Rohirrims ritt
Lukten av brand låg i luften och en själva dödens skugga. Hästarna var oroliga. Men kungen satt på Snömanke utan att röra sig, blickande mot Minas Tiriths vånda som om han plötsligt drabbats av ångest eller av skräck. Han tycktes sjunka ihop, kuvad av ålder. Själv kände Munter hur en väldig tyngd av fasa och tvivel hade sänkt sig över honom. Hans hjärta slog långsamt. Tiden tycktes stå och väga i ovisshet. De var för sent ute! För sent var värre än aldrig! Kanske skulle Théoden tappa modet, böja sitt gamla huvud, vända om och slinka i väg för att gömma sig bland bergen.
Då plötsligt kände Munter det äntligen, utom allt tvivel: ett omslag. Vinden blåste honom i ansiktet! Ett ljus glimmade. Långt, långt borta i söder kunde molnen dunkelt urskiljas, avlägsna grå konturer som böljade och drev. Bortom dem låg morgonen.
Men i samma ögonblick kom det ett blixtrande ljussken, som om en ljungeld hade slagit upp från jorden under staden. I en vitglödgad sekund framträdde den bländande skarpt i fjärran i svart och vitt med det högsta tornet som en glittrande nål; och sedan, när mörkret sänkte sig igen, kom det rullande över fälten en väldig dånande knall.
Vid det ljudet rätade sig med ens kungens böjda gestalt. Högrest och stolt såg han ut igen, och han ställde sig upp i stigbyglarna och ropade med hög röst, klarare än de närvarande någonsin hade hört en dödlig stämma frambringa:
Res er, res er, ryttare Théodens!
Vredesdåd vaknar: vargtid, eldtid!
Spjut skall skälva, sköldar splittras,
en svärdsdag, en röd dag, innan sol randas!
Rid nu, rid nu! Rid till Gondor!
Med det grep han ett stort horn från Guthláf, sin fanbärare, och han blåste i det med sådan kraft att det rämnade. Och genast stämde härens alla horn upp sin musik, och ljudet av Rohans horn i den stunden var som en stormvind över slätten och ett tordön bland bergen.
Rid nu, rid nu! Rid till Gondor!
Plötsligt ropade kungen till Snömanke och hästen kastade sig framåt. Bakom honom strömmade hans fana i vinden, en vit häst på grönt fält, men han red ifrån den. Efter honom sprängde riddarna av hans hus, men han var ständigt före dem. Éomer red där med hjälmens vita hästsvans svallande i fartvinden, och täten av första éored dånade fram likt skummande bränning mot strand, men Théoden gick inte att hinna i kapp. Dödsvigd tycktes han, eller som om fädernas stridsraseri rann likt nytänd eld i hans ådror, och han bars fram på Snömanke likt en forntida gud, ja, som själve Oromë den store i Valars fältslag när världen var ung. Hans gyllene sköld var avtäckt, och se! den strålade likt en avbild av solen, och gräset skiftade till flammande grönt under de vita hovarna på hans springare. Ty det var morgonen som kom, morgonen och en vind från havet; och mörkret drevs undan, och Mordors härar jämrade sig och greps av skräck, och de flydde och dog och vredens hovar red över dem. Och då brast Rohans hela härskara ut i sång, och de sjöng medan de dräpte, ty stridens glädje var över dem, och ljudet av deras sång som var vacker och fruktansvärd nådde ända till staden.
Den stegrande kamelen
The Ride of the Rohirrim
A smell of burning was in the air and a very shadow of death. The horses were uneasy. But the king sat upon Snowmane, motionless, gazing upon the agony of Minas Tirith, as if stricken suddenly by anguish, or by dread. He seemed to shrink down, cowed by age. Merry himself felt as if a great weight of horror and doubt had settled on him. His heart beat slowly. Time seemed poised in uncertainty. They were too late! Too late was worse than never! Perhaps Théoden would quail, bow his old head, turn, slink away to hide in the hills.
Then suddenly Merry felt it at last, beyond doubt: a change. Wind was in his face! Light was glimmering. Far, far away, in the South the clouds could be dimly seen as remote grey shapes, rolling up, drifting: morning lay beyond them.
But at that same moment there was a flash, as if lightning had sprung from the earth beneath the City. For a searing second it stood dazzling far off in black and white, its topmost tower like a glittering needle: and then as the darkness closed again there came rolling over the fields a great boom.
