Grå skaran drar hädan
”Jag har ingen hjälp att skicka, så därför måste jag ge mig dit själv”, sade Aragorn. ”Men det finns bara en väg genom bergen som kan föra mig till kustlandet innan allt är förlorat. Det är De dödas stigar.”
”De dödas stigar!” sade Gimli. ”Det är ett fasaväckande namn, och ett som Rohans män inte gärna ville höra, såg jag. Kan de levande använda sig av en sådan väg utan att förgås? Och även om du tar dig fram den vägen, vad kan så få uträtta för att avvärja Mordors slag?”
”De levande har inte använt den vägen sedan rohirrim kom till landet”, sade Aragorn, ”för den är stängd för dem. Men i denna mörka timme kan Isildurs arvtagare använda den om han vågar. Hör! Detta är den hälsning som Elronds söner medförde till mig från sin far i Rämnedal, visast i lärdom: Säg Aragorn att han skall minnas siarens ord och De dödas stigar.”
”Och hur månde siarens ord lyda?” frågade Legolas.
”Sålunda talade Malbeth Siaren på Arveduis tid, den siste kungen i Fornost”, sade Aragorn:
Över landet ligger en lång skugga,
västerut sträcker sig vingat mörker.
Fästningen skakar; till fornkungars grifter
domen nalkas. De döda vaknar;
ty inne är tiden för edsbrytarna
att stå vid Erechs sten igen
och höra ett horn där bland höjderna ljuda.
Vems är det hornet? Vem skall dem kalla
från den grå skymningen, det glömda folket?
En ättling till honom de eden svor till.
Från norr skall han komma, av nöd driven:
han skall dra genom dörren till De dödas stig.
”En dunkel väg, tvivelsutan”, sade Gimli, ”men inte dunklare än denna strof är för mig.”
”Om du vill förstå den bättre så ber jag dig att följa med mig”, sade Aragorn, ”för det är den vägen jag nu skall ta. Men jag gör det inte med glädje; det är endast nöden som driver mig. Därför vill jag bara att ni följer mig av egen fri vilja, för ni kommer att möta såväl umbäranden som stor fruktan, och kanhända värre.”
”Jag skall gå med dig till och med på De dödas stigar, varthän de än må leda oss”, sade Gimli.
”Så även jag”, sade Legolas, ”ty jag räds inte de döda.”
”Jag hoppas att det glömda folket inte har glömt hur man slåss”, sade Gimli, ”för annars ser jag ingen mening med att besvära dem.”
Den stegrande kamelen
The Passing of the Grey Company
'I have no help to send, therefore I must go myself,' said Aragorn. 'But there is only one way through the mountains that will bring me to the coastlands before all is lost. That is the Paths of the Dead.'
'The Paths of the Dead!' said Gimli. 'It is a fell name; and little to the liking to the Men of Rohan, as I saw. Can the living use such a road and not perish? And even if you pass that way, what will so few avail to counter the strokes of Mordor?'
'The living have never used that road since the coming of the Rohirrim,' said Aragorn, 'for it is closed to them. But in this dark hour the heir of Isildur may use it, if he dare. Listen! This is the word that the sons of Elrond bring to me from their father in Rivendell, wisest in lore: Bid Aragorn remember the words of the seer, and the Paths of the Dead.'
'And what may be the words of the seer?' said Legolas.
'Thus spoke Malbeth the Seer, in the days of Arvedui, last king at Fornost,' said Aragorn:
Over the land there lies a long shadow,
westward reaching wings of darkness.
The Tower trembles; to the tombs of kings
doom approaches. The Dead awaken;
for the hour is come for the oathbreakers;
at the Stone of Erech they shall stand again
and hear there a horn in the hills ringing.
Whose shall the horn be? Who shall call them
from the grey twilight, the forgotten people?
The heir of him to whom the oath they swore.
From the North shall he come, need shall drive him:
he shall pass the Door to the Paths of the Dead.
'Dark ways doubtless,' said Gimli, 'but no darker than these staves are to me.'
'If you would understand them better, then I bid you come with me,' said Aragorn; 'for that way I now shall take. But I do not go gladly; only need drives me. Therefore, only of your free will would I have you come, for you will find both toil and great fear, and maybe worse.'
'I will go with you even on the Paths of the Dead, and to whatever, end they may lead,' said Gimli.
'I also will come,' said Legolas, 'for I do not fear the Dead.'
'I hope that the forgotten people will not have forgotten how to fight,' said Gimli; 'for otherwise I see not why we should trouble them.'
J. R. R. Tolkien
Den grå skvadronens ritt
– Jag har ingen hjälp att sända, så därför måste jag dit själv, sade Aragorn. Men det finns bara en enda väg över bergen som för mig ner till kustlandet innan allt är förlorat. Och det är Dödens stig.
