För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och
diktöversättningar kan ge presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen.
Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan
och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas.
(Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)
För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess:
Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna
nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje!
(Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag.
När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)
Skuggornas land
De gav sig i väg igen. De hade inte hunnit långt förrän Frodo stannade till. ”Det är en svart ryttare över oss”, sade han. ”Jag kan känna det. Det är nog bäst att vi håller oss stilla en stund.”
De kröp ihop under ett stort stenblock och satt där tysta ett tag, vända tillbaka mot väster. Så drog Frodo en lättnadens suck. ”Den är borta”, sade han. De ställde sig upp, men sedan stirrade de båda i förundran. Långt borta till vänster, åt söder, började den stora bergskedjans toppar och höga åsryggar framträda fullt synligt, mörka och svarta konturer mot en grånande himmel. Där bakom tilltog ljuset. Långsamt spred det sig norrut. Det utkämpades en strid där uppe i de högre luftlagren. Mordors böljande moln höll på att drivas tillbaka och trasas sönder i kanterna när en vind drog in från den levande världen och svepte röken och dunsterna bort mot deras mörka hemland. Under den dystra pällens lyftande bård började ett svagt ljus sippra in i Mordor likt en blek gryning genom ett fängelses smutsiga fönster.
”Titta på det där, herr Frodo!” sade Sam. ”Titta på't! Vinden har vänt. Det är nåt som håller på att hända. Allt går visst inte hans väg. Hans mörker håller på att skingras i världen där ute. Önskar jag kunde se vad som händer!”
Det var morgonen den femtonde mars, och över Anduins dalgång steg solen upp ovanför skuggan i öster och en frisk sydvästan blåste. Théoden låg döende på Pelennors fält.
Medan Frodo och Sam stod och tittade spred sig ljusranden längs Ephel Dúaths hela sträckning, och då fick de syn på en skepnad som kom flygande med hög fart västerifrån. Först var den bara en svart prick mot den glimmande remsan över bergstopparna, men den växte tills den slog in som en pil i den mörka molnbanken och passerade högt över deras huvuden. I flykten gav den ifrån sig ett långdraget gällt skri, en nazgûls röst, men den här gången väckte skriet ingen fasa hos dem: det var ett skri av klagan och bestörtning som bar onda tidender till Svarta tornet. Ringvålnadernas furste hade mött sitt öde.
”Vad var det jag sa? Nåt håller på att hända!” ropade Sam. ”'Kriget går bra', sade Shagrat; men Gorbag, han var inte lika säker. Och han hade rätt igen. Det ser ljusare ut, herr Frodo. Nu får du väl ändå en gnutta hopp?”
Den stegrande kamelen
The Land of Shadow
They started off again. They had not gone far when Frodo paused. 'There's a Black Rider over us,' he said. 'I can feel it. We had better keep still for a while.'
Crouched under a great boulder they sat facing back westward and did not speak for some time. Then Frodo breathed a sigh of relief. 'It's passed,' he said. They stood up, and then they both stared in wonder. Away to their left, southward, against a sky that was turning grey, the peaks and high ridges of the great range began to appear dark and black, visible shapes. Light was growing behind them. Slowly it crept towards the North. There was battle far above in the high spaces of the air. The billowing clouds of Mordor were being driven back, their edges tattering as a wind out of the living world came up and swept the fumes and smokes towards the dark land of their home. Under the lifting skirts of the dreary canopy dim light leaked into Mordor like pale morning through the grimed window of a prison.
'Look at it, Mr. Frodo!' said Sam. 'Look at it! The wind's changed. Something's happening. He's not having it all his own way. His darkness is breaking up out in the world there. I wish I could see what is going on!'
It was the morning of the fifteenth of March, and over the Vale of Anduin the Sun was rising above the eastern shadow, and the south-west wind was blowing. Théoden lay dying on the Pelennor Fields.
As Frodo and Sam stood and gazed, the rim of light spread all along the line of the Ephel Dúath, and then they saw a shape, moving at a great speed out of the West, at first only a black speck against the glimmering strip above the mountain-tops, but growing, until it plunged like a bolt into the dark canopy and passed high above them. As it went it sent out a long shrill cry, the voice of a Nazgûl; but this cry no longer held any terror for them: it was a cry of woe and dismay, ill tidings for the Dark Tower. The Lord of the Ring-wraiths had met his doom.
'What did I tell you? Something's happening!' cried Sam. 'The war's going well, said Shagrat; but Gorbag he wasn't so sure. And he was right there too. Things are looking up, Mr. Frodo. Haven't you got some hope now?'
J. R. R. Tolkien
Skuggornas land
Så gav de sig på vandring igen. Långt hade de inte gått förrän Frodo på nytt stannade. — Det är en av de svarta ryttarna över oss, sade han. Jag känner det. Vi borde hellre hålla oss stilla en stund.
