Minas Tirith
Sedan såg Pipping den gamle mannen i ögonen, för en sällsam stolthet vaknade i honom; föraktet och misstänksamheten i den där kalla stämman gick hans ära förnär. ”Säkerligen tror sig en så stor furste bland människorna inte kunna ha någon nämnvärd nytta av en hob, en halvling från Sysslet i norr; men likafullt vill jag erbjuda min tjänst, sådan den nu är, i vederlag för min skuld.” Pipping ryckte sin grå mantel åt sidan, drog sitt lilla svärd och lade det för Denethors fötter.
Ett blekt leende, likt en glimt av kyligt solsken en vinterkväll, drog över den gamles ansikte. Men han böjde huvudet, lade ifrån sig skärvorna av hornet och höll fram handen. ”Ge mig vapnet!” sade han.
Pipping lyfte upp det och höll fram det mot honom med fästet först. ”Varifrån kom detta?” sade Denethor. ”Många långa år vilar över det. Förvisst är detta en klinga smidd av våra egna stamfränder i Norden i tidens djup?”
”Det kom från gravhögarna som ligger vid gränsen till mitt land”, sade Pipping. ”Men bara onda gastar bor där nu, och jag vill inte gärna berätta mer om dem.”
”Jag ser att sällsamma sagor vävs kring dig”, sade Denethor, ”och än en gång visar det sig att det yttre kan gensäga mannen – eller halvlingen. Jag antar dig i min tjänst. Ty du låter dig inte skrämmas av ord, och ditt tal är höviskt, hur främmande det än må låta för oss i Södern. Och vi kommer att ha bruk för allt höviskt folk, må de vara stora eller små, i den tid som stundar. Svär nu din trohetsed!”
”Fatta hjaltet”, sade Gandalf, ”och säg efter fursten, om du är fast besluten till detta.”
”Det är jag”, sade Pipping.
Den gamle mannen lade svärdet längsöver knät, och Pipping lade handen på fästet och sade sakta efter Denethor:
”Härmed svär jag att i tro och huld tjäna Gondor och dess herre, rikets hovmästare – att tala och att tiga, att göra och att låta, att komma och att gå, i nöd eller överflöd, i krig eller fred, i liv eller död, från denna stund och allt framgent till dess min herre ger mig fri, döden tar mig, eller världen förgår. Så säger jag, Peregrin son av Paladin av Sysslet, halvlingarnas land.”
”Och detta hör jag, Denethor son av Ecthelion, herre av Gondor, storkonungens rikshovmästare, och jag skall icke glömma det, och icke heller underlåta att löna det som varder givet: trohet med kärlek, tapperhet med ära, edsbrott med vedergällning.” Sedan fick Pipping tillbaka sitt svärd och stack det i skidan.
Den stegrande kamelen
Minas Tirith
Then Pippin looked the old man in the eye, for pride stirred strangely within him, still stung by the scorn and suspicion in that cold voice. 'Little service, no doubt, will so great a lord of Men think to find in a hobbit, a halfling from the northern Shire; yet such as it is, I will offer it, in payment of my debt.' Twitching aside his grey cloak, Pippin drew forth his small sword and laid it at Denethor's feet.
A pale smile, like a gleam of cold sun on a winter's evening, passed over the old man's face; but he bent his head and held out his hand, laying the shards of the horn aside. 'Give me the weapon!' he said.
Pippin lifted it and presented the hilt to him. 'Whence came this?' said Denethor. 'Many, many years lie on it. Surely this is a blade wrought by our own kindred in the North in the deep past?'
'It came out of the mounds that lie on the borders of my country,' said Pippin. 'But only evil wights dwell there now, and I will not willingly tell more of them.'
'I see that strange tales are woven about you,' said Denethor, 'and once again it is shown that looks may belie the man – or the halfling. I accept your service. For you are not daunted by words; and you have courteous speech, strange though the sound of it may be to us in the South. And we shall have need of all folk of courtesy, be they great or small, in the days to come. Swear to me now!'
'Take the hilt,' said Gandalf, 'and speak after the Lord, if you are resolved on this.'
'I am,' said Pippin.
The old man laid the sword along his lap, and Pippin put his hand to the hilt, and said slowly after Denethor:
'Here do I swear fealty and service to Gondor, and to the Lord and Steward of the realm, to speak and to be silent, to do and to let be, to come and to go, in need or plenty, in peace or war, in living or dying, from this hour henceforth, until my lord release me, or death take me, or the world end. So say I, Peregrin son of Paladin of the Shire of the Halflings.'
'And this do I hear, Denethor son of Ecthelion, Lord of Gondor, Steward of the High King, and I will not forget it, nor fail to reward that which is given: fealty with love, valour with honour, oath-breaking with vengeance.' Then Pippin received back his sword and put it in its sheath.
J. R. R. Tolkien
Minas Tirith
Pippin såg den gamle rakt in i ögonen, där stoltheten brann med sällsam glöd, fast det ännu bodde förakt och misstänksamhet i den iskalla stämman. – Föga gagn menar sig utan tvivel en så hög herre bland människorna ha av en hob, en halvlängdsman från Fylke uppe i norr, men som jag nu är vill jag erbjuda mig och min tjänst till vedergäldande av min skuld! Och därmed slog Pippin tillbaka sin kappa, häktade av sig sitt lilla svärd och lade det för Denethors fötter.