– Dödens stig! upprepade Gimli. Ett otäckt namn, inte alls i männens av Rohan smak, efter vad jag kunde se. Kan de levande begagna den vägen utan att gå under? Och om vi också kan ta oss fram där, vad kan så få göra för att parera Mordors slag?
– De levande har aldrig gått den vägen sedan Rohirrim kom till landet, sade Aragorn, ty för dem är vägen spärrad. Men i denna mörkrets timma skulle kanske Isildurs arvtagare kunna nyttja den om han vågar. Hör! Vet ni vad ord Elronds söner fört med sig till mig från sin far borta i Vattnadal: Bed Aragorn minnas skådarens ord och Dödens stig!
– Och vilket var då skådarens ord? frågade Legolas.
– Så talade Malbeth Skådaren på Arveduis' tid, hans son var den siste kungen av Fornost, sade Aragorn:
Över landet ligger långa skuggor,
västerut vandrar vingat mörker.
Kval slår Kungstornet, konungagrifternas
domsmorgon dagas. Döden vaknar:
timman slår för trohetssvikarna,
vid Erechs sten skall åter de stå,
höra kring hedmarken hornets klang.
Vems blir vallhornet? Vem skall dem kalla
i gryning grå, det glömda folk?
Ättling till avdöd som eden fick!
Nordan han nalkas, av nöd driven,
drar genom dörren till Dödens stig.
– Tvivelsutan dunkla vägar, sade Gimli, men inte dunklare än dessa stavar är för mig.
– Om du förstått dem bättre, hade jag bett dig följa mig på den väg jag nu måste ta, sade Aragorn. Det är inte med glädje jag färdas där, endast nöden driver mig. Därför ber jag er båda följa med endast av fri vilja och efter moget övervägande, för det blir inte bara stora ansträngningar och faror utan kanske också vad värre är.
– Jag följer dig också på Dödens stig vart den än leder, sade Gimli.
– Jag med, sade Legolas. Döden är jag inte rädd för.
– Hoppas bara det glömda folket inte har glömt att slåss, sade Gimli. För annars begriper jag inte varför vi skulle besvära dem.
Åke Ohlmarks
Den grå skarans ritt
»Jag har ingen undsättning att skicka, och därför måste jag dit själv«, sade Aragorn. »Men det finns bara en väg genom bergen som för mig till kusten innan allt är förlorat. Det är De dödas stigar.«
»De dödas stigar!« sade Gimli. »Det är ett otäckt namn, och föga omtyckt av människorna i Rohan, kunde jag se. Kan de levande färdas den vägen utan att förgås? Och även om du kommer igenom: vad kan så få uträtta mot Mordors övermakt?«
»De levande har inte använt den vägen sedan rohirrim kom«, sade Aragorn, »ty för dem är den stängd. Men i denna mörka stund kan Isildurs ättling nyttja den om han vågar. Lyssna! Detta är den hälsning som Elronds söner gav mig från fadern i Riftedal, störst i lärdom: Säg Aragorn att han skall minnas siarens ord och De dödas stigar.«
»Och hur lyder siarens ord?« frågade Legolas.
»Sålunda talade Malbeth siaren i Arveduis tid, den sista konungen i Fornost«, sade Aragorn:
Över landet ligger långa skuggor,
likt vingar av mörker når de mot väster.
Tornet skakar; för kungarnas gravar
skall ödet beseglas. De döda vaknar,
ty tiden är kommen för edsbrytarna:
vid Erechs sten skall de åter stå
och höra ett horn bland höjderna skalla.
Vems är hornet? Vem skall kalla
från skymningen grå dem som är glömda?
Arvingen till honom de svurit sin ed till.
Från norr skall han komma, därtill nödgad:
genom dörren går han till De dödas stigar.
»Dunkla vägar, tycks det«, sade Gimli, »men inte dunklare än de raderna.«
»Om du vill förstå dem bättre ber jag dig att följa med«, sade Aragorn. »Det är den vägen jag skall ta. Men gärna gör jag det ej: jag är nödgad därtill. Därför får ni följa med endast om ni gör det av fri vilja, ty ni kommer att möta både mödor och stor fasa, och kanske värre än så.«
»Jag följer med dig även på De dödas stigar, vart de än må leda oss«, sade Gimli.
»Jag kommer också«, sade Legolas, »ty jag räds inte de döda.«
»Jag hoppas att det glömda folket inte har glömt bort hur man slåss«, sade Gimli. »För annars är det ingen större mening med att vi stör dem.«
Erik Andersson