Hukande under ett stort block satt de och såg bakåt mot väster ett bra tag utan att säga ett knäpp. Så drog Frodo ett djupt andedrag av lättnad. — Det är borta nu, sade han. De reste sig åter men blev båda stående och stirrade utåt i full förvåning. Mot söder på deras vänstra sida började himlen långsamt ljusna till grått, och mot dess bakgrund börjar tinnar och höga kammar av en väldig bergskedja framträda skarpt som svarta silhuetter. Ljuset tilltog alltmer bakom dem. Långsamt kröp det vidare mot norr. Högt däruppe i de övre luftlagren rasade en strid. Mordors böljande dunkla moln höll på att drivas tillbaka, och deras kanter slitsades upp när en vind från de levandes värld steg och svepte tillbaka rökarna och de mörka stankskyarna mot deras svarta, vidriga hemland igen. Under den ohyggliga bårbaldakinens upplyfta bräm började också ett matt dagsljus sippra in i själva Mordor likt blek morgon genom ett fängelses överkalkade fönster.
— Titta, herr Frodo! sade Sam. Se där borta! Vinden vänder sig. Det är någonting som håller på att hända. Det går inte som han vill längre. Hans mörker håller på att brytas i världen där borta. Ack om jag bara kunnat se vad det är som pågår där!
Det var på morgonen den femtonde mars, och över Anduins dal steg solen och höjde sig ovanför österns skuggbälte, medan en skarp sydvästvind blåste. Théoden låg döende på Pelennors slätt.
Medan Frodo och Sam stod där och tittade spred sig ljusranden längs hela linjen av Ephel Duaths kedja och de varseblev en skepnad som med rasande hast kom flygande västerifrån, först bara en svart prick i den glimmande strimman ovan bergstopparna, men sen växte den tills den likt en avskjuten skäkta smällde rakt in i den svarta baldakinen och passerade högt över deras huvuden. Medan den for utsände den ett långdraget gällt tjut, ett nazgûlskrik, men den här gången utan någon fasa för dem. Det var ett skri av smärta och ve och förtvivlan, bådande onda tidender för Svarta tornet. Ringvålnadernas herre hade mött sitt öde.
— Vad var det jag sa? Något håller på att hända! ropade Sam. »Kriget går som det ska», sa Shagrat, men Gorbag var inte säker. Och det var han som hade rätt. Det ljusnar, herr Frodo, det ljusnar. Börjar inte ni med få lite hopp?
Åke Ohlmarks
Skuggans rike
De gav sig iväg igen. De hade inte kommit långt när Frodo stannade. »Det är en svart ryttare ovanför oss«, sade han. »Jag känner det. Det är bäst att vi håller oss stilla en stund.«
Hopkrupna under ett stort stenblock satt de och blickade västerut och talade inte på ett tag. Sedan drog Frodo en lättnadens suck. »Den är borta«, sade han. De reste sig, och sedan tittade de förundrat åt vänster, söderut: himlen höll på att gråna, och den stora bergskedjans toppar och kammar började avteckna sig som tydliga mörka och svarta linjer. Ljuset växte bakom dem. Långsamt spred det sig norrut. En strid utkämpades i luftens högre skikt. Mordors svallande moln drevs tillbaka, deras kanter fransades när en vind från den levande världen tryckte tillbaka all rök och ånga mot det mörka land som de kom ifrån. Under det dunkla täcket sipprade ett blekt ljus in i Mordor som när ett grått morgonljus lyser in genom ett fängelses sotiga fönster.
»Titta där, herr Frodo!« sade Sam. »Titta bara! Vinden har vänt. Något är i görningen. Allt går inte som han vill. Hans mörker skingras i världen där ute. Om jag ändå kunde se vad det är som händer!«
Det var morgonen den femtonde mars, och ovanför Anduins dalgång nådde solen upp över skuggan i öster, och en sydvästlig vind blåste. Théoden låg döende på Pelennors fält.
Medan Frodo och Sam stod där och spanade spred sig ljusranden längs hela Ephel Dúaths rygg. Då såg de en gestalt som kom i hög fart från väster, först bara som en svart prick mot den skimrande remsan ovanför bergstopparna, men den växte tills den for in som en åskvigg i det mörka täcket och passerade högt ovanför dem. På sin väg hov den upp ett högt gällt skri, en nazgûls röst, men det var ett skri som inte längre väckte någon fasa: det var ett förtvivlans skri som bådade illa för Mörka tornet. Ringvålnadernas herre hade mött sitt öde.
»Vad var det jag sade? Något är i görningen!« ropade Sam. »›Kriget går bra‹, sade Shagrat, men Gorbag var inte lika övertygad. Och han hade rätt om det med. Det börjar se ljusare ut, herr Frodo. Nu känner du dig väl litet mer hoppfull?«
Erik Andersson