At that sound the bent shape of the king sprang suddenly erect. Tall and proud he seemed again; and rising in his stirrups he cried in a loud voice, more clear than any there had ever heard a mortal man achieve before:
Arise, arise, Riders of Théoden!
Fell deeds awake: fire and slaughter!
spear shall be shaken, shield be splintered,
a sword-day, a red day, ere the sun rises!
Ride now, ride now! Ride to Gondor!
With that he seized a great horn from Guthláf his banner-bearer, and he blew such a blast upon it that it burst asunder. And straightway all the horns in the host were lifted up in music, and the blowing of the horns of Rohan in that hour was like a storm upon the plain and a thunder in the mountains.
Ride now, ride now! Ride to Gondor!
Suddenly the king cried to Snowmane and the horse sprang away. Behind him his banner blew in the wind, white horse upon a field of green, but he outpaced it. After him thundered the knights of his house, but he was ever before them. Éomer rode there, the white horsetail on his helm floating in his speed, and the front of the first éored roared like a breaker foaming to the shore, but Théoden could not be overtaken. Fey he seemed, or the battle-fury of his fathers ran like new tire in his veins, and he was borne up on Snowmane like a god of old, even as Oromë the Great in the battle of the Valar when the world was young. His golden shield was uncovered, and lo! it shone like an image of the Sun, and the grass flamed into green about the white feet of his steed. For morning came, morning and a wind from the sea; and the darkness was removed, and the hosts of Mordor wailed, and terror took them, and they fled, and died, and the hoofs of wrath rode over them. And then all the host of Rohan burst into song, and they sang as they slew, for the joy of battle was on them, and the sound of their singing that was fair and terrible came even to the City.
J. R. R. Tolkien
Rohirrim rider i fält
Stank av brandrök och eld var i luften blandad med dödsskuggans fasa. Hästarna var illa till mods. Men i Snömankes sadel satt kungen orörlig och betraktade Minas Tiriths dödskamp som om han slagits av plötslig beklämning eller rentav fruktan. Han såg ut att formligen sjunka samman, kuvad av år och ålder. Själv tycktes det Merry som om centnersvikter av skräck och paniskt tvivel hade sänkt sig över hans huvud. Hans hjärta slog långsamt, som förlamat. Tiden tycktes väga jämnt i total osäkerhet. De hade kommit för sent! Och för sent var värre än inte alls. Kanske skulle Théoden gripas av den stora skälvan, böja sitt gamla huvud till jorden, vända, slinka iväg och söka gömställen uppe bland bergen.
Då äntligen kände Merry det, nu utom allt tvivel. Förändringen kom, vinden blåste rakt emot dem. Ljusen flämtade till och fler kom till synes. Långt långt borta i söder kunde man se hur molnen likt avlägsna grå gigantmassor rullade sig samman och drev bort. Bortom deras rand låg morgonen strålande klar.
Men i samma ögonblick syntes ett väldigt eldsken som om en blixt slagit upp från jorden under själva staden. En enda skärande sekund stod det dallrande i rymden och lät den dömda staden skarpt framträda i vitt mot svart och med tornets högsta tinne likt en glänsande jättenål mot skyn. När sedan mörkret på nytt slöts kring synen rullade ett ekande och skakande dån ut över slätten.
Vid knallen rätade sig med ens kungens böjda gestalt. Hög och stolt satt han åter i sadeln, han reste sig kapprak i stigbyglarna och ropade med skallande stämma, renare, klarare och högre än man någonsin hört från en dödlig man:
Till tumlet! Till tumlet, Théodens ryttare!
Upp vaknar illdåd, eld och slakt!
Spjut skall skakas, sköldar splittras,
svärdsdag, sotdag förrn sol stiger.
Ryttare, rid! Till ritt mot Gondor!
Och därmed grep han med egen hand det stora hornet från sin banérförare Guthláf och blåste i det med sådan kraft att hornet rämnade. Genast lyftes härens alla övriga horn till klang, och blåsten i Rohans trumpeter vid denna timma var som storm över slätten och brakande tordön i bergen.
Ryttare, rid! Till ritt mot Gondor!
