Galadriels spegel
”Rör inte vattnet!” sade fru Galadriel stilla. Bilden bleknade bort och Frodo fann sig titta på stjärnorna som tindrade kallt i silverfatet. Skälvande i hela kroppen steg han undan och såg på frun.
”Jag vet vad det var du sist såg”, sade hon, ”ty det uppfyller även mina tankar. Var inte rädd! Men tro inte att det bara är genom att sjunga bland träden, eller ens med alvbågarnas smäckra pilar, som Lothlóriens land vidmakthålls och försvaras mot dess Fiende. Det säger jag dig, Frodo, att just i detta nu, medan jag talar med dig, varseblir jag Mörkrets herre och känner vad han har i sinnet, eller åtminstone den del av det som berör alverna. Och ständigt trevar han efter att kunna se mig och läsa mina tankar. Men ännu är dörren stängd!”
Hon lyfte sina vita armar och sträckte ut handflatorna mot öster i en avvisande och trotsig gest. Ëarendil, aftonstjärnan, högst älskad av alverna, lyste klar ovanför henne. Så starkt var dess sken att alvfruns gestalt kastade en svag skugga på marken. Dess strålar snuddade vid en ring på hennes finger; den glittrade som blankpolerat guld överdraget med silverljus, och den var besatt med en vit sten som tindrade som om aftonstjärnan hade kommit ned för att vila på hennes hand. Frodo såg på ringen i storögd vördnad, för plötsligt tyckte han sig förstå.
Hon anade hans tanke. ”Ja”, sade hon, ”det är inte tillåtet att tala om den, och Elrond kunde ingenting säga. Men den kan inte döljas för Ringbäraren eller för den som har sett Ögat. Det är i sanning i Lóriens land på Galadriels finger som en av de Tre ännu sitter. Detta är Nenya, ringen av adamant, och jag är dess bärare.
Han misstänker det, men han vet inte säkert – inte ännu. Förstår du nu hur din ankomst för oss är som den annalkande domens fotsteg? Ty skulle du misslyckas så står vi blottade inför Fienden. Men skulle du lyckas, då försvagas vår makt och Lothlórien kommer att förblekna och svepas med i tidens flod. Då måste vi ge oss av till Västern, eller också tyna och bli till ett primitivt folk i dälder och grottor, ett folk som långsamt glömmer och blir glömda.”
Frodo böjde sitt huvud. ”Och vad är er önskan?” sade han till sist.
”Att det som må ske, det sker”, svarade hon. ”Alvernas kärlek till sitt land och till sina händers verk går djupare än det djupaste hav, och deras saknad är odödlig och kan aldrig helt stillas. Likväl försakar de hellre allt än att underkasta sig Sauron, ty de känner honom nu. För Lothlóriens öde är du inte ansvarig, utan enbart för fullgörandet av din egen uppgift. Dock kunde jag ha önskat, om det nu hade tjänat något till, att den Enda ringen aldrig hade smitts, eller att den hade förblivit borta för evigt.”
Den stegrande kamelen
The Mirror of Galadriel
'Do not touch the water!' said the Lady Galadriel softly. The vision faded, and Frodo found that he was looking at the cool stars twinkling in the silver basin. He stepped back shaking all over and looked at the Lady.
'I know what it was that you last saw,' she said; 'for that is also in my mind. Do not be afraid! But do not think that only by singing amid the trees, nor even by the slender arrows of elven-bows, is this land of Lothlórien maintained and defended against its Enemy. I say to you, Frodo, that even as I speak to you, I perceive the Dark Lord and know his mind, or all of his mind that concerns the Elves. And he gropes ever to see me and my thought. But still the door is closed!'
She lifted up her white arms, and spread out her hands towards the East in a gesture of rejection and denial. Eärendil, the Evening Star, most beloved of the Elves, shone clear above. So bright was it that the figure of the Elven-lady cast a dim shadow on the ground. Its rays glanced upon a ring about her finger; it glittered like polished gold overlaid with silver light, and a white stone in it twinkled as if the Even-star had come down to rest upon her hand. Frodo gazed at the ring with awe; for suddenly it seemed to him that he understood.
'Yes,' she said, divining his thought, 'it is not permitted to speak of it, and Elrond could not do so. But it cannot be hidden from the Ring-bearer, and one who has seen the Eye. Verily it is in the land of Lórien upon the finger of Galadriel that one of the Three remains. This is Nenya, the Ring of Adamant, and I am its keeper.
'He suspects, but he does not know – not yet. Do you not see now wherefore your coming is to us as the footstep of Doom? For if you fail, then we are laid bare to the Enemy. Yet if you succeed, then our power is diminished, and Lothlórien will fade, and the tides of Time will sweep it away. We must depart into the West, or dwindle to a rustic folk of dell and cave, slowly to forget and to be forgotten.'
Frodo bent his head. 'And what do you wish?' he said at last.
'That what should be shall be,' she answered. 'The love of the Elves for their land and their works is deeper than the deeps of the Sea, and their regret is undying and cannot ever wholly be assuaged. Yet they will cast all away rather than submit to Sauron: for they know him now. For the fate of Lothlórien you are not answerable, but only for the doing of your own task. Yet I could wish, were it of any avail, that the One Ring had never been wrought, or had remained for ever lost.'
J. R. R. Tolkien
Galadriels spegel
– Rör inte vattnet, sade drottning Galadriel mjukt. Bilden tonade bort, och Frodo märkte, att han åter blickade mot trygga stjärnors glittrande spel i silverskålen. Han steg ner igen, skakande i hela kroppen, och såg på drottningen.
