Gimli's hand. 'These words shall go with the gift,' she said. 'I do not foretell, for all foretelling is now vain: on the one hand lies darkness, and on the other only hope. But if hope should not fail, then I say to you, Gimli son of Glóin, that your hands shall flow with gold, and yet over you gold shall have no dominion.
J. R. R. Tolkien
Farväl till Lothlórien
– Och vad kan då en dvärg tänkas önska sig från alverna? sporde Galadriel och vände sig mot Gimli.
– Ingenting, nådiga drottning, svarade Gimli stolt. Det är nog för mig att ha fått se Galadrims härskarinna och ha lyssnat till hennes milda röst.
– Lyssna här, ni alver! ropade drottningen till de kringstående. Ingen skall hädanefter kunna säga, att dvärgar är snikna och ohöviska. Och likväl har du säkert någon önskan, som jag kan uppfylla, Gimli, Glóins son! Jag ber dig nämna den. Du skall inte vara den enda gästen, som lämnar mitt land utan en gåva.
– Jag önskar mig ingenting, drottning Galadriel, sade Gimli och bugade till jorden. Därest det inte skulle vara, fortsatte han stammande, om det inte skulle vara tillåtet begära, nej, att endast nämna eller antyda ett enda strå av ert hår, vilket överglänser allt guld på jorden lika mycket som stjärnan själv överglänser sin avbild gruvans diamant. Jag begär icke en sådan gåva. Men ni befallde mig att säga vad jag högst önskar.
Alverna mumlade i upprörd förvåning, och kung Celeborn stirrade i undran på dvärgen, men drottningen log. – Det sägs att dvärgarnas begåvning sitter mera i händerna än i tungan, sade hon. Det stämmer dock inte med Gimli, ty aldrig har någon kommit till mig med en så djärv men samtidigt så höviskt storslagen begäran som denna. Och hur skulle jag kunna avslå den när jag själv befallde honom att tala? Men säg mig, vad skulle du göra med en sådan gåva?
– Jag skulle älska den och dyrka den, drottning, svarade han. Och jag skulle minnas de ord ni sade mig vid vårt första möte. Om jag någonsin återvänder till mitt hemlands smedjor, skall den infattas i oförgänglig bergkristall och bli arvklenoden i vår ätt, ett vänskapsband mellan bergens och skogarnas folk intill tidens slut!
Så flätade drottningen upp en av sina långa hårlänkar, skar av tre hårstrån och lade dem i Gimlis hand. – Något annat skall också följa med gåvan, sade hon. Jag kan intet förutspå, ty numera är alla spådomar lönlösa. I ena vågskålen ligger mörker, i den andra endast hopp. Men om hoppet skulle väga över, då säger jag dig Gimli, son av Glóin, att dina händer skall fyllas med guld, och dock skall guldet aldrig någonsin få makt över dig!
Åke Ohlmarks
Farväl till Lórien
»Och vad slags gåva kan en dvärg tänkas önska av alverna?« sade Galadriel och vände sig till Gimli.
»Inget, ers nåd«, svarade Gimli. »För mig är det tillräckligt att jag fått se galadhrims härskarinna och hört hennes ljuva röst.«
»Lyss, alla alver!« ropade hon till dem som stod omkring. »Ingen skall säga att dvärgar är giriga och ohövliga! Men ändå måtte du väl eftertrakta något som jag kan ge dig, Gimli, Glóins son? Blott nämn det! Du skall inte bli den enda gästen utan gåva.«
»Det finns ingenting, ädla Galadriel«, stammade Gimli och bugade djupt. »Ingenting, om inte ... om inte det djärvs mig att begära, nej, att nämna ett strå från ditt hår, som står lika högt över jordens guld som stjärnorna över gruvans ädla stenar. En sådan gåva kan jag inte begära. Men du bad mig att nämna vad jag åtrår.«
Alverna viskade häpet sinsemellan och Celeborn stirrade förundrat på dvärgen, men härskarinnan log. »Det sägs att dvärgarna är skickligare med händerna än med tungan«, sade hon; »men det stämmer inte med Gimli. Ty ingen har tidigare kommit med en så djärv men ändå så hövlig hemställan. Och hur skall jag kunna neka när jag själv bad honom att tala? Men säg vad du skall göra med en sådan gåva.«
»Vårda den, ers nåd«, svarade han, »och minnas dina ord när vi träffades för första gången. Och om jag någonsin kommer hem till våra smedjor så skall den infattas i oförgänglig bergkristall och ärvas i min ätt, och vara en symbol för vänskapen mellan berget och skogen intill världens slut.«
Då lösgjorde härskarinnan en av sina långa flätor, skar av tre gyllene strån och lade dem i Gimlis hand. »De orden följer med gåvan«, sade hon. »Jag förutspår intet, ty alla förutsägelser är fåfänga i dessa dagar: å ena sidan ligger mörkret, å den andra endast hoppet. Men om hoppet står oss bi så skall jag säga dig, Gimli, Glóins son, att guldet skall fylla dina händer; och likväl skall guldet inte ha någon makt över dig.«
Erik Andersson