Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok VI, kapitel 2

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Skuggornas land

De gav sig i väg igen. De hade inte hunnit långt förrän Frodo stannade till. ”Det är en svart ryttare över oss”, sade han. ”Jag kan känna det. Det är nog bäst att vi håller oss stilla en stund.”

De kröp ihop under ett stort stenblock och satt där tysta ett tag, vända tillbaka mot väster. Så drog Frodo en lättnadens suck. ”Den är borta”, sade han. De ställde sig upp, men sedan stirrade de båda i förundran. Långt borta till vänster, åt söder, började den stora bergskedjans toppar och höga åsryggar framträda fullt synligt, mörka och svarta konturer mot en grånande himmel. Där bakom tilltog ljuset. Långsamt spred det sig norrut. Det utkämpades en strid där uppe i de högre luftlagren. Mordors böljande moln höll på att drivas tillbaka och trasas sönder i kanterna när en vind drog in från den levande världen och svepte röken och dunsterna bort mot deras mörka hemland. Under den dystra pällens lyftande bård började ett svagt ljus sippra in i Mordor likt en blek gryning genom ett fängelses smutsiga fönster.

”Titta på det där, herr Frodo!” sade Sam. ”Titta på't! Vinden har vänt. Det är nåt som håller på att hända. Allt går visst inte hans väg. Hans mörker håller på att skingras i världen där ute. Önskar jag kunde se vad som händer!”

Det var morgonen den femtonde mars, och över Anduins dalgång steg solen upp ovanför skuggan i öster och en frisk sydvästan blåste. Théoden låg döende på Pelennors fält.

Medan Frodo och Sam stod och tittade spred sig ljusranden längs Ephel Dúaths hela sträckning, och då fick de syn på en skepnad som kom flygande med hög fart västerifrån. Först var den bara en svart prick mot den glimmande remsan över bergstopparna, men den växte tills den slog in som en pil i den mörka molnbanken och passerade högt över deras huvuden. I flykten gav den ifrån sig ett långdraget gällt skri, en nazgûls röst, men den här gången väckte skriet ingen fasa hos dem: det var ett skri av klagan och bestörtning som bar onda tidender till Svarta tornet. Ringvålnadernas furste hade mött sitt öde.

”Vad var det jag sa? Nåt håller på att hända!” ropade Sam. ”'Kriget går bra', sade Shagrat; men Gorbag, han var inte lika säker. Och han hade rätt igen. Det ser ljusare ut, herr Frodo. Nu får du väl ändå en gnutta hopp?”

Den stegrande kamelen