– Jag vet vad du såg nu sist, sade hon. Det är det jag själv ständigt har i tankarna. Men var inte rädd! Tro heller inte, att vi bevarar och försvarar Lothlóriens land mot fienden enbart genom att sjunga bland träden eller enbart med hjälp av smäckra pilar från glimmande alvbågar. Det säger jag dig, Frodo, att även nu i denna stund kan jag genomskåda Mörkrets herre, och jag känner hans tankar eller rättare alla de tankar hos honom som rör alverna. Själv strävar han ständigt efter att kunna se mig och läsa i mitt hjärta. Men ännu är dörren stängd för honom.
Hon lyfte sina vita armar mot skyn och sträckte ut sina händer i en trotsig och avvisande gest. Eärendil, aftonstjärnan, den mest älskade av alla himmelska budbärare, brann klar över hennes huvud. Så starkt var dess sken, att alvdrottningens gestalt kastade en svag skugga på marken. Dess strålar föll på en ring på hennes hand, som glänste som skinande guld, belagt med små silverljus, och i den satt en vit sten med så lysande glans, som om aftonstjärnan själv stigit ned för att vila likt en falk på hennes hand. Med bävan såg Frodo på ringen. Plötsligt började han förstå ...
– Ja, sade hon och anade instinktivt hans tanke. Det är egentligen inte tillåtet att tala om den, och Elrond själv kunde inte göra det. Men den kan inte döljas för ringbäraren eller för den som sett ögat. En av 'de tre' finns i Lóriens land och på Galadriels finger. Detta är Nenya, ringen av adamant, och jag är dess väktarinna.
Han misstänker det, men han vet ingenting, inte än. Förstår du nu, varför din ankomst hit var som en bebådelse om vår stundande dödsdom? Ty om du misslyckas i din mission, är vi motståndslöst utlämnade åt fienden. Skulle du å andra sidan lyckas, är vår makt försvagad, och Lothlórien kommer att tyna bort, svepas med i tidens obevekliga gång. Antingen måste vi flytta över till Västern eller sjunka ner till att bli en snabbt försvinnande folkspillra i grottor och klyftor, varlser som glömmer och glömmes.
Frodo böjde sitt huvud. – Och vad önskar ni att jag gör? frågade han till slut.
– Att det skall ske som måste ske, svarade hon. Alvernas kärlek till sitt land och sina händers verk är djupare än de största havsdjupen. Deras saknad dör aldrig och kan aldrig helt stillas. Och likväl kastar de hellre bort allt än underkastar sig Sauron, ty de känner honom. För Lothlóriens öde är du inte ansvarig, endast för hur du själv utför ditt åliggande. Och likväl skulle jag önska – en löjligt gagnlös önskan nu! – att Den enda aldrig blivit smidd eller att den förblivit borta för evigt!
Åke Ohlmarks
Galadriels spegel
»Rör inte vattnet!« sade Galadriel stilla. Bilden bleknade, och Frodo märkte att det nu bara var de kalla stjärnorna som blinkade i silverskålen. Han klev ner på skälvande ben och såg på härskarinnan.
»Jag vet vad det sista var«, sade hon; »ty det är detsamma som jag tänker på. Var inte rädd! Men tro inte att det bara är genom att sjunga bland träden, eller med hjälp av alvbågarnas slanka pilar, som Lothlóriens land försvarar sig mot fienden. Jag säger dig, Frodo, att jag även i detta ögonblick känner Mörkrets herre och vet vad han tänker på, åtminstone allt som rör alverna. Och han försöker hela tiden få syn på mig och mina tankar . Men än är dörren låst!«
Hon lyfte sina vita armar och förde händerna mot öster i en avvisande åtbörd. Earendil, aftonstjärnan, högst älskad av alverna, lyste klart ovanför. Så starkt sken den att den ädla alvens gestalt kastade en blek skugga över marken. Strålarna sökte upp en ring på hennes finger: den glittrade som nyputsat guld omvärvt av silverljus, och dess vita sten tindrade som om aftonstjärnan hade kommit ner för att vila på hennes hand. Med vördnad såg Frodo på ringen; ty plötsligt trodde han att han förstod.
»Ja«, sade hon, som anade hans tanke, »det är förbjudet att tala om den, och Elrond kunde inte göra det. Men den kan inte döljas för ringbäraren och den som har sett Ögat. Mycket riktigt är det i Lóriens land på Galadriels finger som en av de tre ännu finns. Detta är Nenya, adamantringen, och det är jag som innehar den.
Han misstänker det, men han vet inte säkert – inte än. Nog förstår du nu att din ankomst innebär att vi står på tröskeln till domens dag? Ty om du misslyckas är vi prisgivna åt fienden. Men även om du lyckas så skall vår makt minska; Lothlórien skall förblekna och svepas bort i tidens vågor. Vi måste färdas till västern eller förtyna till ett vildmarksfolk som bor i grotta och däld, långsamt glömma allt vi kan och glömmas bort av andra.«
Frodo böjde sitt huvud. »Och vad önskar ni?« sade han till sist.
»Att det som skall ske bör ske«, svarade hon. »Alvernas kärlek till sitt land och sina verk är djupare än havets djup, och deras sorg är oändlig och kan aldrig dämpas helt. Ändå avstår de hellre allt än att de underkastar sig Sauron: ty nu känner de honom. Du har inget ansvar för Lothlóriens öde, utan bara för att utföra den uppgift du åtagit dig. Men min önskan, fåfäng som den må vara, är att den stora ringen aldrig hade blivit smidd eller för alltid fått vila i glömska.«
Erik Andersson