Kungen gav Snömanke maningropet och hästen kastade sig framåt. Bak honom smällde hans standar i vinden, en vit springare på grönt fält, men han red ifrån det. Efter honom i hans hälar dånade ridderskapet av hans hustrupper fram, men själv höll han hela tiden teten. Där red Éomer med hjälmens vita hästsvans bakåtstruken likt en rök av farten, och frontlinjen av första éored röt likt skummande bränning mot strand, men Théoden kunde ingen nå ifatt. Vigd åt döden verkade han, bortom liv och förgängelse, och hans förfäders bärsärkaraseri brann likt nytänd eld i hans ådror där han bars fram på Snömankes rygg likt en gud från forno, som Orome den store själv i slaget vid Valar den tid världen ännu var ung. Hans gyllene sköld var obetäckt och flammade och sken som solen själv, och gräsets grå skiftade till grönt under springarens vita hovar. För det var morgonen som kom, morgonen och brisen från havet, och mörkret vek och Mordors härar kvidde och tjöt när skräcken grep dem och de flydde och föll och den framåtsprängande vredens mångtusende hovar trampade ner dem och red över dem. På en gång brast sången lös från Rohans ryttarhär och de sjöng med full hals medan de dräpte och slog, för stridens stora fröjd var över dem, och ljudet av sången, lika fager som fasansfull, nådde ända fram till den lidande staden.
Åke Ohlmarks
Rohirrims ritt
Luften var full av brandlukt och en sannskyldig dödsskugga. Hästarna var oroliga. Men kungen satt orörlig på Snömane och betraktade Minas Tiriths kval, som om han plötsligt hade drabbats av ängslan eller bävan. Han tycktes krympa ihop, krökas av ålder. Merry kände själv hur skräck och tvivel hade lagt sig tungt över honom. Hjärtat slog långsamt. Tiden föreföll stå och tveka. De hade kommit för sent! För sent var värre än aldrig! Kanske skulle Théoden tappa modet, böja sitt gamla huvud, vända om, smita iväg och gömma sig i bergen.
Då märkte Merry det till sist, bortom allt tvivel: en förändring. En vind kom mot honom! Ett ljus glimmade. Långt borta i söder skymtade svagt molnen som avlägsna grå skepnader som välvde sig och svävade bort: bortom dem låg gryningen.
Men i samma stund kom ett starkt ljussken, som om en blixt hade slagit upp från marken under staden. Under en bländande sekund framträdde den i fjärran, och det högsta tornet var som en glittrande nål; och sedan när mörkret slöt sig på nytt dånade ett väldigt boom över fälten.
Det ljudet fick konungens krumma gestalt att genast bli rak igen. Ånyo syntes han högrest och stolt; och han ställde sig upp i stigbyglarna och ropade med hög röst, starkare än vad någon där hade hört en dödlig ropa:
Stå upp, stå upp, Théodens mannar!
Onda dåd kallar: eld och blodbad!
Spjut skall skälva, sköld slås i spillror,
en dag av svärd, en dag av rött, före soluppgången!
Rid nu, rid nu! Rid mot Gondor!
Och med det grep han ett stort horn från Guthláf, banerföraren, och han blåste så kraftfullt i det att det rämnade. Och omedelbart ljöd alla härens horn, och tonerna från Rohans horn i denna stund kom som en storm över slätten och ett åskväder i bergen.
Rid nu, rid nu! Rid mot Gondor!
Med ens ropade kungen till Snömane, och hästen satte av. Bakom honom sträcktes baneret i vinden, en vit häst på ett grönt fält, men han lämnade det bakom sig. Efter honom kom riddarna av hans hus dundrande, men han höll undan för dem. Éomer red med den vita hästsvansen på hjälmen fladdrande i fartvinden, och den första éoredens främsta led dånade likt en bränning mot stranden, men ingen kunde rida ifatt Théoden. Besinningslös tycktes han, eller så var det förfädernas stridsraseri som brann i hans ådror, och han bars fram på Snömane som en gamla tiders gud, rent av som Orome den store i valars krig då världen var ung. Hans gyllene sköld var blottad, och se! den lyste som en solens avbild, och en löpeld av grönt drog över gräset runt de vita fötterna på hans springare. Ty gryningen kom, gryningen och en vind från havet; och mörkret skingrades, och Mordors härar kved och greps av skräck, och de flydde och dog, och vredens hovar red över dem. Och då brast hela Rohans här ut i sång, och de sjöng medan de dräpte, ty stridsglädjen hade gripit dem, och ljudet från deras sång som var fager och fruktansvärd nådde ända till staden.
Erik Andersson