Ett blekt leende gled över den gamles ansikte likt en strimma av kyligt frusen sol en bitande kall vintereftermiddag. Men han böjde sitt huvud, lade klyftorna av hornet åt sidan och höll ut sin hand. – Ge mig vapnet! sade han.
Pippin tog upp det och räckte honom det med hjaltet före. – Var kommer det ifrån? sporde Denethor. Många långa år vilar över det. Utan tvekan är det här en klinga som smitts av våra stamfränder uppe i norr i djupaste förflutna tidsåldrar.
– Det kom från gravkumlen som tornar sig i rader på gränsen till mitt land, sade Pippin. Men endast onda vättar bor där numera, och det är inte gärna jag berättar närmare om dem.
– Jag ser att sällsamma sagor vävs kring din gestalt, sade Denethor, och än en gång visar det sig att synen bedrar mannen – eller halvlängdsmannen. Jag tar emot ditt anbud, för du skrämmes inte av ord och ditt tal är höviskt om ock dess ljud klingar sällsamt för oss här i södern. Och visst är att vi har bruk för allt höviskt folk i de dagar som stunda, om de är stora eller små. Svär nu din trohetsed!
– Grip om hjaltet, sade Gandalf, och säg efer härskaren, om du är fast besluten till detta! – Det är jag, sade Pippin.
Den gamle lade svärdet tvärsöver knäna, Pippin lade sin hand över dess fäste och återupprepade långsamt Denethors ord.
– Här inför dig svär jag Gondor min trohets- och tjänsteed, svär den inför herren och rikshovmästaren av väldet – att tala eller tyst vara, att göra eller låta, att komma eller fara, i nöd eller överflöd, i fred eller krig, i liv eller död, från denna stund och allt framgent intill dess min herre löser mig från eden, döden tar mig eller världen går under. Detta säger jag Peregrin, son av Paladin från Fylke av halvlängdsmännens folk.
– Och detta hör jag och säger efter, Denethor son av Ecthelion, herre av Gondor och storkonungens rikshovmästare, och jag skall aldrig glömma det eller brista i min vedergällning för det som vart givet: trohet med kärlek, tapperhet med ära, edsbrott med hämnd. Så fick Pippin tillbaka sitt svärd och fäste det åter vid sitt bälte.
Åke Ohlmarks
Minas Tirith
Sedan såg Pippin den gamle i ögonen, ty stoltheten hade väckts inom honom, och han var fortfarande sårad av den kyliga röstens misstänksamhet och hån. »Tvivelsutan duger en hobbit inte till mycket i en stor människohärskares ögon, en halvling från Fylke i norr; likväl erbjuder jag mina tjänster, klena eller ej, för att gottgöra min skuld.« Pippin förde den grå manteln åt sidan, drog sitt lilla svärd och lade det vid Denethors fötter.
Ett blekt leende, som en kall solstråle en vinterafton, skymtade på den gamles läppar; men han böjde sitt huvud, lade undan det kluvna hornet och sträckte fram handen. »Ge mig vapnet!« sade han.
Pippin lyfte upp det och räckte fästet till honom. »Varifrån kommer det?« sade Denethor. »Det är av hög ålder. Nog måste klingan ha smitts av vårt folk i norden i förklungen tid?«
»Det kommer från gravhögarna som ligger vid gränsen till mitt land«, sade Pippin. »Men där bor bara onda gastar nu, och om dem talar jag helst inte.«
»Jag märker att egendomliga historier värver sig kring dig«, sade Denethor, »och ännu en gång visar det sig att människans yttre kan bedra – liksom halvlingens. Jag tar emot dina tjänster. Ty du låter dig inte skrämmas av ord; och ditt tal är hövligt, även om det kan låta besynnerligt för oss i södern. Och vi kan behöva allt hövligt folk, stora som små, i den tid som randas. Svär nu din trohet!«
»Ta fästet«, sade Gandalf, »och säg efter härskaren, om du är fast besluten till detta.«
»Det är jag«, sade Pippin.
Den gamle lade svärdet över knäet, och Pippin lade handen på fästet och sade långsamt efter Denethor:
»Härmed svär jag att med huldhet tjäna Gondor liksom rikets härskare och drots, att tala och tiga, att göra och låta, att komma och gå, i nöd som i lust, i fred som i krig, levande liksom döende, från denna stund och allt framgent, till dess att min herre ger mig fri eller döden tar mig eller världen går under. Detta säger jag, Peregrin, Paladins son, från halvlingarnas Fylke.«
»Och detta hör jag, Denethor, Ecthelions son, Gondors härskare, storkungens drots, och jag skall icke glömma det och icke underlåta att löna det som gives mig: huldhet med kärlek, tapperhet med ära, edsbrott med hämnd.« Sedan återfick Pippin svärdet, och han satte det i slidan.
Erik Andersson
